FAVORIT I REPRIS - LÄS ERIC PERSSONS INTERVJU MED JOHAN HAMMAR FRÅN MARS 2013!
Johan Hammar är med sitt proffskontrakt i Everton och sina 197 centimeter i strumplästen ett svenskt jättelöfte. Men mellan den 12 februari och den 12 mars körde han sin svenskköpte Audi till en träningsanläggning som tillhör en engelsk amatörklubb, Stockport County. Eller, tja…
– Det är faktiskt en träningsanläggning för allmänheten. Stockport hyr bara in sig, säger Johan Hammar när vi träffar honom.
Malmöpågen sitter på ett centralt fik i Liverpool, smuttar på en varm choklad och berättar om hur fotbollskarriären på allvar har tagit fart sedan sommaren 2010. MFF-spelaren hade briljerat på Elitpojklägret och klubbar som Tottenham, Ajax, Everton, Glasgow Rangers och Heerenveen ryckte i honom. Valet föll på Everton.
– Det första mina föräldrar sa var ”ska du flytta när du är så ung? Är du helt hundra på detta?”. Då sa jag ”vad har jag att förlora? Jag kör på det här”. Jag provspelade med Everton och Heerenveen men när jag hörde att Everton var intresserade ville jag verkligen dit.
I februari 2010 blev han klar för Evertons U18-lag. Den 22 februari 2011, på sin 17:e födelsedag, tecknade Johan sitt första proffskontrakt. Så småningom började han spela matcher med reserverna och träna med A-truppen.
– Det är klart att jag kan tänka ”shit, tänk att jag tränar med de spelarna”. Men när man väl är på planen tänker man inte på det. Jag är där av samma anledning som Fellaini och alla de andra.
Kan du sväva iväg när du når framgångar?
– Absolut. Det gör jag ofta. Jag tänker alltid: ”fan, jag är bra alltså”. Man måste ha det i huvudet för att få vara bra. Man måste ha självförtroende och en tro på sig själv.
– Jag tror att det var Muhammad Ali som sa: ”If you’re not the greatest – pretend you are”. Det är ett väldigt bra talesätt som jag har tagit till mig. Jag kommer inte sitta här och säga att jag är bäst. Men jag tänker själv att jag är en bra spelare.
Framgångarna blev dock snabbt förvandlade till motgångar. På ett träningsläger i Philadelphia med Evertons reserver sommaren 2011 vred han sitt vänstra knä så pass illa att han blev opererad. Samma skada gick sedan upp på en träning och ny operation väntade. Sammanlagt var han borta i sju månader.
– Jag har blivit mycket starkare mentalt efter knäskadorna. Det måste man vara när man spelar fotboll, stark mentalt. Jag har lärt mig att man måste ta varje träning som att det betyder någonting, om man bara tränar skit och sen blir skadad har man inte vunnit mycket. När man väl är ”fit” ska man verkligen träna hårt.
Johan Hammar visar de tre tatueringar som pryder hans kropp – en på respektive överarm och en på bröstkorgen.
– Det står ”stark i motgång” och ”ödmjuk i medgång” på latin. På bröstet har jag familjens stjärntecken. I andra yrken kan man kanske inte ha tatueringar för att man inte tas lika seriöst, men vi fotbollsspelare blir tagna likadant oavsett om vi har tatueringar eller inte. Jag är lite kreativ, jag tycker det är konst. En kroppsmålning. Bara det betyder någonting tycker jag att det är snyggt.
I början av februari i år kom en ny motgång, åtminstone om man ska lyssna på kritikerna. Johan blev utlånad till Stockport County FC, ett bottenlag i den engelska femtedivisionen Conference National.
– Det är en udda väg, men varför ska jag göra som alla andra? Visst, när jag fick höra att Stockport var intresserade tänkte jag ”är inte detta för låg nivå för mig?”. Min reservlagstränare i Everton, Alan Stubbs, tyckte också att detta är för låg nivå. Men Everton ville verkligen låna ut mig för att jag skulle få seniormatcher och få känna på den fysiska biten på riktigt. Dessutom är det väldigt nyttigt att spela inför några tusen i publiken, annars spelar man bara på ett fält utan läktare inför några scouter och föräldrar. Det är inte samma sak. Lånet gäller bara en månad, så det är inte så lång tid.
Den 12 mars återvände Johan till Everton med sex Stockport-matcher i bagaget. Nu fortsätter den vardagliga vandringen mot fotbollens finrum.
– Jag har alltid velat bli fotbollsspelare. Jag har aldrig ens tänkt på att bli något annat. Jag har alltid haft lätt för att lära, var bra i skolan, har gått ut gymnasiet och har nästan ett fotografiskt minne. Så jag hade lätt kunnat göra andra jobb, men jag kan inte se mig själv göra ett ”nio-till-fem-jobb”, inte en chans. Det har alltid varit fotbollen.
Epitetet ”fotbollsnörd” speglar Johan Hammar. Om han inte tränar eller spelar match ser han gärna två-tre TV-matcher i rad. Passionen för sporten har också inneburit kontinuerlig extraträning.
– Jag har alltid ätit bra och jag har alltid tränat stenhårt. När jag var i MFF tränade jag nästan hela tiden. Varje rast i skolan var det fotboll, fotboll och åter fotboll. Och så gick jag fotbollsgymnasiet i MFF, först fotbollsakademin och sen gymnasiet, så jag tränade extra där också. Jag vet inte hur många timmar jag har spelat fotboll i mitt liv, alltså…
– Det är klart att man ibland har tänkt: ”tänk så mycket tid jag lägger ner på det här.”. Då har jag sagt till mig själv: ”Ja, du lägger ner mycket tid på detta. Men nu när du har lagt ner så mycket tid kan du lika gärna bli bra. Annars har jag slösat bort hur många timmar som helst i mitt liv till ingenting egentligen”.
Som 10-åring lämnade Johan Bunkeflo IF för Malmö FF. Idag identifierar han sig med MFF och menar att det är en klubb som är professionell rakt igenom - från städare till VD.
– Det är en helt fantastisk klubb. Jag har verkligen MFF att tacka för mycket. De har hjälpt mig väldigt mycket.
Som 19-åring nosar han på Evertons A-lag. Det gjorde han aldrig i Malmö FF.
– A-laget i MFF kändes en bit ifrån. Jag var inte jättestor med muskler och sånt. Jag visste inte heller riktigt om jag var mittback eller mittfältare, så jag hade inte riktigt hittat mig själv där. Det är först nu i Everton som jag har hittat mig själv och insett att jag är mittback.
Skador på Evertons mittbacksalternativ Phil Jagielka, Sylvain Distin, John Heitinga eller Shane Duffy – och vips kan Johan Hammar sitta på Premier League-bänken. Känner han sig redo för världens mäktigaste liga?
– Svårt att säga. Jag har aldrig upplevt den där Premier League-känslan. När vi mötte Arsenal med reserverna hade de ett ganska bra lag och det klarade jag av. Jag gör inte bort mig på A-lagsträningarna heller. Men det är svårt att säga om jag är redo för Premier League.
Till sommaren går kontraktet ut. Hur klubben resonerar i den frågan vet han inte.
– Jag vet faktiskt inte hur framtiden ser ut. Everton hörde av sig mycket under tiden i Stockport. Det var som sagt Everton som ville att jag skulle gå på lån och för mig låter det som att de är intresserade av att förlänga med mig. Men jag vet inte hur nära jag är A-laget. Shane Duffy har A-lagskontrakt och jag är efter honom, så man kan säga att jag är femte mittbacken. Vi får se vad som händer.
Förbundskaptenen för Sveriges A-landslag, Erik Hamrén, har infört ett mantra i svensk fotboll: ”shining”. Det har Johan Hammar.
– Jag har varit lagkapten innan. Även om jag inte är det försöker jag styra och ställa lite. Jag har alltid försökt vara en ledare och försöker gestikulera och tagga till gubbarna från första till sista sekund.
Vad talar för att du är Sveriges näste storback?
– Jag har bra fötter som en modern mittback måste ha. Jag är ung, men känner att jag är mogen i min spelstil. Jag vinner mina nickdueller, har bra spelförståelse och har bra vinnarskalle. Men framför allt vill jag hela tiden lära. Hela tiden lära, det vill jag göra.
– Jag kan se mig själv spela i det svenska A-landslaget. Absolut.
en innan A-landslaget blir aktuellt krävs spel på seniornivå. Då lär det även börja surras om Håkan Ericssons landslag.
– U19-landslaget är ju steget under U21-landslaget, så jag hoppas åtminstone var med i snacket om U21 i slutet av detta året. Men det känns som att man måste var mer inblandad i A-lagssammanhang för att komma med i U21. Så jag har ett väldigt, väldigt viktigt år framför mig. Jag vill i varje fall vara med i A-lagssammanhang. Om jag sitter på bänken i Premier League bör jag bli aktuell för U21-landslaget. Då är jag med i en A-lagstrupp, samtidigt som jag spelar med reserverna.
Johan lyser av självförtroende. Han kör sitt race och har stark tro på sig själv. Därför kommer följande mening inte som någon smärre chock.
– Jag är ett stort Bieber-fan. Jag älskar Justin Bieber, vilket man kanske kan få skit för. Han lever liksom livet, har sina fina bilar och mår bra. Jag tror inte att han bryr sig om alla de som påstår sig hata honom. Ju bättre man blir desto fler hatar en.
Johan har fötterna på jorden – samtidigt som han tillåter sig själv att sväva iväg och njuta av livet. Han störs inte av att folk höjer på ögonbrynen när han först lämnar tryggheten i Sverige för att bli ungdomsproffs i fotbollens hemland och sedan går till ett amatörlag. Han tänker fortsätta vandra längs sin proffsiga fotbollsväg. Gärna i Premier League och svenska A-landslaget.