Tottenham kan skatta sig lyckliga - men förlusten kan fortfarande bli säsongsdefinierande
Jag minns tillbaka till tidigt 2000-tal och hur supportrar till lag i England fruktade de Afrikanska mästerskapen. Inte sällan kändes det som att London-konkurrenterna Chelsea och Arsenal drabbades hårdast.
Särskilt kännbart blev tappet då Ghana, i 2008 års upplaga, tog sig längre än vad de hade gjort på nästan två årtionden, och att Elfenbenskustens gyllene generation - ledda av Didier Drogba – gick långt i flera mästerskap på raken. Samma sak gällde Arsenal, som tvingades planera efter att Emmanuel Adebayor, Kolo Touré och Emmanuel Eboué skulle försvinna.
Tidigare i veckan premiärspelade Sydkorea i Asiatiska mästerskapen. Landslaget, som är en av de stora favoriterna i årets slutspel, lyckades få med sig en uddamålsseger mot Filippinerna. Men man gjorde det utan storstjärnan Heung-Min Son, till vardags i Tottenham.
26-åringen, som otvivelaktigen varit en av Tottenhams främsta spelare på slutet, åker först efter helgens möte med Manchester United. Att Tottenham lyckades förhandla till sig att Son ansluter först senare är unikt. Nu fanns han med i veckans möte med Chelsea och på söndag, mot Manchester United. Returmötet med Chelsea i ligacupen blir undantaget som bekräftar regeln: Efter helgens omgång ser Tottenham ha bockat av två av de svåraste mötena den kommande månaden. Om Sons Sydkorea går hela vägen kan Son vara tillbaka mot Newcastle i början av februari, även om helgen efter är ett mer realistiskt datum.
Det innebär att Tottenham kan få klara sig utan Son mot Fulham, Chelsea (LC), Crystal Palace (FA), Watford och Newcastle (?). Ett tufft spelschema, visst, men likväl överkomligt.
Tottenham har dragit vinstlotten i ett spel som aldrig ter sig främja klubblagen.
Men avbräcket kan ändå visa sig vara säsongsdefinierande för ett Spurs som förbereder sig för vårens flerfrontskrig. På de senaste 13 matcherna i England (PL, FA, LC) har Son varit direkt delaktig i hela 20 mål (12+8). Det kan jämföras med hans statistik från de efterföljande sju matcherna efter att han senast var iväg på ett månadslångt mästerskap med Sydkorea; då gick han poänglös från samtliga matcher. Son började i själva verket komma igång efter att han i november fick två lediga veckor från landslagsspel.
Pangstart, jovisst - men nu väntar första riktiga testet för Solskjær
Det råder inga tvivel om att Manchester United spelat bättre fotboll och radat upp fina resultat under interimstränaren Ole Gunnar Solskjær. Frågan man bör ställa sig är om det faktiskt är norrmannens närvaro eller José Mourinhos frånvaro som ligger till grund för lyftet?
Faktum är att United tagit fem raka vinster, spelat sprudlande fotboll och fått igång den förväntade ledaren, Paul Pogba. 25-åringen, som i Manchester egentligen aldrig kommit upp i samma nivå som han visat i såväl landslag som i Turin, har på de senaste fyra ligamatcherna mäktat med sju poäng (4+3).
I England talas det om att Solskjær bör få fortsatt förtroende efter att hans korttidskontrakt löper ut i maj. Den forne storspelaren Alan Shearer uppmanade United att överväga att erbjuda honom en förlängning om det fortsatte på det inslagna spåret.
Å ena sidan skulle det innebära en större sportslig risk än att om man lyckades få över Mauricio Pochettino från Tottenham. Å andra sidan skulle det tilltala supportrarna att få in en klubblegendar på tränarposten. För visst borde möjligheten finnas för Solskjær? Men då bör man visa sig slagkraftiga även mot svårare motstånd, ge PSG en match i Champions League och sluta topp fyra i ligan.
Man ska inta ta något ifrån lagets uppryckning, men det tål att upprepas att vinsterna kommit mot Cardiff, Huddersfield, Bournemouth, Newcastle och Reading.
På lördag väntar Tottenham på Wembley. Det blir Solskjærs första riktiga test som tränare för Manchester United.
Var Moratas dubbla strutar det värsta som kunde hända Chelsea?
Álvaro Morata har alltid varit en vattendelare. Han kom till Chelsea för dyra pengar, inledde starkt med flera mål under debuthösten i England och sågs vara flyktande Diego Costas naturlige ersättare.
Elva ligamål är ingen katastrofstatistik, men likväl inte tillräckligt bra för att vara förstavalet i ett Chelsea med stolt anfallshistoria. Mer oroväckande var att Morata endast var delaktig i två mål på tio matcher mot lagen i topp sex.
Den här säsongen har det endast blivit fem poäng (5+0) i Premier League. Att han får fortsatt förtroende har med att göra med att alternativet är Olivier Giroud, som gjort ett ligamål.
Problemet är att Morata har en förmåga att ge indikationer på att det finns mer att hämta. Som när han gjorde mål mot Arsenal, eller när hans två mål mot Crystal Palace blev matchavgörande eller när han, så sent som i förra veckan, gjorde både målen i FA-cupvinsten mot Nottingham Forest.
Det är fullt förståeligt att Chelseas supportrar hoppas att Morata ska bli den spelare som han köptes in för att bli. Men jag ser ändå en sorts oförklarligt ursäktade och blind tro i fallet Álvaro Morata. Jag har flera bekanta som återfinns på Stamford Bridge vecka efter vecka som ena dagen ter sig positivt inställda för att veckan därefter göra en helomvändning.
Man får hoppas att ledningens måttstock räcker längre tillbaka i tiden än förra veckans möte i FA-cupen - och att man ger sig ut på anfallsjakt i januari (Gonzalo Higuaín?). Att Maurizio Sarri valde att spela med Eden Hazard som ensam spets i veckans match på Wembley var talande för hur han ser på saken.
Leicesters förändring - svaghet har blivit styrka, och vice versa
Claude Puels Leicester huserar så högt som på sjunde plats i Premier League, efter flera imponerande segrar på slutet. Att man ligger där man ligger är väl egentligen inte överraskande i sig då Leicester etablerat sig som ett stabilt mittenlag sedan ligavinsten.
Det är sättet man gjort det på som skiljer från tidigare säsonger.
Efter 21 omgångar har Leicester 25–23 i målskillnad. Det innebär att hela tio lag gjort fler mål är Leicester, medan bara fyra lag har färre insläppta mål. Arsenal och Manchester United har släppt in åtta respektive nio fler mål än Leicester.
Det är en otrolig förändring från fjolåret, då Leicester gjorde 56 mål och släppte in 60. Det innebar att man gjorde hela 20 fler mål är Burnley och tolv fler än Everton som både två slutade före Leicester i tabellen. Å andra sidan släppte man in fler mål än två av lagen som flyttades ner till Championship. Samma mönster upprepade sig säsongen dessförinnan.
Det är anmärkningsvärda siffror.
Det finns flera orsaker till Leicesters förbättrade defensiv. Harry Maguire har tagit ytterligare ett kliv i sin utveckling, medan Wes Morgan, 34, genomgått något av en renässans. Nyförvärvet Jonny Evans har varit ett stabilt alternativ när man tvingats till rotation och byten. Följsamme Ben Chilwell ser ut att vara nästa engelska storback och bollvinnaren Wilfred Ndidi är en viktig kugge på innermittfältet.
Att Leicester successivt övergått från att vara ett omställningspelade lag som tar risker till ett lugnt spelade och organiserat fotbollslag har såklart bidragit.
Sema inhoppande hjälte senast - men hur resonerar Javi Gracia?
Ken Semas aktie har varit med om en exponentiell tillväxt under den senaste månaden. Han gjorde sin blott första ligastart så sent som den 10 december, men har sedan dess fått tränare Javi Gracias fulla förtroende.
Mot Cardiff stod han för sin fösta poäng, och mot Bournemouth var han en av planens giganter med både mål och assist.
I veckans FA-cupmatch mot Woking gjorde Watford elva förändringar från matchen innan, däribland Sema som inledde på bänken. Det var först när man ville punktera matchen som Sema och Troy Deeney fick hoppa in. Två minuter senare hade den förstnämnda assisterat till den sistnämnda.
Jag tolkar det som att Gracia ser på Sema som en spelare som kan göra skillnad.
Lokaltidningen Watford Observer hyllade Sema och menade att hans inhopp ”spetsade till” laget anfallsspel.
I helgen ställs man mot oberäkneliga Crystal Palace. Finns Sema med från start då?