Emiliano Sala - ett vägskäl för Cardiff City
Vi vet fortfarande inte vad som hände Emiliano Sala, Cardiffs nyförvärv från Nantes. För en vecka sedan kom uppgifter att det flygplan som Sala färdades i som enda passagerare hade förvunnit, efter att man tappat kontakten över den Engelska kanalen. Sedan dess har Guernsey-polisen redogjort för flera möjliga scenarion, valt att lägga ner letandet för att i lördags återuppta räddningsinsatsen igen.
I Frankrike och Argentina ber man till högre makter att Sala ska återfinnas oskadd, även om man förbereder sig för det värsta. Utanför Cardiff City Stadium i Wales har tusentals människor samlats för att visa sitt stöd, lämna blommor och lyckönskningar.
Tidigare i höstas omkom Leicesters ägare Vichai Srivaddhanaprabha i en helikopterolycka. Det finns både likheter och skillnader med Cardiffs situation i dag. Först och främst måste vi slå fast att vi fortfarande inte vet något definitivt i fallet Sala. Däremot vet vi att polisen befarar det värsta, att klubbens tränare Neil Warnock sagt att Salas försvinnande gjort att han funderat på att avgå, och att Cardiff står vid ett vägskäl. Antingen kan man dras med i sorgen, vilket skulle vara en rimlig reaktion, eller så kan man låta det tragiska svetsa laget samman. Som Leicester.
Leicesters första match efter Vichais tragiska dödsbud var mot just Cardiff i Wales. I efterhand hyllades hemmapubliken för deras värme och fina gester. Tisdagens möte med Arsenal på Emirates Stadium är Cardiffs första sedan den tragiska nyheten. Jag hoppas då att hemmapubliken visar dem tillresta supportrarna samma stöd som Leicester visades för ett par månader sedan.
Arsenal på bortaplan är inte en match då Cardiff förväntas ta poäng, men snart därefter kommer man behöva ta sig samman för att ha en chans att hänga kvar.
I dag är det sportsliga sekundärt. I morgon börjar jakten på nytt kontrakt.
Dumdristigt Fulham närmar sig nedflyttning
Endast 30 sekunder av tilläggstiden återstår mellan Fulham och topplaget Tottenham på Craven Cottage. Då får hemmalagets målvakt Sergio Rico för sig att man ska gå för vinsten och han sätter snabbt igång bollen. Det slutar med att Tottenham erövrar bollen av ett slutkört Fulham, går till attack på vänsterkanten och lägger ett inlägg som senare ska visa sig bli matchavgörande.
Klockan står på 92:47 när Harry Winks nickar in 1–2 i en match som borde slutat 1–1.
Sådana kortsiktiga, idiotiska beslut har präglat Fulhams senaste månad.
Jag förstår att Fulham är i desperat behov av sju poäng för att ta sig upp på säker mark. Men jag är även säker på att en enpoängare mot Tottenham hade varit något att bygga vidare på för Fulham. Då hade man gått in i helgens match med Brighton med tron på det man gör, och med vetskapen att man minsann spelade jämnt mot ett lag som är ett par nummer större än Brighton.
Ett entusiastiskt Fulham hade på tisdagskvällen kunnat vandra ut på gräset på Craven Cottage i mötet med Brighton, påeldade av en som pånyttfödd hemmapublik.
Men så blir inte fallet.
Det är ännu inte tid att bli desperata; det återstår fortfarande 15 omgångar av säsongen. För Fulhams del är det viktigare att etablera ett stabilt spel som resulterar i ett konstant poängflöde och då främst mot ligans sämre lag - snarare än att gå för oväntade trepoängare i matcher man inte förväntas göra så i.
Sarri behöver Higuaín - och Higuaín behöver Sarri
Inte sällan tänker jag tanken hur Chelseas säsong hade utspelat sig med en världsklassanfallare i laget. Under hösten har man i stället tvingats välja mellan det ena bristfälliga alternativet efter det andra - Álvaro Morata, Olivier Giroud eller alternativkostnaden Eden Hazard, som falsk nia.
Efter 23 omgångar ligger man på fjärde plats, med fyra poäng upp till Tottenham och tre poäng ner till Arsenal och Manchester United. Hade Chelsea kunnat utmana Manchester City och Liverpool om ligatiteln med en spelare som exempelvis Mauro Icardi från start? Mycket möjligt. Men det går inte att tänka på det sättet.
För tänk om Manchester United hade valt att ersätta José Mourinho med Ole Gunnar Solskjær redan i somras? Eller om Arsenal hade förstärkt sin backlinje med flera namnstarka kuggar? Eller om Tottenham hade valt att pausa sitt arenabygge för att köpa tillbaka Gareth Bale?
I förra veckan stod det klart att Maurizio Sarris efterlängtade anfallsförstärkning, Gonzalo Higuaín, kommer att spendera vårsäsongen på lån i London.
Sarris primära uppgift är att ta Chelsea tillbaka till Champions League, antingen genom en hög ligaplacering eller genom att vinna Europa League. För att det ska vara möjligt, som i mångt och mycket kommer att avgöra Sarris framtid och prägla hans eftermäle på Stamford Bridge, kommer Higuaín bli avgörande.
Men faktum är att Higuaín behöver Sarri minst lika mycket.
Argentinaren sågs länge vara en av Europas bästa anfallare. Efter otroliga 36 ligamål i Napoli säsongen 2015/16, under Sarris ledning, betalade Juventus motsvarande 900 miljoner kronor för hans signatur. Man trodde att anfallaren var den sista pusselbiten i Turin-klubbens drömmar om Champions League. Det blev 24 ligamål i debutsäsongen i Juventus. Förra säsongen blev det 16 ligamål.
Sen kom Cristiano Ronaldo, en värvning som gjorde Higuaín överflödig. Höstens ligaspel i Milan blev inte som någondera av parterna hoppades på - och totalt blev det endast 13 fullträffar i Serie A under kalenderåret 2018.
På ett par år har Higuaín gått från att vara världens kanske mest fruktade spetsanfallare till att vara Juventus överflödig och bli runtkastad mellan anfallskrisande klubbar.
Solanke missar återkomsten - men kan bli en fullträff på Vitality Stadium
Det är alltid intressant att se spelare återvända till klubbar de tidigare har representerat. I förra helgen såg vi hur Alexis Sanchez tonade ner sitt firande efter hans mål på Emirates Stadium. Annat var det när Emmanuel Adebayor målade mot samma klubb, sprang från ena kortsidan till den andra och gled retfullt på knäna framför bortaklacken.
Tidigare i januari stod det klart att Bournemouth köper loss Dominic Solanke från Liverpool. Å ena sidan kan man se det att Liverpool gör en vinst på närmare 200 miljoner kronor för en spelare man tog in som bosman för 18 månader sedan. Eller så kan man se det som ett tecken på Solankes talang att Bournemouth betalar en betydande summa för en 21-åring med lite seniorerfarenhet.
På onsdagskvällen gästar Bournemouth Stamford Bridge. Det finns en intressant historia bakom Solankes beslut att lämna Chelsea, den klubb han hade representerat sedan barnsben, hans ovilja att förlänga, höga lönekrav och jakten på speltid.
Solanke blev aldrig, i Chelsea, den storspelare som klubben hoppades att han skulle bli. I stället valde han att lämna klubben, ta en omväg via Liverpool för att sedan börja om i Bournemouth. Är det på Vitality Stadium som han når sin fulla potential?
Solanke är skadad och ser ut att missa matchen mot Chelsea.
Får Wagners avsked avsedd effekt på Huddersfield?
David Wagner gjorde ett fantastiskt jobb i Huddersfield. Han tog över hösten 2015, och ledde laget till uppflyttning till Premier League året därefter.
Det är smått otroligt att han lyckades ta ett nederlagstippat Huddersfield till den engelska högstaligan. Jag skulle dock vilja påstå att det var en ännu större bedrift att klara sig kvar under fjolåret.
I år har verkligheten kommit ikapp Huddersfield.
Man gjorde visserligen ett par intressanta nyförvärv i form av Terence Kongolo och Adama Diakhaby från Monaco och Ramadan Sobhi från Stoke.
Trots det har man haft stora offensiva bekymmer på John Smiths Stadium. Efter 23 omgångar ligger man sist i tabellen, med 11 ihopsamlade poäng och endast 13 gjorda mål.
För ett par veckor sedan kom Wagner och Huddersfield gemensamt överens om att skiljas åt med omedelbar verkan. Wagner var öppen att stanna om det var vad klubben ville, men man kom till slut fram till att Huddersfield behövde en riktningsförändring för att ha någon chans att stanna kvar.
I den första matchen efter Wagners avsked stod Manchester City för motståndet. Man hade inga förväntningar att kunna störa i den matchen som slutade med City-vinst (0–3).
Kvällens hemmamöte med Everton markerar därför Huddersfield nystart under Jan Siewerts ledning.
Kan han få ordning på krisande Huddersfield?