Är det dags att vi likställer Agüero med storheter som Henry?
Jag kan tycka att det ofta blir fel att jämföra spelare från olika epoker, som spelade i lag med ojämlika förutsättningar och som i allt för stor utsträckning inte ens spelade på samma position. Fotbollen går framåt, vissa turneringar tillkommer medan andra försvinner; på samma sätt lämnar vissa spelare avtryck som inte kan kvantifieras i ligatitlar eller gjorda hattricks sedan 1992.
Men visst går det att argumentera för att Sergio Agüero faktiskt är en av Premier Leagues bästa offensiva spelare genom tiderna. Efter hattrick mot såväl Arsenal som Chelsea har en debatt om Agüeros plats i historien blossat upp. Vågar man jämföra och likställa hans gärning med mytomspunna namn från sent 1990- och tidigt 2000-tal?
Agüero passerade Fernando Torres, Dennis Bergkamp, Ruud van Nistelrooy, Ian Wright och Dwight York i antal gjorda mål för länge sedan. Ibland glömmer man bort att han faktiskt stått för hela 56 fler ligamål än Didier Drogba. Om han väljer att stanna i City över nästa säsong har jag svårt att se att han inte skulle passera både Thierry Henry och Frank Lampard.
Återigen: Det blir både dumt och missvisande att jämföra spelare enbart på antal gjorda mål. Henry var en pionjär i sättet han elegant valsade fram, stegade in från vänster och borrade in den i det bortre hörnet. På samma sätt visade Drogba alltid sig bäst när laget behövde honom som mest. Men det gör även Sergio Agüero – 93:20, 13/05/2012.
Henry vann både fler titlar, stoltserade längst upp i skytteligan vid fler tillfällen och tillbringade ett par av hans bästa år på annan plats. Men jämförelsen Henry-Agüero i Premier League är ändå inte så irrelevant och tokig som den låter.
Ge det ett par år - men när det väl är dags att summera Agüeros karriär och blicka tillbaka på målrekord, titlar och det sena avgörandet mot QPR så kommer han anses vara en av de främsta sedan Premier Leagues omstart.
Vem rankar ni högst genom tiderna?
Chelsea skulle må bra av ett transferförbud
Att Fifa höll på att utreda Chelseas transferagerande var en dåligt bevarad hemlighet. Titta bara på köpet av Christian Pulisic, som man gjorde klart med i januari för att sedan låna tillbaka under våren. Om det inte hade funnits en överhängande risk har jag svårt att se att man inte skulle väntat till sommaren att genomföra den affären och i stället fokuserat på annat i januari. Samma sak går att säga i Gonzalo Higuaíns fall. Det snackas nämligen om att Chelsea har bakat in ett par kreativa klausuler i låneavtalet med Juventus som gör att man ges möjligheten kan komma runt ett potentiellt värvningsförbud.
På fredagsförmiddagen kom Fifas besked: Chelsea får inte värva spelare på två fönster, efter att man ska ha brutit mot fotbollsorganets stadgar vid så många som 29 tillfällen. Chelsea meddelade att klubben kommer att överklaga beslutet. Oavsett vad är det fullt rimligt att anta att överklagan skjuter fram förbudet och att man faktiskt tillåts värva sommaren 2019. Ett sådant förbud skulle alltså sträcka sig över 2020 i stället.
Nu kanske det blir så att ett pressat Chelsea behandlar årets sommarfönster som tre fönster i ett och således investerar stora pengar i truppen. Det hade säkerligen varit det sportsligt bästa då man faktiskt har möjligheten att ersätta Eden Hazard som uppges vara på väg bort.
Men jag vet även att det inom Chelsea finns en växande grupp frustrerade supportrar som ställer sig frågande till att man inte släpper fram och ger speltid till Callum Hudson-Odoi, Ethan Empadu, Ruben Loftus-Cheek, Andreas Christensen, Mason Mount och Billy Gilmour, för att nämna några. Man har dessutom 41 utlånade spelare att välja bland. Att ta ett sådant beslut hade kanske varit en mer oviss, men ack så sund, väg att gå - vem vet?
Chelsea går ett intressant år till mötes.
Dubbla skador för United - kan bli kostsamt mot Liverpool
Att Manchester United förlorade hemmamötet med PSG var varken ologiskt eller oförtjänt: gästerna hade en mängd farliga målchanser, ett förhållandevis tryggt grundspel att luta sig tillbaka på och suveräne Kylian Mbappé som ensam spets.
Men United var inledningsvis långt ifrån ofarligt när man gick till attack, ofta genom Jesse Lingard och Anthony Martial. Efter matchen var det tydligt hur Uniteds dubbla skador i första halvlek var det som fick pendeln att svänga i PSG:s favör. Lingard och Martial gick ut och ersattes av Juan Mata och Alexis Sanchez. Ut gick dörren gick lagets snabba omställningsspel och in kom två bolltrygga men desto mer statiska spelare. PSG tilläts således anfalla med fler spelare i andra halvlek, med mindre att oroa sig för i defensiven. Matchen slutade 0–2.
På fredagseftermiddagen kom rapporter att både Lingard och Martial kan vara tillbaka redan mot Liverpool, trots att båda två först spåddes bli borta i ytterligare en till två veckor. Om så är fallet lär ingen av dem starta, vilket är ett stort avbräck för United.
I måndags valde Solskjær att formera ett anfall bestående av Mata, Rashford och Romelu Lukaku mot formsvaga Chelsea. Det gav resultat och avancemang till kvartsfinalrundan i FA-cupen. Men i helgen väntar en annan typ av uppgift, mer likt den mot PSG snarare än Chelsea-matchen. Lingard och Martial är två kännbara avbräck för United - och supportrarna får hoppas att OGS lärde sig av misstagen mot PSG om man ska ha chans att störa Liverpool.
Börjar ljusna för Tottenham - Kane tillbaka
Tottenham visste att Son Heung-mins medverkan i de Asiatiska mästerskapen skulle bli kännbart. Men i samband med att han försvann på obestämd tid var det som att fotbollsgudarna konspirerade med Daniel Levy för att testa Tottenhams gränser. En redan skadedrabbad trupp åkte i början av januari på två tunga skador i form av Harry Kane och Dele Alli. Att klubben runt den här tidpunkten valde att släppa Mousa Dembélé till Kina bör nämnas.
Tro det eller ej, men sedan dess har Tottenham tagit full pott i Premier League (12/12), närmat sig den absoluta toppen och skaffat sig ett ypperligt läge inför returen i Tyskland i Champions League. Jag är övertygad om att inte ens Mauricio Pochettino hade kunnat drömma om resultaten man har fått med sig den senaste månaden.
Och nu ser även Harry Kane ut att vara tillbaka.
Inom loppet av en vecka ställs Tottenham först mot ett formstarkt Burnley, följt av Chelsea och Arsenal. Då gäller det att samtliga spelare fortsätter på det inslagna spåret och inte förlitar sig på att Kane ska göra jobbet. Det uppmärksammas inte alltför ofta i bevakningen och i hur man väljer att profilera årets titelstrid, men Tottenham är inte längre än fem poäng bakom Liverpool och Manchester City, som har en match mer spelad.
Nyckelvecka för Tottenham!
Som natt och dag för Brighton
Brighton får hoppas att deras starka inhemska cupspel blir en katalysator och vägvisare för vårsäsongen. Efter vinster mot såväl West Brom som Derby är klubben vidare till FA-cupens sjätte omgång, där Millwall står för motståndet.
Annars finns det inte mycket att fira i Falmer-området i utkanten av Brighton.
Brighton inledde hösten med meriterande segrar mot såväl Manchester United som Wolves och West Ham - och så sent som i december tog man trepoängare mot Crystal Palace och Everton. Brightons imponerande resultatrad och viktiga poängbuffert ner till strecket fick mig att tro att det bara var en tidsfråga innan Viktor Gyökeres skulle ges mer speltid.
Sen hände något. Sedan årsskiftet har Brighton samlat på sig blott 2 av 18 möjliga poäng. Det innebär att man numera endast har tre poäng ner till Southampton på 18:e plats. Shane Duffy menade, efter förlusten mot Burnley den 9 februari, att laget under speluppehållet skulle ta sig samman för att avsluta starkt.
På tisdag får vi se om uppehållet var till Brightons fördel.