Vågar Spurs vila Kane?
Harry Kane slog igenom med dunder och brak säsongen 2014–15 och kunde stoltsera med 21 mål i sin första fulla säsong i Premier League. Kane ansågs aldrig vara en av de mest talangfulla på ungdomsnivå, och tidigare tränare har berättat att engelsmannens kometkarriär kom som något av en chock.
Kane cementerade sig tidigt som det självklara valet i Tottenhams anfall, och han har sedan dess spelat var och varenda match när han funnits tillgänglig. Han är lagets interna skyttekung för fjärde säsongen i följd, och London-klubben etablerat sig som en av de riktigt stora i ligatoppen. Tottenham har visserligen gjort halvhjärtade investeringar i utpräglade reservanfallare - Vincent Jansen och Fernando Llorente - för att underlätta matchandet för Kane. Men ingetdera av nyförvärven har varit vidare lyckad i den liljevita dressen, och Mauricio Pochettino har, gång på gång, envisats med att spela Son Heung-Min som ensam anfallare när Kane inte funnits till hans förfogande.
Tottenhams välsignelse är också deras största fiende.
Kanes frammarsch och betydelse har gjort det omöjligt att peta honom - hans självklara plats i laget har gjort det omöjligt att övertyga en konkurrenskraftig forward att komma till Tottenham för att nöta bänk. Men varför klaga om Kane fortsätter att ösa in mål? Han vann ju trots allt VM:s skytteliga så sent som för ett par månader sedan. Säsongens dessförinnan stod han för 41 mål alla turneringar inräknade.
Det är först i år som vi börjat se sviterna av flera år av hårt matchande.
Tidigare i våras ådrog Kane sig sin tredje fotledsskada på kort tid, men bara några veckor senare återfanns han i Tottenhams startelva igen. Det är svårt att klandra någon av parterna: Tottenham jagade en Champions League-plats och Kane gjorde allt för att komma i form till det stundande världsmästerskapet.
Skytteligavinsten till trots, Kane var inte i sitt fulla slag i VM och inte heller under inledningen på höstsäsongen.
Det var slående i förra helgens möte med Liverpool. Det var länge sedan Kane såg så isolerad och statisk ut som då och han mäktade bara med sju djupledslöpningar. För att få perspektiv så tog Kane ett 30-tal djupledslöpningar i mötet med Liverpool på Wembley säsongen innan. Alla spelare har dåliga matcher, men samma sak upprepade sig i veckans Champions League, liksom mot Watford precis innan landslagsuppehållet tidigare i september.
Kane skulle behöva en längre tids vila för att på riktigt återhämta sig från återkommande skadebekymmer och hårt matchande. På lördag står Brighton för motståndet och det känns som ett perfekt tillfälle att rotera. Frågan är om en pressad Pochettino, som har tre raka förluster i ryggen, vågar vila sin stjärna?
West Ham på frammarsch - hett London-derby mot Chelsea
För West Ham-supportrarna är den årliga hemmamatchen mot Chelsea en av årets stora höjdpunkter. Historiskt sett har klubben haft en tendens att resa sig i matcher mot just Chelsea och så sent som förra året, som var en annars påfrestande säsong för klubbens supportrar, spelare och ledare, stod man som vinnare i hemmamatchen på London Stadium.
West Ham inledde årets säsong på värsta tänkbara sätt - i öppningsmatchen mot Liverpool begick man taktiskt självmord med en högt stående backlinje mot Liverpools djupledslöpande anfallstrio och överlappande ytterbackar. Men reaktionen från förlusten på Anfield uteblev, och man förlorade sedan mot Bournemouth och Wolverhampton på hemmagräs. West Ham förväntades visserligen inte ta några poäng på Emirates Stadium, men i 3–1-förlusten mot Arsenal brast det i såväl det taktiska som i själva arbetsinsatsen.
Att West Ham tog sina första poäng för säsongen i förra omgångens 3–1-vinst på Goodison Park ska inte underskattas. Man går nu in i söndagens hemmamatch mot Chelsea med mindre press, med större tro på det man gör och med entusiasm från läktarplats.
West Ham har långt kvar för att motsvara högt ställda förväntningar. Men uppförsbacken ter sig plötsligt inte alls lika brant, och visst finns möjligheten att man kan bjuda upp till kamp mot serieledarna på söndag.
Milner i sitt livs form - en av ligans bästa
James Milner har hunnit med att bli 32 år gammal, men frågan är om han någonsin har varit bättre än vad han är i dag. Han debuterade i den engelska högstaligan redan som 16-åring och sköt snart därefter in sig i historieböckerna som den yngsta målskytten i ligans historia.
Man brukar säga att fotbollsspelare har ett specifikt antal år på seniornivå i sig; de som börjar spela regelbunden seniorfotboll som tonåringar tappar snabbt när de närmar sig 30-strecket. Titta bara på Cesc Fábregas, som likt Milner debuterade i Premier League vid 16 års ålder men som i dag ser ut att sakna allt vad fysik heter. Samma sak går att säga om Wayne Rooney, 32, vars formkurva dalade drastiskt långt dessförinnan.
Men Milner följer inte naturlagarna.
Sommaren 2015 lämnade han Manchester City som bosman för Liverpool, som inte hade kvalificerat sig för Champions League på fem säsonger, för få mer speltid. Men Milner fick främst vikariera på alla andra positioner än på just den platsen han ville spela på. Där och då ansågs hans lite väl ambitiösa val av klubb skrattretande.
Men in kom Jürgen Klopp och rätt snart därefter såg man hur Milners betydelse och status ökade för var dag som gick.
Milner var fullkomligt lysande under fjolårssäsongen, och var med och ledde laget till sin första CL-final på ett årtionde. Men i somras tog Liverpool in den namnstarka mittfältsduon Fabinho (Monaco) och Naby Keïta (Leipzig) och mycket talade för att Klopp förberedde sig för ett liv utan Milner. Vi är fortfarande bara en dryg månad in i höstsäsongen och Liverpool han inlett säsongen som man avslutade våren på bästa tänkbara sätt - men det är varken förra årets stora sensation Mohamed Salah eller det dyra nyförvärvet Fabinho som varit Liverpools bästa spelare hittills. Det har James Milner varit.
Milner, som för bara ett par säsonger sedan sågs som en komisk nödlösning till den ack så misstagsbenägne Alberto Moreno på vänsterbacksplatsen, har i dag etablerat sig till att vara Liverpools viktigaste spelare. I förra helgens vinst mot Tottenham var han bäst på plan. Ett par dagar senare var han återigen lysande i 3–2-vinsten mot PSG på Anfield.
Vid 32 års ålder spelar Milner sitt livs fotboll. Vem hade kunnat tro det?
Krisstämpel på Burnley - efter misslyckad EL-satsning
Burnleys tränare Sean Dyche gick in i årets säsong med ett stort dilemma hängande över sig. Efter fjolårets sensationella sjundeplats i Premier League fick man i år chansen att spela kontinentalfotboll för första gången sedan 1960-talet.
Men på hur stort allvar skulle man ta Europa League på?
Ja, Burnley var väl medvetna om att man inte skulle ha någon chans på titeln.
Nej, det var ingen ekonomisk fråga då ett säkrat Premier League-kontrakt genererar flera gånger större inkomster än ett EL-gruppspel.
Men Dyche resonerade att man måste visa såväl tävlingen som supportrarna respekt och gå in med bästa lag. Burnley, som redan utan EL-fotboll hade en smal trupp, formerade bästa lag mot såväl Aberdeen som İstanbul Başakşehir och Olympiacos i kvalspelet. Men det gick inte hela vägen, och ett slutkört Burnley fick respass i den avslutande kvalomgången.
Fem matcher in i säsongen ligger fjolårssensationen Burnley sist i Premier League, och i brittiska medier är man frågande till om Dyche prioriterade rätt?
- Det har inneburit mer resande, men vi måste vara mentalt starka. Det här har varit en ny erfarenhet för spelarna och en ny utmaning för oss alla. Det faktum att vi saknar spelare att rotera med gör det ännu svårare, sa Dyche i samband att Burnley hade åkt på sin tredje raka förlust i ligaspelet i augusti.
Men det är svårt att klandra Dyche för hans prioritering.
Då var då, nu är nu.
På lördag ska Burnley få ordning på sin säsong i hemmamatchen på Turf Moor mot formstarka Bournemouth.
Obalanserat Arsenal mot fjärde raka
Robin van Persie lämnade Arsenal för Manchester United sommaren 2012, och såg direkt till att skjuta Premier League-titeln till Sir Alex Fergusons gäng. Lukas Podolski och Olivier Giroud kom in i hans ställe, och i flera på varandra följande säsonger drogs Arsenal med bristande forwardsalternativ.
Men sen hände något.
Alexandre Lacazette hämtades in från Lyon för flera hundra miljoner kronor, och ett halvår senare kom nästa stjärnvärvning till anfallet i form av Dortmunds Pierre-Emerick Aubameyang. Förstå mig rätt, att Arsenal har möjligheten att välja mellan två klassanfallare är ett lyxproblem.
Men det kan tyckas vara en märklig prioritering om det brister i andra lagdelar.
Kantspelarna Alexis Sanchez och Theo Walcott är ett minne blott, och Unai Emery har tvingats testa både Mesut Özil och Henrich Mchitarjan på högerkanten. Arsenals brist på spelare som kan utmana och göra sin gubbe har tvingat Emery att tänka om och Aubameyang har därför fått utgå från vänsterkanten.
Det har resulterat i att Arsenal går in i helgens hemmamatch med Everton med tre raka vinster, men det ställer även frågan vilken typ av fotboll Emery vill att man ska spela.
Väljer Emery att fortsätta att fortsätta med både Lacazette och Aubameyang från start för större fokus på omställningsfotboll, eller går han tillbaka till att spela mer utpräglade mittfältsalternativ (Mchitarjan, Iwobi) som ter sig bättre i ett spelade lag?