United prickar formen inför ovisst stadsderby
Det råder inga tvivel om att hösten tagit hårt på José Mourinho, att Manchester United inte alls sett ut att vara samma klubb som tidigare skördade stora framgångar. Man har haft att göra med storstjärnor som ryktats vilja bort, sportsliga motgångar och en presskår som gått stenhårt åt minsta lilla felsteg.
För en dryg månad sedan kändes det som att United hade sjunkit djupare än någon gång tidigare post Ferguson. Inom loppet av sju dagar tappade man poäng mot Wolves och förlorade mot både Derby och West Ham. Ligan var förlorad, Champions League upplevdes snarare som en distraktion från det prekära inhemska läget - och Mourinho var inte alls sig lik. Uppgiven, likgiltig, ledsen.
Men det svänger snabbt i fotboll.
Lördagskvällen den 6 oktober såg länge ut att bli Mourinhos sista föreställning på Old Trafford. Men vändningen mot Newcastle vände upp och ner på säsongen.
Den följande helgen stod man för en imponerande insats på Stamford Bridge, och det var påtagligt hur genuint spelarnas firande var efter att Anthony Martial gjort sitt andra mål i matchen. För första gången på länge agerade Manchester United som den storklubb man faktiskt är.
Man går in i helgens stadsderby mot Manchester City med två raka vinster i ligaspelet och med en meriterande bortaseger mot Juventus i bagaget. Kvalitetsmässigt är man långt efter sina antagonister, som stormar mot sin andra raka ligatitel. Men United har lyft sig, Mourinho ser ut att ha fått tillbaka glöden och ser mer taggad ut än på länge.
Räcker det? Kanske, kanske inte. Men för första gången på länge ska det bli intressant att se ett oberäkneligt Manchester United spela fotboll igen.
Hur länge får Jokanovic på sig att vända negativ trend?
Fem poäng på elva matcher, inte en vinst på över två månaders tid och en välförtjänt jumboplacering i Premier League. Fulhams återkomst till den engelska fotbollens finrum har varit ett smärtsamt uppvaknande, och en enda lång påminnelse att det krävs mer än namnstarka nyförvärv för att organisera ett stabilt försvarsspel.
I somras blev Fulham den första nykomlingen i Premier Leagues historia att investera motsvarande en miljard kronor under ett och samma fönster. André Zambo Anguissa, Jean Michaël Seri, Aleksandar Mitrovic, Luciano Vietto, André Schürrle, Alfie Mawson, Calum Chambers, Tim Fosu-Mensah. Listan kan göras lång.
Men entusiasmen från i somras är som bortblåst. Fulhams 29 insläppta mål är en oroväckande dålig notering, och det verkar inte heller spela någon större roll vilka spelare som tränaren Slavisa Jokanović ställt upp med: Samarbetet Odoi och Le Marchand har varit lika verkningslöst som när man använt sig av inlånade Chambers eller Fosu-Mensah eller rekordförvärvet Mawson.
Den gemensamma nämnaren? Jokanović. Det kan tyckas hårt att ge tränaren skulden för höstens resultat, som kantats av rekordmånga individuella misstag, men vad kan man egentligen peka som rättfärdigar styrelsens fortsatta förtroende? Positiv trend? Nej. Träffsäkra rekryteringar? Nej. Lojalitet? Ja, kanske.
I brittiska medier diskuteras det flitigt kring Jokanovic framtid. Å ena sidan pekar man på 50-åringens insats under fjolåret; andra menar att Scott Parker ska få chansen.
På söndag gästar man Anfield. Därefter stundar ett två veckor långt landslagsuppehåll - och Fulham bör ta sig en lång funderare hur man ser på sin framtid.
Sarris gärning bör hyllas - Chelsea enda obesegrade i Europas fem största ligor
Många tränare behöver en eller två säsonger att acklimatisera sig till Premier League. Att Maurizio Sarris intåg i Chelsea gått så pass friktionsfritt bör därför uppmärksammas.
Det råder visserligen delade meningar kring om Community Shield, som Chelsea förlorade mot Manchester City, är en tävlingsmatch eller inte, men klart är i alla fall att Chelsea är det enda laget i Europas fem största ligor som inte förlorat sedan första helgen i augusti.
Sedan Mourinhos första sejour - med undantag för André Villas-Boas halvårslånga vistelse i klubben - har Chelsea egentligen inte varit ett lag som strävat efter att spela passningsorienterad fotboll. Under Sarris ledning har man gjort en helomvändning, och kan stoltsera med att man vid ett flertal tillfällen under hösten haft närmare 70 procent bollinnehav. Det har gett resultat.
I förra helgen avgjorde Chelsea i andra halvlek, som så ofta den här säsongen. Man hade 74 procent bollinnehav, och Crystal Palace såg slutkörda ut när Eden Hazards intåg föranledde Chelseas slutforcering. Omgången dessförinnan lät man ett frustrerat Burnley springa sig trötta, och resultatet skrevs till slut till 4–0 på Turf Moor.
Dagens trupp är i mångt och mycket Antonio Contes verk. Ge Sarri ett par övergångsfönster att sätta sin prägel på laget, och framtiden ser ljus ut för Chelsea.
Crystal Palace måste hitta en lekkamrat till Zaha
Crystal Palace Premier League-höst har varit i paritet med vad man kan förvänta sig. På de inledande elva omgångarna har det blivit åtta poäng, vilket innebär att man parkerar på 14:e plats i tabellen. Man har vunnit ett par matcher man har förväntats göra så i (Fulham, Huddersfield) och kryddat det med en oväntat poäng hemma mot Arsenal.
Men känslan är att Crystal Palace, som är i behov av ett par finjusteringar, har mer att ge.
Roy Hodgson envisas allt som oftast med en okonventionell 4-4-2. En sådan uppställning ställer krav på att kantspelarna levererar inlägg, att innermittfältet bidrar i såväl anfalls- som försvarsspelet - och att de två anfallspjäserna står för målen.
Det råder inga tvivel om att Wilfried Zaha (3+2) är tillräckligt bra, men frågan vem som ska ackompanjera honom i anfallet är lika aktuell i dag som för ett par månader sedan.
Skadedrabbade Connor Wickham har gjort blott ett framträdande under hösten; Alexander Sörloth har fått göra åtta inhopp i ligaspelet men väntar fortfarande på sitt första mål; Jordan Ayew kan stoltsera med en målgivande passning på sex ligastarter; Christian Benteke är knäskadad; och Andros Townsend har en poäng på 959 spelade minuter.
Ingen vidare målfarlig anfallsuppsättning, va?
Tidigare i veckan spekulerades det att Crystal Palace var intresserat av Arsenals Danny Welbeck, som sitter på ett utgående kontrakt, och som sägs finnas tillgänglig för motsvarande 100 miljoner kronor. Det är småpengar i sammanhanget, och hade varit en solid lösning för alla parter.
Men det ser ut som att Hodgson får leta vidare, då Welbeck ådrogs sig en allvarlig skada i Arsenals hemmamöte med Sporting Lissabon på torsdagskvällen.
Bournemouth är på allvar - viktigt möte med Newcastle
- Det var tur att vi fortfarande var kvar i matchen efter den första halvleken. Bournemouth kunde enkelt ha varit uppe i en 5–2-, 6–2-ledning efter första halvlek, sa Uniteds tränare José Mourinho efter förra helgens möte på Dean Court.
Bournemouth har vid lite för många tillfällen under hösten visat på den högkvalitativa man inledningsvis visade upp mot United för att tro att det enbart var motståndarna som var dåliga. Man kom till läge efter läge, spelade bländande passningsfotboll och talangfulle Lewis Cook fortsatte att briljera från sin centrala mittfältsposition.
Men Manchester United vände på matchen, efter Marcus Rashfords avgörande på tilläggstid, och tog en mentalt viktig seger. För Bournemouths del var förlusten en missräkning, men inte mer än en ovanlig plump i ett annars felfritt protokoll.
Efter elva omgångar huserar man på sjätte plats, tre poäng efter Arsenal och ytterligare en poäng efter Tottenham som har den sista platsen till Champions League.
Det är otroligt att tänka sig att det Bournemouth som Eddie Howe, som den yngste tränaren någonsin i någon av Englands fyra högsta divisioner, tog över för ett årtionde var sånär på att åka ur fjärdedivisionen.
Att Mourinho säger att Bournemouth hade otur som inte ledde med 6–1 mot Manchester United och att man går in i helgens möte med Newcastle på anrika St James Park som favoriter, är ett kvitto på en Howes anmärkningsvärda tränargärning.