Beläget längs Piccadilly Line, en bit bort från Londons stadskärna och på väg ut mot Heathrow. Vissa bor här, för dem allra flesta har förortens låga radhus i sönderfallande tegel blivit något som längs motorvägen passerar i periferiseendet.
Här har fotbollsklubben Brentford sin bas.
Genom att följa den okonventionella ägarens tydliga linje och satsning på skandinaviskt fotbollskunnande, ser Brentford ut att vara en klubb för högstaligan igen. Det har man inte gjort sedan den engelska fotbollens omstart efter andra världskriget.
Hur kommer det sig?
***
Det var en ögonbrynshöjare, det att Henrik Johansson, då 18 år och känd som brasselegendaren Garrinchas barnbarn, beslutade att lämna Halmstad för Brentford B för snart tre år sedan. Det kändes främmande att denna mittenklubb i den engelska andradivisionen agerade som en världsvan storklubb med scouter och agenter runt om i Europa. Men det gjorde man. Allt enligt en för dem tydlig rekryteringsmodell - och som för oss andra har utkristalliserat sig allt mer klart sedan dess.
Johansson har visserligen hunnit med att vända hem igen, men hans flytt skulle ge ringar på vattnet. Hösten 2017 bjöds flera ungdomsspelare över från IFK Lidingö, bland dem P17-landslagets Rickard Bergman. För ett år sedan värvades BP-talangen Fredrik Hammar.
Och sedan tidigare fanns P19-landslagets Simon Andersson, som sommaren 2018 hade lämnat HBK för att krita på ett treårskontrakt med Brentford B, på plats.
***
Det är lugnt på träningsanläggningen denna måndagseftermiddag. A-laget vann med 7-0 mot Luton i lördags och B-laget är tillbaka i London efter runtresande i Storbritannien. A- och B-laget har kört sina återhämtningspass och är klara för dagen. De tränar allt som ofta samtidigt och alltid nära inpå varandra. Det har blivit som en sorts uppmaning att steget upp inte behöver vara så långt och komplicerat som det ibland upplevs.
Ni tränar först och sedan ungdomslagen på eftermiddagen?
- Det finns inga ungdomslag, ingen akademi. Det är nog inte helt vanligt men så är det, säger Simon Andersson till Fotbollskanalen.
- Vår ägare är mycket för statistik och han tyckte inte att det var värt att fortsätta.
Det var 2016 som Brentfords ägare Matthew Benham tog beslutet att stänga ungdomsverksamheten. Benham har liknats vid en av karaktärerna i filmen Moneyball, som baseras på hur Billy Beane och Peter Brand förlitade sig på okonventionella metoder, statistik och små medel för att utkonkurrera mer resursstarka motståndare i MLB. Förutom att vara ägare till den danska klubben Midtjylland driver Benham även sajten SmartOdds, som erbjuder statistik och tips till professionella gamblers.
Den uppskattade årliga kostnaden att bedriva ungdomsakademin låg på runt 22 miljoner kronor. Den sågs ändå som en onödig utgift. De som var riktigt duktiga och framtida A-lagsspelare plockades nämligen upp av andra i närheten - Chelsea, QPR, Fulham, Arsenal, Tottenham, West Ham, Palace - och de som blev kvar visade sig inte tillräckligt bra för att varken generera några betydande övergångssummor eller ta sig upp i A-laget.
Det är ett ovanligt beslut. Framför allt i ett fotbollslandskap där 22 miljoner kronor är småpengar - ett års deltagande i Premier League sägs generera 50 gånger så mycket. Om det ens räcker. Men när man blickar tillbaka på spelarna som lämnat Brentford i ung ålder, bristen på spelare som under en period tog sig upp till A-laget och den mördande konkurrensen i närområdets London. Ja, då finns det viss förståelse.
Brentfords tidigare sportchef Robert Rowan till Guardian:
- Vi gick igenom flera alternativ och kom fram till att denna modell skulle leda till att vi fick fram flest spelare. Det innebär också att vi inte behöver anpassa oss efter registreringsregler. Det här är det mest effektiva och hållbara sättet för oss, och det är lättare för oss att utvärdera en modell efter tre år istället för tio.
- Vi tror på vår förmåga att hitta rätt. Vi försöker hitta spelare som saknar vissa traditionella brittiska egenskaper som vi tror går att lära ut.
Istället för att satsa på unga spelare beslutade klubben att rekrytera i åldern 16-20, som antingen har släppts från andra proffsklubbar eller kommer från mindre utforskade marknader. Det är här som det utstakade fokuset på Sverige och Danmark kommer in. Genom att värdera spelare efter attributer och egenskaper som andra engelska klubbar vanligtvis inte siktar in sig på, är det oftast ingen större konkurrens om spelarna man värvar.
- Det hade inte fungerat om alla gjorde som oss, men för Brentford går det bra. Man får först utvecklas på annan plats och sedan ta sista steget här, säger Simon Andersson.
- Vi har tre spelare från Danmark, en från Tjeckien, en från Finland, ett par från Sverige. Väldigt få är från London. De flesta är födda 99 och 00 och alla är här för att utvecklas.
Strategin genomsyrar hela klubben. Även till A-laget hämtas spelare in som visserligen är talangfulla men som verkar sakna något för att verkligen lyckas. När man går igenom Brentfords transferhistorik är det slående hur ofta man testar att ge ungdomsproffs som misslyckats i något storlag chansen.
Under första säsongen med denna A- och B-lagsmodell slussades fyra spelare upp.
- Och förra säsongen tog fem spelare steget upp, tre av dem har fått proffskontrakt sedan dess. En i B-laget har precis fått spela två raka matcher i Championship, säger Andersson.
Det är en stor förbättring jämfört med hur det såg ut tidigare.
Brentfords B-lag bjuds årligen in till Championships reservlagsliga. Men i år beslutade man istället för spela träningsmatcher hela året, med undantag från ett par mindre turneringar.
- Klubben tycker att nivån är för dålig och att det är bättre att möta svårare motstånd och olika seniorlag, säger Andersson.
Under det senaste året har Brentford B spelat mot U23-lagen i Arsenal, Manchester City, Bayern München och Dortmund. I våras ställdes man mot MFF i en träningsmatch och på senare tid har Andersson varit med och vunnit mot ett fulltaligt Slavia Prag - som så sent som i våras slog ut Sevilla och tog sig till kvartsfinal i Europa League.
P17-landslagets Rickard Bergman, idag 19, berättar om provträningen hos Brentford:
- Som jag förstått det så hade Brentfords scouter sett mig i några ungdomslandskamper. Det verkar som att de har ett brett scouting- och kontaktnät, och jag fick höra att de har provspelare från hela världen hos sig nästan varje vecka, säger Bergman till Fotbollskanalen.
Bergman berättar om introduktionsmötet och om hur klubben talade varmt om organisationen, spelmodellen och upplägget.
- De sålde in klubben och verksamheten väldigt bra, framförallt B-laget som klubben berättade tillhörde toppskiktet i Europa. De argumenterade som att det var något positivt att man inte hade en ungdomsakademi. Detta då B-laget blev mer som ett proffslag som jobbade nära A-laget.
***
Det finns en naturlig förklaring till Brentfords fokus på Skandinavien. Såväl lagets tränare som sportchef är från Danmark. Sportchefen Rasmus Ankersen är även deltids-ordförande för Midtjylland, som sedan Matthew Benham köpte klubben vunnit två ligatitlar.
I somras togs tränaren Andreas Georgson in från MFF. Han har fått en assisterande tränarroll med fokus på fasta situationer. Tidigare under sommaren hade Pontus Jansson skrivit på för klubben.
- Han (Jansson) är en skön gubbe. Vi är och kollar på varenda A-lagsmatch och om det är något man kan se från denna säsong är det att han verkligen har höjt defensiven tycker jag. De spelar grymt bra fotboll och han leder laget som kapten, säger Simon Andersson.
- Vi har kontakt. Vi pratade senast idag. Han är ju lite äldre än mig och har familj så vi är väl inte jättenära utanför fotbollen men vi pratar absolut.
Andersson kom till Brentford sommaren 2018. Innan dess hade han tagit sig fram i HBK, men det var under U17-EM i England som Brentford fick upp ögonen för honom.
- Det fanns intresse från Tyskland och några danska klubbar som ville att jag skulle komma och spela i deras U19-lag. Då var det antingen att stanna i Halmstad eller få spela seniorfotboll på annan plats.
Andersson berättar om situationen i Halmstad:
- Det var svårt att utvecklas under säsongerna då träningspassen mellan matcherna under säsong är lugna och då var det främst upp till mig att träna på egen hand för att utvecklas. Det hade varit en sak om jag hade fått spela, men det slutade att jag fick resa runt överallt men ändå inte spela och sedan lugna träningar på det.
- Jag visste egentligen inte mycket om Brentford. Förutom att Henrik Johansson var där, då.
Andersson har fått varierat med speltid sedan han anslöt, men han känner ändå att det var ett smart beslut att komma hit. Precis som i fallen Pontus Dahlberg och Viktor Johansson, två unga målvakter i Watford och Leicester som valde att lämna Sverige för ungdoms- och reservlagsfotboll i England, hörs samma argument: Mer resurser och bättre faciliteter.
- Allt känns mer professionellt. Det är stort fokus på individuell utveckling och mindre fokus på resultat. De arbetar mycket med detaljer, med ändrade gymscheman varannan månad för att få varierad träning.
- Jag har blivit bättre med fötterna. Det är även stort fokus på fysik. Idag hoppar jag 15 centimeter högre än tidigare, det är ganska mycket på ett år.
Andersson vill vara kvar säsongen ut och sedan eventuellt gå ut på lån för att få spela “riktiga seriematcher och inför publik”. Tränarna är nöjda med hans utveckling men säger samtidigt att det finns mycket att arbeta på.
- Det är svårt. Framför allt för en målvakt där det bara finns ett par platser, säger Andersson.
- Det hade nog inte spelat någon roll var jag får på lån, men om det hade funnits intresse från en allsvensk klubb så hade jag absolut funderat på det.
Annars ligger fokus på att fortsätta utvecklas och att bli uttagen till U21-landslaget. Drömmen är att etablera sig i Spanien eller Italien, säger han.
Simon Andersson tillhör en generation som redan håller på att sätta avtryck i den europeiska fotbollen. Benjamin Nygren har sålts till Genk och Jack Lahne gjorde mål i debuten i Ligue 1.
- Jag tycker att det landslaget som jag varit i är riktigt grymt, med flera spelare som håller hög internationell nivå. Men sen finns det självklart dem som kommer från City och Arsenal och som har fått alla dessa resurser och förutsättningar sedan barnsben.
Något specifikt namn du tänker på?
- Mason Greenwood i Manchester United. Han är väl den som kommit längst. Vi mötte honom med Sverige och hela det engelska landslaget var helt sjukt.
Vad tycker du om den svenska fotbollsutbildningen?
- Det är en balans, i Sverige är vi inte riktigt tuffa. Här i England skickas man iväg om man inte presterar. Jag tror jag absolut att vi håller på att närma oss. När jag var ung i HBK så var det som det var: vi kom dit efter skolan och sen drog man hem efter träningen.
Tidig elitsatsning får ofta kritik från visst håll i Sverige.
- Det är såklart tufft för dem som inte kommer med, men jag har bara positiva saker att säga. Den är en rimlig ålder tycker jag. Om vi kollar ute i Europa börjar man mycket tidigare. Vissa landslag kör från 13 års ålder medan vi börjar året då vi fyller 15.
Hur fungerar det med skolan?
- Jag gick klart första året hemma och sedan försökte jag ordna så att jag pluggade på distans på Sannarpsgymnasiet, men det fungerade inte. Istället körde jag videolektioner på distans via en annan skola, men det körde ihop sig med träningstider så jag fick hoppa av den.
- Jag var bara 17 när jag kom så jag behövde även gå i en engelsk skola. Nivån var som att vara tillbaka i högstadiet igen.
Känns det som att du missar något?
- Mina kompisar hemma är taggade på att ta studenten och alla fester, men det är inget som har intresserat mig ändå. Och sen har jag alltid velat skjuta undan skolarbetet för att spela fotboll istället så det här fungerar bra för mig. Vissa pratar om att resa efter studenten, men det känner jag att jag får via fotbollen ändå.
- Jag och familjen, bestämde att om jag senare behöver skolan senare då får jag ta det då. En sådan här chans får jag kanske inte igen - och då får det vara värt att missa några grejer.