Talangfokus i Leicester när Bournemouth kommer på besök
Leicesters titelvinnande lag 2015/16 bestod av ett gäng spelare som tidigare under sina karriärer ratats av större lag. Snittåldern i backlinjen hade passerat 30, och längre upp i banan spelade Jamie Vardy, Shinji Okazaki och Leonardo Ulloa nyckelroller i det mest sensationella av ligaguld.
Det lag som i år går in i Premier League är av annan karaktär. Samma sak går att säga om helgens motståndare, Bournemouth.
Det var länge sedan så mycket råtalang samlades under samma tak, sannerligen i en till synes vanlig ligamatch mellan två mittenlag.
I Leicester återfinns nämligen Caglar Söyüncü (23), Ben Chillwell (22), Wilfred Ndidi (22), Hamza Choudhury (21), Youri Tielemans (22), James Maddison (22), Harvey Barnes (21) och Demirai Gray (23) - som samtliga aspirerar om att ta en ordinarie plats i startelvan.
I Bournemouth har vi Aaron Ramsdale (21), Chris Mepham (21), Lloyd Kelly (20), Lewis Cook (22), David Brooks (22), Dominic Solanke (21) och inlånade Harry Wilson (22).
Känslan är att man inte enbart ger bara dessa unga spelare speltid för att sedan sälja och tjäna snabba pengar när en av storklubbarna knackar på. Både Bournemouth och Leicester visade i somras, i fallen Harry Maguire och Nathan Aké, att det krävs något utöver det vanliga för att släppa sina spelare.
North London Derby: Där förlorade Pochettino matchen under fjolåret
På söndag är det dags igen. Enligt mig en av Premier Leagues största och mest prestigefyllda matcher, som år efter år lever upp till våra höga förväntningar.
Som när Tottenham vände tvåmålsunderläge till vinst på bortaplan, efter Younès Kabouls segermål i slutskedet. Eller när Arsenal tog två raka 5-2-vinster och då en övertaggad Emmanuel Adebayor fick syna det röda kortet i matchinledningen.
Men frågan är om inte fjolårets derby på Emirates toppar det mesta. Det var vändning efter vändning, och på läktarplats nåddes decibelnivåer som under Arsène Wengers, relativt, likgiltiga år på slutet upplevdes omöjliga.
Men det var även en matchutveckling som tydligt visade var annars briljante Mauricio Pochettinos brister finns.
Tottenham gick nämligen in i halvtid i en 2-1-ledning.
Då bestämde sig Unai Emery för att göra två ändringar i halvtid. Två relativt statiska spelare ersattes av Alexandre Lacazette och Aaron Ramsey, som både erbjöd en uppspelsfot men även ett alternativ bakom Tottenhams backlinje.
Bytena fick önskad effekt. Tio minuter senare stod det 2-2. Men Pochettino satt kvar på bänken, kanske ovetandes om matchutvecklingen.
Vad som sedan hände var ingen större överraskning.
Pochettino gjorde inget vid 2-2. Inte heller vid 3-2, eller för att stoppa det matchavgörande 4-2-målet som Lucas Torreira pricksköt med kvarten kvar att spela. Det var först när Arsenal hade tillåtits göra tre mål och således punkterat tillställningen som samtliga tre byten kom.
Pochettino har gjort fantastiska framsteg med Tottenham. Något annat går inte att säga. Men hans matchcoachning går att ifrågasätta, det har vi även sett under den ljumna säsongsinledningen. Blir en intressant match i matchen.
Uttagningen till U21-landslaget en tydlig indikation på att klubbarna bättrat sig
Det var som att Jadon Sanchos flykt och framfart gjorde något med de brittiska klubbarnas tankesätt och relation till de egna akademierna. Det satsas fortfarande stora pengar i utländsk talang - och så kommer det vara i fortsättningen.
Något annat hade varit konstigt. Det är trots allt proffsfotboll i pengastinna och konkurrenskraftiga Premier League vi pratar om.
Men om vi kikar närmare på de engelska landslagsuttagningarna tonar ett positivt mönster upp sig. Från seniorlandslaget finns flera unga spelare, som genom att få stort förtroende tidigt nu blivit tongivande spelare i sina klubblag. Vi har Ben Chillwell, Trent Alexander-Arnold, Joe Gomez och Aaron Wan-Bissaka. Bland mittfältarna finns Harry Winks, James Maddison, Declan Rice och Mason Mount, 20-åringen som spelat till sig en ordinarie plats i Chelsea.
Men det gäller även U21-landslaget. Arsenals gyllene 99-generation - Joe Willock, Reiss Nelson och Eddie Nketiah, som är på lån i Leeds - har fått en flygande start på säsongen. Det gäller även Wolves Morgan Gibbs-White, som startat i EL-kvalet. I Norwich har landslagsspelarna Max Aarons, Ben Godfrey och Todd Cantwell funnits med från start i samtliga ligamatcher.
Det är imponerande. Men då skrapar vi bara på ytan.
Callum Hudson-Odoi, som hade varit en startspelare i Chelsea, och Ryan Sessegnon har dragits med skador. Utöver dessa namn finns ett gäng spelare som blivit för gamla för U21 men ännu inte ses redo för seniorlandslaget.
Blir Guardiolas mest utmanande uppgift hittills i England
Efter ett lugnare år visade Manchester City återigen musklerna under sommarens transferfönster. Rodri hämtades in för närmare 700 miljoner kronor, och senare under fönstret gjorde man Joao Cancelo till historiens dyraste högerback. Man breddade även genom att ta tillbaka Angelino från PSV.
Men det går ändå inte att jämföra med hur det såg ut under Guardiolas två första år i England, då klubbledningen tog in exakt allt som tränaren pekade på. Det stärktes i backlinjen, liksom på det centrala mittfältet och högre upp i banan. Totalt spenderade man 530 miljoner euro (213+317), vilket i dagens växelkurs motsvarar omkring 5,7 miljarder kronor.
Inte konstigt att allt annat än en ligatitel ansågs vara ett misslyckande. Å andra sidan har andra tränare visat att det krävs mer än stora investeringar för att lyckas, att det visst krävs ett hantverk och gedigen tränargärning för att kunna maximera spelarnas förmåga.
Men ofta glöms den, möjligtvis, viktigaste biten i Guardiolas lagbygge bort. Det City han anlände till hade nämligen en ryggrad av spelare, som såväl innan som under Guardiolas tid i England fortsatt prestera och således tagit bort press från nyförvärvens axlar.
Jag pratar såklart om Vincent Kompany, David Silva och Sergio Agüero. I viss utsträckning kan spelare som Fernandinho och Fabian Delph - men även Pablo Zabaleta och Aleksandar Kolarov till viss del - räknas in i sällskapet.
Det är som att Guardiola alltid har kunnat vända sig till Silva när andra har det svårare. Eller Agüero, som inledningsvis inte sågs som en långsiktig lösning - men som sedan dess inte bara gjort platsen sin utan även återigen blivit smått omöjlig att ersätta.
Silva, som varit delaktig i samtliga ligamatcher hittills, gör sin sista säsong i England. Det snackas även om att Fernandinho och Agüero kan göra honom sällskap ut genom dörren nästa sommar.
Men Citys eventuella generationsväxling kan inte ske över en dag, den måste börja ta form redan i år. I Rodri kan Fernandinhos naturlige ersättare finnas. Ett desto större frågetecken sätter jag framför Phil Foden, som Guardiola menade var den mest talangfulla han någonsin sett. Är han, med tio spelade minuter på de inledande tre matcherna, redo att spela vecka in och vecka ut? Och ska Gabriel Jesus äntligen nå sin fulla potential? Här har klubben, med Guardiola i spetsen, flera viktiga frågor att besvara.
Ju tidigare desto bättre.
Dags att introducera nyförvärven, Silva
Med den stundtals bländande våravslutningen i åtanke så hade man nog högre förväntningar på årets Everton. Men Marco Silvas gäng har blandat och gett.
Man fick bara 0-0 mot Crystal Palace, ett poängtapp som kanske överskuggades av lagets utvisning. Sen kom uddamålsvinsten mot ett svagt Watford, som intressant nog både hade större bollinnehav men även lika många avslut på mål som hemmalaget. I förlustmatchen mot Aston Villa gjorde man kanske sin spelmässigt bästa insats, men då hade laget förtvivlat svårt att komma till något konkret i den sista tredjedelen.
I somras investerade man stort i Moise Kean och Alex Iwobi. Det är naturligt att inte vilja stressa unga spelare, att faktiskt ge en 19-årig italienare den tid att acklimatisera sig som han kan tänkas behöva.
Men med tanke på hur statiskt det sett ut är det nu hög tid att ge spelarna chansen från start. Kean kan spela på topp, liksom utgå från en kant. Det gäller även Iwobi.
Både Kean och Iwobi fanns med från start i veckans ligacupmatch, vilket sannolikt talar för att det återigen kan bli en bänkplats i helgen. Men å andra sidan, Wolves, helgens motståndare, spelade med nästintill ordinarie lag i torsdagskvällens EL-kvalmöte med Torino. Så det borde nog inte vara ett problem.