Norwich. Bästa jumbon någonsin?
Det är något speciellt med Norwich. Det händer inte varje helg, men de omgångar jag ser deras matcher, då blir jag allt som oftast imponerad. Som i förra helgen mot Leicester, eller när man visade upp sitt fulla register mot Arsenal och Manchester City. Veckans bortavinst mot Spurs, med allt vad ett avancemang i FA-cupen innebär, tar nog ändå priset.
Om PL:s topplag hade fått möjligheten att handplocka ett par spelare från valfritt lag på den nedre halvan, då tror jag att de flesta hade tittat på Norwich. Tim Krul gör det han ska, han gör det bra. Det gäller även Max Aarons, Ben Godfrey och Jamal Lewis som hyllas och så småningom kommer att säljas för hundratals miljoner kronor. På mittfältet finns Emiliano Buendia och Todd Cantwell, och i den sista tredjedelen har Teemu Pukki öst in mål.
Daniel Farke, tränaren, hyllas för sitt mod och tränargärning.
Men den säsongsbeskrivningen blir ändå missvisande. Norwich, med en avslöjande målskillnad på -26, positionerar sig nämligen sist i tabellen.
Det finns fog att argumentera för att Farke kanske har en alldeles för hög ambitionsnivå med sitt lag. Ibland hade ett mer primitivt sätt varit att föredra över att man ska försöka spela sig uppåt från backlinjen i varenda situation. Men samtidigt är det förståeligt. För när det klickar, då klickar det verkligen. När det stämmer för Aarons, då är han på en annan nivå. När Godfrey vaknar upp på rätt sida, då dominerar han i luftrummet. Men att spela med ofärdiga spelare kommer också med sina nackdelar. För en högmodig nykomling, som är pressat redan som det är, kan detta vara förödande.
Det är dessa korta stunder av briljans och potential som förblindar.
Säsongen 2007/08 tog Derby elva poäng. Inget annat lag kan mäta sig i uselhet med den upplagan, men ofta finns det åtminstone ett lag som tidigt sugs ner i ett bottenlöst mörker. Så är inte fallet denna säsong. Om Norwich slutar sist, då tror jag att vi kan slå fast att man är den bästa PL-jumbon, eventuellt den med högst högstanivå, genom tiderna.
Välkommen in i värmen, Tomori
Fikayo Tomori, 22, har haft en omvälvande första säsong tillbaka på Stamford Bridge. Mot Bournemouth i lördags var han tillbaka i Chelsea-elvan igen, som om ingenting hade hänt de senaste månaderna. Men anmärkningsvärt nog var det hans första ligaminuter under 2020.
Tomori gjorde stor succé i fjolårets Derby och röstades fram till lagets bästa spelare av fansen. Det var således ingen högoddsare att Lampard, som tränade Derby under samma period, så småningom skulle vända sig till en spelare som han litade på.
Redan i den fjärde ligamatchen kom första starten.
Sedan följde elva raka ligamatcher från start för Tomori, som var en av förgrundsfigurerna i det Chelsea som under en period tog sex raka trepoängare. Vissa menade att Tomori hade ersatt småskadade Antonio Rüdiger på bästa sätt och varit en av hela PL:s bästa mittbackar dittills. Planenligt. Och lite därtill. Där och då sågs Tomori som en av spelarna som Lampard kritade upp först på taktiktavlan, vid hans sida fick Rüdiger, Christensen och Zouma kämpa om den återstående platsen.
Men med ett par dagar kvar av 2019 byttes han ut med halvtimmen kvar efter en svag insats mot Arsenal. Sedan följde sju raka matcher utan speltid. Det kan tyckas märkligt för en spelare som bara ett par månader tidigare sågs vara lagets bästa på positionen.
Svaret finns kanske i att verkligheten kom ikapp. Chelsea blev kanske plötsligt straffade av samma typ av misstag som tidigare hade gått ostraffat. Personligen tror jag att Tomori föll offer för att han påminner för mycket om Rüdiger och Zouma i det stundtals bristande spelet med fötterna och den svaga konsekvensanalysen av att ständigt stå högt och pressa intensivt. Då Lampard ville få in erfarenhet i ett annars ungt lag, fanns det plötsligt inte någon plats för honom.
Nu verkar det som att han är tillbaka för att stanna. Det är bra för Chelsea.
Eventuellt ett nyttigt uppvaknande för Liverpool
Säsongens Liverpool är bland det mest överlägsna som Premier League har sett. Poängskörden, den stabila defensiven, förmågan att prestera och hålla sig till Jürgen Klopps tydliga linje oavsett vilka som spelar.
Men det är också intressant att se hur hans lag har förändrats. Redan i början av hans sejour i England kunde hans Liverpool ibland stå för otroligt intensiva insatser och nå en högstanivå som man annars inte ser ofta. Problemet var jämnheten och att alltid behöva stå för en urladdning för att få med sig poäng.
Så är det inte längre. Och det ligger som grund för årets ligatitel.
Denna säsong har det varit en handfull matcher när Liverpool inte alls kommit upp i nivå och det känts som att en första förlust är att vänta. Men då har ett ramstarkt kollektiv sett till att man ändå kunnat få med sig alla tre poängen.
I vintras snackades det om att man var tillräckligt bra att utmana på fyra fronter. Men nu står vi här, med tre förluster på kort tid, och siar i framtiden. Ligatiteln kommer att vinnas, men Liga- och FA-cupen är borta och i Champions League måste man vända underläge mot Atlético för att det inte ska bli respass redan i åttondelen. Visst finns risken att Liverpool har börjat krokna. Men den senaste tiden kan också vara exakt det uppvaknande om ett ofta överlägset Liverpool behövde.
Maguire eventuellt borta mot City
Harry Maguire kom i somras till Manchester United i vad som visade sig vara den dyraste affären någonsin för en försvarsspelare. Med prislappen kom såklart även förväntningar och försök från motståndarfans att förlöjliga såväl klubbens desperation som spelaren själv.
Om än logisk och berättigad, kritiken har ofta känts felriktad och aningen förlegad.
Det har blivit som en sanning att den brittiska pressen höjer och bygger upp sina inhemska spelare till oproportionerliga höjder. Sen har den tanken följt med när tiderna ändras och marknaden exploderat. Det här tyckte jag var något annat. Köpet i sig kan ifrågasättas, men det var inte så att Maguire var upphaussad till en nivå han inte var på. Prislappen var snarare en reflektion av marknaden och vad det kan kosta att köpa det bästa och någorlunda tillgängliga utanför toppsexan.
Först i ledet att kritisera och dissekera övergången var delar av den brittiska pressen.
Med Virgil van Dijks framfart kändes det som en smått omöjlig sits för Maguire. Men mittbacken har gjort det rätt så bra, framför allt - och likt resten av United - har han rest sig en nivå i stormatcherna. På söndag är det Manchester-derby. På fredagens presskonferens berättade klubben att det blir en kamp mot klockan för Maguire, som missade veckans ligacupmatch mot Derby.
Plötsligt blev insatserna större, Watford
Vicarage Road har alla förutsättningar att inhysa en gemytlig, traditionellt brittisk stämning på sina matcher. Arenan renoverades så sent som 2017, och sedan tidigare finns en läktare tillägnad den förre ordföranden tillika inbitne supportern Sir Elton John. Men blott 22,000 sittplatser och bristande modernitet har gjort att Watford haft förtvivlat svårt att bryta sig loss från gruppen av lag som år efter år får kämpa i bottenskiktet.
Men nu verkar det som att man, likt flera andra i närområdet redan gjort, är redo att överge det som var. För att ta nästa steg i klubbens utveckling. Det är The Athletic som kommit över dokument som visar att klubben i ett första medvetet steg har tagit kontakt med samma personer som ansvarade för designen av Tottenhams arena.
Det finns en ådra fotbollskonservatism inom mig som kanske tycker att det finns så många liknande exempel som visar hur fel det kan bli. Samtidigt är det en naturlig utveckling för en klubb med stort biljettryck och som hela tiden vill bli bättre. Men det kommer att kosta. Kanske inte i närheten av Tottenhams motsvarighet, som sägs ha dragit iväg uppåt tio miljarder kronor. Men visst, med en utbyggnad och omplacering, kommer det i alla fall att krävas stora inflöden för att det ska gå runt. Då känns det som att de årliga miljardinkomsterna från Premier Leagues sändningsavtal blir direkt avgörande.
Blott en placering över strecket. I helgen väntar Palace på bortaplan. Plötsligt ökade insatserna betydligt.