POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS
PREMIER LEAGUE
3v

PL-SPANINGAR: “Ett år senare - Nilsson Lindelöf tillbaka till platsen som kunde kostat honom en framtid i United”

Foto: Bildbyrån

LONDON. En återförening, en pressad Arsenal-tränare - och Roy Hodgson visar återigen att han är bäst i klassen.
Här är Joel Åbergs fem spaningar inför helgens Premier League.

Pressen på Emery intensifieras
“Hur lång tid får Bruce Rioch på sig?”, frågar sig en växande skara Arsenal-fans. Ganska direkt under fjolårshösten började man dra paralleller mellan Unai Emery och denna Bruce Rioch. Det är en, om än aningen skämtsam, liknelse som på sistone fått vind i seglen.

Liknelsen grundar sig i hur Arsenal ersatte den legendariske tränaren George Graham med Bruce Rioch inför säsongen 1995/96. Kanske, framför allt, handlar det om att klubben, trots en femteplats, såg Rioche som en tillfällig lösning innan man gick för den person som hela tiden hade varit den långsiktiga lösningen, Arsène Wenger.

Situationen som Arsenal befann sig i efter att Wenger valde att lämna påminde en del om när Graham lämnade Highbury för drygt två årtionden sedan. Det krävdes en person som kunde navigera under en kaotisk period för klubben. Men inte mycket mer än så.

Under det senaste året har Arsenal reformerat hela den sportsliga ledningen under Unai Emery. Vältalige Ivan Gazidis är borta och in har en skoningslös ledning tagit plats, bland dem Vinai Venkatesham och Raul Sanlleli. Edu, med över 100 matcher som spelare för klubben, har även kommit in som sportchef.

Redan i somras visade trion att klubben är beredd att betala stort för spelare högt upp på önskelistan, men även att det inte längre finns plats för underpresterande, bekväma spelare.

Emery gjorde en godkänd första säsong, helt i linje med målet att utmana om topp fyra. Det är däremot ett problem att saker faktiskt inte blivit bättre sedan Wenger lämnade: Arsenal spelar fortfarande en fungerande anfallsfotboll, samtidigt saknas en defensiv organisation.

Att Arsenal har släppt till flest avslut av alla lag i de fem stora ligorna den här säsongen är skrämmande läsning.

Det är inte så att inledningen har varit poängmässigt hemsk. Men känslan är samtidigt att man inte är bättre än vad man var för ett år sedan.

Veckans bortavinst mot Frankfurt var imponerande. Mål av Joe Willock och 18-årige Bukayo Saka förstärker bilden av att Arsenal har något stort på gång. Men den stora frågan är alltjämt om Unai Emery får hänga med på resan? Det pratas nämligen allt mer intensivt om att klubbledningen har börjat ledsna.

Den kommande månaden, med start mot Aston Villa på söndag, kan bli avgörande för Emery.

Återföreningen: Sánchez Flores, Silva, Agüero
På ena sidan har vi ett revanschsuget Manchester City, som hade råd att vila flera viktiga spelare i CL. På andra sidan ett Watford som visserligen är bättre än vad man visat under inledningen men kanske inte riktigt på den nivå som motståndet tillät dem att spela på i förra helgen.

Det här borde bara kunna sluta på ett sätt? Sannolikt kommer den stora segermarginalen att dominera samtalet efter matchen. Men kanske, kanske kan Quique Sánchez Flores bakgrund och goda kännedom om två av Citys stjärnor ge Watford någon sorts fördel..?

Det är symboliskt i sig att Sánchez Flores har tagit sig tillbaka till den engelska fotbollen i samband med att David Silva (med all säkerhet) och Sergio Agüero (möjligtvis) är på avtackningsturné. Han var nämligen med när allting började.

Det var Sánchez Flores som tog Silva under sina vingar inför säsongen 2006/07. Den då 20-årige spanjoren hade redan imponerat på lån i Celta Vigo, men det var först i Valencia som han exploderade.

Tränaren blev inte långvarig i Valencia, men efter lämnade han sig en spelare som hade mognat och som snart skulle visa sig ämnad för större uppgifter.

Snabbspola fram ett par säsonger. Sánchez Flores har nu tagit över Atlético Madrid. Han gör då Agüero, som redan innan hade visat sitt värde, till utgångspunkten i anfallet. Argentinaren utvecklas i rask takt och säkrar året efter en flytt till satsande Manchester City.

Medan Sánchez Flores harvat runt i flera olika klubbar, har Silva och Agüero varit två av Premier Leagues främsta. År efter år. Det, om något, är ett arv att stoltsera med.

Hodgson återigen bäst i klassen
Klubbarna i Premier League investerar årligen stora pengar i sina spelartrupper. Under fjolåret såg vi hur Fulham, trots en miljardinvestering, säkrade en rekordtidig nedflyttning i återkomsten till den engelska högstaligan. Vi har även sett hur Marco Silva inte alls fått Everton att lyfta, flera namnstarka nyförvärv till trots.

Sen finns det en aningen mer likgiltig och dumsnål gruppering. Ofta nämns Newcastle som det klarast lysande exemplet, en klubb som år efter år gör minsta möjliga - om än tillräcklig - ansträngning för att stanna kvar.

Rafa Benitez gjorde ett lysande jobb under sina år i England. Punkt. Men allt för ofta målades spanjoren upp som ett otroligt undantag, som om han var den sista levande från en utdöende tränarart som kunde trolla med små medel.

Sällan nämns Roy Hodgson, 72, i sammanhanget.

I somras lämnade suveräne Aaron Wan-Bissaka för drygt en halv miljard kronor. Dessutom försökte klubbens storstjärna Wilfried Zaha, som hittills inte alls kommit upp i fjolårets höjder, tvinga sig bort från klubben. Till en redan svag trupp anslöt James McCarthy, Jordan Ayew och Gary Cahill in för runt 60 miljoner kronor.

Ingen stjärnglans där inte.

Trots det har ligger man så högt upp som på tolfte plats efter två segrar, bland dem en bortavinst mot Manchester United.

Säsongsinledningen är imponerande men inget undantag. Hodgson tog nämligen över ett krisande Palace hösten 2017, och lyckades då föra klubben upp till säker mark och en elfteplats. Säsongen efter slutade klubben på tolfte plats och man gick hela vägen till kvartsfinal i FA-cupen. Det gjorde man utan några större förstärkningar.

Att man förra säsongen var ligans sjätte bästa bortalag - blott en poäng bakom Chelsea och Manchester United, blott fyra poäng bakom CL-finalisten Tottenham - är en anmärkningsvärd bedrift.

Bravo, Roy!

Nilsson Lindelöf tillbaka på London Stadium
Vi alla vet hur det gick för Victor Nilsson Lindelöf i debutsäsongen i Premier League. Att han trots omständigheterna gick in från start i sin andra säsong var nog mer talande för hur José Mourinho såg på Chris Smalling, Eric Bailly och Phil Jones än att han faktiskt hade något större förtroendekapital hos den portugisiske tränaren.

Idag ses VNL som en bärande spelare i en av världens största klubbar, som någon som vilas i mindre viktiga matcher. Som belönas med lukrativa femårskontrakt.

Mycket har hänt sedan 2017 och flytten från Benfica. Vi kan nog likaså vänta oss att det även i fortsättningen kommer att pratas om Nilsson Lindelöf och Manchester United i blandade termer. Men när vi ska summera hans tid i Manchester, då är frågan om inte fjolårets bottenlösa mörker på London Stadium ändå kommer att vara det där definierande ögonblicket - den definitiva brytpunkten?

Det är den 29 september 2018. Ett pressat och skadedrabbat United ställs mot West Ham. Nilsson Lindelöf tar plats i en trebackslinje tillsammans med hånade Chris Smalling och den oerfarne mittfältaren Scott McTominay. West Ham börjar bra. 1-0 kommer till efter att svensken står felplacerad. Han styr själv in 2-0-målet i eget mål - och byts sedan ut en bit in i den andra halvleken. Matchen slutar 3-1 till hemmalaget.

Några dagar senare bänkas mittbacken i Champions League. Han petas även i den följande ligamatchen mot Newcastle, till förmån för Smalling och Bailly.

Där och då verkade det inte finnas någon väg tillbaka för svensken. Men efter att Bailly stått för en mardrömsinsats gavs VNL något av en sista chans.

Och som han tog den.

Svensken stod först för en stabil insats på Stamford Bridge, och senare under vintern var han högst delaktig i Uniteds tolv raka ligamatcher utan förlust.

Mycket kan hända på ett år. Det är med en annan status som landslagsstjärnan till helgen återvänder till OS-arenan i östra London.

Repris på Supercupfinalen
Det är två revanschsugna lag som på söndagskvällen ställs mot varandra i London. Chelsea kommer från en hemmaförlust mot Valencia, medan Liverpool ska resa sig från förlusten mot Napoli på bortagräs.

Liverpool är regerande CL-mästare och har fått en hundraprocentig inledning på ligasäsongen. På andra sidan finns ett ungt och entusiastiskt hopkok av spelare som ser en sällsynt skådad öppning att etablera sig i Chelsea.

Min känsla är ändå att det här kan bli jämnare än vad många tror. Det visade man i Supercupfinalen för en dryg månad sedan då Chelsea länge spelade jämnt med Liverpool.

Men det finns likväl lärdomar som Frank Lampard måste ta med sig från senast. Chelsea får hoppas att N’Golo Kanté är spelklar. Liverpool utnyttjade nämligen den stora ocean av yta som fransmannens ersättare lämnade bakom sig. Kanske kan det här även bli något av en möjlighet för Christian Pulisic att kämpa sig tillbaka i startelvan, då Mason Mount dras med en skada?

Om Lampard får det att stämma har Chelsea goda möjligheter att som första lag ta poäng av årets Liverpool. Om inte så finns risken att Liverpool fortsätter trumma på i samma höga tempo - och att förlusten i Neapel inte ses som något annat än en obetydlig plump i protokollet.

Publicerad 2019-09-20 kl 16:07
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå