Värvningarna som höjer Zaha
Ända sedan Wilfried Zaha kom tillbaka till Crystal Palace, har hans målsättning varit att ta sig ut och upp igen. Spela till sig en chans i en storklubb, få visa upp sig i Champions League. Det fanns spekulationer som placerade honom i såväl Chelsea som Dortmund redan 2018, och ifjol var intresset från Arsenal så konkret att han lämnade in en transferbegäran.
Svaret från Palace illustrerade med all tydlighet det annorlunda räknesätt som skiljer lagen som kämpar för sin överlevnad i den engelska högstaligan och egentligen alla andra. Men det är egentligen en naturlig utveckling. Eftersom rättighetspengarna delas relativt jämnt, kommer marginalnyttan att ta sig från plats 16 till 13 eller 7 till 5 aldrig bli så ekonomiskt avgörande som den mellan 17 och 18. Det enda som inte får hända är att man vid sidan av förmildrande fallskärmsutbetalningar inte får ta del av skattkistan på det högsta hyllplanet.
Zaha har värderats till runt 800 miljoner av Palace. Han har varit skillnaden mellan nedflyttning och förnyat kontrakt. Det blev ingen flytt 2018, inte heller 2019.
Det är inte märkvärdigt att det tar på krafterna att bära fram en klubb på egen hand. Att en känsla av likgiltighet infinner sig om man inte känner sig uppskattad eller belönad.
Senare i år fyller han 28, och möjligen har tåget som skulle ta honom till CL redan lämnat stationen. Tidigare i somras gjorde man klart med Eberechi Eze, 22, och nu snackas det även om Said Benrahma, 25. Det var två av Championships allra bästa spelare under fjolåret.
Det kommer innebära att Zaha får mer tid och mindre bevakning. De kommer höja honom. Men då är frågan: är värvningarna tänkta som komplement eller som hans ersättare?
Klopp, Lampard - ett allt mer infekterat rivalmöte?
Premier Leagues moderna historia har präglats och färglagts av en samling konflikter mellan tränare. Generellt har sprickorna uppstått mellan personer som sett varandra som hot, som tävlat om samma titlar, och vars ideologier och tankesätt inte alls varit samstämmiga.
Arsène Wenger och Sir Alex, Wenger och Tony Pulis, Wenger och José Mourinho, Mourinho och Rafa Benítez, Sir Alex och Kevin Keegan..
Det har adderat ytterligare en dimension som löpt genom tiden, utvecklats, och tett sig allt mer mångfacetterat eftersom. Det har varit konflikter som fansen kunnat relatera till, som bildsatt flera av den engelska fotbollens mest ikoniska ögonblick.
Visst har Pep Guardiola och Mourinho en historia som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Till denna samling kan vi nog även räkna in relationen mellan Guardiola och Jürgen Klopp, vars sportsliga framgångar gjort att man ställts och jämförts med varandra.
Men det har saknats något.
Kanske är den allt mer infekterade relationen mellan Klopp och Lampard det vi väntat på?
Det började redan ifjol och följdes sedan upp med snabba, spydiga kommentarer längs sidlinjen senast. Redan för någon vecka sedan började Klopp tala om att Lampard hade förmånliga förutsättningar med Chelsea, medan Lampard kontrade med att Klopps framgångar hade underlättats av inte så billiga värvningar av van Dijk, Alisson, och Salah.
Känslan är att Klopp anser att Lampard är bortskämd och inte förtjänar sin tränarpost. Detta medan Lampard, som är medveten om sin status och sitt arv i England, känner att Klopp vunnit blott en ligatiteln och redan tror att han är en Sir Alex, eller en Lampard, helt enkelt.
På söndag är det dags igen.
Press från klubbarna att få tillbaka fansen
Det är en fråga som präglar debatten runt om i världen, inte minst i Sverige. Men det är lätt att i Premier Leagues stjärnglans och värvningar för hundratals miljoner glömma bort att det finns en verklighet längre ner i seriesystemet som är stöpt och ekonomiskt strukturerad i former som mer påminner om den svenska motsvarigheten än PL.
Visst har Tottenhams vd Daniel Levy beklagat sig över att man inte kan sälja några säsongsbiljetter, men det grundar sig i hans yrkesroll att alltid ta klubben framåt. För Tottenham kan en period utan fans betyda att man går för en spelare för 200 miljoner snarare än 300 miljoner, men det handlar inte om klubbens överlevnad.
För vissa i Championship, men främst för klubbarna längre ner än så, är situationen desto mer allvarlig. Det blev tydligt i och med intervjun som Portsmouths vd Mark Catlin gjorde tidigare i veckan i samband med att fotbollsligans representanter haft möte med regeringen.
Han talade då om att det omöjliga uppdraget att försöka hålla en klubb i tredjedivisionen flytande trots att det inte finns några datum att planera efter. Catlin menade att situationen var allvarlig, och om man snart når en punkt då klubbarna kommer att falla som dominobrickor.
Om Catlin var tydlig i sin formulering, då ville inte fotbollsligans representanter vara sämre: “Vi måste få tillbaka fansen snart, annars kommer det inte finnas något att komma tillbaka till.”
Thiago, Bale till Premier League
Chelsea har varit undantaget som bekräftat regeln under ett annars lugnt sommarfönster. Det har märkts att man generellt varit mer försiktiga, samtidigt har det framflyttade datumet inneburit att många väljer att agera sent för att inte tvingas till förhastade affärer.
Men det verkar nu som att Premier League kommer att berikas av två otroligt intressanta förstärkningar, om än av olika anledningar.
Liverpool har kämpat hela sommaren för att göra klart med Thiago Alcantara. Nu blir så att man får loss mittfältaren från Bayern München - och det ska bli intressant. Allt talar för att det blir en viktig och nyttig injektion till ett lag som länge byggts kring samma spelare.
Sen har vi Gareth Bale. Å ena sidan är det en relativt harmlös chansning för en spelare som hunnit med att bli 31 år, har ifrågasatts för sin inställning, och som förra året mäktade med blott fyra poäng på 16 ligaframträdanden. Men det är trots allt en världsstjärna med 126 gjorda poäng i La Liga bakom sig. Han har allt att bevisa, och är nu i en klubb han verkar kunna relatera till.
Foden, Greenwood direkt in i hetluften?
De har varit med i bilden under en längre tid, men känslan har varit att årets säsong är säsongen då Mason Greenwood och Phil Foden skulle slå sig in på riktigt.
Greenwood noterades för ett gäng mål redan ifjol, men med bättre uppbackning från mittfältet och en ordinarie plats från start skulle han jaga skytteligatoppen redan nu. Sån var även känslan runt Foden, som äntligen hade blivit av med David Silva.
Men sen kom landslagssamlingen med England, där spelarna bröt mot alla möjliga coronarestriktioner och skickades hem. Det hela har mynnat ut i diskussioner om pressetik, där The Suns uppföljningar uppmärksammats och kritiserats, och frågor om spelarna kan hantera de höga förhoppningar och förväntningar som finns på dem.
Vi kan slå fast är att varken Ole Gunnar Solskjaer eller Pep Guardiola hade önskat en liknande uppladdning. Det blir nu intressant att se hur tränarna resonerar: låter man spelarna ta det lugnt inledningsvis, eller gör man bäst i att låta deras prestationer på planen tala för sig och ersätta dagens negativa rubriker?