Liverpools satsningar runt fotbollslaget
Premier League har under 2000-talet kännetecknats av att ha en tydlig samling lag som gjort upp om titlarna. “Big Four” blev “Big Five” som blev “Big Six”. Inte sällan har tabellen överensstämt med klubbarna ekonomiska muskler. Det kommer alltid finnas undantag, men över en längre period kommer en stabil grund av garanterade resurser alltid vara avgörande.
När det går bra, då löser det mesta sig naturligt. Det viktigaste en klubb kan göra är således att bygga upp ett skyddsnät så att fallet inte blir så förödande när det börjar gå sämre. Det är därför som jag sällan ägnat någon omfattande tid att oroa mig över Manchester Uniteds framtid. Varumärket, och allt vad det innebär, gör att det kommer att lösa sig så småningom. Kanske inte idag eller imorgon, men efter det.
Det råder inga tvivel om att Jürgen Klopp har transformerat Liverpool. Man är Europas bästa lag idag och det mesta talar för att man kommer att utmana flera år framöver, men det kommer inte att vara för evigt. Spelare kommer att behöva ersättas. Vi har även sett hur snabbt utför det kan gå när spelarna inte längre reagerar lika uppmuntrande på Klopps energiska, krävande ledarstil.
Det är därför intressant att se hur Liverpool nu agerar för att behålla sin position långsiktigt.
Tidigare i veckan började det i brittiska medier cirkulera uppgifter om att Liverpool i år kan gå om United i omsättning för första gången sedan 1992. Liverpool meddelade även att man vill bygga ut Anfield till att ta 61,000 besökare för en kostnad av 720 miljoner. Det har länge varit diskussioner om liknande, men för första gången känner klubben att det finns utrymme och resurser att genomföra planerna. Det sågs inte möjligt för blott några år sedan.
Med den stabiliteten i ryggen kommer Liverpool inte vara lika beroende av flytande och häftigt varierande prispengar när det börjar gå sämre. Det är Klopps eftermäle, det.
Mesut Özils stadiga fall
I samband med att Mesut Özil firade två år in på kontraktsförlängningen med Arsenal, utvärderade flera brittiska experter hans utveckling under denna period. Den generella kritiken är ofta befogad, om än inte träffsäker. Özil är inte den spelare han en gång var och han kommer allt mer sällan till avgörande lägen, men det är inte så att det är hans nonchalanta kroppsspråk som gör att man släpper till fler målchanser än nästan alla andra lag i ligan.
Mer intressant är att kika på hur hans siffror och spelstil har ändrats under denna period.
Säsongen 2015/16 var Özil på väg mot alla tiders assistrekord i Premier League, men då såg en svagare vårsäsong till att han stannade på 19. Sedan dess har vi sett en stadig försämring: 19, 9, 8, 2, 1. Antal mål han har var delaktig i föll såklart också i samma takt: 25, 17, 12, 7, 1.
Under Wenger skapade Özil 3,55 målchanser per match. Under Emery och Arteta har denna siffra gått ned till 2,38 och 2,25. Under samma tränare har antalet bolltouch gått från 87 till 72 till 60. Det enda som egentligen har ökat under samma period är antalet tacklingar: från Wengers 0,98 till Emerys 0,69 och Artetas 1,56.
Det går att säga mycket om Özil och att han endast noterats för en assist på bortaplan i PL på två år, men under Arteta verkar man ändå äntligen förstått att Özil inte längre än tillräckligt effektiv längre upp i banan för att berättiga en plats där. Det är under mindre press och i speluppbyggnaden han idag bidrar som mest. Det är där han ska spela i väntan på att en annan klubb känner för att ta över 31-åringens lönepost.
Formkurvan Chelsea-United, både kittlande och ledsam
Avslutningen på fjolårssäsongen hade alla förutsättningar att bli en av de mest rafflande på länge. Två lag slogs om titeln och i botten utkämpades en batalj mellan flera desperata lag. Men det var ändå i kampen om de två återstående CL-platserna som det var som mest öppet.
Här hade Arsenal, Chelsea, Tottenham och Manchester United möjligheten att visa sig från sin bästa sida och förtjäna en plats i nästa års Champions League.
Så blev inte fallet. Det blev istället en uppvisning i att inte vara sämst.
Det var svårt att förstå hur man skulle tolka utgången. Var det att topplagen hade tappat jämte sina europeiska kollegor, eller vittnade det snarare om ligans genomgående höga nivå? Mönstret har hursomhelst fortsatt även över denna säsong - och sällan har det varit lika påfallande som inför Chelsea-Manchester United denna helg.
Chelsea, på fjärde plats, går in i denna match med blott en vinst på de senaste fem. Manchester United har under samma period gjort ett enda mål.
Frågan är om inte det som en gång var PL:s försäljningsargument och övertag jämfört med “förutsägbara” Bundesliga eller Serie A, håller på att slå över till det motsatta? Det är inte längre en kittlande tanke att bottenlagen kan åka till Stamford eller The Emirates och få med sig en poäng eller till och med vinna. Det händer ju i var och varenda match numera.
Avgörande vårsäsong för Nilsson Lindelöf
Victor Nilsson Lindelöf inledde säsongen på bästa tänkbara sätt och belönades kort därefter med en kontraktsförlängning. Visst var det ett tecken på att man tror på honom, men minst lika mycket handlade det om att inte riskera klubbens investering vid en framtida försäljning.
Veckans säsongsomdöme från Manchester Evening News reflekterar bilden av hans säsong: godkänt men inte mycket mer. Han är långt ifrån klubbens största problem, men det är inte heller otroligt att klubben vill förstärka backlinjen ytterligare till sommaren.
Ole Gunnar Solskjær har stort förtroende för 25-åringen, men det är allt annat än säkert att tränaren är kvar även över säsong. Det känns som att hela VNL:s karriär på Old Trafford har varit en enda lång, definierande period av avgörande måstematcher. Så har det såklart inte varit. Men det mesta talar ändå för att mittbacken kommer att behöva höja sig för att det inte ska stormas framåt sommarfönstret.
Ciara sätter press på City
Stormen Ciara drog in över Storbritannien och rörde till det rejält i fotbollsplaneringen under förra helgen. Flera matcher i WSL ställdes in och efter många om och men beslutade man att Manchester Citys hemmamöte med West Ham skulle skjutas upp.
Det gjorde nog Manchester City gott. Nu kommer man ha haft matchledigt i 17 dagar efter förlusten mot Spurs - och således haft tid att återhämta sig och ladda om inför våravslutningen.
Nu blir det intressant att se hur matchandet ställer till det för klubben, som nästa vecka ställs mot West Ham, Leicester och Real Madrid. Går man fullt mot West Ham för att sedan göra ändringar mot Leicester, eller vilar man spelare mot West Ham och då riskerar skador och trötta kroppar mot Real Madrid?
Tufft för FPL-spelarna...