Pogba behöver United mer än United behöver Pogba
Sommaren 2016 tog Paul Pogba steget över till Manchester United, året efter gick Neymar till PSG. Övergångarna markerade en sorts frigörelse för två spelare som ofta hade hamnat i skymundan för andra. De sågs som Lionel Messis och Cristiano Ronaldos naturliga efterträdare. De sågs nu redo att ta nästa steg, bli obestridliga ledare i två av världens största klubbar - och konkurrera om såväl klubbtitlar som individuella utmärkelser.
Neymar har visserligen noterats för en del poäng, men hans flytt till Frankrike blev nog inte alls som han hade tänkt sig. Sportslig irrelevans, återkommande skadeproblem och på senare tid i den sex år yngre Kylian Mbappés skugga. Och sen har vi Pogba. Det går såklart inte att bortse från mittfältarens talang och explosivitet. Hans förmåga att penetrera, att spela sig ur trängda situationer och avgöra en match som står och väger. Han har haft perioder, ofta när laget har radat upp fina resultat, när hans högstanivå har hållit världsklass. Men allt som oftast har ett känsla av ointresse och berättigande präglat min bild av Pogbas känsla runt situationen i United.
Nu verkar det som att han är sugen att gå vidare, det sa han i somras. Det är som att Pogba tror att han blivit för stor för klubben, som att han tror att United inte kan erbjuda en nivå som han förtjänar. Visst är inte United det man en gång var, men det är inte så att Pogba har spelat på en högre nivå än lagkamraterna och att han alltid varit bäst på plan.
Pogba har hunnit med att bli 26 år. Tidigare i veckan släppte erkända The Guardian sin årliga ranking över världens bästa spelare, och där fick Pogba se sig besegrad av inte mindre än 54 andra. Det är ett otroligt fall för en spelare som spåddes bli en av de allra bästa. Istället har Pogba blivit ansiktet utåt för den moderna fotbollens Odell Beckham Jr-hängande sociala medier-kändisar, som så fort första bästa öppning uppenbarar sig inte sällan ses spela basket med LeBron James och Drake. I LA. Såklart.
Pogba kan säkert ändra på sig, han har säkert mer att ge. Mer potential att infria. Självklart behöver ett lag som United en spelare av 26-åringens kaliber - men frågan är om inte Pogba behöver plattformen han har i United för att ta sig tillbaka mer än vad United för tillfället behöver honom? Hans kvalitet kunde säkert vara skillnaden mellan en andra- och förstaplats. Men det är inte där som United är för tillfället. För United handlar det om att sätta en grund, att successivt bygga upp ett lojalt, spelande fotbollslag där samtliga enheter drar åt samma håll. Uniteds bästa insatser denna säsong har varit i matcher när man inte varit det spelförande laget utan främst fokuserat på omställningar. Då finns det andra, mer hårdjobbande alternativ i truppen.
Dagens United behöver mycket, en omotiverad Pogba är inte lösningen på deras problem.
72 krävande timmar för Arteta
Många var vi som ropade efter att Arsenals ledning borde tagit det oundvikliga beslutet att göra sig av med Unai Emery så fort ett lämpligt tillfälle uppenbarade sig. Årets sista landslagsuppehåll var ett sådant, ungefär samtidigt som Tottenham löste sin tränarfråga. Man hade precis åkt på en förlust mot Leicester och hade då två veckor att förbereda och samla sig. Med de flesta spelarna på plats i London var det en ypperlig chans för ersättaren att bli varm i kläderna i matcher mot flera av bottenlagen innan det var dags för det täta och tuffa matchschemat i december.
Istället lät man Emery åka på två snabba förluster för att sedan ersätta honom med Fredrik Ljungberg, som inte sågs tillräckligt långsiktig för att förtjäna en tränarstab värd namnet. Det ledde till fem poängtapp på sex matcher. Och plötsligt stod man med Mikel Arteta vid rodret, med blott en hemmavinst i PL på 10 veckor och med Chelsea och Manchester United i de nästkommande matcherna. Oförklarligt? Ja. Schyst? Nej.
Jag tror nog ändå att Arsenal-fansen får se den kommande veckan som en enda stor möjlighet. 1-1-matchen mot Bournemouth var en av Arsenals bästa insatser denna säsong: för första gången på länge fanns det en tydlig tanke vad man vill göra med bollen, man släppte till färre avslut på mål och kom till fler chanser i den offensiva tredjedelen.
Om det var så att man gick in i Artetas första hemmamatch mot, låt oss säga, Burnley eller Aston Villa, då hade en eventuell vinst känts som ett måste, medan en förlust hade kunnat ta död på den känsliga entusiasm som för tillfället genomsyrar klubben. Istället möter man Chelsea och United, där en förlust hade mötts med besvikelse men också förståelse med tanke på hur det har sett ut under hösten. En vinst, däremot, det hade kunnat bli en säsongsdefinierande vändning och tillräckligt för att få fansen att verkligen tro på det hela.
Det kändes som en otacksam mardrömsinledning, men frågan är om inte Arteta ser det här som en sällsynt fin möjlighet att få en pangstart på tränarkarriären?
Mourinho måste få ordning på mittfältet
Samtliga framgångsrika Spurs-upplagor under 2010-talet har präglats av stabila, kreativa mittfält. Ena säsongen var det Sandro-Modric, de efterföljande åren var det den ständigt underskattade Mousa Dembélé som styrde och ställde.
När man tittar på vad José Mourinho har till sitt förfogande är det på pappret inte sämre än tidigare. Långt ifrån. Trots det ser mittfältet ut att vara oroväckande idéfattigt och ihåligt. Det är som att Mourinho varken vet hur han kan och vill spela, som att han inte riktigt litar på sina spelare.
Harry Winks har tagit stora kliv i sin utveckling och borde, med sin passningsskicklighet, ha spelat till sig en startplats. Men när han har spelat med Dier har det inte alls fungerat. När Moussa Sissoko kommit in i Diers ställe har man istället gjort sig sårbara för instick och omställningar. Det hade varit intressant med Eriksen i en mer sittande position, men det skulle ställa stora krav på kollegan i defensiven. Frågan är om Spurs ens har den spelaren? Och ska man verkligen satsa på Eriksen, som ändå ser ut att lämna i sommar?
Det mest intressanta hade varit Ndombele vid Winks sida. Det känns som det på förhand mest dynamiska och kreativa paret som man kan ställa på benen.
Men...vad händer med Ndombele egentligen?
Januarifönstret 2019 all over again, Hodgson
När det var dags att summera fjolårets vinterfönster, då kändes Crystal Palace som en av få klubbar som verkligen hade löst ett problem som man länge ha dragits med. I alla fall temporärt. I Andros Townsend och Wilfried Zaha hade man nämligen två av ligans mest intressanta och oförutsägbara kantspelare, men framför dem saknades det en tydlig spets.
Connor Wickham spåddes en lysande framtid, men blev aldrig något. Christian Benteke hade slutat att göra mål, samma öde hade även drabbat nyförvärvet Alexander Sörloth.
Det kändes som en fin lösning när Michy Batshuayi lånades in under våren. Det blev trots allt fem mål på elva ligamatcher och min gissning var att klubben antingen skulle försöka köpa loss honom eller leta efter liknande spelartyp på annan plats. Det slutade med att Jordan Ayew kom in. Det har visat sig vara en nyttig förstärkning, såväl centralt som ute till höger, men om det är något man kan ta med sig från höstsäsongen så är det att just Ayew är klubbens blott enda pålitliga anfallare. Nu ställs man inför samma dilemma som ifjol.
Batshuayi finns möjligtvis tillgänglig även i år. Eller gör man ett försök på Olivier Giroud? Nu behöver Palace kanske ett mer etablerat namn, men Eddie Nketiah sägs kallas tillbaka från sin utlåning hos Leeds och hade säkert kunnat vara ett intressant namn för Hodgson..
Dödsstöten för Pellegrini
Det kändes som en prestigevärvning när West Ham lyckades locka över Manuel Pellegrini inför säsongen 2018/19. Det här var trots allt en tränare som blott två år tidigare hade varit i Manchester City och lett klubben till en ligatitel.
Fansen var positiva, en sinnesstämning som reflekterade ledningens framtidsutsikter. Det visade man under sommarfönstret, då Pellegrini fick det mesta som han pekade på.
Det såg visserligen tungt ut den första månaden, men West Ham skulle resa sig och spelade stundtals en inspirerande fotboll. Under en period i december kunde man räkna hem fyra raka ligasegrar, och man rundade av säsongen med nio poäng på tre matcher.
Det slutade med att man bara var blott fem poäng bakom EL-platserna. Sommarens storvärvningar fick mig att känna att klubben ville rida in i den nya säsongen med hög fart. Det blev ett magplask. Det har i några veckors tid snackats om ett tränarskifte på London Stadium. På lördag väntar Leicester. Om det inte vill sig är det fullt möjligt att det där blir Pellegrinis avskedsföreställning..