Dags att hylla Man United
Det är inte alltid kul att kolla på Manchester United. Punkt. Idéfattigdomen genomsyrar stora delar av klubben: från planen ända upp till vd Ed Woodwards kontor. Sedan Sir Alex Ferguson gick och satte sig på Old Traffords läktare har verksamheten känts distanserad från det sportsliga, där stora namn har hämtats in för uppblåsta summor för att hålla det alltjämt sjunkande skeppet flytande.
Bland fansen finns sedan länge en sorts uppgivenhet, en rätt talande resignation och förståelse att man inte kommer att bli bäst igen om det fortsätter på samma sätt. Om så blir fallet är känslan att det antingen har att göra med att konkurrenterna då skött sin verksamhet ännu sämre - eller att klubben misslyckats så många gånger att det till slut blev rätt. Kanske inte första gången. Eller andra. Men tredje. Ja, äntligen.
För United är inte längre bäst. Inte på planen, inte heller på tränarbänken eller i de nedtonade, exekutiva logerna. Eller. Jo. Om det nu hade varit en insamlingstävling med amerikanska biltillverkare och thailändska energidrycks-konnässörer sittandes vid runda middagsbord och Woodward med en mörkt betsad fiskbenshammare i ena handen. Ja, då är man fortfarande bäst i klassen.
Men det handlar såklart också om att göra något med pengarna. Att handla smart. Att investera rätt. Att ta in personer som kan förvalta och slipa gråsten till diamanter.
Det finns många fel med dagens Manchester United. Men jag vågar nog även säga att det finns anledningar till att vara positiv.
I A-laget och i ungdomsakademin finns det för närvarande ett dussintal spelare i bra ålder och med rätt bakgrund. Målvakten Dean Henderson, 22, tillbringar årets säsong på lån i succélaget Sheffield United. Han har imponerat och ser ut att kunna bli nästa stora United-målvakt. I backlinjen finns Aaron Wan-Bissaka, 21, och Harry Maguire, 26. Scott McTominay, 22, har nog varit Uniteds bästa mittfältare denna säsong. Daniel James, 22, och Marcus Rashford, 22 är på plats, och där bakom finns spelare som James Garner, 18, Angel Gomes, 19, och Mason Greenwood, 18.
United-fansen har alla anledningar att drömma igen. Bara en sån sak.
Vem vill egentligen komma sjua?
Liga- och cupspel är två helt olika sporter. För att ta sig långt i FA-cupen kan det räcka med flera turliga lottningar och en och annan prestation. Titta bara på Manchester Citys schema mot titeln i våras: Rotherham, Burnley, Newport, Swansea, Brighton och Watford. Premier League däremot, där handlar det om att prestera över en längre period, mot såväl topplag inför miljonpubliker men även i en kall och regnig kvällsmatch i Stoke..
Det finns en handfull lag som gör upp om CL-platserna. Det finns nog lika många klubbar som kämpar för sin överlevnad. Men där emellan? Vad vill Everton och West Ham?
För två år sedan stod Sean Dyches Burnley för en supersäsong när man tog sjundeplatsen som innebar Europa League. Burnley gjorde som vilken annan klubb som helst hade gjort i samma situation och sammanställde truppen efter att det endast skulle bli en säsong i Europa. Det saknades bredd och spets. Men skulle man den efterföljande sommaren sälja av alla spelare igen? Nej. Det slutade med att EL tog ut sin rätt och Burnley inte alls gick lika bra som året innan.
Samma mönster har utspelat sig för årets Wolves. Man planerade visserligen bättre än Burnley, men man hade stora problem när matcherna duggade tätt. Wolves tog sin blott första seger i den sjunde omgången, och det är smått otroligt att man inte ligger längre bakom.
Så, varför kämpar alla för att ta sjundeplatsen nu när ingen ser ut att vilja spela i Europa? EL ger inte samma stjärnglans som CL, det handlar inte om samma pengar. Och har ett EL-lag som Wolves verkligen större dragningskraft än, låt oss säga, Leicester? Tveksamt.
Jamie Vardy 2.0.
Jamie Vardy är inte den spelare han en gång var. Ni vet, den där frenetiskt löpande anfallaren som tillbringade hela matcher i linje med motståndarbackarna för att sedan sticka i djupled vid minsta lilla signal? Som tur är inte Leicester i samma behov av den Vardy som klubben var som underlägsen nykomling för fem år sedan.
Den brittiska tidningen Independent kallade denna transformation, för en spelare som presterar bättre än någonsin tidigare och som fyller 33 i januari, för Vardy 2.0.
Vardy har den här säsongen gjort elva mål på tolv ligamatcher. Om han fortsätter i samma tempo är han på god väg att passera sin rekordnotering från den ligavinnande säsongen. Detta trots att hans snabbhet, en gång hans främsta egenskap, inte längre är vad den var.
Säsongen 2015/16 var han hela ligans snabbaste spelare med en topphastighet på 35,44 km/h. Året efter halkade han ner på tionde plats. Ifjol ytterligare några placeringar. Och i år finns han inte ens med på topp 20-listan - och trots det känns han mer giftig än tidigare.
Dagens Vardy är smartare och mer resurssnål. Han tar inte längre onödiga löpningar, och det har blivit en allt vanligare syn att se honom delegera presspelet till lagkamraterna. Han söker sig inte längre ut på kanten, vilket kan ha att göra med att Leicester sitter på två av ligans bästa överlappande backar. Även om han fortfarande går i djupled är det inte helt ovanligt att se honom komma in i straffområdet vid ett senare tillfälle på en andravåg.
Snacka om förändring. Imponerande.
Det tragikomiska i Pochettino/Mourinho
Många förvånades över tidpunkten och Tottenhams beslut att sparka Mauricio Pochettino. Förutom att vara en skicklig tränare så var han även en värdig representant för klubben.
Jag tycker att det var ett felbeslut. Men jag förstår samtidigt varför man slutligen gjorde som man gjorde. Prestationen i Champions League utspelade sig lite i ett vakuum, där insatserna i Premier League inte alls nådde upp i förväntad nivå. Man hade svårt på bortaplan och fick det inte att lossna i London heller. Att Spurs har sett lika trötta under hösten kan säkert ha att göra med lagets misslyckande i somras, då man inte blev av med alla oönskade spelare. När spelarna blev kvar det som upplagt för en splittrad spelartrupp. Det snackas om att spelarna var trötta på Pochettino, att han hade tappat omklädningsrummet, enligt personer med ingångar i klubben.
Det är svårt att få ett bra avslut för en tränare i en toppklubb. Nästan alltid slutar det med att personen får sparken. Det smått tragikomiska i hela denna process är att det är Pochettinos jobb som har gjort att hela klubbens självbild har förändrats: från att vara en klubb som kollar på utifrån till att bli en i gänget. Det är Pochettinos imponerande insats som gör att man känner sig tvunget att ta in en titeltörstande Mourinho.
Det är ett kvitto om något.
Äntligen, Adama. Äntligen!
Jag undrar om inte Adama Traoré, 23, var en av många ungdomsspelare som gick i fällan att lita lita för mycket på sin snabbhet och fysiska överlägsenhet? Som kanske hade det oförtjänt lätt att ta sig förbi försvarare i ungdomslagen och som sedan trodde att det skulle fortsätta på samma sätt på seniornivå. Ofta har det sett så ut sedan en då 19-årig Adama lämnade Barcelona för Aston Villa för fyra år sedan.
För det blev bara en säsong innan han såldes vidare till Middlesbrough, där han i debutsäsongen stod för ett mål och två gula kort på 32 framträdanden. När klubben var tillbaka i Championship igen, då plötsligt exploderade han igen. Precis när motståndet hade blivit lite långsammare och mindre explosivt.
Prislappen på 200 miljoner visade att Wolves verkligen trodde på honom. Fjolårssäsongen var lite av ett misslyckande, då han ofta överarbetade situationer och hade svårt att komma in i spelet.
Men i år har något hänt. Traoré är mer delaktig i spelet och ser ut att ha lärt sig hur han ska utnyttja sin spetsegenskap bättre. Han har inte bara fyra poäng i PL utan även tre assist i EL. Det var synd att se att en skada tvingade honom att tacka nej till vad som skulle ha blivit en första seniorlandskamp för Spanien. Jag ska vara ärlig och säga att jag inte såg denna utveckling komma.