Äntligen lite konkurrenskraft på Merseyside
Sällan har avståndet mellan klubbarna på Merseyside varit så långt som runt årsskiftet. På besök i Liverpool talade fans och journalister om en misskött klubb, en oförmåga att förvalta och investera. Överlag saknades någon riktig optimism och framtidstro.
Det är smått otroligt att det är blott nio månader sedan den där måndagskvällen på Anfield, då ett fulltaligt Everton förlorade mot ett Liverpool utan någon startspelare.
På lördag är det dags igen.
Denna gång är det Everton som toppar tabellen. Detta efter en succéhöst, som hittills bjudit på enkom trepoängare i PL och i det inhemska cupspelet. Många befintliga spelare har höjt sig. Samtidigt har flera av nyförvärven presterat från start. James Rodriguez har visserligen gjort flera poäng redan, men för Everton som spelade fotbollslag är kanske den intelligens han besitter ännu viktigare. Det har varit nyttigt för kantduon Seamus Coleman och Lucas Digne, och landslagsstjärnan Dominic Calvert-Lewin.
Helgens motstånd, suveräna Liverpool, kommer från en förödmjukande 7-2-förlust mot Aston Villa. Fjolårets ligasegrare verkar få tillbaka både Thiago Alcantara och Sadio Mané, och kommer att vilja visa sig från sin bästa sida igen.
Vi är blott fyra omgångar in i årets säsong, men på senare år har denna känsla av ovisshet och förväntan sällan präglat uppbyggnaden till derbyt så mycket som denna vecka.
Evertons ansiktslyft är inte bara en framgång för stadens blåa sida, utan något som fansen till Liverpool både behövt och längtat efter.
Bra spelmässigt, dags att samla poäng för Brighton
För den som enbart följt den hyllande rapporteringen kring Brightons höstinledning, måste tabellplaceringen och trean i förlustkolumnen förvåna en aning. Om vi ser till motståndet och på sättet som man förlorat på är det desto mer förståeligt.
Brighton var minst lika bra som Chelsea (1-3). Och mot Man United skrevs slutresultatet till 2-3, trots en handfull ramträffar och stort spelövertag. Men det är också ett genomgående tema för Graham Potters tid i Brighton, där imponerande insatser inte har kunnat översättas till en riktigt lika imponerande poängskörd.
Potter har nu fått en säsong på sig att sätta sin prägel på laget och identifiera möjliga förstärkningar till klubben.
Nu gäller det att man också börjar omvandla svagare insatser till enpoängare - och spelövertag till treor. Fram till nästa landslagsuppehåll väntar tre matcher där man bär på favoritskapet i viss mån, den återstående är mot Tottenham som man ifjol slog med 3-0.
Det är dags att glömma säsongsstarten. Till helgen väntar Palace - ett första steg på resan mot det uttalade målet om en mittenplacering för Potters gäng.
Topplagen går in i Europa
Dagens proffsfotboll är intensiv som den är, inte minst denna framflyttade säsong. För topplagen gäller det dessutom att hantera liga- och cupspel på hemmaplan med matcher på kontinenten parallellt. Det är i någon mening just dessa Europaplatser som många av lagen kämpar om under säsongens gång så när man får chansen att representera och sola sig i Champions Leagues stjärnglans, då gör man sitt bästa.
Visst har toppklubbarnas spelartrupper både breddats och spetsats under det senaste årtiondet. Men det finns inte något lag i världen som inte saknar att ha sin kapten eller stjärnspelare på planen.
Tottenham, Leicester och Arsenal är vidare i Europa League. Men de borde klara av att städa undan sina motstånd utan större problem och med hjälp av bänk- och ungdomsspelare. Ett desto större frågetecken kan placeras över Liverpool, Chelsea och Manchester-klubbarna.
Liverpool ställs på lördag mot Everton följt av Ajax på bortaplan och Sheffield United på Anfield i nästa helg.
Manchester City gästas av Arsenal och Porto innan det är dags att göra resan ner till London Stadium och West Ham bara några dagar senare.
Hur resonerar man i Man United? Till helgen väntar en måstematch mot Newcastle (b), följt av en nyckelmatch i CL mot PSG (b). Men varken nu eller då finns utrymme att rotera. Efter det tar man sig an Chelsea. Chelsea har schemalagts med hemmamatcher mot Southampton och Sevilla innan det är dags för Old Trafford nästa lördag.
Project Big Picture
Det slog ned lite som en bomb, Project Big Picture. En övergripande samling förslag som flera brittiska medier menade kunde förändra det brittiska fotbollslandskapet och förutsättningarna i grunden. Bakom förslaget stod EFL:s ordförande Rick Parry, Liverpools ägare John W Henry, och Manchester Uniteds ordförande Joel Glazer.
Projektet diskuterade visserligen mer generella ämnen inledningsvis, men ganska direkt därefter visade man upp hur en fjärdedel av PL:s lukrativa tv-avtal snart kan tillfalla de lägre divisionerna. Summan och procentsatsen som nämndes var i nivå med vad Parry hade frågat om. Man menade att förslaget, delvis, tagits fram för att stötta och hjälpa klubbarna i andra-, tredje- och fjärdevisionen som blöder ekonomiskt sedan i våras. Förslagen rörde även antalet lag i PL, Ligacupen och Community Shields framtid.
Men ingenting är gratis. Som motbud skulle PL:s största klubbar få mer att säga till om och större makt vid omröstningar. I praktiken skulle ligans sex topplag styra och ställa.
Parry, Henry och Glazers presentation och metod, som mer liknande hur maffian ter sig för att få inflytande i stadsdelar i djup ekonomisk kris, röstades ner denna gång. Men känslan är att detta mest handlade om att introducera initiativet och låta klubbarna få tänka i lugn och ro.
Det här var nog inte det sista vi såg av Project Big Picture.
Wenger i strålkastarljuset
Drygt två år har gått sedan Arsène Wenger lämnade Arsenal och Premier League. Sedan dess har hans uttalanden varit få, tränarjobben obefintliga och ännu har han inte varit tillbaka på den arena som han mer eller mindre byggde med egna händer.
Men denna vecka har 70-åringen hamnat i stort fokus igen. Detta efter att ha släppt sin efterlängtade självbiografi, som följts av dussintalet intervjuer och medverkan i en pratshow tillsammans med Samuel L Jackson.
Wenger har hyllats. Boken desto mindre. Tråkig, inga avslöjanden, inga namn. Istället för att gå in på detaljer när det kommer till relationer och övergångar, har Wenger valt att visa sig från den gentlemannamässiga sida. Intervjuerna har däremot bjudit på färg och fart. Han kritiserade Nations League, och för David Ornstein berättade Wenger om hur han tvingades avsluta samtalet kring en övergång för Danny Welbeck för att han stod och fotades med påven samtidigt.
Han är ofta iväg på resande fot, till Paris eller Zürich, men Wengers bas är fortfarande London. Han öppnade tidigare i veckan för att han har mer att ge. Kan en av den engelska fotbollens största namn få en sista chans? Om inte, är det inte dags att Arsenal tar tillbaka honom och sätter honom på en rådgivande styrelsepost?