En rolig nyhet för säsongen är att vi utökar vår bevakning av den engelska fotbollen på plats i London. Det blir större närvaro, längre reportage och intervjuer - en mer fullskalig rapportering, helt enkelt. Följ och skicka gärna iväg ett DM på Twitter @joelaberg om ni har tips eller om det är något som ni gärna vill läsa om.
Nu kör vi!
Old Trafford för Chelsea - tacksam start för Lampard
Arsenals tunga säsongsinledning med två raka förluster under fjolåret visade betydelsen av hålla jämna steg med toppkonkurrenterna i början. Redan innan det första landslagsuppehållet tog vid hade man satt sig i en jagande sits.
Onekligen blir så fallet för en tränare som inte har någon tidigare tränarbedrift att luta sig tillbaka på. Det gäller även Frank Lampard. Men ändå inte.
Chelsea inleder säsongen med att åka upp till Manchester och Old Trafford. En mardrömslottning, såklart. Men det är samtidigt länge sedan Chelsea kunde gå in i en bortamatch mot United med lika låga förväntningar.
Chelseas fjolårssäsong var inte så dålig som den ofta beskrevs. Samtidigt var den inte så bra som EL-titeln kanske gav sken av. Det fanns områden att förbättra och flera tomrum att fylla. Men sedan dess har man tappat sin stora stjärnspelare i Eden Hazard, och det pågående transferförbudet har dessutom sett till att Mateo Kovacic blev sommarens enda direkta förstärkning. I de stora värvningarnas frånvaro har klubben istället gjort allt för att ta tillbaka familjära, inhemska lösningar för att nå sportslig framgång och, kanske framför allt, tilltala de fans som inte alls kände närhet till Maurizio Sarri.
Klubbens fans vet att årets säsong kommer att bli tuff. Efter att ha besökt Stamford Bridge vid flera tillfällen under föregående säsong och diskuterat klubbens visioner med supportrar är min uppfattning att Chelsea-fansen har tröttnat på det som var. Att man nu är öppna för en annorlunda satsning, att många vill ha något annat. Att man nu välkomnar en inhemsk satsning med öppna armar. Många menar att de i år hellre hamnar på sjätte plats med Lampard, Mason Mount och Reece James från start, snarare än att kämpa om fjärdeplatsen med Davide Zappacosta och Gonzalo Higuaín. Typ.
Flera spelare har försvunnit. Flera utlånade ungdomar har kallats tillbaka. I tränarstaben återfinns nu även Jody Morris, Petr Cech och Claude Makélélé.
I Chelsea-kretsar låter det som att transferförbudet och sommarens rekryteringar gjort att det finns en förståelse för en mellansäsong.
Det motsatta gäller Manchester United, där Ole Gunnar Solskjær har helt andra förväntningar på sig. Nu har man även lagt stora pengar på att sätta försvarslinjen, som redan tidigare bestod av dyra värvningar i form av Victor Nilsson Lindelöf och Luke Shaw.
En premiärförlust hade varit ett mardrömsresultat för United. Allt annat än förlust känns som en vinst för Chelsea.
Zaha/Milivojevic fruktar regeländringar
Som sista anhalt inom den europeiska toppfotbollen kommer videogranskningen - VAR - till Premier League i år. Som direkt respons till kritiken som florerade under sommarens Frankrike-VM, har det engelska fotbollsförbundet varit tydligt med att verktyget endast kommer att tillämpas i definitiva situationer som utvisningar och straffsituationer.
Wilfried Zaha är en fantastisk spelare, sannolikt den som håller högst nivå utanför topp sex. Det finns inget att säga om den saken. Prislappen som Crystal Palace satte på ivorianen var inte heller så vulgär som den ofta målades upp att vara. Så mycket är han nämligen värd för Roy Hodgson, så mycket är ett Premier League-kontrakt värt för London-klubben.
Men mig veterligen kan VAR försvåra för Zaha, som varit en av dem i Premier League som under de senaste åren tilldelats flest straffsparkar och således öppnat upp för Luka Milivojevic.
Under fjolåret såg vi att en Palace-straff ofta föranleddes av att vindsnabbe Zaha tog med sig bollen in i straffområdet, att han sökte upp en försvarare och inte sällan fann ett klumpigt positionerat motståndarben att falla på. Att dessa förseelser tidigare resulterat i straffsparkar har varken varit Zaha eller domarnas fel, men med VAR kan dessa knep synas på ett annat sätt.
Kan bli säsongen då topp sex bryts upp
Ofta pratas det om hur de globala toppklubbarna i Premier League håller på att växa ur ligan. Och hur tråkigt och likgiltigt det under långa stunder är för lagen där bakom. Jag vill få det till att det var länge sedan det kändes så öppet och konkurrenskraftigt som nu, att det i år är relativt ovisst vilka som kommer att ta de sex främsta placeringarna.
I början av det 2000-talet handlade det mesta om Manchester United och Arsenal. Med Roman Abramovich intåg tog Chelsea och Liverpool steget upp i ett utpräglat toppskikt. Under det senaste årtiondet - med undantag för Leicesters makalösa ligaguld - har även Manchester City och Tottenham anslutit till en rätt så stängd toppsexa.
Men till årets säsong känns det som att ännu flera gör anspråk på en topplacering. Arsenal, Manchester United och Chelsea brister samtliga i någon lagdel, där de två sistnämnda möjligen kan få se sig förbisprungna av någon där bakom om det inte vill sig för Solskjær eller Lampard.
Så pass bra är nämligen Leicester under Brendan Rodgers. Det gäller även Wolves. Och West Ham och Everton. Räkna inte heller bort Watford, som kryddat en redan intressant trupp med talangfulle Ismaïla Sarr.
Enligt mig har Leicester en backlinje som trumfar Arsenals - med långtidsskador på Rob Holding och Hector Bellerins i åtanke. Rodgers mittfält, som i somras har förstärkts av Dennis Praet och Youri Tielemans, ser mer intressant ut än Manchester Uniteds. Särskilt nu när Paul Pogba ser sig om för en flytt till Spanien. Inte heller Nemanja Matic har sett vidare pigg ut under försäsongen.
Det går även att argumentera för att spelare som Pablo Fornals och Sebastian Haller kommer att höja West Ham - och att Evertons offensiv inte är alltför långt bakom den skadeskjutna motsvarigheten på Stamford Bridge.
#BoycottArsenal
I samband med att det stod klart att Rafa Benitez skulle lämna Newcastle tändes en gnista bland fansen. Igen. För andra gången på blott sex månader gick en drös supportergrupper samman i gemensam protest mot ägaren Mike Ashley.
Grupperna gick där och då ut med en förklaring om hur de såg på klubben, ägarsituationen och den kommande säsongen.
“Ashley är fel för vår klubb, och han har fel om han tror att han har en framtid här. Han varken bidrar eller bygger, det enda han vet är att ta och förstöra. Hans sätt att leda kommer att se till att klubben går under. Kanske inte denna säsong eller nästa, men vårt fall kommer att bli kännbart och vara helt i onödant”.
Dokumentet kretsar kring tanken att grupperingarna känner med de supportrar som har fått nog. Att det inte går att klandra de som känner att intresset håller på att falna.
Startskottet för årets protest är premiärmatchen mot Arsenal på söndagseftermiddagen, där fansen uppmanas hålla sig hemma eller visa sitt missnöje utanför arenan. Detta för att influera det enda som Ashley kan tänkas bry sig om, pengar.
För det är inte så att Newcastles flera, sena nyförvärv har lugnat fansen. Ayoze Perez har visserligen ersatts av Joelinton, men klubben hade behövt så mycket mer än vad som kom in för att anses vara ett seriöst försök att förbättra truppen. Framför allt hade man behövt övertyga Benitez att förlänga och stanna kvar.
Tung start på säsongen för fotbollsklubben Newcastle, som hade behövt allt stöd de kunde tänkas få mot Arsenal.
Stort signalvärde i Liverpools premiärmatch
Det var som att maktbalansen i titelstriden pendlade i Manchester Citys favör när Leroy Sané sköt in det vinnande målet på Eastlands kring årsskiftet. Liverpool gick in i matchen med möjligheten att utöka avståndet till tio poäng, istället minskade gapet till blott fyra och gav vind i Pep Guardiolas segel.
Med tio matcher kvar var City ikapp, och efter Liverpools poängtapp på Goodison Park var City slutligen om. Sedan följde en osannolik avslutning mellan två topplag som radade upp trepoängare, och där Liverpool alltid pressades att ta full pott för att avståndet upp inte skulle växa sig omöjligt stort.
Det är därför fredagskvällens premiär på Anfield ger Liverpool möjligheten att visa att de är med från början, att det minsann är City som senare på lördagen behöver vinna för att hänga med.
Liverpool har inga pjäser som behöver tid att spelas in i laget. Det är väl egentligen bara unge Rhian Brewster och numera friska duon Adam Lallana och Alex Oxlade-Chamberlain som får ses som någon form av nyförvärv. Sadio Mané, fortfarande fast i semesterlunket efter Afrikanska mästerskapen, är nog det enda bakslaget för Jürgen Klopp. Han bör ta plats på bänken - och således vara redo för en startplats framåt omgång två, tre.