Mot City måste Eriksen finnas med från start, Pochettino
Segern satt långt inne, men Mauricio Pochettino kunde till slut räkna hem tre poäng i säsongspremiären mot Aston Villa. Tottenham kändes slagkraftigt. Länge kändes det som att det bara var en tidsfråga innan kvitteringen och sedermera ledningsmålet skulle komma.
Visst, Tottenham är ännu inte riktigt uppe i den nivå som man höll under våravslutningen. Men en premiär är en premiär. Att städa undan en nederlagstippad nykomling inför en förväntansfull hemmapublik är inget som man bara gör. Det var därför imponerande att se hur tydligt indoktrinerade spelarna är i Pochettinos modell, sättet hans lag lugnt och metodiskt bryter sig igenom motståndet.
Då spelar det mindre roll om Dele Alli är skadad, eller att fjolårets succéspelare Heung-Min Son är avstängd. Varken Ryan Sessegnon eller Giovani Lo Celso tog heller plats i den matchtruppen.
Men det sagt, Tottenham är precis som vilket annat lag som helst beroende av att sina spelare gör det där lite oväntade. Som kan neutralisera en offsidefälla, som genom sina löpningar kan öppna upp för medspelare. Exakt det som Christian Eriksen bidrog med under sitt inhopp i den andra halvleken, då 0-1 blev 3-1. På 17 minuter.
Problemet är att Eriksens kontrakt löper ut nästa sommar. Av den anledningen debatteras det nu om 27-åringen ska få sitta på bänken till att en försäljning blir av, antingen redan om ett par veckor eller senare till vinterfönstret. För varför ska Tottenham bygga ett lag runt Eriksen om han ändå kommer att lämna?
Men det är likväl en prestigefråga som kan stå Tottenham dyrt. Är det inte bättre att köra Eriksen så långt det går, få en fin säsongsinledning att bygga vidare på, att inte behöva stressa Lo Celso in i laget direkt? Det hade varit en sak om Eriksen varit loj och med fokus på annan plats. Så var inte fallet.
Bournemouth-Aston Villa - ett symboliskt vägskälsmöte
Sällan har två satsande nykomlingar gått så olika under deras första år tillbaka i Premier League. Å ena sidan hade vi ett Wolves, som hade kryddat en intressant trupp med Rui Patricio, Diogo Jota och Joao Moutinho.
Å andra sidan gick Fulham in i säsongen med rekorddyra Jean Michael Seri, André Anguissa och Aleksandar Mitrovic. Man valde även att låna in Calum Chambers, André Schürrle och Luciano Vietto för att, möjligtvis, kunna rotera friskt.
Wolves slutade på sjunde plats och Europaspel. Fulham, däremot, gjorde sig av med två tränare och slutade på 19:e plats.
Aston Villas sommarsatsning - där man ersatte hela tolv bärande men begränsade spelare med lika många dyra och välkända namn till en uppskattad kostnad av drygt 1,5 miljard kronor - har därför fått folk att fråga om Birmingham-klubben blir årets Wolves eller Fulham.
I helgen ställs man mot Bournemouth. En klubb som gjort exakt den resa som Aston Villa säkerligen vill göra. Att gå från de lägre divisionerna till att etablera sig som ett mittenlag som i sina bästa stunder kan störa de bästa.
Det som Bournemouth gjorde var att bygga vidare på det som gjorde laget framgångsrikt på vägen till högstadivisionen. Att våga spela de som var med från början. Inte som Fulham, som bitvis sportsligt misshandlade sina egna. Typ Tom Cairney.
Inspirerande eller naivt av Farke?
Om du ställs mot den regerande Champions League-vinnaren. På bortaplan. Som ställer upp med Mohamed Salah och Roberto Firmino. Med Europas kanske mest fruktade omställningsspel. Ska du då verkligen, som nykomling och med en förhållandevis skakig försvarslinje, sätta hög press och försöka spela dig igenom varenda lagdel för att få iväg ett avslut på mål?
Fråga Daniel Farke, Norwich tränare.
Hans lag åkte nämligen till Anfield på fredagskvällen med den inställningen. Visst lyckades man spela sig igenom ett par gånger. Det hände likaså att man återerövrade bollen på Liverpools planhalva. Om Teeemu Pukki och hans kollegor hade varit mer kliniska framför mål hade resultatet säkert kunnat bli något annat.
Men matchen slutade faktiskt 4-1 till Liverpool. När Salah tryckte in 2-0-målet efter 19 minuter var matchen över.
Efter full tid fick Norwich, från vissa håll, beröm för sitt sätt att ta sig an matchen. Andra frågade sig varför man kanske inte inledde mer försiktigt för att sedan utnyttja ett allt mer desperat Liverpool i den andra halvleken.
Kanske var det så att Farke såg det här som en omöjlig uppgift, att han snarare såg matchen som en intressant prövning. Eller så trodde han uppriktigt på att han kunde vinna mot Liverpool genom att spela en Jürgen Klopp-liknande fotboll. Vem vet?
Säsongen är fortfarande ung. Men Farke spelar ett högt spel. Man hänger inte kvar i Premier League genom att försöka sig på ett spel som motståndet, i många fall, redan gör bättre. Men om det vill sig kan Norwich likväl bli årets överraskning.
Det är svårt att dra några slutsatser från en bortaförlust på Anfield. Här förlorade Barcelona för ett par månader sedan, liksom Arsenal med 0-5 ett par månader tidigare. Därför blir helgens möte med Newcastle högintressant ur ett Norwich-perspektiv.
Sorgligt säkerhetsläge i Arsenal
Dagarna efter att Arsenal kommit hem från klubbens försäsongsläger i USA utsattes Mesut Özil och Sead Kolasinac för ett väpnat rånförsök. En övervakningskamera i området har visat hur Kolasinac mirakulöst nog avvärjde situationen samtidigt som Özil, tillsammans med sin fru, flydde och kontaktade polisen.
Duon meddelade senare att de mådde okej trots omständigheterna. Då det blev känt att det inte rörde sig om om enstaka incidenter, och att två 27-åriga män gripits i närheten av Özils bostad, valde Arsenal att låta spelarna stå över premiärmatchen i förra veckan.
Tränare Unai Emery sade visserligen på torsdagens presskonferens att spelarna var mentalt redo igen. Men det snackas även om att Özil inte längre vågar bo i det hus som numera bevakas dygnet runt av vakter - men även att Kolasinacs fru tagit med parets hundar och åkt hem till Tyskland.
Det är en sorglig situation. Särskilt för Özil, som tidigare sett London som en plats där han är välkommen och accepterad. Inte som i Tyskland, där schismen med förbundsledningen ledde till att flera lagkamrater gick emot honom och hans påstående om en underliggande rasism i det tyska samhället.
Vad det verkar kan en flytt nu bli verklighet. Jag pratade med en journalist som bevakar Arsenal och som bekräftade att Özils representanter träffade DC United i juli, en vecka innan rånförsöket. Den officiella förklaringen var att de då diskuterade möjligheten att få in Özils cafékedja på träningsanläggningen. Men det snackades nog om mer än så, säger han.
I veckan hölls ännu ett möte. Det snackas då om att det kan ha att göra med det förändrade säkerhetsläget. I samma veva öppnar Wayne Rooney uttåg för Özil.
Lämnar Özil Arsenal av rädsla att bo kvar i London? Det är svårt att säga om en flytt faktiskt blir av. Men sannolikt kan den senaste tidens händelser påskynda en flytt som annars först såg realistisk ut framåt sommaren 2021, låter det bland några som följer Arsenal.
Det är en otroligt sorglig situation att fotbollsspelare inte ska kunna leva som vanliga människor, att de inte längre vågar bo kvar hemma tillsammans med sina familjer. Förhoppningsvis finns spelarna med i helgen mot Burnley.
Utmanarna mot giganterna om topp sex
Lördagens möte Manchester City-Tottenham är en repris på vårens drabbning i Champions League. Det är onekligen omgångens mest intressanta på förhand. Därefter bjuds vi även på Chelsea-Leicester och Wolves-Manchester United.
Leicester och Wolves, två lag som jag tror kan göra anspråk om en plats i topp sex, kryssade nämligen i förra helgen. Nu åker Brendan Rodgers lag till Stamford Bridge med låga förväntningar. Annat är det för Chelsea.
Chelsea, hur bra de nu än har spelat mot United respektive Liverpool, har åkt på två raka förluster. Oavsett vad, 0-4 mot United är inte tillräckligt bra. Även om det snackas om en mellansäsong har Lampard inte råd med ännu en förlust. Hela klubben hade mått bra av att inleda starkt på hemmaplan, att gå in i hösten med tätkänning och någorlunda framtidstro på Lampard och hans projekt. Nu möter man ett kompetent och utvilat Leicester, som så sent som i fjol kontrade sig till en trepoängare i London.
Ole Gunnar Solskjaer, däremot, han kunde inte ha fått en bättre start på säsongen. Hans förstärkningar ingav lugn i backlinjen, Paul Pogba växte in i matchen och omställningsspelet var i vissa stunder bländande. Men det är viktigt att komma ihåg att resultatet kunde blivit något helt annat om det ville sig för Chelsea.
Det gäller att United nu tar vinsten för det den var. Att man fortsätter jobba, och sedermera inte underskattar Wolves, som så sent som i våras vann mot United på Molineux. Annars kan minnena från premiärvinsten snart vara ett minne blott.