90 minuter för att avgöra mycket av de tre senaste åren
MFF pro-CL hade en stark ekonomisk särställning, plus att de sedan tidigare låg bra till med exempelvis organisation, faciliteter, och ungdomsverksamhet. Nu när det snart har gått tre år så börjar det gå att sammanfatta förvaltningen av ”arvet”.
Å ena sidan: två SM-guld med god marginal, en stark trupp, stora investeringar i Stadion.
Å andra sidan: två förlorade cupfinaler, Vardar, utslagna av Landskrona i cupen, och allt mer en känsla av att MFF har problem i viktiga matcher.
Lägg där till att det förmodligen (men inte definitivt) inte blir något SM-guld i år. Jag skulle säga att MFF, sett till förutsättningarna, har nått upp i ungefär minimum. Några har högre krav, andra lägre. Om det inte blir SM-guld i år så hänger mycket på det här dubbelmötet mot Midtjylland. Det är oerhört små marginaler, men går MFF till gruppspel så kan det vara skillnaden mellan precis godkänt och tre ganska bra år. Och det är också skillnaden på ganska många miljoner kronor.
Längdens betydelse
Midtjylland hade ett par spelare runt eller över två meter. I många dueller var de ett huvud längre än MFF. Deras kortaste spelare i matchtruppen var Joel Andersson, 178 centimeter.
Ändå fick de knappt ut något i duellspelet i första halvlek. En av de mest talande bilderna var när Anders Christiansen sprang igenom Tim Sparv, 194 centimeter, och Christiansen var den enda som stod upp efteråt. MFF öste sönder Midtjylland på andra sätt än storlek. Midtjylland inledde med att förlora några närkamper efter ettrigt försvarsspel från MFF, både i press och duell. Problemet för MFF var att de inte klarade av det i 90 minuter.
Midtjyllands konstiga match
Ingen Erik Sviatchenko, men Midtjylland hade ändå stark mittbacksuppsättning. I övrigt valde de unge Onyeka till de offensiva platserna, och till vingbackplatserna fick Joel Andersson plats (istället för exempelvis Alexander Munksgaard). Detta i en bred trupp där Jess Thorup har roterat runt frekvent.
Midtjylland måste dock vara besvikna på många saker i första halvlek. Deras två äldre centrala mittfältare hade problem att hantera att motståndarna var fler, särskilt när Anders Christiansen skickades iväg på längre rusher och fullkomligt älskade det. Även Andreas Vindheim och Markus Rosenberg hittade ytor där ibland. De verkade inte förberedda på att MFF kunde ha andra hörnvarianter, trots att MFF har haft det i de senaste matcherna.
Anfallaren Paul Onuachu är en av de mest extrema spelarna som spelat på Stadion, men trots att han var över två meter lång så fick han ut förvånansvärt lite i sitt targetspel och Midtjyllands svar på det var att byta in en annan anfallare som är nästan två meter. Den enda som ofta imponerade i offensiven var Gustav Wikheim, som skapade några situationer från sin kant. Trots alla problem så hittade de något cyniskt, något enkelt, något effektivt, och fick ett 2-2-resultat som de lär vara oerhört nöjda med.
Nu ska Rösler bevisa varför han verkligen anställdes
Han har gjort det bra än så länge i MFF, men nu står Uwe Rösler och hans lag i en sits där en match kan avgöra väldigt mycket kring hur säsongen ska definieras. Kan han kraftsamla laget? Kan han hitta flera intressanta och överraskande taktiska idéer? Kan han pumpa upp MFF-fansen en extra liten nivå till, på ett sätt som Åge Hareide kunde göra? Kan han stänga av Midtjylland från att göra det som Midtjylland gör så tungt?
MFF steg upp en nivå när de gjorde sin tränarjakt och handplockade Rösler, framför allt för sådana här tillfällen. Nästa vecka ska han och laget visa varför.
En liten positiv sak
Mycket är negativt efter det tappet, men att Marcus Antonsson var en poängspelare igen (mål och assist) måste lyftas fram som en av de bra sakerna. Han gjorde mål även mot Trelleborg senast, och det är möjligt att han kan hitta det där stimmet som Carlos Strandberg var nära tidigare i sommar, men som haltades av skadeproblem.