Om det tidigare funnits en tvekan, går det att slå fast nu. Sverige har bara en superstjärna, och när han har
fortsatt stiga på himlen så har en del andra dalat.
Sverige under EM är bara Zlatan Ibrahimovic i utländska ögon.
Presstältet vid Stadio Cornaredo vibrerade av förväntan när Inter-stjärnan klev in genom den smala öppningen för
att ge en presskonferens. Kändes som om det var lika många italienare som svenskar - och en del andra utländska journalister.
Lite Hollywood-känsla faktiskt.
För laget, kollektivet Sverige lockar få. Säkert kan en del kännare imponeras av ett facit på fem raka mästerskap men som
landslag är det förbannat osexigt utom på en punkt.
Zlatan Ibrahimovic står för all stjärnstatus.
Strunt samma att han är knäskadad. Att han inte gjort mål i landslaget sedan oktober 2005. Att Henrik Larsson gjort comeback.
Den enda svensk som ger utslag på den internationella EM-termometern är Zlatan.
Det är ganska kul att följa en sådan här presskonferens där italienska journalister slår knut på sig själva för att få fråga om nye tränaren Mourinho, gamle tränaren Mancini, hur han mår och så vidare. Det slår över i fascination när några italienare kämpar om att få autografer efter presskonferensen.
Jag lägger ingen värdering i det, jag har sett svenska journalister ta autografer av utländska superstjärnor tidigare och det är bara ett tecken på hans storhet.
Måste säga att han hanterar det bra, åtminstone på podiet.
Han svarar rätt bra på frågorna om Inter, EM, skador och annat - ja, med ett undantag då - han skämtar om sin status och sin popularitet, han bjuder på några garv, han uttrycker åsikter som att Seb Larsson och Stoor ska spela och han är rätt ödmjuk sett till positionen.
Även om just hyllningen av Seb Larsson av oss mer konspiratoriskt lagda kan läsas som en dold passning till Ljungberg.
För ingen tror väl att "Ibra" vill peta polaren "Chippen"?
Men det kan inte vara lätt att hantera den berömmelsen, det strålkastarljuset och den statusen och positionen, och jag fattar att det blir lite klyschigt i bland med att det största trycket kommer från honom själv, att han alltid är positiv och att alla anfallare är duktiga och så vidare.
Fast nu är Zlatan Ibrahimovic inte här för att prestera på presskonferensen och det är stora mästerskap som gör stora spelare. Och därför är EM viktigt för Zlatan - för ingen ska inbilla mig att han inte bryr sig om hur folk ser på honom - alla skämten till trots och att han inte funderar på det.
Han var själv ärlig om att han inte var bra under VM i Tyskland och under VM 2002 spelade han en marginell biroll
och de flesta minns nog bara att sköt själv i sället för att passa snett inåt till Anders Svensson.
EM 2004 var förvisso klackmålet men också straffmissen mot Holland och det var inte "Ibras" mästerskap.
För Sveriges del hänger EM mycket på om Zlatan Ibrahimovic är spelaren som gjort honom till den stjärna han är i
dag. En spelare som kliver fram och blir likt Tomas Brolin 1994. Utan en Super-Swede i slag blir det ingen sommar att minnas
för oss svenskar.
Han måste definitivt få fart på målskyttet, samtidigt som Lagerbäck sa en intressant sak om att landslaget jobbar på att dra nytta mer av Zlatans egenskaper som framspelare.
Det är ju som Lagerbäck sa, ibland måste man se om matcher för att förstå hur Zlatan fått fram bollen.
För jag delar inte Zlatans uppfattning om att Sverige är "mycket bättre" 2008 än vad man var 2006. Det är nästan samma landslag och en del av spelarna är väldigt nära bäst-före-gränsen. Men visst, om stämningen är så mycket bättre som den verkar kan det räcka en bit.
Fast för att se Sverige som EM-mästare i slutet av juni måste man nog vara som Zlatan Ibrahimovic sa att han var apropå splittringarna i truppen under VM 2006.
En väldigt positiv person.