Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
FRANKRIKE

Det franska akademiundret: Varför har så många franska spelare attitydproblem?

Det finns problematiska delar av den franska fotbollen, och det gäller framför allt attityden som visas upp av flera av de högprofilerade spelarna som har tagit sig upp till högsta nivån. Finns det då något samband mellan spelarnas attityder, vad ligger bakom de franska spelarnas attitydproblem? 

Zidane skallar en motståndare i en VM-final: ”Det är spelarens fel”.

Samtliga från den hypade 1987-generationen (Nasri, Benzema, Ménez, Ben Arfa), som skulle bli absoluta världsklass, får problem vid sidan av planen: ”Det är spelarnas fel”. De får ett uselt rykte i Frankrike.

Det franska kaoset i VM 2010: ”Det är spelarnas fel”. Långa avstängningar.

Det franska kaoset i EM 2012: ”Det är spelarnas fel”. Långa avstängningar.

De franska U21-landslagsspelarna åker iväg och festar under en samling: ”Det är spelarnas fel”. Långa avstängningar.

Olympique de Marseille sitter på några av Frankrikes största talanger, som inte beter sig som klubben önskar: ”Det är spelarnas fel”. Konstanta böteslappar.

Lyon petar undan flera av sina stora talanger. ”Det är spelarnas fel”. Inte ens bänkplatser i A-laget.

Till detta går det att lägga till bland annat Gourcuff-kritiken från Maldini, Adebayor, Thauvins transferagerande i sommar, och Ribéry och Benzemas sexköp. ”Det är spelarnas fel”. Bestraffning, bestraffning, bestraffning.

Antingen i konkret form, eller i form av en massiv kritikvåg. En och en ser det onekligen ut som spelarnas fel, men när de slås samman blir det ett tydligt mönster. 

Kollektiv och individuell bestraffning är det som har runnit igenom fransk fotboll ända sedan superstjärnan Raymond Kopa blev landslagsavstängd för över 50 år sedan, istället för att hitta lösningar till det uppenbara problemet.

Numera är det så många exempel att det aldrig går att säga att det är enskilda spelarnas fel, utan det är systemet som det är fel på, men var ligger felet/felen?

Akademierna har fått en del av kritiken i att det kommer fram spelare som hamnar i trubbel både på och utanför planen.

Den vanligaste förklaringen är att 13-åringar som flyttar hemifrån och sedan lever sina liv i akademier ända fram till den dagen då de (förhoppningsvis) får proffskontrakt. Kritiken riktas sig mot att de bor i en bubbla i hela sitt liv, och att proffsfotbollen efter det blir en förlängning av deras tidiga tonår. De fortsätter att leva i en egen bubbla och blir ständigt påpassade, utan att få tiden till att mogna.

Det är dock Stéphane Beaud som har kommit med den mest vetenskapliga förklaringen. Efter VM 2010 valde han att kolla djupare på problemen och försökte hitta botten på problemet istället för att skylla allt på spelarna.

En av de viktigaste delarna han kom fram till var att fransmän ofta har en svår relation till journalister. Fransk media har länge haft en påtaglig negativ attityd, inte bara mot fotbollsspelare utan även mot andra atleter, men också mot bland annat politiker. Det här ska betyda att journalisterna skapar en vägg mellan spelarna och folket.

Det var därför som Samir Nasri slängde en illapassande kommentar mot en journalist, och att Patrice Evra ibland har tagit tillfället till att kritisera mediakåren. Handlingar som är symboler för relationen mellan media och spelarna.

Situationen har blivit mer fientlig än vad den borde vara, vilket skapar ännu mer irritation hos spelarna och större rubriker hos medierna. 

Det som talar för journalistspåret är att attitydproblemen har hamnat högt upp i fotbollshierarkin. I vanliga lag i Ligue 1 och Ligue 2 rapporteras det inte alls om attitydproblem hos spelarna av samma frekvens som det gör på landslagsnivå. Pressen i toppen bidrar till en försvårande situation. 

En annan del som lyfts fram är svaga förbundskaptener. Den tidigare förbundskaptenen Raymond Domenech och flera ungdomsförbundskaptener har inte haft kunskaperna och auktoriteten till att leda ett svårt landslag, för det är nämligen ett svårt jobb som de har att göra.

Det franska fotbollsförbundet har - likt många andra fotbollsförbund - haft personer anställda under en lång period, men utan att göra en kontinuerlig kvalitetskoll på sina ledare.  

Den viktigaste delen är nämligen den komplexa situationen i landet Frankrike som gör att det krävs starka ledare. Frankrike har en invandringsintegration som är för dålig, vilket hjälper till att skapa en vi-mot-dem-känsla snarare än att enas som en grupp.

Zinedine Zidanes skallning i VM 2006 har därför kunnat bli en symbol för en talangfull spelare som valde en egoistisk och aggressiv affekthandling. Symbolen ska vara att det var på det här sättet han hade blivit upplärd, att tvingas ta saker i egna händer för att något skulle kunna ske.

En känsla av ensamhet och frustration, tillsammans i en situation med stor press, som även har funnits hos andra franska spelare som har hamnat i trubbel. 

Beaud kollade också på VM-truppen 1998 och VM-truppen 2010, och upptäckte att det 2010 var betydligt större skillnader i spelarnas uppväxt. Det var ännu större divergens mellan spelarnas familjer, uppväxt, ungdomsfotbollssituation med mera. Det krävdes ännu starkare ledare som skulle få ihop ännu fler typer av personligheter. 

Spelarna själva är dock långt ifrån oskyldiga. Ofta använder spelarna en typ av språk vars kontext passar in i den miljön där de brukar befinna sig, men där vissa av spelarna har problem att acklimatisera sig till en ny miljö där hårda svordomar inte ska användas och därifrån tolkas på ett annat sätt.

Anelkas ord mot förbundskaptenen Domenech under VM 2010 var Anelkas sätt att säga en besvikelse på ett sätt som var vanligt för honom, men som tolkades annorlunda av Domenech och journalisterna. Istället för att anpassa sitt språk till en ny situation så har spelarna slängt iväg svordomar av högsta möjliga kreativitet. 

Dessutom har de franska spelarna hamnat i samma fotbollscirkus som resten av fotbollsvärlden, med allt mer pengar på kontot och ett alltmer glamourfyllt liv med svåra agenter, men samtidigt också en ökad distans till supportrarna.

Journalisten Simon Kuper har också valt att lyfta fram skolan som ett problem. Han anser att skolmiljön i Frankrike är alldeles för grov och att lärarna generellt sett är för dåliga på att uppmuntra sina elever, utan snarare använder en hätsk attityd. Eleverna får svårt att ha förebilder i skolan, och disciplinen blir också lidande av lärare med fel attityd.

Även politiken hamnar ibland i fokus. Invandrarfientliga Front Nationals röstsiffror ökar och minskar i samband med hur det går för det franska landslaget. Efter VM- och EM-guldet 1998 och 2000 samt VM-finalen 2006 så tappade Front National en mycket tydlig summa röster, men åren efter de misslyckade mästerskapen har deras röstsiffror ökat.

Det finns en press ifrån det franska folket att landslaget måste lyckas, annars är spelarna inte lika mycket värd som andra fransmän. 

Akademilivet, mediarelationen, integrationsproblematiken, spelarattityder, svaga ledare, skolmiljön, allt fler typer av kulturer i landet. Det är bara några av de delarna som lyfts fram. Fransk fotbolls lösning har varit att straffa individuella spelare, men det är en enkelspårig lösning på ett komplext problem.

Bestraffningslösningen fungerade inte för 50 år sedan och effekten idag lär inte vara bättre. Att minska distansen mellan spelarna och Frankrike vore en vettigare väg att gå. Med bestraffningar så riskerar man istället att öka distansen.

Publicerad 2014-03-27 kl 20:54
Annons
Annons
Annons