Ni minns väl hösten 2012?
En tid då den allsvenska guldstriden inte alls handlade om IFK Göteborg, IFK Norrköping och AIK. Istället var det Malmö FF, Häcken och Elfsborg som befann sig på toppen av det berg vi kallar svensk fotboll.
I det sistnämnda laget, det som till slut stod ensamt kvar med Lennart Johanssons pokal, fanns Niklas Hult. En 22-årig kantspringare som hade briljerat - och imponerat. Den heta guldstriden fick han dock följa från läktarplats. I mötet med Gefle den 29 oktober föll han ihop efter en maxlöpning. Anledningen? En sena i baksida lår hade slitits av och kunde bara lappas ihop med en operation.
Tre år har passerat sedan den där hösten. Niklas Hult har lämnat Sverige för Frankrike, Elfsborg för Nice. Värnamosonen lever på många sätt ett helt annat liv nu. En sak är dock sig lik. Höger baksida lår fortsätter krångla. Och krångla.
- Det har blivit tre bristningar totalt. Och det hänger väl lite ihop med operationen 2012, säger han över en halvbrusig telefonlinje från Frankrike.
Den första bristningen kom i slutet av förra säsongen och gjorde att han missade de två sista omgångarna. Den andra drog han på sig ett par månader senare, precis när han hade lyckats ta sig tillbaka. Precis när han, och Nice, skulle sparka igång en ny säsong.
- Det kändes så himla bra på försäsongen. Jag hade ett bra snack med tränaren där han sa att han verkligen ville satsa på mig det här året. Och att jag skulle få spela vänsterback! Positionen där jag känner att jag är som bäst. Sedan, dagen innan premiären mot Monaco, gick jag sönder. Det var surt, säger han och suckar en aning åt minnena.
- Det jag visste då var att jag skulle missa de första fyra matcherna. Det kändes ändå okej på något sätt. Men sedan fick jag en ny bristning när jag började träna. Den tredje.
Niklas Hult har varit borta sedan dess. Inte spelat en enda minut i ligan. Snart är det dock dags att bryta den negativa trenden. Ett nytt comebackförsök är nära. Visar måndagens röntgenbilder inget negativt så kan han börja träna med laget igen.
- Jag hoppas kunna spela efter landslagsuppehållet (Rennes borta den 18 oktober). Det är det vi siktar på. Sedan kommer det bli svårt att spela 90 minuter när jag inte har spelat match på länge, men jag hoppas vara med i truppen. Det känns väldigt bra just nu, säger han.
- Men om du ringer mig om en vecka kanske läget är ett annat ...
Är du rädd för en fjärde bristning?
- Det är klart att man är det. Man blir lite rädd så fort man känner något.
- Det kändes riktigt bra förra gången också. Men så gick jag sönder direkt. Det är svårt det där. Ända sedan operationen 2012 har jag haft lite dålig känsel i baksidan. Jag kan inte avgöra om det är en ny skada eller bara träningsverk till exempel. Men den här gången har vi tagit det lite extra försiktigt. Låtit det ta lite mer tid. Därför hoppas jag att det här är sista gången.
Är du säker på att du kan komma tillbaka till samma höga nivå som du har spelat på innan?
- Ja, ja! Så allvarliga har de här skadorna inte varit. Det är klart att man kanske tappar någon tiondel varje gång man går sönder. Men det är inget jag tänker på, inget jag oroar mig över. Nu är jag bara positiv.