I all enkelhet tänkte jag berätta om de senaste dagarnas verksamhet.
Det har minst sagt varit en stökig vecka. Stökig men harmonisk. I onsdags kväll landade nämligen gamle Djurgårdshjälten Daniel Martínez i stan. Martínez, de senaste åren boende i Spanien, lirade under ungdomsåren tillsammans med ett par av mina vänner i mitt nuvarande fotbollslag. Efter en timmas tennis mellan halv nio och halv tio i Kungliga Tennishallen med ‘Blomman’, min vän från tiden på Kustartilleriet i Vaxolm 1995, kastade jag mig in i min bil, ‘Vithajen’, svidade om och mötte upp Martínez och Fred ‘Alan Parson’ Persson på Sturehof.
Torsdagskvällen spenderade jag hemma hos min bokförare, Johan Ernheim på Lilla Essingen. Som vanligt dök polarna Kenneth och Krister upp. Krister grundade Milans supporterklubb ‘Gunnar Nordahl Club Svezia’ i Sverige. Allt han gör, allt han äger går i svart och rött. Han följer den här bloggen slaviskt och påpekade att det jag skrev om Milanello stämmer på pricken. Johan grillade, bjöd på Hendricks Gin (världens bästa?), och berättade om sin nya lägenhet på Birger Jarlsgatan.
I fredags var jag och min vapendragare Pontus Kåmark konferencierer inför Sveriges match mot Ungern på Hotell Norrtull. Pontan är en härlig resekamrat och en god partner. ‘Stubben’ och jag brukar ha riktigt skoj tillsammans och blir aldrig osams. Stubben? Det var Ravelli som kärleksfullt kallade exlandslagmannen ‘Stubbajävel’ när dom spelade tillsammans.
Medans nationens blickar var riktade mot Sveriges match mot Ungern begav jag mig ut till myggnästet Skarpnäck. De senaste veckorna har de små blodsugarna gäckat oss. Vårt italienska fotbollslag i division fem mötte IF Elpe. Jag befann mig på läktaren och blev mest uppmärksammad för min gälla stämma.
– Fiiiiiiiish. Fiiiiiiiiiish! Jobbet Fischen! Kom igen!!!
Eric Fischbein är en av dem jag umgås närmast med. Som spelare är han en enorm tillgång för ett ett lag som spelar i division fem. Han styr vårt spel från backlinjen och är den som pratar mest med lagkamraterna. Lugn, behärskad med bollen, men på gränsen till nonchalant. Han spelar ofta så lugnt, som om han inte har någon puls. Han är myggornas herre, ‘Vampyren’. I fredags var jag, klubbens sportchef, orolig över Vampyrens försvarsinsats vid 3-0-ledning och kvarten kvar och började gorma från läktarplats. Vampyren gick och bytte och efter fajten skakade han på huvudet och åkte rakt hem. Resultatet stod sig matchen ut.
Christopher Kviborg, numera Canal+-medarbetare (TV4s styvlillasyster), gjorde första målet. En klassisk Pippo-tå efter inglägg av ‘Vårbergs Maradona’, ex-AIK:aren Tolga Ünal. Kviborg, ‘Gökungen’ (Kviborg/Kvigol), klev av och höll koll på resultaten utifrån Europa från sidlinjen. Han förmedlade Estlands 1-0 i paus mot Italien med ett litet smil.
Efter matchen möttes vi upp i ‘garderoben’ (omklädningsrum på norska), sjöng, firade, öppnade lite kalla läskande drycker och åkte vidare in mot Södermalm. På Nostrano på Timmermansgatan spisade vi stans bästa pasta. Vi serverades mini-caprese av Charlie och Rosano, vi svalde ner tunn prosciutto med en kall Peroni, vi fyllde våra glas med ett fint Ripasso-vin och vi avslutade med en enkel espresso. Eller två, eller tre.
Vårt lag är trea i serien just nu och mycket talar för att ettan och tvåan går upp. Vi är ett gäng som mest spelar för att ha kul men visst vore det härligt att få fira uppflyttning för tredje året i rad.
*****
På Råsunda lekte Ibra med ungrarna i sin nya kaptens-roll. Plötsligt känns det som om vi har något riktigt stort på gång med vårt landslag. Hamrén, Ibras nya prestige-lösa ledarattityd, det höga försvarsspelet, 4-2-3-1. Jag tror på succé i EM om två år.
*****
Såg ni Antonio Cassanos klack fram till Bonucci? Såg du den, Marcello Lippi? Oooooch vad skönt det kändes att få se gentlemannen Césare Prandelli få vinna sin första tävlingsmatch med det nya Italien. In bocca al lupo, Césare!