Igår fick jag ett nytt uppvaknande. När Milan tog emot Lecce satt jag och gapade, skrek och gestikulerade inne i Club Calcio under matchens gång. Ronaldinhos lekfulla höfter, Pirlos känsliga plös och Patos gazellsteg i en orkester som fick min vän P-J (Mister som han numera kallar sig efter att ha fått namnet skämtsamt av Simon Bank en tidig morgon i Korpen vid Zinkensdamm) att utbrista:
– Det här var den bästa halvlek jag nånsin sett ett lag göra i Serie A sedan jag började med den här ligan.
Han syftade på den första halvleken mot Lecce. Mister har kommenterat fotboll i många år nu för Canal+ och har en närmast Rainman-mässig koll på namn, matcher, nummer och halvlekar hit och dit. När han säger så, så är det nog så.
Igår fick jag alltså ett nytt uppvaknande. Milan ledde med 2-0 mot Auxerre, Ibra hade gjort sina två första mål, Ronaldinho började leka igen, klacka, slå omöjliga passningar, tittfinta, skratta som bara han kan och hela världen bara ler runt honom. Vi är så bortskämda med honom nu. Ronaldinho gav Ibra två mål igår och där har ni början på en ny saga. Det var jag och Pontus Kåmark som berättade den 29 november 2009 att Lionel Messi och Zlatan Ibrahimovic var på väg att gå åt varsitt håll. Ni vet alla hur den soppan slutade. Igår såg ni något nytt, äkta. Två spelare som genuint älskar att få spela tillsammans och då har vi långt ifrån ens fått skönja en liten del av det lagkamraterna kan ställa till med. Pato, Prince, Seedorf i stora matcher.. Seedorf? Nej, nu har bloggaren fått dåndimpan tänker nog alla ‘Gunners’ nu! Den gubben kan väl knappt gå längre..? Då kommer plötsligt nästa ämne upp.
Varför är det så fult att vara gammal i Serie A?
Är det för att det har blivit en gammal liga för gamla hjältar, eller är det för att Milan är så gammalt, eller är det för att Pirlo bara ser så sjukt jävla trött ut? Pirlo, Gattuso, Ambro och Clarence är 31, 32, 33 och 34 år. Det är dom som betraktas som de gamla numera i Milan tillsammans med Nesta, 34. Pippo är ju liksom bara Pippo. Är det för att dessa spelare fortfarande är dom som ska göra de avgörande insatserna, för att de är startmän som vi betraktar Milan som gamla? För att det ser likadant ut år efter år? När vi tänker på Rio Ferdinand, 31 så känns han inte speciellt gammal. När vi diskuterar Paul Scholes och Ryan Giggs, snart 36 respektive 37 år så hyllar vi dem fortfarande.
– Tänk att dom fortfarande är så bra!
Kanske är det för att dom faktiskt fortfarande är just så bra. Kanske för att de spelar i ett lag med mycket mer energi, eller är det belysningen på Old Trafford som lurar oss? John Terry är snart 30, Anelka är 31, Lampard är 32, Drogba är 32. De är ju jämngamla med Milans mittfältskrigare. Det här är ju ändå Chelsea-spelare som spelar bättre än någonsin. Vad säger det oss? Är Milan bara trötta, eller är dom på väg att vakna igen? Kommer det gå att väcka liv i det där gamla mittfältet?
Det där uppvaknandet, ja. Jag väljer visst sidospår igen. När jag ser spelare som Ronaldinho, Pirlo, Ibra och Robinho kommer jag på varför jag älskar den latinska fotbollen så mycket, i synnerhet den italienska där Milan föregår med gott exempel. Det är lirarna. Det är lirarna som gör ligan. Det är lirarna, bollträffen och lekfullheten. Ingen kan ta ifrån Ronaldinho, Del Piero, Giovinco, Cozza, Rosina, Mascara, Cassano, Robinho, Totti eller Jovetic att det är underhållare vi talar om. Ingen annanstans är profilerna så starka (tycker jag är ju bäst att tillägga då bloggen är subjektiv), har så mycket lyskraft, aldrig någon annanstans är publiken så extatisk, på gränsen till vidrig ibland såklart men ändå vilt, galet passionerad, ingenstans blir folk som tokiga när Mutu eller Ljajic viker in en frispark från 25 meter eller när Fabio Quagliarella skjuter cykelsparkar i krysset från 20 meter. Såg ni publiken på Stadio Manuzzi när Giaccherini hängde 2-0? Det är underhållarna, det är tränarnas jakt efter den perfekta nummer 10 som är en del av svaret. En fantasista, en regista som kan slå den där millimeterprecisa passningen. Bara i Serie finns det en spelartyp som kallas fantasista, bara i Italien letar man efter den perfekta trequartistan som länkar mittfält och anfallsspel. Bara i Italien blir publiken så tokig så att det nästan går överstyr. (En smärre överdrift såklart, men ändå lite åt det hållet. Nej, självklart är det lika galet eller galnare i Turkiet, Grekland, på Balkan eller Sydamerika också, men nu menar jag ju i toppligorna.)
![]( "2000012410240")
När jag var liten var Diego Armando Maradona den där underhållaren. Nu kryllar det av underhållare i Serie A och jag älskar att få visa Sverige vilka lirare det finns i den här ligan i Club Calcio. Jag blev inte kär i fotboll för att det var högt tempo i en eller annan match som jag såg som grabb. Typ:
– Wow, vilken match jag såg igår. Helt otroligt. Älskade tempot i matchen. Helt underbart.
Alla talade om Maradona då, eller om Brolin 1994. Jag blev exempelvis helt hänförd av Rodney Wallace och Matt Le Tissier i Southampton innan jag kunde följa Serie A på TV:n. En teknisk kvick anfallare och en lirare. Jag har alltid älskat underhållarna. Stoichkov, Hagi, Gascoine.. Det spelar ingen roll hur många tacklingar, inlägg, vilket tempo de spelar i. Det är lirarna jag vill åt. Dom med nr 10. Men det där är ju olika, och jag respekterar att alla har sin grej. En del vill ha tempo, tacklingar eller kämpatag. Andra vill ha kortpassningsspel till förbannelse. Jag pratar bara om min egen kärlek, min smak, min passion, det som gör mig lycklig. Jag vill ha lirarna. Och det kryllar av dem i Serie A, som det alltid har gjort.
/ Nr 10, FC Andrea Doria