Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

Är det över snart Francesco?

Hussfelt

Publiken reser sig ur sina stolar. När långsidan börjar hoppa gungar det i hela arenan, som om Olimpico snart ska rasa. En äldre kvinna i orangeröd halsduk får någonting i blicken. Den lilla brunhåriga killen på pappas axlar spärrar upp ögonen. Den äldre mannen tar vördnadsfullt av sig kepsen och ser ut över arenan som om något stort just är på väg att inträffa. Han reser sig långsamt. Doften av rök når långsidan. Från ‘Tevere’ hör man fotstampet från den södra curvan, man hör sorlet, ser bengalerna, armar som sträcks mot skyn, öppna munnar, en spänd förväntan som vilar över hela arenan.

‘Oooooooooooooooooooooooooooooh…’

När jag står där tänker jag tillbaka till den där dagen på Romas träningsanläggning Trigoria då Nils Liedholm berättade om den lille försynte kvarterspojken som en gång kom till Roma. Hur Nils sett honom gå från en blyg talangfull 14-åring som såg upp till Giannini och de andra pojkarna i a-laget. Sett honom debutera i a-laget, göra sina första mål, växa i laget, bli en respekterad spelare, vidare blivit känd långt utanför Roms gränser och i slutändan blivit en ikon för en hel klubb. Nils berättade att Francesco hade ett hjärta av guld, men att hans humör ibland kunde svika honom lite, då motståndarna spelade extra hårt på just honom och då han hela tiden blev provocerad. Hans exceptionella vinnarådra i kombination med att han var lättretad, och som om han spelade med hjärtat utanpå tröjan gjorde honom ibland till ett byte för motståndarna.

Annons

Den där dagen på Trigoria kom Totti fram och kramade om ‘il Barone’ som ett barn kramar en morfar ungefär. De stod kvar ett tag, log mot varandra, skrattade och höll tag om varandras kinder som man gör i de latinska länderna.

På arenan blir sorlet högre och är på väg att träffa skyn. När alla andra spelare har presenterats av speakern återstår bara en. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Hur kan en man vara så älskad av sitt folk? Hur mycket kärlek kan en enda människa få? Man måste stå här för att förstå.

‘Numero dieci. Bimbo d’Oro.. Er pupone.. Il nostro capitano, il simbole della Roma.. FRANCEEEEEEEEEESCOOOOOO TOOOOOOOTTIIIII!!!’

Jublet når skyn.

Kvinnan fäller en tår, den gamle mannen sänker ögonbrynen, nickar och tar på sig sin keps igen. Pappan ler och den lille pojkens mun är vidöppen. Han skrattar och jublar omvartannat.

Annons

Min hud knottrar sig, jag är fullständigt hänförd och fokuserad på vad som sker där nere på innerplanen. Min blick följer kaptenen när han, hand i hand med ett litet barn vandrar in på planen tillsammans med sina lagkamrater. Han tackar publiken, vinkar åt alla håll, tar emot en blombukett av en vacker flicka och han börjar jogga ner mot den södra curvan med blommorna i handen. Jublet stiger åter. När Romas nr 10 kommer ner bakom målet saktar han ner och börjar vandra ut på löparbanan. Han tittar upp mot curvan, går sakta hela vägen fram, går ner med ena knät och lägger med vördnad ner buketten. Han stannar till med sänkt blick, som om han bad en bön där framme, som om curvan vore ett altare. Han tittar upp, storbildsskärmen fångar kaptenens blick. I det stolta ansiktet skönjer vi från läktarplats två tacksamma ögon men det finns något sorgset i blicken. Som om han vet att det hela en gång kommer att ta slut. Som om han inte kan suga i sig och njuta av all den uppmärksamhet som nu riktas mot just honom. Tiden står stilla. Från läktarplats har jag svårt att hålla känslorna tillbaka.

Annons

Han lyfter sina händer, applåderar supportrarna och joggar mot mittcirkeln. Det är dags för avspark. Himlen är kolmörk. Det är dags för en ny uppvisning hemma i Rom för vår tids Gladiator.

Men alla sagor har ett slut. Igår kom den där dagen som Francesco Totti har funderat på. Den dagen då han slutligen offrar sig själv för klubben han älskar. Han har på sitt sätt erbjudit sig att ta ett steg tillbaka för klubben i hans hjärta. Francesco Totti har öppnat dörren, om så bara med en liten springa att kika in i. Genom den ser vi slutet på en av världsfotbollens mest lojala och fascinerande karriärer. Frågan är om det är dags redan nu.

Den där kvällen på Olimpico fällde jag en tår. För Totti, för staden, för den gamla kvinnan, för farbrorn i keps, för pappan med sonen på axlarna, för den södra curvan, för alla som älskar den här sporten. För kärleken. Jag kramade om mitt sällskap. Låt det aldrig ta slut tänkte jag, och när jag tänker tillbaka på den där kvällen fylls mina tårkanaler igen.

Annons

Slutet är nära nu. Låt det aldrig ta slut. Och när det nu gör det.. Tack för allt, Francesco Totti. Tack för showen. Jag tänker för mig själv:

‘No Totti, No Party’.

Publicerad 2010-10-07 14:35

Kommentarer

Visa kommentarer
Annons
ANNONS
next recommended article
Nästa
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto