Morfar och Pavarotti

Vilken kung han är. Så stor han är och så stor han själv tycker att han är. Förstår ni nu varför Italien älskar sina hjältar? Varför Ibra inte trivdes i Katalonien där ingen tillåts sticka ut. Om vi lärde oss i Sverige att man faktiskt får älska sig själv, även om man är man, kommer vi då att må bättre och få det ännu bättre eller kommer vi alla drabbas av kollektiv hybris? Hur ska vi med de här idealen kunna vinna alla tillsammans finns det dom som frågar sig. Hur ska vi alla kunna stå enade med armarna upp i skyn som Luciano och hans landsmän (och kvinnor ska jag skriva här) gjorde i Turin 2006?

Vi kan bara konstatera att det skiljer en del på Italien och Sverige på många sätt. Sedan hoppas jag i ett land som Sverige, som ska vara fritt, att alla har rätt till en egen åsikt. Sverige är ju faktiskt ett av de länder som är räddast för att lyfta upp känsliga frågor i ljuset och belysa dem, därför den som gör det riskerar att bli utpekad som både det ena och det andra om man öppnar den dörren. Därför får vi hålla alla sådana garderobsdörrar stängda tills det blir så fullt av lik i garderoben att allt bara trillar ut och hela vår vardag blir förpestad. Jag har själv blivit både uthängd och förvrängd av en kvällstidning så jag vet. Jag fick förklaringen att de inte kunde stoppa artikeln (även om de kände på sig att något var fel) då de visste att den skulle ‘ge mycket klick’. Sedan dess läser jag inte kvällstidningarna längre, inte för principens skull utan för att jag till slut har insett att det förvränger min egen världsbild. Även om Expressen har färre journalister som jobbar på det här sättet, och även om många är mycket begåvade. Synd också för seriösa journalister som Bank & Niva också att de är inpackade i ett så vrångnyanserande medie.

Morfar älskar Pavarotti. När jag, mamma och min äldsta yngre bror Jakob åker dit till Skolgatan i Linköping vid jul eller bara vid vanliga tillfällen, så brukar vi slå oss ner och lyssna på Pavarotti. Morfar gillar att spela in sina favoritkonserter och vid jul brukar vi lyssna på de tre tenorerna. Mormor hör inte lika bra, men hon tycker om Andrea Bocellis ‘con te partiro’. På ett hustak i Rio de Janeiro för ett par år sedan lyssnade jag och ‘Freddan’ på Bocellis mästerverk samma dag som vi skulle resa hem. Jag förklarade vad melodin handlar om och Freddan blev rörd. Det var exceptionellt tungt att lämna just Rio. Rio griper tag i en, och håller en fast i ett järngrepp. På samma sätt som blodet tog extra fart genom ådrorna då vi satt i taxin på väg in till staden så kände vi hur pulsen gick ner så fort vi satte oss i flygstolen på väg hem.

Mormor, ja! Jag och brorsan bjöd med morfar & mormor till Globen när Bocelli var här. De första två timmarna sjöng han mest gamla klassiker. Mormor satt mest och tittade rakt fram utan att se alltför engagerad ut. Morfar var ett enda stort, brett leende. Men när Bocelli sjöng sitt huvudnummer i slutet av konserten såg jag även mormors kinder och mun slappna av och ögonen krympte ihop och såg lyckliga ut.

[youtubeplay id=”tcrfvP11Hbo” size=”large”]

Vi köpte DVD:n ‘En kväll i Toscana’ till morfar, där stycket är hämtat ifrån. Den lyssnar vi också på tillsammans ibland och sitter tysta och njuter.

Jag startade den här bloggen till stor del i utvecklande syfte. För att pröva vingarna. Vissa dagar vill jag bara föra vanlig dagbok, medan jag i andra fall skriver gamla anekdoter eller försöker våga skriva vad jag tycker. Det gäller för oss bloggare att inte skriva för mycket om vad vi tycker, eller att kritisera för den delen, för då riskerar vi att hamna på löpet. Tidningarna skriver och ifrågasätter bara när du har sagt något som kan sälja. När det sedan visar sig att jag eller Pontus Kåmark eller någon annan faktiskt hade rätt så står det inte en enda rad.

Jo förresten! Lasse Anrell snappade upp det som de andra hade missat. Så här mycket stod det när det visade sig att Pontus hade haft rätt angående Ibra & Messi till exempel.

Forza Lasse!!!