Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Så här firar jag bästa födelsedagen

Hej.

Jesper Hussfelt här, 37 år idag. 119 av mina vänner har skrivit grattis på min vägg på facebook. Tack alla mina vänner 2010. Tänk att man kan ha så många som kallar mig sin vän. Min yngsta bror väckte mig i morse och serverade frukost och min mamma var på besök här idag. Mamma kommer alltid på besök när jag fyller år, i alla väder och vart jag än befinner mig även om hon så ska åka 40, hundra eller tusen mil.

Jag är 37 år och har levt livet ungefär som Forrest Gump gjorde i filmen känner jag. Jag låter som en mytoman. Jag har den här bloggen för att blogga om Serie A men kommer in på andra ämnen för att ni ska lära känna mig lite bättre som person.

Jag har varit nära att vara med och köpa en italiensk fotbollsklubb, Walter Mazzarri har till och med tittat mig i ögonen och frågat mig hur vi såg på hans framtid i klubben, och om han skulle få vara kvar. Idag har han tränat Napoli till toppen i Italien. Jag har festat med Vincenzo Montella, kommenterat ett Madonnina-derby som slutat 4-3, jag har jagats från San Paolo i Neapel med tårgas i ögonen. Jag har smugit runt i de spanska kvarteren i Neapel med Luca, jag har plankat in, jag har ätit middagar med Kurt och Marianne Hamrin, jag har umgåtts med Serie A-stjärnor och suttit på fina restauranger in på småtimmarna. Jag är långtifrån den som kan mest om Serie A i det här landet tycker jag och jag sätter ingen prestige i det, men jag hoppas att jag kan förmedla känslan. Pavel Nedved har skrattat åt min frisyr. Jag ska skriva om allt det där sen.

Jag känner mig som Forrest Gump på parkbänken. Jag köper inga dyra halsdukar och jag spelar inga spel. Jag har besegrat Thomas Johansson i tennis, har bott granne med Michael Chang och jag har träffat och samtalat med Bill Clinton. Jag har fastnat i passkontroller i Oman och Syrien och jag har gripits av polis och fått åka ut på larm med dragna vapen i Kapstaden. Jag har stått öga mot öga med Ultras i Florens när Nuno Gomes hotades av sina egna supportrar. Jag har blivit bunden vid ett träd och lämnad och jag har blivit inlåst i ett mörkt förråd, lämnad åt tystnaden. Jag har kastats omkring från plats till plats när jag var liten och vet ännu inte vart jag har mitt hem. Tryck på play nu:

Men jag står upp. Jag är en icke-hjälte och jag står upp.

Det är så många som jag har stött på genom livet som har skickat grattis-meddelanden idag och jag har blivit rörd och sentimental. Jag lyssnar vidare på Paul Young och tänker på gamla stunder som pojke i snötvättade jeans, med len haka och för långt hår i nacken och med stubb på hjässan. Jag drömmer mig tillbaka till nån sen kväll då jag svept runt på ett dansgolv i nån mörklagd skolmatsal i lilla Linghem med en ung mö i mina armar. Jag lyssnar vidare och tänker med vemod tillbaka på chanser jag hade och som bara försvann. Jag har fått chanser och tagit dem, jag har berövats chanser och jag har sett andra gå vidare. Ibland har jag blivit kvar, ibland har jag flytt, andra gånger har jag hittat hem.

När jag lyssnar på Paul Young tänker jag på mamma. Hon sitter på en buss hem nu. Mamma tyckte om den här melodin mycket. Jag för egen del gillade mer den här:

[youtubeplay id=”7YiEPGUx4ag” size=”large”]

Jag var alltid blödig för ballader. När jag var grabb låste jag in mig på mitt rum i källaren, drog för gardinerna och flydde från världen där ute. Jag lyssnade på Paul Young och Foreigner. Jag hittade platser i mig själv som tjejerna sökte upp. Jag vågade vara sårbar. Jag började till och med spela discjockey som 13-åring för att jag samlade på mig för mycket skivor. Jag var en ung entreprenör, och jag underhöll med min musik i många år.

Mormor ringde idag. Hon pratar inte så bra längre men hela hon spritter till när hon hör min röst. Hon låter nästan ung och lycklig och berättar som vanligt med entusiasm i stämman om hur dåligt vädret är hemma. Morfar och mormor är trötta, men dom kämpar. Vi ska alla dit. Jag älskar Er.

När man fyller år kan man göra ett bokslut med sig själv. Fira med tennis. Idag slöts cirkeln på sätt och vis. I SALK-hallen sprang jag på Thomas Johansson igen. Det har gått lång tid sedan vi umgicks i Malmslätt och spelade tennis vid Gula Huset. Jag kommer berätta mer om det senare. Hans pappa Christer var förtidpensionär och lade ner allt för att Thomas skulle få fina förutsättningar. Thomas gav upp ännu mer. Han gav upp nästan allt. När Thomas lyfte bucklan mot skyn i Australien satt jag nere i Florens och tänkte tillbaka på alla de där dagarna då han smet iväg till hotell Ekoxen och satt på en motonscykel samtidigt som jag sprang runt på stan. Jag rös från Florens. Thomas räddade mig ur nån fajt när jag var ute o sprang nån sen kväll hemma i Linköping. Vi valde olika vägar i livet men vägar möts igen.

Jag hade skickat blomster hem till Thompa redan innan finalen, för Thompa skulle möta Marat Safin och ingen räknade med att han skulle vinna den där finalen, men det gjorde han. Nu är han dessutom mannen som den här veckan tog Federer hit, till Stockholm.

Jag spelade mot Tjerna idag och vi spelade emellanåt så att vi kände oss som gudar. Jag spelade med Björn Borgs gamla racket, och jag ljuger inte nu heller. Ikväll drar jag på Stockholm Open med Jochen. Det är där de verkliga tennisgudarna finns. Det kommer bli något att berätta om för barnbarnen, men först måst jag ju skaffa barn. Jag ska älska dem lika mycket som min mamma har gjort med mig och Jakob. Kram mamma och tack för idag. Du är bäst.

När jag blir gammal ska jag sitta på nån gammal parkbänk, kanske i Palermo, som Forrest Gump gör i filmen och jag ska berätta om alla dom där galna resorna som jag faktiskt gjorde. Jag ska sitta där tills äpplet faller till marken som i en helt annan film. Jag ska berätta om alla äventyren. Dom kommer inte att tro mig, men det gör inget. Det har varit värt allt. Och jag är stolt att över att få vara den som berättar.

Tack för att du tar dig tid att lyssna.

Jesper Hussfelt, 37 år idag.

Publicerad 2010-10-20 kl 17:09
Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons