Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Alla har en känsla för Serie A

För en del är glaset halvfullt. För andra är glaset alltid halvtomt.

För egen del har jag alltid älskat all fotboll på hög nivå, men har haft svårt att engagera mig i ‘mellanfotbollen’ såsom allsvensk fotboll. Så fort man kommer ner på gräsrotsnivå igen, ungdomsfotboll eller där man enbart spelar för glädjen, då växer mitt intresse igen. För mig är glaset halvfullt på toppen och botten så att säga.

Serie A är inte alltid en lättsåld produkt numera. Kvalitén på själva produkten varierar för den neutrale betraktaren. Många av de dassiga arenorna som stinker gammal öststatsstil i kombination med de ofta annorlunda bildproduktionerna ger inte alltid bäst förutsättningar. Italienarnas synsätt på fotboll är dock annorlunda gentemot resten av världen och man måste först lära sig att förstå. Italienskt synsätt på allt skiljer sig mot resten av världen, och det är sällan logiskt. Det är det som ofta gör dem geniala.

När det gäller arenor och bildproduktioner är England en kontrast…

Öpp öpp öpp alla anglofiler, inte kasta er över tangenterna nu och vräk ut era kvädesord. Jag tycker om engelsk fotboll och jag känner många som älskar engelsk fotboll som är begåvade människor, men det som jag har upptäckt sedan jag startade den här bloggen är att de minst begåvade kommentarerna här genomgående har kommit från anglofiler som inte verkar intresserade av Serie A. Vad dessa människor gör här undrar jag, men det är såklart läckert och smickrande att Italien-bloggen besöks av många anglofiler. Det finns något med Italien-bloggen som lockar alltså.

Det brukar bli lite såhär: ‘Ha ha ha ha hööö hööö hööö… Du vet fan ingenting om nåt.. he he he… heja Fulham.’

På den nivån är det. (Oftast ett annat lag än just Fulham, men jag valde ett neutralare lag.)

Det konstiga är att så många som verkar ha tourettes syndrom inte hyser känslor för Serie A utan har valt en annan passion. För mig blir det enklare att diskutera fotboll ur ett intellektuellare perpektiv då jag ser fotboll till stor del som ett intellektuellt spel, och det blir på så vis enklare att identifiera mig själv och min egen passion för den här sporten. När man hittar en tung motvikt blir det lättare att identifiera vad man står för.

Italien engagerar som inget annat land. Serie A engagerar som ingen annan liga. Alla har sin egen känsla. Ingen tar sig ur en diskussion utan en stark åsikt. Serie A engagerar. Det handlar om känslor. Om passion, om kärlek, om hat och ibland om rent oförstående. Ingen annan liga kan diskuteras eller omtvistas så länge.

Det jag också har upptäckt är att den som följer Serie A generellt sett har större perspektiv på fotbollen utanför Italiens gränser, medans exempelvis anglofilen generellt har ett lägre intresse för fotbollen som spelas utanför öarna och därmed en lägre kunskapsnivå. Det kan ta längre tid att förstå den italienska fotbollen, det kan krävas att man sätter sig in i den på djupet och den förutsätter ofta en större taktisk nyfikenhet från tittaren.

För egen del älskade jag som sagt all toppfotboll under min uppväxt. Jag kollade engelska ligan, den italienska, champions league.. ja, det som jag kunde komma åt. Jag tittar fortfarande mycket på Premier League.

Bildproduktionen, ja. I England jobbar bildproducenterna med täta bilder, på huvudkamera och med snabba inklippsbilder. Effekten av den typen av bildproduktion är att tempot i själva spelet upplevs som snabbare. Premier League använder samma klassiska medel som Hollywood, men i en annan form. Det gör att tittaren har svårare att uppleva hur högt en backlinje står, vart spelare kommer i löpningar, hur helheten ser ut. Å andra sidan känns det som om det händer mera hela tiden. Lägg därtill att ljudåtergivningen från dessa produktioner kan få Bolton-Wigan att kännas som en närmast överjordisk upplevelse även då det är förhållandevis tyst på läktarna.

Hur hade exempelvis Keanu Reeves filmer ‘Speed’ och ‘Matrix’ uppfattats om de istället hade filmats med översiktskamera och utan ljudeffekter?

I Italien anses det viktigt att ge tv-tittaren en överblick. Kamerapositionen är ofta hög och ligger längre ifrån spelet och spelarna. Tittaren upplever då ofta att tempot är långsammare.

Gianluca Vialli som har spelat i båda länderna har skrivit en bok om det där. Han skriver att tempot inte är högre i England generellt sett, utan att tempot är konstant. Oftast är det konstant högt, men det svänger sällan tempomässigt.

Tempot i de italienska och även i hög grad de spanska matcherna är inte konstant högt. Det varierar. Det går upp, och så går det ner. En spelare som Javier Pastore eller varför inte Xabi Alonso är skickliga på att variera tempot i sitt passningsspel. Anledningen till tempoförändringarna är för att sätta in stötarna i lägen då motståndaren är sårbar. Vissa upplever temposkillnaderna som något som förgyller matcherna, andra föredrar att det, ungefär som i ishockey, är konstant högt.

Italienarna ställer annorlunda krav på sina spelare taktiskt och tekniskt än i många andra länder. Försvarsspelarna skolas för att spela mycket på brytpass och unga spelare har i många generationer fått jobba med tillslag och bollmottagningar. Spelförståelse och positionering repeteras ständigt, samtidigt som explosivitet och fysisk träning blir eftersatt. Det skapar en viss typ av fotboll som många har lärt sig att älska. Att spela för att skada en motståndare ingår inte under inskolningen och att rensa upp en boll på läktaren ses inte som speciellt konstruktivt utan det ses snarare som kontraproduktivt att ‘ge bort’ bollen till motståndaren.

När Serie A var den enda latinska ligan som sändes i svenska kanaler var det många som förfasades över alla filmningar. De har såklart alltid funnits i de varmare länderna, och det spelar idag ingen roll vilken liga man tittar på. De finns överallt. Däremot är synsättet på ‘kontakt’ annorlunda i östeuropa och medelhavs- och de latinska länderna jämfört med norra Europa. I norra Europa förfasas vi inte på samma sätt när Lee Cattermole (som i veckan) sätter in en tackling med dobbarna först på Luca Modric som hade kunnat hålla kroaten borta från alla fotboll i ett år, som när chilenaren Pinilla (som igår) skruvar sig ett varv extra i luften då han faller. Det är nämligen så, med det synsättet, som många av oss är uppväxta och skolade.

Jag har för egen del åkt runt i många år i England, Spanien och Italien och har tyckt om olika delar av toppligorna på plats i städer och på arenor. Den fotboll som borrar sig längst under huden rent subjektivt upplever jag är den italienska av många anledningar. Varannan italienare i landet följer toppfotbollen dagligen, kunskapsnivån är generellt hög och numera även respekten och kunskapen om andra länders fotboll, koreografin på matcherna kan göra vem som helst tårögd, och den höga ljudnivån (som sällan når oss tv-tittare här hemma pga av undermåliga produktioner), galenskapen och ståplatskulturen som fortfarande är så viktig är fortfarande stark och framträdande.

Jag kommer kanske aldrig riktigt förstå fullt ut vad det är som retar upp folk med Italien, vad som gör att det växer ett svulstigt hat i vissa när man talar om Serie A. Däremot är det fascinerande att alla känslor som förknippas med italiensk fotboll verkar vara större än de som går att framkalla när det gäller fotboll från andra länder.

Det handlar om de största av känslor. Serie A är ett blodrött bultande hjärta. Och jag älskar det.

Publicerad 2010-11-11 kl 11:25
Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons