Derbyt

Igår lirade vi FIFA11 på PS3 hemma hos mig. Hela eftermiddagen. Jag lirade med Man City och The Moniker lirade med Man U. Vi kör bara ‘Derbyt’ på filmduken när han är här. Efter att Man U plockat hem ett par raka vinster efter förlängning tog vi resan till Milano för Madonnina-derbyt, det riktiga derbyt. Han lirade Milan i vanlig ordning. Jag lirade Inter. Trots att nerazzurri imponerade spelmässigt lyckades Milan, UTAN Ronaldinho (!) vinna i förlängning.

Resten av kvällen lirade vi mest ‘el derbi Espanol’, eller el Clasico som vi kallar det numera. The Moniker lirade Real-spel i djupled medans jag lirade Barca-lir, med uppspel, tillbakaspel, in på central fältare, ut på ytterback, upp på ytter, in till Xavi och Iniesta och instick. Vackert men ineffektivt till en början. Jag blev manglad.

Ju mer jag hittade in i presspelet, ju bättre blev Barca. Till slut radade jag upp vinster. Villa och Messi firade stora triumfer medans Bojan fungerade perfekt som inhoppare. Under kvällens gång funderade jag på vad Mascherano gör i den där klubben. Varför köper Pep icke-spelare hela tiden? Alltså spelare som inte passar för Blaugrana. En av världens bästa defensiva fältare. EXAKT den som Real hade behövt istället för Özil i måndags kväll.

Ju mer jag funderar på El Clasico, ju mer undrar jag vad Mou tänkte. Att komma dit med Di Maria, Özil, Ronaldo, Benzema plus två offensiva ytterbackar och trög-Xabi och jaga alla kvicka, små katalaner verkar ju i efterhand lite naivt. Alltså, att komma in med ett lag som är så beroende av bollinnehav för att vara som bäst, men utan insikt om att laget bara skulle få ha boll en tredjedel av tiden verkar ju märkligt. Och när Mou upptäckte att det inte fungerade förblev han passiv. Presspelet var för dåligt, Xavi förblev fri i sin roll på mitten och utan press släppte mittbackarna hav av ytor bakom sin backlinje.

Mou är en stor inspiratör, en mästare på att hantera media, en tränare som får oss att tro att det är han som vinner titlarna och inte hans spelare, men ibland visar han upp taktiska brister. Han döljer det och slätar över det med en självsäker och cool yta. Ändå är han en i grunden en stark försvarsorganisatör och en av de bästa på att få ut max ur sina lag i stora matcher. Men det här kändes naivt.

Mou gjorde sig ovän med många i Italien, men han visste vilka som var hans vänner. Jag kan ändå gilla hans sätt att försvara gruppen från utomstående attacker. Han drar åt sig så mycket dynga att attackerna och sakfrågorna drunknar i personliga vendettor. Jag tycker själv om att vara snäll och generös mot dom i min omgivning, men den dagen någon kommer in med dobbarna före hoppar jag gärna upp och sätter in mina dobbar i försvarssyfte. Allt för mina vänner. Allt för mina kollegor.

Bra Mou! På oss bara!