Rapport från en hotellsäng:

Inte som en caffé nere i Apulien direkt.

Tennis i Kungliga Tennishallen om ett par timmar. Det var pappa som tog med mig på mina första tennispass i Mjölby när jag var grabb. Det var tidigt på 80-talet och min dröm var att få komma till Kalle Anka Cup i Båstad. Jag gick till final i Mjölby och föll stort men fick ändå chansen att åka till Norrköping och finalspela i länet. Med dunder och brak åkte jag ut redan i första omgången mot Motalas Rickard Ström.

Julen som kommer i år ska jag spendera i Sälen. Annars brukar jag alltid få åka både till Linköping och Kalmar för att hälsa på min familj. För ett par år sedan gick jag fortfarande ut på juldagen hemma i min stad, och på vägen hem hamnade jag på ett lokalt hamburgerhak. Jag hann precis komma in från kylan när barndomspolaren Björn från min tid i Malmslätt kom fram. Björn, jag, ‘Kåan’ och bröderna Wulcan var några av lillkillarna som var nere vid Gula Huset och spelade på en tennisplan som var lite minde än en riktig plan. Vi blev specialister på att hantera den lilla planen. Kåan var en bolltalang som jag ofta förlorade mot men han var inte alltid med oss andra och spelade. De andra kidsen slog jag.

– Vänta bara tills Thomas Johanssom kommer hit. Då ska du få en match, sa någon.

Jag kände inte Thompa men de yngre barnen berättade att han hade ett sponsorkontrakt med Rossignol, samma märke som Mats Wilander spelade med på den tiden. Wilander hade vunnit franska öppna -82 och var mångas idol då.

En dag kom Thompa förbi den lilla stängslade planen med en tennisväska som var lika stor som många av oss. Thompa stannade till, vi bad honom komma ner någon dag och lira med oss, och den dagen kom också. Jag minns att det var mycket folk som kom ner och tittade och när jag drömmer mig tillbaka känns det som om vi spelade i strålkastarljus. Det var jag mot Thomas.

Inne i värmen på hamburgergrillen mittemot Linköpings uteställen kom Björn fram till mig och sa:

– Hussfelt. Jag minns att du slog Thompa den där gången. Första gången. När det var så mycket folk nere vid Gula Huset och tittade. Du vann då. Glöm aldrig det, för det kommer jag aldrig att göra.

Jag minns det också som att jag vann det första mötet med Thompa på den lite för lilla planen, men jag var aldrig säker. Thompa var ödmjuk, spelade med ett racket som inte kan ha kostat mer än någon hundring på den tiden. Det var orangefärgat och hade en ram av lättmetall.

Jag tror vi spelade ett set och att jag vann med 7-5 i tie-break. Alla ungar stod och hängde i gallret från utsidan och hejade på när mörkret lade sig över Gula Huset och den lilla tennisplanen. Jag minns att jag spelade som i trans den gången, och jag skulle aldrig komma att besegra honom igen. Vi blev kompisar den där sommaren och när han inte slog mig i tennis lirade vi pingis i smyg (vilket egentligen inte var bra för Thompas tennisteknik) och vi for runt i sommarnatten i Malmslätt och njöt av sommaren, för det är det man gör som svensk i det här landet vid den tiden på året.

Jag flyttade till Linghem 1984 och Linköpings Tennisklubb satte mig i en nybörjargrupp, begränsat till ett pass i veckan. Rundtennis med skumgummiboll. Jag ville spela på riktigt flera dagar i veckan och drömde om att förbättra mig. LTK hade inte tid att lyssna och hade inte mer att erbjuda. Sommaren därpå dök det upp ett brev. Ett nytt erbjudande om att vara med i en nybörjargrupp. Jag blev besviken och började istället spela tennis i Linghem mer på hobby-basis en gång i veckan i den lokala gymnastikhallen.

Min tennisdröm sprack där. Min största dröm då var att få spela tennis varje dag och att bli riktigt bra, men jag fick ägna mig åt annat, drömma om annat. Två år senare började jag lira disc-jockey.

*****

Jag är en Jesper privat, en Jesper här på bloggen och en Jesper i min profession i rutan. Min privata ambition är att lyfta folk i min närhet, att få folk att må bra, att ge energi. Ibland glömmer jag mig själv. Och att bli trampad på avskyr jag, så då brukar jag trampa tillbaka. Men jag ska bli bättre. Jag får lova mig själv det.

Jag har slutat snusa, jag feströker inte längre, jag äter mestadels bra mat, jag dricker ingen läsk, jag håller igång kroppen, jag håller rent o snyggt hemma. Ändå är det viktigare att att man ser till att man mår bra på riktigt, att dom närmaste runtomkring mår bra, att man kan vara där och stötta varandra. Det materiella blir så litet då.

Jag ska leva och jag ska chansa och jag ska köra! Det har jag alltid gjort, men jag ska köra och göra ännu mer! Huvudet före, köra bara!

*****

Champions League ikväll. Italien har åtminstone fem klubbar inklusive Fiorentina som skulle kunna gå en bit i CL, men trupperna är för tunna och bakom dessa fem saknas den där totala kvalitén i lagen bakom storstjärnorna. Bakom sådana som Cavani, Hamsik, Hernanes och Lavezzi behövs ännu bättre spelare.

Italien måste dämpa sitt fall. Efter 2006 har det varit svårt att vända trenden. Det handlar i grunden om ekonomi, men om Spanien kan vara så bra på att utbilda spelare och få ut max ur lagen bakom de två stora så bör Italien också kunna göra det.

Tyskland har egentligen bara ett lag som kan mäta sig med de stora i Europa. Italien har fem. Fiorentina var nära att slå ut Bayern ifjol och vann sin grupp lätt i CL. Och Schalke 04 ser ut att ha närmat sig internationellt. Tyskarna har högre kvalité långt ner i sin liga och bredd på kvalitén. Tyskland är en fotbollsälskares dröm. Tyskland är framtiden. Den dagen de tyska klubblagen lär sig att försvara sig kommer de att kliva upp som nummer ett!