Framförallt galna utbrott och spel över den tillåtna gränsen.
Då ska du inte titta på skotska ligan eller Allsvenskan. Du ska se Serie A.
Tänk att Milan kan ställa upp med ett mittfält med Gattuso, Ambrosini, van Bommel och Flamini.
För att våga ställa sig på ett mittfält mot dessa fyra bör man nog bära lite extra skydd, förbereda sig mentalt och helst ha ögon i nacken. Usch. Lägg till småfule Nesta så har du ett mardrömslag om du inte gillar när det smäller (lite för sent).
Då har vi inte ens nämnt att rebellerna Ibra, Cassano, Boateng och Robinho spelar i det här laget.
Inte mycket roligare att möta Inter med Thiago Motta, Cambiasso, Walter Samuel, Lúcio, Materazzi, Cordoba eller Chivu.
När som helst kan det smälla, och gör det inte det så tappar nån av dem huvudet.
Juventus känns väl inte lika jobbiga att möta med ett mittfält med Sissoko och Felipe Melo.
Men visst kan det göra ont. Om det inte är hårda tacklingar så rör det sig ibland om rena utbrott. Spelare som Cassano och Felipe Melo saknar impulskontroll, även om det i Cassanos fall oftare drabbar honom utanför planen.
Bubblare:
Chevanton (som kastade tröjan på en domare i år), Adrian Mutu (som nitade på en kypare), eller varför inte Philippe Mexés.
[youtubeplay id=”K2ldRWgjOH4″ size=”large”]
PANG PANG PANG!
Det handlar om spelare som inte bara spelar fult, lex Materazzi. Serie A är en liga där det kan smälla, kanske alltför sällan på ett rejält och ärligt sätt, utan ofta handlar det om rena urspårningar och fula överfall. Ibland på gränsen till fegt (Chivu), men ofta för att spelare som Simeone eller Mihajlovic på sin tid spelade med ‘hjärtat utanpå tröjan’. Det är som om elektriciteten på läktarplats smittar spelarna och ofta kokar det över.
Frågan är om du gillar tjuvknep och rena överfall eller bara rena smällar. Det kanske är att föredra att det blir tuffa och ärliga tag utan gnäll eller efterslängar? I den här ligan får du ofta se det värsta av det värsta. Men det finns ju dom som gillar det också.