En italienare får halva Manchester att drömma

Igår vann en ljusblå favorit som jag tycker om. Manchester City är en klubb som lever i skuggan av en stadsrival med en fantastisk manager. För det mesta framstår dock rivalen som osympatisk i intervjuer, vilket sätter en prägel på hela klubben och allt den innefattar. Alex Ferguson är ingen tränare som ser sambandet mellan gentlemmanaanda och framgångar, som precis som Mourinho som inte ser något som helst värde i ödmjukhet eller att sätta en profil på klubben som fler än klubbens fanatiker kan uppskatta. Sånt som jag upplever hos Harry Redknapp numera och som ger mig en känsla av att Tottenham är en fin klubb att stödja.

Det hade aldrig varit ok i ett stort företag som vill skapa en god image, men i fotbollsvärlden är det fortfarande accepterat i vissa klubbar.

För den neutrale så framstår Pep Guardiola som en dröm för vilken klubb som helst. Eller Max Allegri. Eller Leonardo. Miljön du lever i färgar dig och dina supportrar. När det gäller Man Citys rival så är det en klubb som under 20 års tid från 1986 och framåt inte kunde konkurrera i Europa, men som de senaste åren har varit tvåa i Champions League totalt sett endast bakom just Barcelona.

Manchester City har en italiensk huvudtränare med en elegant framtoning. Fokus ligger inte på att störa domare eller att reta motståndare. Den enda gången britterna har fått Roberto Mancini är gängorna var då David Moyes provokativt höll i matchbollen för att få tiden att gå på Goodison Park då City jagade ett mål. Roberto Mancini är van vid att vinna cupen sedan tidigare i sina klubbar i Italien. Han har en lugn framtoning och han prioriterar en fotboll med stort bollinnehav.

Hans filosofi är inte så uppskattad överallt ute på öarna då han inte i första hand ser till att skruva upp tempot i matcherna utan snarare har en tålmodigare syn på speluppbyggnad med få inslag av att slå den långa bollen.

City är en mindre klubb med i huvudsak supportrar från Manchester. Klubben har producerat egna begåvningar så som Joe Hart och Micah Richards. City har publikfavoriter som Balotelli, Silva, Adam Johnson och Carlos Tévez. Anledningen till att jag en gång i tiden började tycka om City var dels för att tröjorna var så fina, men också för att laget spelade en respeklös, kanske inte alltid vägvinnande, men fritt flytande fotboll. Några år därpå dök det upp en spelare som blev min absoluta favorit. Georgiern är fortfarande en av mina favoritspelare.

[youtubeplay id=”I7BuNzATQsw” size=”large”]

Kinkladze representerar en typ av spelare som England sällan har producerat genom åren (okej då, möjligen en då och han heter Paul Gascoine, eller möjligen Chris Waddle också) men som de latinska länderna producerar på löpande band. Om du har kikat på klippet ovanför så kan du säkert skönja en viss likhet med Lionel Messi. Och ja, Kinkladze var på många sätt en blekare med ack så charmig föregångare.

Idag hyllar jag Manchester Citys supportrar som har fått vänta i 35 år på en framgång med en osympatisk skotte som granne, hängandes över dem. Nu är det dags för City att betala ut feta löner och värva stora spelare så som de andra stora klubbarna har gjort i alla år. City får nu chansen att spela sig in i Champions League, och den långsiktiga satsningen börjar nu att betala av sig.

Den som får halva Manchester att drömma är en ödmjuk och elgant italienare som själv var en alldeles bedårande fotbollsspelare. Tack Roberto Mancini.