Dom säger att det finns saker man måste se eller göra innan det för alltid svartnar för ögonen. Att se Neapel, att känna Neapel, att få vara med om Neapels kaos och kärlek är en av dom sakerna.
För egen del finns det bara två städer av alla jag har besökt i världen som får min puls att gå upp och närma sig den gräns då blodet känns som om det ska börja koka. Neapel och Rio de Janeiro är städer jag har besökt, lämnat, kommit hem ifrån och som har fått mig att fundera på om allt det som hände där nere verkligen var på riktigt. Att vara i Neapel kan kännas som att vara på en annan planet, i en annan rymd, en annan galax, som att tappa fotfästet en stund. Andra regler, en ny känsla i varje gatuhörn, ibland en rädsla som blandas med fascination för den fattiges uppfinniningsrikedom eller omtanken som ändå finns där i stadens olika grupperingar.
En medelålders man far förbi på moped i nystruken marinblå kostym och vinden tar med sig hans parfymdoft. I gatuhörnet säljer den gamla puckelryggiga kvinnan färska grönsaker, en liten pojke med skranglig cykel kastar uppskattande glosor efter en mörk liten skönhet och inne i ‘Baren’ står fyra äldre välklädda män och de ser ut att vara osams. Med yviga gester skriker dom på varandra så att dagens caffé corretto, spetsad med en siciliansk amaro, flyger all världens väg. Egentligen rör det sig bara om ett vanligt samtal om fotboll.
I den här staden, den religiösaste av religiösa latinska städer, var Diego Armando Maradona för två decennier sedan jämställd med Gud. Han var en av dom. Han var en av deras eget folk. Argentinare i blodet, men napolitanare till ytan och i sitt blodrött bultande hjärta.
På ett liknande sätt upplever idag Neapel sin ‘El Pocho’. En liten argentinare med tatueringar, som kom hit lite Diego-knubbig med lång lugg, som snaggat sig, som tatuerat sig ännu mer, som bär små utsmyckningar som bara syditalienare annars kan bära dem och som kunde ha varit en av dem. Han ser ut som en liten pojke, sprungen ur de spanska kvarteren i den mytomspunna staden där man får spela boll i uppför- eller nerförsbacke på gatustenarna och se upp för vespor och grönskastransporter som ständigt kommer farande i de trånga gränderna. Lavezzi är argentinare, men han är en av dem. Han är en folkets man. Han är en napolitanare med argentinskt blod. Det är därför dom älskar honom så mycket.
Se bara vad Snobben skickade iväg. En vanlig dag i Lavezzis liv, då han ska ut och shoppa.
[youtubeplay id=”6IG33PGDMPk” size=”large”]
Detta, mina vänner, är en del av Serie A för mig. Det blir inte större än vad det blir i Napoli.