Historien om att ta chansen när man har den

Det fanns en tid för länge länge sen i lilla Linghem utanför Linköping då jag drömde om att få bli tillsammans en flicka, vi kan kalla henne Marja. När bandyträningen på Stångebro var över kunde man smyga in i ishallens värme och se Marja åka konståkning. Graciöst gled hon över isen i en elegant trikå och hennes lugg var högst i hela stan. Hon var brunett, men den raka luggen hade lite blonda stänk som gav henne karaktär och hon hade bättre hållning än alla oss med bandyklubbor och tungor hängande efter oss.

Jag var hemma hos Marja ibland. Vi spelade in ‘blandband’, ibland till hennes konståkningsuppvisningar, ibland bara för att man skulle spela in ‘blandband’ på kassett på den tiden. Vi umgicks i ett gäng med pojkar och flickor. När vi spelade rundpingis hemma hos mig stormade en av tjejerna ut från vår källare, vansinnig sedan hon blivit utslagen. Hon skrek att jag spelade snälla bollar till Marja, men att jag spelade ut henne med flit.

Jag vågade aldrig fråga chansen på henne. Jag svassade efter, umgicks med henne, bjöd upp henne på discot.. Alla visste att jag ville ha just henne, och några år senare indikerade hon att hon nog hade svarat ja om jag bara hade frågat.

Det här är historien om att våga, om att lyssna på sitt hjärta, om att våga ta ett negativt besked, om att våga misslyckas för att ha chansen att vinna. Jag hade chansen, men jag tog den inte.

En dag, nåt år efter vår mest frekventa tid tillsammans berättade hon att hon var förtjust i en kille i hennes musikklass. Hon visade en bild på en rödhårig kille med stripigt, långt rött hår, Dr Martens-kängor och skinnpaj, eller om det nu var en jeansjacka. Han såg lite annorlunda ut och jag blev svartsjuk och tyckte att hon var värd nån bättre.

Idag står han på scener runtom i Sverige och sjunger vackra melodier. Tidlösa, vackra melodier som jag älskar och jag är en av dom som lyssnar. Jag var en av hans första beundrare. Jag köpte hans demos nere på ‘Skylten’ bortom järnvägsspåren, jag köpte skivan första dagen då den kom ut på ‘Get Back Records’ där Bengt dolde sin hemlighet.

Jag berättade det där om Marja för Lasse när vi möttes en av alla gånger vi sprungit ihop på Söder. Han blev oerhört lycklig och undrade varför han aldrig tog chansen. Chansen tog nån annan och både jag och Lasse har vänt blad i vårt historieskrivande.

Lasse bor på Söder och har en son som spelar i ett av Bajens lag för små knattar. Han släpper skivor och turnerar och han sjunger för stora massor. Jag är en av dom som lyssnar och jag visste redan den där gången med gitarren på ‘Skylten’ nere vid tågstationen att han bara själv kunde sätta gränsen för hur stor han skulle bli. Jag tänker på det där än.

Grattis till allt Lasse Winnerbäck. Du fick inte Marja, men du har levt drömmen ändå.