Jag tog några dagars ledighet och tog Coopern till Linköping och Öland. Jag har hälsat på morfar, mormor, mamma och min vän Svankan i Linköping och på Öland bor pappa och ett par av mina syskon. Här har vi tänt en brasa mitt på dagen och lever enkelt familjeliv.
Jag såg Sveriges match mot England från tv-soffan och impades över Capellos sätt att ha drillat försvarsspel med sina mannar. Mot Spanien höll dom nollan med lågt försvarsspel och mot Sverige satte dom pressen högre upp. I England är dom förbryllade och säkert tudelade, därför fotbollen är urbota tråkig, men vad gör det när man besegrar världsmästarna och dessutom håller nollan, och när de tre lejonen i matchen därpå besegrar självaste antagonisten Sverige med 1-0, utan att ha speciellt många målchanser emot sig? Utan Rooney, och med en reservbetonad elva. I England jublar dom fortfarande när det blir hörna och det är viktigare att visa passion än att vinna matcherna, verkar det som.
Roberto Mancini har visat att han är en av världens bästa tränare, men han gör ingen grej av det. Till skillnad mot exhibitionisten Mourinho så låter Mancio resultaten tala. Precis som hans företrädare Mark Hughes, fick Mancini en del pengar att bygga att lag med. Han har disponerat dem rätt, sålt en del av Hughes spelare och tagit City till toppen av Premier League. Mancio har redan vunnit ligan i Italien och kan nu vara på väg att ta England med storm. En av hans viktigaste spelare kommer att vara Mario Balotelli. De bästa italienarna är inte längre kvar i Italien. De dominerar uppe på öarna istället.
Englands självbild förresten. Jag tycker att den till stora delar har drabbat Premier League och engelsmännens, men även många av vårt, synsätt på deras liga. Innan små, tekniska spelare som Zola, Modric, Silva med flera har tagit flytten dit har dom ofta dömts ut som för små eller för klena. För det mesta visar det sig vara det bästa sättet att möta fysiskt spel, genom att vara snabbare i tanken, snabbare i fötterna och kvickare eller mer teknisk än sina motståndare. Ändå sitter engelsmännen än idag och tvivlar på att vissa spelare skulle klara av tempot eller det fysiska spelet. England är Barcelonas anti-tes.
Engelsmännens övertro på det egna landslaget har också drabbat trovärdigheten för Premier Leagues styrka, ända fram till de sista fem åren då PL har varit en världsliga. Journalisterna där borta har i alla tider haft engelsk fotboll som måttstock för om man är bra eller dålig, och när engelsmännen och många av dem som bara följer engelsk fotboll ska bedöma Ibras slagkraft så blir det bara fånigt. Resten av Europa vet att Ibra har varit en toppspelare i många år nu, och vi som har sett honom i ligaspel de senaste åren vet hur otroligt viktig han har varit, framförallt för Milano-klubbarna.
Allt vi diskuterar om Zlatan i Sverige blir känsligt. Många älskar Zlatan som sig egen bror och för många andragenerationsinvandrare i vårt land ger han så många människor hopp i det här landet. Samtidigt finns det många som Thomas Nordahl, som på fobollsgalan sa till mig: ‘Var inte så imponerad av det Zlatan gör. Tona ner det.’ Om jag berömmer Totti, Inzaghi, Lampard eller Gerrard är det få som bryr sig. Om jag berömmer Zlatan för en fin passning eller ett viktigt mål så finns det dom som surar ur på mig, eller på den som berömmer honom. Han delar folket med sin attityd, sitt sätt att uttrycka sig och sitt sätt att spela.
Zlatan hade såklart behövt vara avgörande för Sverige i stora slutspel och för sina klubbar från åttondel och framåt i CL för att han ska anses vara en av dom stora internationellt. I Italien kommer han att ses som en av dom stora i ligaspel under snart ett helt decennium, och bara det är en enorm bedrift. Problemet är att han har haft ett för surt och skiftande humör genom åren, något som han har tagit med sig ut på planen ibland. När jag och mina kollegor pratar om vår störste svenske stjärna med de största fotbollspersonligheterna i världen är de flesta ense: Hade han varit mer neutral i sitt humör hade han kunnat bli en av de allra största.