Kärleken till Serie A

Den här skrönan berör svensk mentalitet, berättar om fotbollens betydellse för en pojke och är någon slags kärlekshistoria med drag av Romeo och Julia.

Under min uppväxt så var Serie A den överlägset bästa ligan med världens bästa spelare. Minns exempelvis år, 1990, Milan vann Europacupen, Sampdoria Cupvinnarcupen och Juve tog hem UEFA-cupen. Imponerande! Som om inte det vore nog så vann Västtyskland VM med en trupp innehållandes många “italienare”. Att en fotbollstokig liten grabb tog till sig landet och dess fotboll kunde tyckas vara helt i sin ordning. Men så enkelt var det inte. Trots lagens framgångar, trots Glenn Strömbergs popularitet i Atalanta och Tomas Brolins ankomst till Parma så rådde aldrig någon vurm för Serie A i vårt land. En annan kultur och jantelagen kom visst emellan.

Tipsextra var fortfarande programmet på allas läppar och satte på något vis standarden för hur fotboll skulle spelas. Visst, ligan beundrades på avstånd. Ingen hade undgått Maradonas briljans, Van Bastens volley-lobb (som gav Holland EM-guld) och Milans kollektiva överlägsenhet. Emellertid så var det något med den italienska fotbollen som stack i sidan på svensken. Dels, gröna planer i städer där solen sken. Man var ju van vid grå himmel och ren lervälling. Därutöver så var klacksparkarna fler än långbollarna och filmningar vanligare än glidtacklingar. Från någon intervju med Glenn Hysén hade man snappat upp att spelarna till råga på allt rakade benen. Karlarna i Tipsextra-sofforna muttrade:”Det gör väl bara Chriser Lindarw”, sörplade vidare på ölen medan Wimbledon mötte Swansea eller något.

Mitt i detta växte jag upp och tog till mig det många hade svårt för. Viss förståelse har jag för alla tveksamma reaktioner. Det var yviga gester vi inte var vana vid på våra breddgrader, filmningar och fåfänga spelare. Många la stor vikt vid hur benskydden satt och att hårluggen låg rätt. Den lille kille jag var på den tiden såg dock något annat i detta. Jag såg en total passion till fotbollen. Spelarnas överdrivna gester berodde på ett bultande fotbollshjärta innanför matchtröjan, publikens hysteri och tränarnas totala hängivenhet vid sidlinjen hade samma grund. Passion, hjärta, lidelse. Kalla det vad ni vill. Den här kryddan är själva essensen till mina väldigt varma känslor för calcion. Trots att jag växt upp i en typisk “Tipsextra-familj” och ständigt omgetts av United eller Liverpool-anhängare så bultar hjärtat för Italien. Det spelar ingen roll att fotbollen är sämre och stjärnorna färre idag, Serie A är min liga för alltid!

Henric Nilsson