Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Ett minne från Neapel

– Ta min hand, väste Luca. De spanska kvarteren är lömska. Gå aldrig här ensam, utan mig.

Luca är en av mina bästa och finaste vänner. Han är uppväxt utanför Florens i den lilla drömbyn Greve in Chianti som jag brukar passera på min färd i bil genom Chianti mot Siena. Luca är lång och vacker, har engelskt och danskt blod men en pappa som är italienare. Han pratar många språk och han kan föra sig i alla sammanhang. När jag och Vampyren reste till Miami såg han till att jag kom in överallt, även där.

Jag och Luca smög upp i de spanska kvarteren i Neapel, uppför en liten kullerstensbacke i mörkret, längs fruktstånd, uthängda kläder på linor, de klassiska gröna fönsterluckorna, äldre tanter som sålde grönsaker, nån moped som passerade och hela tiden spanade vi runt oss. Vi kom fram till en port och där svarade en kvinna då vi plingade på.

Luca kramade om kvinnan, hans pappas syster och jag minns hur hon visade mig runt i den stora lägenheten på 250 kvadratmeter.

– Familjen har ägt hela kvarteret, men allteftersom släkten har flyttat ifrån Neapel så har vi sålt av mer och mer. Det är nästan bara jag som bor kvar här, sa fastern. Hon visade mig till ett rum där hon hade bäddat och gjort fint och jag somnade och drömde om morgondagen. Jag och mina vänner var där för att se Napoli mot Juventus i Serie B.

Några kvarter bort satt min vän Magnus i Weeping Willows och sjöng en godnattvisa för två andra vänner på ett sunkigt, men romantiskt hotell. ‘You’ll neeeeeeeeever walk, alone…’

Att komma nära San Paolo och få beskedet att nåt har strulat med biljetterna var inte vad vi önskade, men så var det nu. Luca hade dock en plan.

– Ragazzi. Min farbror är polischef här i Neapel. Han är här snart. Han kommer att kunna hjälpa oss in.

– Men vi har ju inga biljetter, muttrade nån.

– Lugn. Det här är Neapel, log Luca. Han skrattade till.

Till slut dök han upp. Farbrorn. Med walkie talkie och oljerock.. Han samspråkade som snabbast med Luca, innan han tog oss igenom en avspärrning och längs stängslet utanför arenan smög vi tätt, tätt bakom Luca och hans farbror.

– Andiamo! Veloce, Luca, Veloce!!!

Farbrorn raskade på oss. Han tyckte att vi rörde oss för långsamt längs stängslet. Inifrån arenan hördes en mäktig trumma och ett förväntansfullt sorl. Ljuset från arenan steg mot skyn och lyste upp en polishelikopter och från marken hörde vi rotorbladens bevakande smattrande.

Farbrorn höll upp en del av stängslet där det var hål. Genom hålet tog vi oss igenom, en och en. Farbrorn sprang först mot en av entréerna. Han gick fram till en av biljettkontrollerna och talade med tjejen i luckan. Sen gick det fort.

– Allora. Andiamo, tutti!

Vi släpptes in, en och en. Jag, Magnus, Abbe Barsom och ett helt koppel andra vänner. Vi var inne!!! Utan biljetter.

Vi vandrade upp längs San Paolos yttre via en smal spiraltrappa tills vi kom högst upp. Nu kunde vi höra publiken, känna trycket, förväntningarna som låg täta över hela arenan, röken som redan puffade ut från nån sektion, dimman som låg tät och där borta, i en tårtbit, stod juventini med neddragna brallor för att provocera hemmapubliken. Det var två timmar kvar till avspark och redan fullsatt.

Publicerad 2012-02-22 kl 12:56
Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons