När vi kom ut från San Paolo den där gången stod en hel polisarmé redo att ta emot alla åskådare. Poliserna bildade järnringar runt juventini som hade sluppit ut och åt ett håll sprang nu en stor skara människor. Plötsligt började en annan klunga röra sig snabbt åt ett annat håll. Allting gick så snabbt.
– Häråt, skrek Luca.
Många hade panik och började nästan springa över varandra. Polisernas avspärrningar gjorde det trångt och svårt att hitta en väg ut. Springande människor överallt, åt olika håll, människor som föll, människor som skrek, poliser med batonger och nu blev det svårare att följa Luca.
Pang! Det var något som bara slog till med full kraft, som fick ögonen att svida, som gjorde det svårt att andas. Tårgas! Jag svepte in mig i min jacka och försökte andas och öppna ögonen inne i jackan. Jag använde ärmen som kikare och genom den hade jag svårt att se vart jag var på väg.
– Jesper! Jag hörde nån ropa mitt namn. Allt var kaos. Jag famlade och fick tag i en trädstam. Jag hade tagit mig ut mot parkeringen och tårgasen var inte lika påtaglig. Mobilnätet var utslaget och nu gällde det bara att samla alla människor. Vi var 70-80 tusen där inne på San Paolo som hade bevittnat Napolis 1-1 mot Juve, och nu var vår grupp splittrad.
Det tog oss minst tjugo minuter att leta reda på allihop. Kanske tog det mer, jag kommer inte ihåg. Alla hade klarat sig och alla hade egna, unika historier om det som inträffat sen vi kommit ut från San Paolo.
*****
Igår var arenan fylld igen. Napoli – Chelsea och min känsla på förhand var att Napoli skulle vinna med 2-1. Minst. Engelska klubbar har dock spökat i ett decennium nu, och det går liksom aldrig att vara säker. Så många gånger har jag suttit innan matcherna och jämfört lagen och tänkt att det nog borde gå vägen, men under de här åren har tränare som Ferguson, Mourinho, Benitez och även Wenger byggt stora mäktiga klubbar som dom hemma i England kallat ‘Big Four’. Dom har varit taktiskt slipade, starkare fysiskt, har kommmit in i matcherna med mycket löpkraft (det dom kallar tempo) och italienska, låga försvar har inte klarat av att lyfta sig.
Nu är alla engelska lag på väg ut, och visst är det väl så att Man United har en för svag, ny generation på väg in, att Man City har för lite erfarenhet ännu, att Wenger faktiskt har sålt av alla sina gamla stjärnor utom en och ersatt dem med juniorer, och visst är det en generationsväxling på gång i Chelsea som inte ens Gud hade klarat av.
Men för italienska klubbar har det känts skönt att kunna tro igen. Det har känts som den där kvällen på San Paolo, som om nån sprutat tårgas över hela Serie A, som om det inte har gått att andas fullt ut.
När jag följde Milans match mot Arsenal kändes livet lättare att förstå för varje minut. Som att hitta andan. Det var Ibra och Robinho som öppnade portarna igen. För Napolis del har det redan hänt Miraklet inträffade redan då City var på besök i gruppspelet.
Vad är det för gäng då? Jo, även om vi än idag känner att pengar är helt avgörande så finns det ju fortfarande guldkorn så som Napoli kvar.
Förvissom kostade Gökhan Inler hela 17,5 miljon euro, och Cavani kostade 16,5 miljon men i övrigt så har tidigare sportchefen Pierpaolo Marino på vissa håll scoutat otroligt bra.
Laget är byggt på de fundament som klubben byggde redan 2007, för snart fem år sedan. Då köptes Lavezzi in för sex miljoner euro och Marek Hamsik löses från Brescia för 5,5 miljoner. Walter Gargano köptes in för 3,2 miljoner euro för att balansera mittfältet. Lägg därtill lågprisspelarna Aronica, De Sanctis, Campagnaro som kostade några miljoner precis som Dossena, Zuniga och Maggio, plus lagkaptenen Paolo Cannavaro som har varit där enda sedan 2006.
Napoli är ett långsiktigt bygge och redan då jag träffade presidenten Aurelio De Laurentiis och fick en lång intervju med honom här i Stockholm så lovade han mig och alla napolitani här i staden en sak. Napoli var redan då annorlunda, då lagets matcher inte gick att se i Sverige därför att det internationella avtalet som Serie A hade sålt gav klubben småpengar i relation till de tre giganterna i norr.
– Vi är Italiens fjärde största klubb, sett till anhängare och vi har ett unikt projekt. Vi är inte som andra klubbar. Alla spelare som kommer hit måste se Napoli som den enda klubb de vill spela i. Vi säger till alla spelare vi köper att vi inte är intresserade av att köpa spelare för att sälja dem vidare.
Spelare som Lavezzi och Hamsik stannar. Cavani också. Spelarna skulle kunna få bättre betalt i andra klubbar, men här har dom lovat att ingå i ett unikt projekt redan då dom skrev på.
Halva jobbet är utfört och Napoli är på väg mot kvartsfinal. För England kan det bli första gången utan kvartsfinallag på 16 år. För Italien lever drömmen vidare. Ikväll möter Inter Marseille.