Att verka utan att synas. Det är coolt. Det är inget jag skulle kunna hantera, inget Mou är intresserad av, men Roberto Mancini är på väg mot en bedrift som är stor.
Jag satt med i en studio på web-TV för ett par år sedan då Premier Leagues ‘Big Four’ dominerade. Så dominanta var dom att tre av fyra klubbar nådde semifinal i självaste Champions League, inte bara våren 2008 utan även året därpå. Manchester City var ett hopplöst mittenlag, som Svennis var på väg att få ordning på, men efterträdaren Mark Hughes var på väg att fördärva det Svennis byggt upp.
Ja, tidigare Hamburg-spelarna Kompany (ett kanonköp för 8,5 miljoner euro) och Nigel De Jong (18 miljoner euro) var bra värvningar, men vi glömmer bort att Hughes vräkte ut närmare 1,3 miljarder ‘i onödan’ på Robinho, Jo, Shay Given, Tal Ben-Haim men även Craig Bellamy, Shaun Wright-Phillips och Wayne Bridge.
Han betalade 21,2 miljoner för Roque Santa Cruz, 27,5 miljoner för Joleon Lescott, 29 miljoner för Adebayor och han sålde Daniel Sturridge för 5,8 miljoner. Det kändes lite som att sätta en Ferrari-bil i en händerna på ett barn, eller att låna ut sin plånbok till en köpberoende. Det är först sedan sommaren 2010 då Mancini har fått hålla i plånboken som spelare som David Silva, Yaya Touré, Mario Balotelli och Kun Agüero har kommit in.
När Mancini tog över den 19 december 2009 hade City spelat åtta oavgjorda på 17 matcher och bara vunnit sju. Laget var obalanserat och hade släppt in 27 mål på 17 matcher. Kakà och Ronaldinho hade tackat nej och Carlos Tévez ansågs vara den typen av spelare som inte riktigt var bra nog för att bära ett topplag. City var, enligt expertisen, ett lag som skulle få finna sig i att betala överpriser för spelare som inte riktigt tillhörde toppen. Istället för Kakà och Ronaldo fick klubben ‘nöja sig’ med Agüero och istället för Ibrahimovic som tackade nej, fick klubben vända blickarna mot Dzeko.
Med överpriser för spelare som inte riktigt var på Fernando Torres nivå skulle City få svårt att konkurrera, sa expertisen. Kompany var ett intressant råämne precis som Joe Hart, och som även Micah Richards var, även om han hade stagnerat. Nu gällde det bara att stabilisera Lescott, att Kolo Touré skulle hitta sig själv igen och att allt annat skulle fungera. Hur nu det skulle gå ihop. Få av spelarna i City var självskrivna succéer på förhand, även om råmaterialet var bra. Tryggheten bestod i att truppen var så fet att det gick att rotera, och det hjälper vilken klubb som helst som har ambitioner att vara ett topplag.
Mancini tar sällan plats för sina stjärnor. Han pratar sällan i stora ordalag. Han lyfter gärna fram sina stjärnor, men han ställer sig sällan i deras rampljus. Han uppfostrar Balotelli som sin egen son, och han låter inte spelare som Tévez leka Gud inför sina lagkamrater. Han är, tyvärr kanske, lite för öppen i sin kritik till domslut som inte varit konsekventa, men ingen är perfekt. Inte Mancio heller.
Han förstår Balotellis geni, därför han är ju själv ett geni, och ‘it takes one to know one.’
https://www.youtube.com/watch?v=0jfqWxROovA
Ibland kan vi tycka att Mourinho är enastående, och det är han, men är det nån som under sin tränarkarriär har haft bra förutsättningar så är det han.
Roberto Mancini har gjort en loser-klubb till ett lag att räkna med i toppen av Premier League och det var inte en självklarhet. Precis som han gjorde med Inter. Det är bara nu i efterhand som de flesta står och pekar och säger ‘med alla dom där pengarna så var det väl inga problem?’.
Det är bara det att det var få som stod där och sa likadant hösten 2009. Däri ligger storheten.