Han var den mest framgångsrika tränaren i Inters historia på 40 år. Han lade grunden för det som Mourinho sedan tog över. Nu är historien på väg att upprepa sig.
Roberto Mancini tappade sin trovärdighet och i förlängningen även sitt jobb den dagen då han för fyra år sedan vid den här tiden uppgav att han var på väg att lämna sin post i Inter efter säsongen. Beskedet kom efter sortin mot Liverpool i Champions Leagues åttondelsfinal.
Nu är klimatet just i Inter mer pressat och utsatt än på många andra ställen, sett till president Morattis historik med tränare, men vi börjar nu se hur Mancinis trupp är på väg att krackelera, och det värsta, för hans del, är att vi ser förfallet utifrån.
Förvisso är han även Manchester Citys mest framgångsrika tränare på nästan fyra decennier också och jag tyckte att Mancios sätt att hantera alla vildhjärnor, att hans sätt att bygga upp spelet, vinnarkulturen, triumfera i FA-cupen och att plocka ut det bästa ur många spelare har varit en fröjd att få se. Även uteslutningen av Tévez har varit postitiv för laget och till och med Balotelli har hållt sig någorlunda inom ramarna. Sen kom allt som inte fick hända på en gång.
Utslagna ur Europa League, bortaspelet som inte vill lossna, Vieiras uttalande som Alex Ferguson nu älskar att profitera på, Tévez återinträde som säkert pushats fram av bossarna mot Mancinis vilja, nya galna äventyr av Balotelli, en klumpig skada på Agüero, trötta spelare som Yaya och Silva som inte får vila och så vill pressen leta nya konflikter mellan Kolarov och Balotelli och Mancini/Milner.
Det är just då, mitt i stormens som Alex Ferguson är som kallast. Han ler, skrattar och njuter av att det är titelstrid med några veckor kvar. Den gamle är fortfarande äldst, och med erfarenhet kommer vishet. Erfarenhet är att känna igen situationen och känner man ingen situationen kan man njuta av den.
City är på väg mot en riktigt bra säsong i hård konkurrens, förvisso utan titlar, men det som såg ut som ett projekt på väg åt rätt håll är nu ett svajande bygge, med en man i mitten. Hade bara mannen i mitten valt att försvara alla runtomkring, Balotelli återigen, Agüero trots den olyckliga skadan, sluppit Tévez-incidenten.. ja, då hade han sluppit den här pressade situationen.
Fotboll är känslor, fotboll är passion men ledarskap är ofta lika mycket beräknande kyla. Mancini är på väg att spela bort mästerskapet men för hans del kan det även innebära att hans karriär är i fara.