Mario Balotelli kan missa EM, och det är Prandellis nya fairplay-tänk som är bakgrunden.
Césare Prandelli var redan inne på mycket av sitt fair play-tänk då hans Firorentina hedrade sina motståndare vid hemmaförlust under hans ledning på Artemio Franchi genom att bilda en korridor på vägen ut där spelarna applåderade. Den kallades ‘den tredje halvleken.’
När spelare som Mario Balotelli inte kan kontrollera sitt temperament på planen, så som vi såg i helgen, har Prandelli på slutet uteslutit honom ur sin landslagstrupp, men även Osvaldo har refuserats pga sitt svaga uppträdande i Romas bortamatch mot Atalanta. Samme Osvaldo har under säsongen bråkat med egne spelaren Lamela, även om just det bråket slutade med att hela laget gick ut och åt pizza tillsammans.
Balotellis tjuriga humör och framförallt den fula sparken mot Arsenals Song har uppmärksammats ohälsosamt mycket. Så mycket så att man undrar om Balotelli har tagit livet av någon. Det var ingen Keane mot Håland-spark, ingen Cantona-karate-spark eller nån liggande glidtackling med sträckta ben som det handlade om, men det var en förseelse så ful att det kunde åsamkat Song en dryg skada. Tvyärr får vi se dem alltför ofta, framförallt i England.
Super Mario ska ha kritik, han bör lära sig att det inte går att bete sig så på en fotbollsplan, och det är dags att växa upp. Nu är han 21 år och borde börja inse att hela världen inte hatar honom. Men det är just så han har blivit bemött av sin omvärld. Än idag bemöter han den som han tror och känner att den ser på honom. Så känns det i alla fall.
Så utstött, vilsen, och refuserad verkar han ha kännt sig ända sedan barnsben och han har själv uttryckt sin bitterhet mot sina biologiska föräldrar som lämnade iväg honom. Född i Palermo av Thomas och Rose Barwuah blev det första levnadsåret drastiskt då hans tarmar inte fungerade normalt och Mario var på väg att mista livet. Men lille Marios liv räddades, även när det såg kärvt ut och det var då hans biologiska föräldrar blev rekommenderade av sociala myndigheter att låta honom tas om hand av fosterföräldrar. Mario säger sig aldrig vilja förlåta dem för att han lämnats bort och så länge han inte har minsta tanke på det så finns ärret kvar i hjärtat.
Den annorlunda uppväxten i Brescia-provinsen hos fosterföräldrarna Francesco och Silvia Balotelli går såklart inte att sätta sig in i.
Det finns en uppfattning om att ju mer vi har, ju mer äger, ju mer vi tjänar, ju kändare vi blir, ju lyckligare blir vi. Om det ändå vore så enkelt. Enligt mitt sätt att se det finns det bara en framgång i livet, och det är att vara lycklig. Att vara frisk, att ha mat, tak över huvudet, ett jobb att gå till och en bra omgivning kan räcka långt.
Fotbollsvärlden är långt ifrån den där miljön som många drömmer om. Med sunda värderingar lär man sig att livet som proffs, och vägen dit, inte är en enkel balansgång.
Jag minns när jag och Jens Fjellström träffade den föredetta ungdomsspelaren Martin Bengtsson på Appiano Gentile, Inters träningsanläggning för några år sedan. Inte anade vi då hur dystert hans hjärta var. Läs ‘I skuggan av San Siro’ om du vill läsa mer om Martins öde.
Äventyret i Milano slutade med att Martin försökte ta sitt liv. En dag skar han sig själv med rakblad och svimmade av med blödande handleder. Räddningen blev en städerska som hörde dunsen när han föll mot golvet och hon lyckades rädda hans liv.
– Jag tror att ledarskapsutbildningar måste värdera högre att man ska se spelarna som människor. Det är viktigt att förstå vad som får en människa att vilja prestera, säger Martin Bengtsson idag.
Livet som ungdomsproffs kan knäcka vem som helst. Det är från den miljön Mario Balotelli närmast kommer.
Jag tror att Roberto Mancini har, precis som han uttryckt, försökt hjälpa Mario att komma på fötter varenda dag sedan han kom till Manchester City, med tron att det går att hjälpa honom. Han har varit som en fader för Balotelli de senaste åren. Ändå sitter taggarna kvar.
Se på Zlatan Ibrahimovics bakgrund, och hur han fortfarande, 30 år gammal, går fram och lappar till motståndare under match, skriker spydigheter mot journalister eller brottas med lagkamrater som om det vore på liv och död.
Det uppträdandet är väl också svårt att försvara? Helt klart är att det inte hade accepterats av Prandelli, så det är väl tur för oss svenskar att Hamrén är lite mer förlåtande.
Ibland kan även ett förlåt vara hela räddningen. Det gäller inte bara för Super-Mario, Tévez, Mancini eller Ibrahimovic. Det gäller nog faktiskt även för oss.