Om himlen finns

De sorgliga, tårdrypande bilderna på Livorno-spelaren Morosini som blev stående på knä inför öppen ridå, inför våra ögon, är en historia om en pojke som trotsat nästan allt. Bilderna dröjer sig kvar i medvetandet och spelas upp i slow-motion.

Piermario Morosini, en kille som trots fruktansvärda motgångar kämpat för sin famlij, fått sörja dem en och en då de lämnat jordelivet tills bara systern fanns kvar här, och den sjuka systern höll han, ömt så ömt, som det sista älskade han hade kvar av sin familj.

Nu är hon lämnad ensam.

Men ingen är helt ensam i en värld fylld av kärlek. Idag berättar Udinese Calcio att dom kommer att ge systern sin kärlek och sitt stöd.

Hennes bror Piermario Morosini hade egenskaper som fotbollsspelare som gjorde honom till en fin playmaker med spår i sitt spel av Andrea Pirlo. Morosini var ansvarsfull, inte bara utanför planen, utan även på det gräs som han levde och tragiskt nog dog för.

Jag minns honom, precis som Fabrice Muamba i U21-EM som spelades här i Sverige. Jag minns hur vi uppmärksammade honom för hans exceptionella förnamn. Piermario! Vilket namn! Genialiskt!

Historier som den om Piermario Morosini är för sorgliga för att vi ska nånsin ska kunna förstå. Det sägs att Gud väljer ut dom bästa först. Kanske är det sådana som Piermario som först kommer till himlen.

En sån här dag vill jag bara tänka på att han får träffa sin familj igen. Jag är inte religiös men den här dagen hoppas jag att han nu är åter hos sina föräldrar och sin älskade bror. Ha det så bra i himlen Piermario, och fortsätt vara så god som du var här nere hos oss på jorden.

Om himlen finns.