Årets Juventus kan gå långt

Efter fotbollsskandalen Calciopoli sommaren 2006 var det ännu tydligare att de engelska klubbarna hade skaffat sig ett grepp. De fyra stora, Man United, Chelsea, Liverpool och Arsenal gick ofta fram till kvartsfinaler i Champions League och vid den här tidpunkten spelade tre engelska lag semifinal i den mest prestigefyllda av CL-turneringar.

Chelsea hade 1-0 med sig från första mötet mot Juventus i London och jag och mina vänner var på plats i Turin för returen. De engelska klubbarna hade ofta en mentalitet i de inbördes mötena med italienska lag. De kom med fysiskt starka spelare, de vred upp ett högt tempo med löpningar och passningar, de försvarade sig ofta högt och än mer aggressivt och de hade individuell skicklighet på en hög nivå i de flesta positioner.

Många italienska lag fick anpassa sitt spel efter gästerna. Vanligtvis inte Roma även om det kunde kosta en del, och inte Milan, men Juventus kunde uppelvas som försiktiga. I mars 2009 tog Chelsea med sig 2-2 i returen och det var London-klubben som dikterade villkoren. Juventus var där och nafsade och störde, men kändes inte som det starkare laget. Jag tyckte vi såg lite av en kontrast till det på Stamford Bridge igår.

Juventus försvarar sig numera respektlöst, aggressivt och med en tidig press. Forwards låser av och hela mittfältet kliver framåt i planen när laget förlorar boll. Återerövringen är ofta snabb och sätter ofta spelare i tidiga lägen vid omställningar. Laget som Conte och Marotta har byggt spelade med stort självförtroende igår, med tydligare ramar än Di Matteos Chelsea och med en offensiv attityd och ett respektlöst, avslappnat spel med förhållandevis stort bollinnehav.

Matchen igår var helt jämn sett till chansfördelning. Mata kunde mycket väl ha gjort 3-1, samtidigt som Quaglirellas ribbträff i slutet mycket väl kunde ha sänkt Chelsea. En hel del gick att skönja i lagens första Champions Leaue-drabbning.

* Sebastian Giovinco trodde aldrig på sig själv i den här stora matchen. I matcher då han normalt sett gör oväntade saker spelade han numera med sin första ingivelse. Han slog bort bollar, var någorlunda lätt att läsa och ibland fick man en känsla av att han alibi-spelade. Han var där, men ändå inte riktigt där.

* Juventus bänk är intressant. Fabio Quagliarella och i viss mån även Matri är anfallare som är tydliga i sina löpningar och i form två mycket bra avslutare. Bendtner är femteval, och det känns som om de här potentiella inhopparna skulle kunna röra om i många etablerade försvar.

* Andrea Pirlos brister blev uppdagade igår. På båda Chelseas mål söker Chelsea-spelare upp Pirlo för att han aldrig hamnar så tätt eller går in i närkamper med samma lojalitet som hans lagkamrater. På 1-0 var det Hazard som svävade ifrån il genio, och på 2-0 Oscar med ett av årets vackraste mål.

* Bonucci hade inget flyt på 1-0-målet förvisso. Utan den där touchen hade Buffon haft full kontroll på bollen.

* Chelsea har mycket individuell briljans men känns otydliga i spelet. Torres saknar den där explosiviteten på tio meter efter sina knäoperationer, John Terry löser alltför många lägen på intuition och blev till slut straffad av Quagliarella. Till och med Lampard blir lite ouppmärksam ibland och inte alltid är det enkelt att skönja hur han vill att laget ska anfalla och försvara. Chelsea kommer säkert att nå högt ibland denna säsong, men känslan är att de kommer att nå låga nivåer i spelet alltför ofta med ett aningen sladdrigt mittfält.

* Tänk att Chelsea har Mata på bänken. Vilken spelare han har utvecklats till! Så skön kontrast till många av de brittiska typerna med sin fart och teknik.

* Vidal nämns sällan, men med honom i laget är det svårt att besegra Juve. Det här är ett lag som mycket väl kan nå en kvart i Champions League. Kanske kan Juve nå en bit till..

* En liten fundering bara. Var inte Antonio Conte extremt lik Micke Nyqvist där uppe bakom glaset igår kväll?