Drömmar om en ojämn myra

Alla bär på drömmar. Stora som små. Livet igenom förföljs vi av dem. Stora drömmar om att bilda familj, satsa på en ny karriär eller skaffa ett hus vid havet. Mindre sådana om ett hemmabiosystem eller en weekendresa till någon storstad i Europa. Vissa kan vara banala – andra mer betydelsefulla. Oavsett vilket så vore livet bra tråkigt utan dem. Tar drömmarna slut går det utför. Drömmar skänker livet gnista och är vardagens syre. Drömmandet innebär också en hisnande berg och dalbanefärd, mellan glädje och tvivel. Glädje över hoppet att vår önskan ska slå in och tvivel över att den inte ska göra det.

När jag såg Sebastian Giovinco på en fotbollsplan första gången väcktes ännu en dröm hos mig. En banal men trevlig sådan. Jag har nämligen alltid velat se en storstjärna sprungen ur mitt favoritlag Juventus egna led och atommyran förkroppsligade detta. Jag anade konturerna av något stort. Ett hopp tändes. Hans gudomliga förstatouch och blick för spelet fick mig att glädjas. Han fysiska bräcklighet och stundom loja uppträdande spädde dock ut glädjen med tvivel. Drömmens hisnande berg och dalbana stod redo för avfärd.

Så här har det sett ut. Drömmen om att Giovinco skulle bli den där fixstjärnan har ömsom blomstrat, ömsom slumrat. Jag har sett potentialen men även noterat hindren och hur han förbisetts av flera Juventustränare. Var det bara i min värld Giovincos talang tycktes så uppenbar? Var jag helt enkelt naiv och alltför påverkad av mitt Juventus-hjärtas slag? Tvivlen tog överhand och berg och dalbaneturen gick mer utför än uppför.

Glädjen har tryckts ned i skorna av tvivlet gång efter annan. Tills för några veckor sedan faktiskt. Juventus mötte Udinese och vann med 4-1. Den stora lille liraren var matchens dominant, sköt två mål och låg bakom ett tredje. Bolltouchen var lika briljant som alltid och hans bristfälliga fysik framstod nu som något mindre bristfällig. Drömmen väcktes ur sin dvala. Hoppet tog livtag på tvivlet. I min drömska tillvaro tog han sina första försiktiga steg mot den nivå jag hoppats få se. Sista ordet är säkerligen osagt. Drömmens berg och dalbana har knappast avverkat sin sista åktur. När den väl gjort det så hoppas jag emellertid att Giovinco befinner sig på samma stjärnhimmel som Platini, Baggio och Del Piero.

För vad vore livet utan drömmar..?