Det var en skön känsla att komma hem från Friends Arena för första gången. Arenan, döpt efter en anti-mobbningsorganisation, med en mobbad svensk i huvudrollen premiärkvällen. Zlatan Ibrahimovic behöver inte bli mobbad längre. Till och med ute på öarna och i Norge förstår nu människor att det här är en spelare som har givit oss sådana här stunder under hela 2000-talet.
Det finns en myt i den engelska fotbollen om att Ibra inte är så bra som hans rykte säger. Siffrorna har dom säkert koll på, men inte vad han har presterat i Sydeuropa i match efter match, år efter år. I England anses engelsk fotboll vara referenspunkten för bra fotboll. Att göra mål mot ett engelskt lag visar att spelaren har klass, och att misslyckas mot engelska lag är detsamma som en spelare saknar klass.
Det är såklart klassisk härskarteknik.
Så länge Wimbledon i tennis inte bjöd in utländska spelare så var de engelska spelarna betraktade som de bästa i världen. Då VM i fotboll började spelas ställde inte England upp, i övertygelsen om att den inhemska fotbollen var den bästa.
I England har man i generationer generellt sett varit mest intresserade av sitt eget. Sin egen liga, sitt landslag, sina hjältar. Inget fel med det, förutom att synen på omvärlden blir inskränkt. I Italien och Spanien följer gemene man fotbollen både från de andra toppligorna och från Champions League. När jag är nere i Rom och nämner Wayne Rooney så gapar romarna ofta av förtjusning och respekt. Italienarna har en enorm respekt för Manchester United och Real Madrid, med all rätt.
När jag har besökt England har det varit det omvända.
– Milito who?
– Well, you know the player that scored two goals in a Champions League final…?
– Never heard of him..
– Ok..
Javier Pastore? Soldado? Llorente? Diego? Cavani? Hamsik?
Nej, sällan har engelsmännen någon aning om vilka toppspelarna ute i Europa är, förutom om någon av dem är på väg till Premier League.
– Is Cavani any good? Heard he scored a lot of goals i Napoli…
Du får gärna rätta mig om jag har fel, men det här är min uppfattning, och jag har ändå har rest runt i Italien, Spanien och England i dryga tio års tid. Jag tror även att Hyllman här på sajten får rätta mig om jag har fel. Det här är något jag har upplevt mycket starkt, som många även har påpekat för mig med sina upplevelser och som jag har många erfarenheter av själv.
Vi som ser fotboll från flera ligor vet ju att den här referensen blir missvisande. Visst har Ibra ofta underpresterat mot engelska lag, men det finns fler teser om Ibra som vi måste ta med i beräkningarna. Dels att hans formsvackor ofta infinner sig i februari månad då det vankas slutspel i Champions League. En del av förklaringen är att han matchats för hårt och att hans stora kropp inte orkar den belastningen under en lång säsong. Nånstans tryter orken.
Det är dessutom först de senaste 2-3 åren som Zlatan har presterat på högsta nivå även i landslaget. Jag tror att Hamréns styrning har inneburit mycket positivt för vår landslagskapten. Ibra har dessutom blivit allt bättre i de stora slutspelen med det svenska landslaget ju längre han har kommit i sin karriär. Och det är ju som han själv säger; han känner att han blir bättre och bättre för varje dag.
Grattis Ibra! Den här uppvisningen var något av det läckraste jag har sett!
Och en sak till. Messi har aldrig gjort något spelmål mot italienska klubbar och har bara gjort ett enda mål på två VM-slutspel. Tror ni att italienarna tycker att han är överskattad för det?
Nej, just det. Det hade varit lika dumt som att kalla Zlatan Ibrahimovic överskattad. Det kommer en dag när även mobbade killar som Ibra får sin revansch. När man får slå ett ett, eller fyra, slag tillbaka.
Den rättvisa kvällen infann sig nu… and I’m quite sure the fourth and final punch was the total knockout.