Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Blir försvaret mer eller mindre snurrigt av Liverpools målvaktskarusell?

Det gäller att vara på sin vakt när man rör sig i fiendeland. Jag brukar ibland knata iväg till sportbaren när Liverpool spelar då de har en hyfsat skön samling karaktärer som samlas varje gång det är match. Vilka jag håller på är känt så det blir lätt en rå men hjärtlig stämning. Ändå är det ju så att man i vissa lägen ser till att vakta sin tunga en aning och att hålla korten nära kroppen.

Ett sådant tillfälle kom nyligen när det började pratas om målvaktssituationen i Liverpool. Någon hade lagt märke till att Jürgen Klopp planerade sitt alldeles egna system den här säsongen. Simon Mignolet ska tydligen stå i ligan, Loris Karius ska stå i Champions League samtidigt som tredjemålvakten Danny Ward ska stå i cupspelet. Konsensus verkade vara att det där var ju skitsmart.

Det var kanske inte min omedelbara reaktion, men det är ju alltså inte alltid läge att säga i just det sammanhanget. Alltså sitter jag kanske hellre och gnager på min hamburgare lite extra just då. Sådan social finess finns ju däremot ingen anledning att visa här, dessutom visar det sig att även med ett visst mått av eftertanke så förblir min reaktion mer eller mindre densamma.

Jag förblir nämligen rätt skeptisk till upplägget. Dels för att jag inte ser konkurrens på målvaktsposten som lika meningsfullt som för utespelare. Dels för att jag normalt sett inte ser det som någon fördel för målvakter att roteras och vilas på samma sätt som för utespelare, om något så snarare tvärtom. I den utsträckning det ändå ska roteras görs det bäst mellan två målvakter, inte tre.

Ingen position på planen är lika utsatt som just målvakten, ingen annan spelare blir så ensidigt definierad utifrån enskilda misstag. Av den anledningen blir förtroende och regelbundenhet även relativt sett väldigt viktiga saker för målvakter. En viktig signal en tränare måste sända är alltså förtroende för sin målvakt. Är detta signalen som Jürgen Klopp sänder här?

Visst, även andra- och tredjemålvakter kan behöva speltid. Men är verkligen den speltid som Danny Ward får i cupspelet och Loris Karius får i Champions League tillräcklig, är inte risken att kostnaden överstiger nyttan? Den ende som får matcher i vettig utsträckning är Simon Mignolet i ligaspelet, men han står där med vetskapen att tränaren ser sig om efter andra alternativ.

Det går förvisso även att tycka något om vad det säger om hur Jürgen Klopp förhåller sig till cupspelet genom att köra sin tredjemålvakt i dem. Nu är i och för sig inte Danny Ward någon dålig målvakt, och det återstår väl att se om Klopp kör Ward också i FA-cupen, men det ett sänder ett märkligt budskap när Klopp och Liverpool förmodligen skulle må väldigt bra av en titel vilken som helst.

Den större poängen är däremot denna. Liverpools dokumenterade problem under Jürgen Klopp, inte minst tydliga så här under inledningen av den här säsongen, är försvarsspelet och då i synnerhet organisationen av försvarsspelet som ofta uppvisar stora brister. God organisation uppnås oftast genom effektiv kommunikation, och kommunikation faller till stor del på just målvakten.

Hur påverkas i så fall kommunikationen av att målvakten byts ut med sådan regelbundenhet som blir fallet för Liverpool? Effektiv kommunikation byggs upp över tid genom samspel mellan olika spelare, men när dessa spelare byts ut match efter match uppstår osäkerhet snarare än regelbundenhet. Och med osäker kommunikation blir god organisation svårare att uppnå.

Det är ett problem på såväl taktisk som strategisk nivå. Taktisk eftersom det kan antas bidra till att Liverpool förlorar fotbollsmatcher och tappar poäng genom onödiga försvarsmisstag. Strategisk eftersom det tyder på att Jürgen Klopp inte verkar se organisation och kommunikation i backlinjen som ett prioriterat område, eller ens identifierat det som ett problem för Liverpool.

Vad Jürgen Klopp hellre verkar vilja se som problemet är Liverpools ärofyllda historia som han menar väger tungt på spelarnas axlar. Huruvida det egentligen är Liverpools historia eller snarare Liverpools relativa oförmåga att försvara fasta situationer och ta markering i och runt eget straffområde som bäst förklarar Liverpools resultat hittills under säsongen känns emellertid rätt givet.

Vad som emellertid kan sägas angående detta med Liverpools historia är att det så klart alltid kommer vara en faktor. Men det är också en faktor som reduceras i negativ betydelse för varje titel som laget vinner, och laget därmed kan börja känna sig som en del av historien snarare än underlägset historien. Då gäller så klart att vinna titlar, och definitivt inte kasta bort möjligheten att vinna titlar.

Alltså borde Ligacupen betyda mycket för Liverpool och för Jürgen Klopp den här säsongen, liksom FA-cupen. Andra titlar är kanske inte uteslutna men det här är de två där Liverpool har störst chans. Samtidigt har det i synnerhet i de tidiga omgångarna varit två cuper som Klopp har behandlat tämligen styvmoderligt. Vilket blir märkligt om nu historien enligt honom har sådan betydelse.

Det sätts på sitt prov ikväll i och med att Liverpool har fått en potentiellt mycket tuff lottning, borta mot Leicester – en match Liverpool har förlorat två säsonger i rad under Jürgen Klopp. De senaste säsongernas längre resor i Ligacupen har till stor del skett under skydd av hemmaplan och motstånd från lägre serier. Det skyddet existerar inte den här kvällen.

Det är ett test med vilket det inte känns alldeles förenligt att för första gången den här säsongen slänga ut sin tredjemålvakt på planen. Inte i en match som behöver vinnas och inte när försvaret har haft sådana organisationsproblem som det har visat upp de senaste veckorna. Det ökar risken för att de fortsätter och även om det går bra så ger det ingen bestående nytta till kommande matcher.

Men kanske är det bäst att jag håller detta för mig själv ikväll. Det vore ju onödigt att riskera bli dränkt i salsasåsen. För är det något jag upptäckt så är det att i vissa cirklar kan Jürgen Klopp do no wrong. Så säkrast är kanske att bara sitta ned och mysa med Ligacupens tredje omgång i all sin prakt.

Tisdagens matcher: Aston Villa – Middlesbrough; Bournemouth – Brighton; Brentford – Norwich; Bristol City – Stoke; Burnley – Leeds (TV); Crystal Palace – Huddersfield; Leicester – Liverpool (TV); West Ham – Bolton; Wolves – Bristol Rovers; Reading – Swansea; Tottenham – Barnsley.

Peter Hyllman

Vad är egentligen realistiskt att förvänta sig av Everton?

Det är ofta så tydligt när ett lag befinner sig i motvind. Bollen rullar inte deras väg, bra saker befinner sig alltid precis utom räckhåll och när dåliga saker inträffar så inte bara regnar det utan öser ner. Frustrationen börjar krypa in i laget vilket i sin tur förstärker redan befintliga tendenser. Mitt i en sådan malström av elände befinner sig för närvarande Everton.

Everton hade 0-1 långt in i matchen på Old Trafford igår. Matchen var alltjämt öppen, Everton kunde fortfarande åtminstone kvittera och hade i själva verket haft flera möjligheter att kvittera redan men stoppats av David De Geas utmärkta målvaktsspel. Allra minst kunde Everton i det läget lämna Old Trafford med en hedersam uddamålsförlust i ryggen och en känsla av att ändå ha gjort framsteg.

Ändå tvingas Everton och Ronald Koeman lämna Old Trafford med en 0-4-förlust i baken sedan Man Utd gjort tre sena mål. Ett resultat som inte riktigt speglade matchbilden, åtminstone med bara 1-0 i halvtid. Ett resultat som istället förstärker pratet om kris, frustrationen i laget, och fäster strålkastaren ännu mer på Evertons situation.

Efter matchen är Ronald Koeman synbart upprörd och irriterad. Vilket går att ha förståelse för. Inte minst verkar han ha lagt märke till vad José Mourinho skrivit i matchprogrammet att Man Utd mötte ett Everton som spenderat £140m och allra minst borde sikta på en plats bland topp fyra. Något som Koeman klart och tydligt menade var fullständigt orealistiskt att förvänta sig av Everton.

Det väcker så klart två frågeställningar. Nämligen huruvida det faktiskt är orealistiskt att förvänta sig något liknande av Everton, samt vad som egentligen är realistiskt att förvänta sig av Everton den här säsongen?! Det är inte alldeles självklart att ta Ronald Koemans ord på den saken då han naturligtvis är part i målet och har ett intresse av att hålla förväntningarna nere.

Den första tanken är att det knappast är rimligt att förvänta sig av Everton att redan utmana om de fyra topplatserna. José Mourinho borde veta det bättre än någon annan, han spenderade ungefär lika mycket förra sommaren. Rom byggs aldrig på en dag, förändring tar tid, Everton spenderade mycket i somras men ligger ändå långt efter, och £140m är inte vad det var för bara ett år sedan.

Den andra tanken bör vara att realistiskt att förvänta sig av Everton är att visa att de är redo att i alla fall börja utmana de sex etablerade storklubbarna, även om det inte nödvändigtvis måste betyda att de redan nu slår sig in bland dem i den slutliga tabellen. Men det är däråt Everton siktar, de var redan förra säsongen bäst av resten, och flera av de sex stora kan knappast ses som ouppnåeliga.

En invändning är självfallet att det inte finns något konkret värde med att slå sig in bland de sex stora klubbarna, då det ju inte ger någon Champions League-plats. Men vad som avses är nog mer det abstrakta värdet att kunna konkurrera på någorlunda jämn fot med de sex stora. Och när ett lag kan göra det har de även möjlighet att nå en av Champions League-platserna.

Men om det är den realistiska förväntningen på Everton så är Evertons realitet en helt annan för närvarande. Förlusten mot Man Utd var lagets tredje förlust på fem ligamatcher, de har bara gjort två mål på dessa fem matcher, och befinner sig för närvarande under nedflyttningsstrecket, även om det självfallet är alldeles för tidigt att börja se det som något oroande.

Det är samtidigt lätt att glömma vad de flesta pratade om redan innan säsongen startade, att Evertons spelschema under säsongsinledningen var något som plockat ur en febrig mardröm. Dessa fem matcher inkluderar matcher mot Man City, Chelsea, Tottenham och Man Utd, tre av dem på bortaplan. Att bara plocka en poäng från dessa matcher är kanske inte idealt, men knappast katastrofalt.

Det var inte svårt att förutse att Everton med ett sådant spelschema skulle få svårt att plocka poäng så här under inledningen av säsongen. Desto svårare kan tyckas med ett lag som genomgått så stora förändringar under sommaren. Det mer beständiga testet på Evertons förmåga inleds i själva verket nu, inför det kommande uppehållet, med hemmamatcher mot Bournemouth och Burnley.

Vinn dessa båda matcher och situationen börjar se betydligt mycket mer ljus ut för Everton. Vinn därefter mot Brighton efter landslagsuppehållet och sedan kan det verkligen vara läge att ladda för hemmamatchen mot Arsenal därefter. Det är inte den gångna månaden som definierar Evertons säsong. Det är den kommande månaden som ger oss definitionen.

Av den här anledningen tror jag inte Ronald Koeman löper någon reell risk att faktiskt få sparken av Everton. Det är kanske naturligt att det har börjat viskas om det, givet säsongsinledningen, givet förväntningarna, och givet att Frank De Boer redan så snabbt fått sparken. Men alla vet, inte minst Evertons styrelse, att det finns mycket kvar att hämta med Everton.

Med detta inte sagt att Ronald Koeman inte gör sina misstag. Det är tydligt att Everton inte har lyckats värva någon realistisk ersättare till Romelu Lukaku. Det är också tydligt att Everton saknar fart i laget, delvis på grund av skador men det är också spelare med fart som hamnar på bänken. Det är tydligt, inte minst mot Man Utd igår kväll, att Koeman är överdrivet defensiv i sin matchattityd.

Det är med det i bakhuvudet som Ronald Koemans beskrivning av en topp fyra-placering för Everton som helt orealistisk ändå blir intressant. Är det något han bara säger för att hantera förväntningar och deflektera kritik? Eller är det istället ett uttryck för en mer allmän syn att det inte är realistiskt för Everton att kunna konkurrera med de sex storklubbarna?

Om det senare, kanske i synnerhet efter att ändå ha spenderat £140m på spelare bara den här sommaren, finns kanske mer långsiktiga skäl för Everton att fundera på om Ronald Koeman är rätt manager för dem.

Peter Hyllman

HÖRNAN #5: Målfoto mellan Manchesterlagen i toppen av tabellen

TRE TANKAR

(1) Arsenal. Vi brukar ju närmast av gammal hävd och tradition behöva såga Arsenal efter stormatcher i ligaspelet, i synnerhet på bortaplan. Alltså kan det finnas skäl att peka på motsatsen när möjlighet finns. En poäng är alltid en poäng och ska respekteras. Arsenal borde kanske inte ha vunnit matchen även om möjligheten fanns. Framför allt var det en defensivt disciplinerad insats som lade grunden för poängen, och frågan måste naturligtvis ställas om det verkligen var någon tillfällighet att den kom utan Mesut Özil med i elvan.

(2) Bournemouth. Otroligt viktig vinst för Bournemouth som tar sina första poäng för säsongen hemma mot Brighton. En match som såg ut att kunna sluta illa när Brighton alls inte oförtjänt tog ledningen. Jordon Ibe vände matchen efter att ha blivit inbytt med två briljanta framspelningar. Ett exempel på värdet med spelare som inte enbart slår alibipassningar utan faktiskt vågar sig på nyckelpassningar, även om det innebär att några missas. Ett möjligt genombrott för Jordon Ibe i Bournemouthtröjan.

(3) Tottenham. Det går knappast att ifrågasätta Tottenhams kvaliteter. Men oavgjort mot Swansea innebär att de redan har tappat sju poäng på hemmaplan den här säsongen. Tottenhams anfallsspel har med rätta hyllats och inte minst Mauricio Pochettinos sätt att organisera anfallsspelet som vore det en maskin. Extremt effektivt när det går i lås. Frågan är emellertid om inte organisationen kommer med ett pris, för det är i sådana här matcher som mot Swansea som Tottenhams anfallsspel också kan ge ett mekaniskt och därmed förutsägbart intryck.

OMGÅNGENS VINNARE: Burnley

Turf Moor var Burnleys stora tillgång förra säsongen. Däremot tog de totalt bara sju poäng på bortaplan under hela säsongen. Den här säsongen har de redan plockat fem poäng på tre bortamatcher och är alltså obesegrade mot Chelsea, Tottenham och nu Liverpool. Inte för att dessa tre storklubbar nödvändigtvis har varit direkt dåliga utan för att Burnleys försvarsspel har varit fantastiskt bra, kombinerat med en bra anfallsidé. I slutänden väl så nära att vinna på Anfield som Liverpool någonsin var.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: –

Nej, ingen den här gången. De närmaste kandidaterna vore kanske Watford och Everton. Men Watford fick några sura mål i baken och sedan rann det iväg, hade ett antal farligheter själva men mötte ett strålande Man City. Everton lät det rasa iväg helt i onödan i slutminuterna, vilket är obra, men hade innan dess definitivt stört Man Utd och oroat Old Trafford. Inga riktiga loserinsatser.

OMGÅNGENS SPELARE: Sergio Aguero, Man City

Magisk insats av Sergio Aguero mot Watford. Rätt imponerande att lyckas sticka ut som ensam spelare när anfallet som helhet fungerar så bra som Man Citys gjorde mot Watford. De två första målen är möjligen standard för Aguero, men det tredje målet stod inte Leo Messi efter på något sätt.

OMGÅNGENS MÅL: Andrew Surman, 1-1 Brighton (h)

Flera snygga mål den här omgången. Kanske kom det snyggaste redan på fredagskvällen med Jordon Ibes klackpassning in i straffområdet till Surman som visar en sagolik kyla som läst in Lewis Dunks vanliga täckning, håller i bollen ett moment extra och sedan lugnt bara rullar in bollen i bortre hörnet. Klass.

OMGÅNGENS ?

Crystal Palace förlängde sin svit av måltorka till fem hela matcher, vilket med start från början av säsongen är ett nytt rekord. En mycket stor anledning stavas Christian Benteke som ser ut att spela helt utan självförtroende. Han vinner inga nickdueller, han tar inga löpningar utan är stillastående, och är helt isolerad i Crystal Palaces spel. Något Roy Hodgson måste åtgärda.

OMGÅNGENS !

Andra matchen i rad som Jamaal Lascelles vinner matchen åt Newcastle. Inte bara med sitt nickmål ska sägas utan också för en strålande mittbacksinsats som gjuter mod i hela laget, ett sant kaptensämne. Lascelles behövde kliva fram i en match som Newcastle borde ha avgjort långt tidigare.

OMGÅNGENS WTF?

Offsidedomsluten stod i centrum den här omgången. Man City fick god hjälp av några sådana. Samtidigt rykte det ur öronen på David Wagner efter sin match och det kan konstateras att om Huddersfield spelat efter Man Citys offsideregel hade de vunnit matchen mot Leicester. Små marginaler men kanske kan regeln göras lättare och tydligare?!

OMGÅNGENS LOL!

Så länge Wayne Rooney var kvar på planen stod det bara 1-0 till Man Utd och det var fortfarande en oviss matchutgång. Ronald Koeman byter ut Rooney i den 82:a minuten och därefter landar tre bollar bakom Jordan Pickford. Hyggligt av Man Utd att låta Rooney kliva av innan de plockade fram bulldozern.

OMGÅNGENS BTW…

Harry Redknapp. Antal poäng med Birmingham: 10. Antal värvningar med Birmingham: 14. Sparkad.

Väldigt prydliga svärmorsdrömmar till målvakter i Premier League.

Många röda kort för Chelsea på senare tid. Särskilt mot Arsenal av någon svårförklarad anledning.

Fin mottagning av Wayne Rooney på Old Trafford. Man Utd-fansen vet mycket väl vad de hade för spelare i Rooney, de behöver inte påminnas om det.

Man Utd har onekligen tagit för (god) vana att höja siffrorna i matchens slutskeden. Kan ge en något förljugen bild av matchen.

Peter Hyllman

Kan Arsene Wenger bevara sitt övertag på Antonio Conte?

Det är inte lätt att vara Arsene Wenger. Under de senaste tio åren har han hunnit med att få ett omryktat dåligt facit mot de allra flesta övriga storklubbar. Man City, Liverpool, Man Utd, Chelsea, de har samtliga besegrat Arsenal oftare än vad som är att anse som normalt i matcher mellan storklubbar. Ett dåligt facit som blivit något av en markör för Arsenals och Arsene Wengers brister.

Desto lättare i så fall att vara Antonio Conte. Han har inte varit med i engelsk fotboll ens i närheten av lika länge som Arsene Wenger, men under sitt dryga år i ligan har han ändå lyckats få något av ett övertag på de flesta andra tränare och storklubbar. Man Utd, Man City och Tottenham har alla förlorat mot Contes Chelsea och Liverpool fick bara 1-1 på Anfield.

Därför känns det nästan som någon form av absurditet att den ende manager Arsene Wenger faktiskt verkar ha fått någon form av övertag på är just Antonio Conte av alla. Eller att Antonio Conte ska behöva brottas med känslor av obehag mot just Arsene Wenger av alla. Men så är det sedan Arsenal vunnit tre av fyra matcher mot Antonio Contes Chelsea, varav de två senaste på Wembley.

Den första matchen är kanske inte att säga så mycket om, det var innan Chelsea hade hunnit hitta sina fötter under Antonio Conte. Andra matchen på Stamford Bridge blev en förutsägbar Chelseaseger. Men både i FA-cupfinalen och sedan i Community Shield var Arsenal det tydligt bättre laget, speglandes Contes föredragna trebackslinje med sin egen variant.

Arsenal har i båda dessa matcher lyckats med att exploatera utrymmet bakom Chelseas wingbacks. De är ett av få lag som har lyckats med det på ett hyfsat systematiskt sätt. Vi kan räkna med att det är något som Arsenal kommer försöka göra igen, och behöver göra igen. Rimligtvis kör de vidare med sin trebackslinje, som fungerat förut, och som kanske gör sig bäst i dessa matcher.

Förvisso har ett annat gemensamt drag i dessa båda matcher varit att Chelsea dragit på sig kostsamma röda kort. Det var i båda fallen tämligen onödiga kort att dra på sig och det fick inte minst Antonio Conte att uppgivet sucka om att han kanske behövde utforma en särskild taktik för att spela med tio man. Att försöka undvika röda kort vore kanske den mest effektiva taktiken.

Orosmolnet för Arsenalfansen borde vara laguppställningen. Arsene Wengers laguttagning till matchen mot Liverpool fick många att lyfta på ögonbrynen. Det borde vara givet att Sead Kolasinac spelar, liksom det borde vara givet att Alexis Sanchez och Alexandre Lacazette spelar, men man vet aldrig. Kanske är det bara mot Liverpool på Anfield som Wenger försöker ”hitta på” saker.

Kanske är det klokare att köra vidare på sitt grundkoncept. De problem Arsenal har haft i dessa matcher handlar dessutom knappast i första hand om taktiska uppställningar, utan om lagets organisation och spelarnas attityd. Det viktigaste är att spelarna är beredda på uppgiften och mentalt på rätt ställe, inte att ännu en gång i efterhand behöva prata om spelarnas brist på ”mental strength”.

När Alexis Sanchez inte startade mot Liverpool på Anfield förra säsongen så pratades det om taktiska skäl, vilket vi aldrig riktigt fick förklarade vilka dessa faktiskt var, även om det nog mer handlade om disciplinära skäl. Ingen vet varför Sead Kolasinac inte spelade på Anfield för några veckor sedan. Alexandre Lacazette spelade inte eftersom han behövde anpassa sig som det hette.

Det kan tyckas vara märkligt att värva en stjärnanfallare för mer än £50m för att sedan inte spela denne i sina största matcher. Desto märkligare är hur detta ständiga behov av anpassning verkar vara något unikt för Arsenal. Romelu Lukaku behövde sannerligen inte anpassas i Man Utd. Kanske är det för dagen mer relevant att inte heller Alvaro Morata behövde någon särskild anpassning.

Något säger detta kanske om hur mycket bättre laget Chelsea fungerar som organisation för närvarande. Eller närmare bestämt om hur Arsenal inte fungerar organisatoriskt. I lag med bra organisation och samspel mellan olika lagdelar och spelare brukar det normalt sett vara förhållandevis enkelt att integrera nya spelare. När detta inte går bra är det ofta ett tecken på brister i strukturen.

Å andra sidan får vi konstatera att Alexandre Lacazette absolut inte har presterat dåligt när han väl har spelat för Arsenal. Han har redan två mål i Arsenaltröjan och hade med lite mer tur kunnat haft ännu ett. Mot Liverpool och mot Köln spelade han som bekant inte. Han har alltså bara misslyckats göra mål i en enda match han faktiskt spelat. Alltså är det dumheter om han inte spelar.

Det handlar med andra ord kanske mer om att Arsene Wenger lyckas bekämpa sina egna impulser att ”hitta på något smart”. Det kan förvisso vara förståeligt att Wenger brottas med sådana impulser. Han vet naturligtvis mycket väl vad som kommer vara reaktionen om Arsenal skulle förlora dagens match. Men i den situationen har han satt sig helt och hållet själv.

Antonio Conte har å sin sida gjort ett strålande jobb med att bända den här säsongen till sin fördel. Snacket runt laget inför säsongen lät inte alls positivt och desto värre blev det efter förlusten mot Burnley i ligapremiären. Därefter har det däremot varit idel vinster för Chelsea, några av dem dessutom synnerligen imponerande. Chelsea känns återigen som ett lag att räkna med.

Vilket Chelsea har möjlighet att betona ytterligare den här dagen, och på samma gång slänga en rejäl näve grus i ett redan hackande Arsenalmaskineri. Men då krävs att Antonio Conte inte bara återfinner sin tappade röst utan ett sätt att besegra Arsene Wenger. Vilket i den galna och oförutsägbara värld som utgör Premier League är något han har haft märkligt svårt för.

Vilket får dagens match på Stamford Bridge att på förhand kännas jämnare och mer oviss än vad den kanske egentligen borde vara sett till var dessa båda lag befinner sig för närvarande.

Peter Hyllman

Patrick Crynes sista vilja är att Barnsley lyfter med Moneyball

Det hade kunnat vara bara ännu ett exempel på en engelsk klubb som såldes till en utländsk ägare. Men när Barnsley är på väg att säljas till ett konsortium under ledning av den kinesiske miljardären Chien Lee, som tidigare försökt köpa både Hull City och Middlesbrough, och som även äger Nice i Frankrike, så är det något som på flera sätt kittlar fantasin.

Det beror delvis på vilka som faktiskt är knutna till detta konsortium. Inte minst ett amerikanskt intresse via affärsmannen Paul Conway. Men dessutom Billy Beane som står för 10% av ägandet och går in i Barnsleys styrelse. Beane är, som kanske är bekant, mannen bakom moneyball-konceptet, förenklat att med låg budget och statistisk analys identifiera och köpa undervärderade spelare.

Ett koncept som blev rasande framgångsrikt inom baseballen, där Oakland Athletics bröt sönder mallen för hur amerikanska klubbar drevs. Det hela blev Hollywoodfilm med Brad Pitt i huvudrollen. Moneyball har under åren även varit ett hett samtalsämne inom engelsk fotboll, med flera klubbar som säger sig eller sägs tillämpa varianter av det, utan att riktigt göra det.

Kanske är Barnsley nu på väg att verkligen göra allvar av saken? Billy Beane själv har ett gediget intresse av fotboll, kanske för att det är den större idrott som rent statistiskt är mest underutvecklad, och där Beanes metoder därför kan ha störst värde. Han har tidigare gjort ett gästspel i AZ Alkmaar men har länge haft ett särskilt intresse för engelsk fotboll.

Grundprincipen bakom moneyball är förvisso ingen nyhet för Barnsley. De har de senaste åren byggt sitt lag runt förmågan att scouta och rekrytera de bästa spelarna och största talangerna från den engelska fotbollens lägre divisioner, en metod som bland annat vunnit Football League Trophy och playoff-finalen i League One för ett drygt år sedan.

Här finns ändå en känsla av att ta något befintligt och framgångsrikt och lyfta in det i framtiden på ett mer systematiserat sätt. Det är något gammalt som ömsar skinn och släpper fram det nya. Och just den övergången från gammalt till nytt ägarskap blir just vid den här tiden symbolisk för Barnsley på ett sätt som blandar samman metafor och hjärtskärande verklighet.

För samtidigt som ett nytt kinesiskt-amerikanskt moneyballägarskap är på väg att ta över Barnsley ligger klubbens gamla ägare bokstavligt för döden. Patrick Cryne lever, som han uttrycker det själv, på lånad tid efter att ha drabbats av cancer och väntar sig inte att leva säsongen ut. Cryne skrev själv i Barnsleys senaste matchprogram om vad som drabbat honom och vad som väntar.

http://www.bbc.com/sport/football/41249300?ns_mchannel=social&ns_campaign=bbc_match_of_the_day&ns_source=facebook&ns_linkname=sport

Patrick Cryne tog tillsammans med Gordon Shepherd och Barnsleys borgmästare Peter Doyle över som ägare för Barnsley 2004 sedan klubben kommit farligt nära konkurs under Peter Ridsdales tidigare ledning. Både Doyle och Shepherd lämnade tidigt Barnsley men Cryne har blivit kvar och fungerade under längre tid som en försiktig general i klubben.

Cryne förhöll sig länge förhållandevis passiv som ägare, men det blev tio år av turbulens för Barnsley under flera olika managers innan Barnsley, efter att ha flirtat med nedflyttning flera säsonger i rad, till sist åkte ur EFL Championship 2014. Men i och med nedflyttningen till League One började Patrick Cryne ta ett mer aktivt ägarskap, kanske också i samband med beskedet om sin sjukdom.

Det var i samband med denna väckarklocka Barnsley började arbeta mer systematiskt med sitt scoutingarbete. Det blev ett mellanår i League One innan Barnsley uppnådde dubbel succé under 2015-16 med två vinster på Wembley, först i Football League Trophy och sedan i playoff-finalen mot Millwall. Barnsley var tillbaka i EFL Championship igen, där framgångarna också fortsatt.

Patrick Cryne tog alltså över stafettpinnen i ett svårt läge för Barnsley och har därefter sprungit med den så långt hans kropp bokstavligt talat orkat. Det är ett tillfälle att lämna över stafettpinnen till nya ägare som är på samma gång passande som ofrånkomligt. Och som vanligt sker det med en känsla av ofullkomlighet, att man ville ha uppnått ännu mer:

”There are many things I wanted to achieve before my custodianship of our fabolous team ended at the hand of the grim reaper. Of course, I wanted to see us get back to the Premier League and make some enhancements to the iconic West Stand. /…/ Regarding this season, I think we will get stronger as it goes on and our team gels, not unlike the double Wembley season. I do not expect to live to see the ultimate outcome, but I travel in hope.”

Hjärtskärande som sagt. Ändå är känslan att Patrick Cryne lämnar över Barnsley i en mycket god position men också att han lämnar över Barnsley på kanske bästa möjliga sätt. Lilla Barnsley får nu en resursstark ägare och därmed kanske en helt annan förmåga att konkurrera i EFL Championship, och sikta mot vad som var ett av Crynes icke uppfyllda önskemål – att ta sig till Premier League.

Men överlämningen sker inte bara till en ny, rik ägare vem som helst utan till en ägare som med Billy Beane som delägare, rådgivare och styrelseledamot motsvarar en liknande form av filosofi och klubbmodell som ligger bakom Barnsleys framgångar under senare år. Ett ägarskap som kan förväntas handla inte bara om ”money” utan även om ”ball”.

Motstridiga känslor av sorg och framtidsoptimism blandas alltså på Oakwell när Barnsley tar emot Aston Villa i EFL Championships kvällsmatch. Ett ledsamt farväl på tröskeln till en ännu ljusare framtid. Den grå regngardinen rullas tillbaka, för en vision av vita stränder och gröna länder under en snabb soluppgång. Barnsley kan sörja men Barnsley kan även hoppas.

Hoppas på att inom en inte alltför avlägsen framtid ta sig tillbaka till Premier League. Men också hoppas på vad helt säkert även Patrick Cryne hoppas på mer än något annat just den här kvällen, att vinna mot Aston Villa.

Peter Hyllman

Målen måste komma för Southampton och Mauricio Pellegrino

Southamptons supportrar måste känna att det har gått troll i saken. Kritiken mot Ronald Koeman var ett för defensivt mindset. Besvikelsen med Claude Puel var en fråga om defensivt spel och för få mål och han fick därefter sparken efter säsongen, trots en åttondeplats i ligan och en cupfinal. Oförmågan att göra mål var en hämsko runt Southamptons fötter.

Det är alltid vanskligt att göra några utfästelser så här tidigt på säsongen, särskilt när det alltså gäller en helt ny tränare, men inledningsvis ser Mauricio Pellegrino ut att brottas med exakt samma problem. Southampton har misslyckats med att göra mål i tre av sina fyra ligamatcher så här långt. Lätt uppseendeväckande i sig. Desto mer när motståndet har varit Swansea, Huddersfield och Watford.

De som har som arbete att följa Southampton dagligen pratar om en väsentlig skillnad mellan träning och match där Southamptons spelare ser väldigt bra och vassa ut på träning och gör mål i mängder, bara för att det sedan ska gå totalt i lås när det väl blir match. Vilket kanske vittnar om psykologins betydelse, eller att Southamptons träningar möjligen inte är alldeles ändamålsenliga.

Det såg å andra sidan ut på ett liknande sätt när Southampton mötte Swansea i den första omgången. Anfallsspelet som sådant var snabbt, finurligt och systematiskt, men översattes inte i tillräcklig utsträckning i målchanser, även om dessa inte saknades, och därmed heller inte i mål. Det finns med andra ord goda tendenser till anfallsspel i Southampton, men ingen slutprodukt.

Det är en jämförelse med föregående säsong som inte precis talar till Mauricio Pellegrinos fördel. Förra säsongen hade Southampton förvisso svårt att göra mål men skapade å andra sidan målchanser i fullgod utsträckning. Den här säsongen har antalet målchanser per match i princip halverats. Om Southamptons fans var missnöjda förra säsongen bör de känna detsamma och mer därtill nu.

Nu finns det i och för sig tid att hinna ändra på detta. Southampton ligger knappast illa till i tabellen ännu, och mycket litet talar väl egentligen för att de skulle behöva bli indragna i någon nedflyttningsstrid. Mauricio Pellegrino förtjänar mer tid på sig att visa att han kan få Southamptons spel att fungera, även om smekmånaden börjar löpa mot sitt slut för honom.

Just av den anledningen känns dagens match mot Crystal Palace så viktig för Southampton och för Mauricio Pellegrino. Det vore en utmärkt chans att vinna en match mot tabelljumbon, ett lag som dessutom inte ens har lyckats göra ett enda mål den här säsongen. Dessutom en utökning av poängavståndet till just Crystal Palace till åtta poäng.

Förlust däremot och avståndet ser plötsligt betydligt mindre ut och det börjar bli trångt därnere på tabellens undre halva. Därför kan jag tänka mig att Mauricio Pellegrino drog en och annan svada när beskedet kom att Crystal Palace sparkade Frank De Boer och anställde Roy Hodgson. Plötsligt blev det här en betydligt mer oberäknelig match och en potentiellt betydligt tuffare match.

Intressant är naturligtvis även matchen eftersom det kan vara ännu ett steg åt att integrera en av sommarens stora cry-babies i laget igen. Alexis Sanchez och Philippe Coutinho kanske drog på sig de riktigt stora rubrikerna den här sommaren, men Virgil Van Dijk har förmodligen krånglat mer än någon av dem och betyder troligtvis mest för sitt lag av de tre.

Men det gäller försvaret. Southamptons stora fokus mot Crystal Palace måste vara att göra mål. Hittills den här säsongen har Southampton bara lyckats göra ett enda spelmål. Manolo Gabbiadini var den som gjorde målet och det är också han som har spelat hittills under säsongen, även om flera har gett uttryck för att hellre se Charlie Austin som ordinarie anfallare.

Till stor del känns detta som en ren självförtroendeförmåga. Att ha svårt att göra mål gör det i sig svårare att göra mål. På så vis är Southamptons målproduktion något som mycket väl kan vända på ett ögonblick. Medgång i det avseendet och plötsligt kan allt lossna, passningarna blir mer distinkta, löpningarna vanligare, anfallen mer kreativa och avsluten mer bestämda.

Än så länge finns egentligen inga skäl att tänka att Southamptons svårigheter att göra mål är direkt taktiskt betingade. Om inte annat har Mauricio Pellegrino ännu inte fått nog med tid att verkligen utveckla sitt system. Men det är viktigt för Pellegrino att visa på kontinuerliga framsteg. Och inget mått på det kommer vara viktigare den här säsongen än just målskyttet.

Det problemet har hemsökt Southampton under de senaste åren. Både Ronald Koeman och Claude Puel fick kritik för det. Det är problemet som Mauricio Pellegrino är anställd att hitta en lösning på. Gärna med början redan idag mot Crystal Palace.

:::

Watford ett av tre ännu obesegrade lag den här säsongen. Kan de fortsätta vara det efter matchen mot Man City?

:::

Viktiga hemmamatcher både för Liverpool och Tottenham.

Peter Hyllman

Bournemouths besvär beror på att de är "stuck in the middle"

Det har pratats om kris i Crystal Palace med fyra förluster på deras fyra första matcher och som en konsekvens fick även Frank De Boer sparken och ersattes med Roy Hodgson. Någon som kanske är tacksam för att det har dragit till sig all uppmärksamhet är Eddie Howe, vars säsongsinledning med Bournemouth har varit exakt lika illa den.

Även Bournemouth har förlorat sina fyra första ligamatcher, och de har samma svaga målskillnad som Crystal Palace, med den lilla skillnaden att de både gjort och släppt in ett mål mer. De skulle möjligen kunna försvara sig med att ha haft ett något tuffare spelschema än Crystal Palace, men spelmässigt har det nog sett precis lika illa ut.

De som vill mana till lugn pekar på att Bournemouth bara tog totalt en poäng mer i exakt motsvarande matcher förra säsongen. Jämfört med förra säsongen, som är Bournemouths bästa ligasäsong någonsin, ligger de alltså bara en enda poäng back. Men den typen av jämförelser blir sällan särskilt rättvisande och tenderar fördunkla mer än de upplyser.

Varje säsong är sin egen resa och hur den resan påbörjas avgör hur den därefter avslutas. Att Bournemouth har haft två förhållandevis bra säsonger i Premier League bygger på två bra inledningar på dessa säsonger, från vilka de kunnat bygga vidare. Att hamna efter redan från början och tvingas försöka äta upp ett försprång ger en helt annan situation och en helt annan psykologi.

Inte minst därför har kvällens alternativa sydkustderby hemma mot Brighton fått sådan stor betydelse för Bournemouth och för Eddie Howe. De måste få igång sin säsong ikväll. Brighton är en nykomling och således en motståndare som Bournemouth måste förväntas kunna besegra. Att förlora skulle placera dem sju poäng efter Brighton samt göra känsloläget runt klubben än mer labilt.

Att Eddie Howe har gjort sitt bästa för att piska upp stämningen inför kvällens match mot Brighton är alltså ingen överraskning. Han har uppmanat spelare och supportrar att inspirera varandra den här kvällen. Flera spelare har även de gett sin syn på matchens betydelse. Allt handlar den här kvällen om att sluta leden och göra hemmaplan till en så stor fördel som bara möjligt.

Eddie Howe har naturligtvis ett väsentligt större förtroendekapital än vad till exempel Frank De Boer någonsin skulle kunna ha. Howe är mannen bakom att ha guidat Bournemouth från League Twos källarvåning hela vägen upp till Premier League, en smått fantastisk resa. Det ger honom en trygghet att arbeta vidare även om spelet och resultaten börjar visa på motvind.

Samtidigt måste den här säsongen ses som något av ett vägskäl både för Eddie Howe och för Bournemouth. Howe har betraktats som the next big thing inom engelsk fotboll under några år. Frågan är om han förmår lyfta Bournemouth ännu ett steg eller om resan har kommit till vägs ände. En annan fråga är vad som sker om Bournemouth faller bakåt och kanske åker ur Premier League.

Under sina hittills två säsonger i Premier League har Bournemouth gett ett ofta mycket sårbart intryck. För naiva mot storklubbarna och samtidigt för lättviktiga mot mer jämbördigt motstånd. Det har känts givet att Bournemouth skulle dras med i nedflyttningsstriden men de har ändå i slutänden lyckats hålla sig utanför den. Kommer de dras med den här säsongen?

Det som har varit Bournemouths svagheter förut ser fortsatt ut att vara deras svaghet. Deras centrallinje känns alldeles för svag. Mittförsvaret är tämligen vekt och deras centrala mittfält har normalt sett väldigt svårt att faktiskt kontrollera en matchbild. Just detta är också ett område som Eddie Howe har misslyckats eller struntat i att faktiskt förstärka under dessa säsonger i Premier League.

Problemet med Bournemouths mittfält är att det gör varken eller. Det bidrar inte överdrivet mycket till anfallsspelet, det är inte många mål som kommer därifrån och Bournemouths antal chanser per match är näst lägst i ligan. Det bidrar inte heller med något större skydd till försvaret där Bournemouth återigen släpper till flest chanser per match tillsammans med Swansea och Burnley.

”Stuck in the middle” är ett vanligt uttryck inom strategilitteraturen för företag och organisationer som till viss del har fallit i fällan att försöka göra lite av varje istället för att verkligen fokusera på något mer specifikt, och därmed blir rätt svaga på det mesta. God strategi handlar oftast om att välja (bort). Kanske är det en fälla även Eddie Howe och Bournemouth hamnat i, de är stuck on the middle.

Vad ska då Eddie Howe välja? En rent okulär analys av Bournemouths prestation de senaste säsongerna visar att målskyttet inte är något större problem för dem, de levererar mål ungefär i enlighet med vad som kan förväntas av dem och deras ligaplacering. Däremot släpper de in mål i en takt som mer motsvarar nedflyttning. Rent logiskt är det alltså där det finns mest värde att hämta hem.

Vilket borde tala för att Lewis Cook lär få en större roll i Bournemouth. Cook är en mycket lovande defensiv mittfältare värvad inför förra säsongen från Leeds, en värvning som fortfarande grämer Leeds supportrar. Under sommaren var han lagkapten för Englands U20-lag i VM som vann guld. Ändå har han hittills den här säsongen bara spelat en enda match i Ligacupen.

Eddie Howe har ägnat de senaste säsongerna åt att systematiskt försöka förstärka framför allt Bournemouths anfall och offensiva kantpositioner. Med viss framgång samtidigt som hans största värvningar där än så länge inte har fått någon konkret positiv effekt. Även målvaktsposten och mittförsvaret har sett förstärkningar. Men centralt mittfält verkar existera i något slags vakuum.

Om Eddie Howe hoppas kunna utveckla Bournemouth vidare är det området som framför allt behöver förstärkas. Om Eddie Howe hoppas kunna hålla Bournemouth kvar i Premier League är det definitivt ett område som behöver förbättras.

Peter Hyllman

Vilka klubbar vore aktuella om Carlo Ancelotti vill till Premier League?

Det pratas förvisso alltid om att tränare ska lämna eller få sparken av europeiska storklubbar, åtminstone så fort det inte råder fullständig harmoni. Det ska inte alltid tas på något större allvar. Men när det på samma gång kommer rapporter att Carlo Ancelotti planerar återvända till Premier League nästa säsong, och Julian Nagelsmann mer eller mindre går ner på knä och friar till Bayern München, är det lätt att tro att under röken så brinner åtminstone något.

Det räckte med andra ord med en enda vinst mot ett truligt Bayern München för Julian Nagelsmann att förtränga att han blev tagen till skolan av Jürgen Klopp och Liverpool för bara några veckor sedan, där Klopp själv knappast framstår som något taktiskt tränarsnille för närvarande. Återstår att se om Bayern Münchens uppvisar samma förmåga till förträngning. Hur som helst är så klart tanken om Carlo Ancelotti tillbaka i Premier League högst intressant.

Den är intressant eftersom det inte på något sätt känns uppenbart vilken klubb som i så fall vore aktuell. Carlo Ancelotti är vad bara kan beskrivas som en av den europeiska fotbollens supertränare, vilket ett CV med Juventus, Milan, Chelsea, PSG, Real Madrid och Bayern München onekligen demonstrerar. Visst finns det goda skäl för Ancelotti att vilja ta sig till Premier League, onekligen supertränarnas främsta hemvist för närvarande. Men med vilka?

Uteslutningsmetoden blir på något sätt informativ. Båda Manchesterklubbarna har investerat sig själva hårt i Pep Guardiola respektive José Mourinho och det finns för närvarande absolut ingenting som skulle tyda på att någon av dem är på väg att lämna sin klubb. Dessa båda klubbar har med andra ord redan sin supertränare, och de lär av den anledningen inte vara något alternativ för Carlo Ancelotti, som alltså får söka sig någon annanstans.

Ett intuitivt alternativ vore så klart Chelsea, där Carlo Ancelotti redan har varit en gång tidigare med viss framgång. Förvisso kan Chelsea anses befinna sig i samma läge som Manchesterklubbarna, de har redan sin supertränare i Antonio Conte. Och även om relationen mellan Chelsea och Conte kanske inte har känts helt friktionsfri så finns egentligen mycket litet som talar för att han skulle vara på väg att lämna. Dessutom tveksamt om Ancelotti vill återvända.

Liverpool kan uteslutas av liknande skäl. De har redan Jürgen Klopp och det finns om möjligt ännu mindre än i någon av de redan nämnda klubbarna som talar för att Liverpool och Klopp skulle gå skilda vägar. Arsenal skulle möjligen kunna vara en möjlighet, om Arsene Wenger väljer att lämna klubben efter den här säsongen. Wenger skrev däremot på ett tvåårskontrakt i somras och han är som vi redan vet notoriskt ovillig att lämna Arsenal.

Tottenham kommer aldrig självmant säga upp Mauricio Pochettino och dennes väg till någon av de andra engelska storklubbarna är för närvarande blockerad på samma sätt och av samma skäl som för Carlo Ancelotti. Vad som däremot skulle kunna hända är att Barcelona eller PSG skiljer sig från sina respektive hyfsat lågprofilerade tränare och att detta skulle vara omöjligt för Pochettino att motstå. I så fall skulle Tottenham vara ett fullt troligt alternativ för Ancelotti.

Everton kan kanske redan sägas ha gått igenom den processen med Ronald Koeman den här sommaren. Barcelona bytte tränare och Koeman var ett av namnen som nämndes. Han blev dock inte utvald och därmed blev Koeman kvar i Everton. Det hela skulle möjligen kunna upprepa sig med PSG alternativt någon av Milanoklubbarna, men det troligaste alternativet är ändå att Koeman blir kvar i Everton.

Med hjälp av uteslutningsmetoden har vi då eliminerat flertalet av de största klubbarna i Premier League. De är inte alla omöjliga destinationer för Carlo Ancelotti, men de måste betraktas som i alla fall osannolika. Det är ett rätt spännande prospekt, eftersom det betyder att det måste finnas andra klubbar som i så fall är sannolika, och för vilka det vore något närmast revolutionerande att anställa en manager som Carlo Ancelotti.

West Ham. Inledningsvis det mest uppenbara alternativet. Förtroendet för Slaven Bilic är minst sagt skakigt. West Ham är en klassisk engelsk klubb med stora ambitioner utan att riktigt ha haft någon plan för att förverkliga dem. En stor arena, en bred supporterbas och inte minst hemmavisten i London är faktorer som mycket väl kan fresta Carlo Ancelotti. Onekligen ett kliv in i finrummet för West Ham i så fall.

Newcastle. Ska det talas om sovande jättar inom engelsk fotboll är det omöjligt att inte ha med Newcastle i samtalet. En stor, klassisk klubb uppe i nordöstra England, välkänd över hela världen, en massiv och entusiastisk supporterbas, en stor arena, en proper football club. Newcastles supportrar vill nog helst ha kvar Rafa Benitez men frågan är om Benitez vill vara kvar. Mike Ashleys ägarskap är ett problem, men Carlo Ancelotti har jobbat för svåra ägare förut.

Leicester. Även om Leicesters ligatitel möjligen var en engångsföreteelse så ska det heller inte underskattas hur den ligatiteln faktiskt har placerat Leicester på den europeiska fotbollskartan. Det är inget dåligt fotbollslag Leicester håller på att bygga på resterna av sitt gamla lag. Craig Shakespeares längre framtid som tränare får anses vara osäker. De thailändska ägarna har haft positiva upplevelser med italienska tränare förut.

Stoke. Den här känns lite lurig men i mina ögon samspelar tre olika faktorer för att göra detta till ett fullt möjligt alternativ för Carlo Ancelotti. Stoke har under en längre tid strävat efter att spela en mer offensiv och positiv fotboll, Stoke har samtidigt strävat efter att ta nästa kliv uppåt i sin utveckling utan att riktigt lyckas, och Mark Hughes har efter att inledningsvis ha lyft laget stannat upp något i utvecklingen. Carlo Ancelotti vore en genuin hävstång.

Leeds. Det här må synas som ett rejält långskott men det kan vara värt att lyssna innan man stenar mig. Det bygger för det första på att Leeds tar sig upp i Premier League, och det ser sannerligen inte ut att vara omöjligt. Om de lyckas kommer säkert de flesta tycka att Leeds bör behålla Thomas Christiansen, men det vore inte första gången en klubb ”byter upp” sig när de väl tagit sig upp i Premier League. Leeds är en storklubb, Andrea Radrizzani är italienare.

Så tänker hur som helst jag. Hur tänker ni?

Peter Hyllman

Vilket bättre sätt att resa sig finns för Arsenal än att vinna Europa League?!

Kontrasten känns i sig själv absurd. Efter att Arsenal förlorat UEFA-cupfinalen 2000 mot Galatasaray på straffar var spelare och lagledning synbart bedrövade och besvikna, Arsenal var då ett av Englands och Europas allra bästa fotbollslag och hade ställt ut ett starkt lag genom hela turneringen i syfte att vinna en europeisk cupturnering. Sådan var inställningen då.

17 år senare och Arsenal kan endast med en mycket generös definition räknas bland Englands och Europas allra bästa fotbollslag. De befinner sig återigen i Europa League (UEFA-cupen) men den här gången handlar tongångarna mer om att hellre prioritera ligaspelet, om att vila sina bästa spelare i turneringen, och om att betrakta titeln mer som någon form av andrasortering.

Det är svårt att inte se att detta hänger samman. Ett tungt vägande skäl att Arsenal runt millennieskiftet var ett så formidabelt lag är att de ville vinna alla matcher och alla cuper de deltog i, de drevs av en vilja att vara bäst. Arsenals nuvarande problem kan alla spåras tillbaka till att det har krypit in en acceptans av att inte vara bäst, en förnöjsamhet med att i alla fall vara nästan bäst.

Något sötsurt skulle kunna konstateras att om nu Arsenal och Arsene Wenger har ägnat åtminstone de senaste tio åren åt att etablera Arsenal som ett andra klassens fotbollslag så vore det väl om inte annat därför rätt märkligt av Arsenal att anse sig för fina för en andra klassens fotbollsturnering. Europa League känns ju onekligen som en cup för just de som är nästan bäst.

Men det finns självfallet en mängd andra skäl för Arsenal att gå för vinst i Europa League. Den mest konkreta och uppenbara är naturligtvis att Europa League ger en plats i Champions League, och är en utmärkt backup-plan. Någon tillfällighet är det inte att engelska storklubbar plötsligt börjat prestera i Europa League sedan UEFA genomförde den förändringen; ett väl fungerande incitament.

Det kan inte heller blundas för att det vore något Arsene Wenger själv skulle behöva. Den tomma rutan i hans eftermäle med Arsenal är frånvaron av stora framgångar i europeiskt cupspel. Wenger är troligtvis den störste fortfarande aktive managern att aldrig ha vunnit en europeisk cup. Dessutom den ende att ha förlorat finaler i samtliga tre stora europeiska cupturneringar.

Ett annat uppenbart skäl är den dåliga stämning av negativism som omgärdar Arsenal som klubb och har blivit ett konkret problem för Arsenal som lag. Vid sidan av en fullständigt osannolik ligatitel är en Europa League-triumf Arsenals bästa och enda chans att göra något åt den. Det må vara en andra klassens turnering, men det gör inte resan, minnena och känslorna mindre värda.

En annan sak med Europa League är att det är en unik turnering på så vis att Arsenal kommer att genomföra förmodligen varje match i turneringen som rätt klara favoriter. Just detta är något Arsenal genomgående har haft problem med vilket också ställt till det i ligaspelet. Att lyckas hantera den situationen vore värdefullt på flera sätt för Arsenal, en positiv erfarenhet att bära med sig.

En positiv sak med att vinna Europa League är betydelsen för självkänslan relativt sina närmaste rivaler. En god sak för Man Utd med att vinna Europa League, inte huvudsaken men väl en lustig sidosak, var hur det så tydligt gick Man City-fansen på nerverna, och norpade strålkastarljuset. Givet Tottenhams vinst mot Dortmund igår kväll ska inte den betydelsen för Arsenal underskattas.

Alla dessa skäl innebär inte att Arsenal och Arsene Wenger för den sakens skull gör fel som roterar mängder av spelare till Europa League, specifikt den här kvällens match i Europa League mot Köln. Arsenal är självfallet bra nog att både vinna den här matchen och ta sig vidare från gruppspelet mer eller mindre oavsett vilket lag de än ställer ut på planen. Annars justerar man efter hand.

Men det är något med Arsenals retorik kring Europa League som behöver förändras. Ingen förväntar sig att de ska måla upp Europa League till något det inte är, men det kan med intill visshet gränsande sannolikhet sägas att inget lag någonsin har vunnit en turnering efter att ha ägnat tid och energi åt att på olika sätt konstatera hur oviktig och meningslös den är.

Kanske är det i första hand en fråga för Arsenal att faktiskt äga sin egen situation. Arsenal befinner sig i Europa League på grund av sina egna brister och tillkortakommanden. Det må vara hänt. Den större frågan är då hur detta hanteras. Äger man situationen bäst genom att gråta över spilld mjölk eller genom att göra bästa möjliga av den och försöka vinna det som finns chans att vinna?!

Detta att äga sin situation har inte varit Arsenals paradgren under de senaste tio-tolv åren. Även här är det svårt att inte se hur det hänger samman med klubbens nuvarande situation. Ta tillvara möjligheten till europeisk framgång, till matcher mot nya och ovanliga motståndare. Långsiktig framgång bygger inte på att aldrig falla – alla faller! – utan på förmågan att resa sig igen.

Vilket bättre och mer lyckomaximerande sätt att resa sig på finns realistiskt sett för Arsenal den här säsongen än att vinna Europa League?!

Peter Hyllman

Början på slutet för Tottenham eller början på något stort i Champions League?

Den som faller av hästen gör klokast i att så snabbt som bara möjligt hoppa upp i sadeln igen brukar det ju sägas, annars riskerar det bli så att man aldrig riktigt vågar sig upp igen. Och det är onekligen vad vi också skulle kunna säga om Tottenhams Champions League-spel den här säsongen, att det verkligen handlar om att omedelbart ta sig tillbaka upp på hästen.

Tottenham ramlade av hästen hårt och handlöst förra säsongen. Det var förvisso en tuff grupp de lottades i men det var ändå ett gruppspel i vilket Tottenham bör ha varit besvikna över sin egen insats. Ovana vid Wembley, någon olycklig skada, bristande rutin av Champions League och några rätt märkliga taktiska beslut av Mauricio Pochettino gjorde att de slutade trea i gruppen.

Både grupplottning och spelschema har sett till att Tottenham inte har någon som helst startsträcka den här säsongen, om de vill göra bättre ifrån sig den här gången och ta sig till slutspel. Real Madrid och Dortmund utgör mer eller mindre tuffast möjliga motstånd i gruppspelet, även om de i sin tur knappast bör jubla över att ha lottats mot Tottenham heller.

Det lustiga med den grupplottningen är så klart att även om Real Madrid är favoriter att gå vidare så finns det faktiskt en inte försumbar chans att de senaste årens absoluta dominanter i Champions League den här säsongen åker ut redan i gruppspelet. Vilket möjligen är feltänkt av mig. Som vi ju alla vet åker aldrig spanska lag ut även när de slutar trea i sin grupp.

Men att för Tottenhams räkning hitta den absoluta nyckelmatchen i den här gruppen känns inte särskilt svårt. På förhand står den andra slutspelsplatsen mellan dem och Dortmund. Att vinna på hemmaplan mot Dortmund vore alltså ett fantastiskt viktigt resultat. Och som av en ren händelse råkar just matchen hemma på Wembley mot Dortmund vara Tottenhams allra första match.

Utfallet i kvällens match kommer påverka gruppspelets hela fortsatta karaktär för Tottenham. Vinn mot Dortmund och Tottenham kan i nästa match mot APOEL ge sig själva ett riktigt bra läge i den här gruppen, med betydligt mindre press på sig själva inför det kommande dubbelmötet mot Real Madrid. Förlora mot Dortmund och gruppen måste därefter genomföras i brant uppförsbacke.

Det finns alltså inte tid och utrymme för Tottenham att växa sig in i den här säsongens upplaga av Champions League. Till skillnad från Man Utd och Chelsea möter de inte i första omgången Basel och Qarabag. Till skillnad från Liverpool väntar inte betydligt bekvämare motstånd efter matchen mot Sevilla. Tottenham måste genast visa att förra säsongens lärdomar har gett praktisk effekt.

Wembley. Den här symfonin ljuder förvisso fortfarande både stark och fin, men förra säsongen var det tydligt hur kombinationen av Wembley och Champions League gav Tottenham någon form av scenskräck. Ännu den här säsongen har inte Tottenham vunnit på Wembley, förra säsongen vann Tottenham bara mot CSKA Moskva på Wembley. Detta av ett lag som var obesegrade på hemmaplan i ligaspelet. Tottenham måste ha vant sig vid scenen nu.

Misstagen. Det blev ett tema för Tottenham under det europeiska cupspelet förra säsongen, de för dem så okaraktäristiska försvarsmisstagen. Motståndarna bjöds ofta på väldigt billiga mål på ett sätt som vi nästan aldrig ser i Premier League, vilket gav Tottenham ett berg att bestiga i nästan varje match, och det blev en salig soppa av orutin och självtvivel. Något som i sin tur satte ännu mer press på vad som skulle visa sig bli en krampaktig offensiv.

Offensiven. Delvis påverkat av en olycklig skada på Harry Kane, men Tottenham lyckades aldrig få till samma energi och frenesi i sitt anfallsspel som de därefter visade upp så ofta under säsongen. Tottenham kontrollerade till stora delar matchtempot och bollinnehavet men det blev oftast impotent och mycket mer endimensionellt än vad vi vant oss vid att se dem. Endast sex mål på sex matcher, varav fyra mot CSKA Moskva, talar sitt tydliga språk.

Laguttagningen. Att Mauricio Pochettino är en väldigt skicklig manager går inte att betvivla, men förra säsongens gruppspel i Champions League innehöll ändå vad man kan se som några av hans hittills enda större misstag på jobbet. Det syntes framför allt i laguttagningarna där viktiga och heta spelare flera gånger började på bänken. Kanske ett mått av underskattning. Kanske en benägenhet att göra saker svårare än de behöver vara, vilket fick luften att gå ur laget.

Individerna. Nyckeln till Tottenhams framgångar är deras väldigt starka kollektiv med god organisation i både försvarsspel och anfallsspel, och vassa övergångar mellan försvar och anfall. Samtidigt är Champions League, och framför allt de riktigt stora matcherna, en scen som kräver att de stora individerna träder fram och lyfter sina lag, inte gömmer sig eller blir en i mängden. Dags för Harry Kane att glänsa i Europa. Dags för Dele Alli att växa upp. Dags för Christian Eriksen.

Tottenham kan så klart förbanna sin tur i lottningen. Det finns ändå något vackert och något att glädjas för med den grupp de ändå fick. För dem, precis som för Chelsea, börjar verkligen Champions League på fullt allvar redan i gruppspelet, det vill säga redan under hösten. De ställdes inte, till skillnad från Liverpool, Man Utd och Man City, mot glorifierat Europa League-motstånd.

Varför vill man egentligen som klubb delta i Champions League? Jo, naturligtvis för det så väldigt speciella att få spela matcher som just dessa matcher mot Real Madrid och Dortmund. När man sedan möter dem spelar kanske egentligen mindre roll. Att åka ur gruppspelet mot sådant massivt motstånd vore inte i sig något stort misslyckande, än mindre något fiasko, för Tottenham.

Det beror på sättet Tottenham i så fall åker ut. Vad Tottenham trots allt måste visa den här säsongen är att de befinner sig på en sådan spelmässig nivå att de faktiskt kan besegra lag som Real Madrid och Dortmund, att de faktiskt kan gå vidare ur gruppen, oavsett om de sedan gör det eller ej. Med tre så starka lag i gruppen måste naturligtvis ett av dem med nödvändighet ”misslyckas”.

Kan Tottenham visa detta så har de inte misslyckats i Champions League den här säsongen, oavsett om de skulle sluta trea i gruppen. Om de däremot gör samma släta figur i gruppspelet som de gjorde förra säsongen, och inte har något på allvar att göra med slutspelsplatserna i slutänden, och förra säsongens misstag upprepar sig, då måste Tottenham betrakta det som ett misslyckande.

Helst av allt vill Tottenham naturligtvis gå vidare från gruppen. Något de är fullt kapabla att göra. Men ska Tottenham lyckas med den uppgiften vore en vinst mot Dortmund på Wembley ikväll onekligen att rekommendera. Champions League avgörs under våren brukar det ibland sägas. För Tottenham avgörs kanske Champions League redan i september, kanske redan ikväll!

Med ett återstående dubbelmöte mot Real Madrid och en bortamatch mot Dortmund känns en bra start helt nödvändig för Tottenham. Att i det läget ge Dortmund ett trepoängsförsprång vore att högst sannolikt även göra Tottenhams början i Champions League till början på slutet. Men vad vore i så fall ett eget trepoängsförsprång?

Kanske början på något stort?!

Peter Hyllman