Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

"That Time of the Month" – En koll på Englands reserv- och akademiligor

Det har efterfrågats en genomgång av Englands reserv- och akademiligor, en idé jag själv gått och burit på ett tag dessutom.

Det här är ett första försök till en sådan, och min tanke är att ha det som ett återkommande moment.

Så här inledningsvis ägnar jag lite energi åt att introducera de båda ligorna och hur de är uppbyggda. Jag gissar att det inte är alla som är fenor på det, jag var det definitivt inte.

En fråga man kan bära med sig när man läser det här är i vilken utsträckning framgång i dessa båda ligor är en predikator för framgång också på A-lagsnivå – och om det i så fall i det avseendet är någon skillnad mellan reserv- och akademiligor.

Själv arbetar jag med en känsla av att Premier Reserve League i det avseendet är en bättre värdemätare – spelarna är äldre och ”närmare” A-truppen.

…………………………………………………

Men först apropå frågor – Veckans fråga, ”the Lalle Edition”

Rätt svar på frågan vilken som var Premier Leagues allra första målskytt, för vilka han spelade och mot vilka han gjorde mål var:

Brian Deane, för Sheffield United mot Man Utd.

Rätt svar på det hade Linhem och, via mailen, Johan. Props också till Arsenal-sirre som drog till med den klart målsniffande gissningen Dion Dublin, och som inte likt vissa andra – inga nämnda, inga glömda – ägnar sig åt vad Wenger med all säkerhet skulle kalla för Googledopning.

Maila mig era förslag på Veckans fråga (med svar) så tar jag dem i tur och ordning, och så får jag dessutom ett mått på hur intresserade ni verkligen är av att ha kvar momentet.

…………………………………………………

PREMIER ACADEMY LEAGUE

Premier Academy League utgör den högsta nivån av ungdomsfotboll i England och utkämpas mellan de 40 klubbar som är licensierade att ha en egen ungdomsakademi.

Tävlingen grundades i sin nuvarande form 1998 och var inledningsvis uppdelat i en U19-nivå och en U17-nivå. Inför säsongen 2004/05 formades ligan om till en enda U18-nivå.

Premier Academy League är uppdelat i fyra regionalt baserade grupper. Varje lag möter sina gruppmotståndare två gånger samt spelar tio matcher mot motståndare från övriga grupper. Totalt ger det 28 matcher per säsong.

De fyra gruppvinnarna möter varandra i ett playoff, uppdelat på semifinaler och en final.

Arsenal har vunnit de två senaste årens Premier Academy League, senast i en spännande final mot Nottingham Forest där slutsiffrorna skrevs till 5-3. De olika vinnarna av Premier Academy League i dess olika format sedan 1997/98 är:

Arsenal – 3 U18, 1 U19 och 1 U17
Blackburn Rovers
– 1 U18, 1U19 och 1 U17
Aston Villa
– 1 U18 och 1 U19
Southampton
– 1 U18 och 1 U19
West Ham
– 2 U19
Nottingham Forest
– 1 U19
Leicester
– 1 U18
Ipswich
– 1 U17
Newcastle
– 1 U17
Leeds
– 1 U17

:::   :::   :::

Premier Academy League 2010/11

Sex omgångar in på säsongen så börjar de fyra grupperna så smått få något utav en form.

:::

Academy Group A

1: Norwich, 15pts (+11) – 2: Fulham, 10pts (+2) – 3: Crystal Palace, 9pts (-1) – 4: Arsenal, 8pts (-1) – 5: Charlton, 8pts (-4) – 6: West Ham, 7pts (+2) – 7: Chelsea, 5pts (-4) – 8: Ipswich, 5pts (-8) – 9: Southampton, 4pts (-5) – 10: Portsmouth, 1pts (-10).

Gruppen leds av hittills magnifika Norwich som så här långt endast förlorat en match. Laget leds av kapten Matt Ball och andra väldigt lovande spelare är Remy Gordon, Ryan Oakley och giftige anfallaren Josh Dawkin.

Fulham spelade i förra omgången 0-0 mot Arsenal. Fulham är en klubb som lagt ner mycket energi på senare tid för att stärka sin akademi. Man hoppas väldigt mycket på unge lovande anfallaren Matthew Reece och på afrikanske stjärnskottet Cheick Touré.

Crystal Palace har en tradition av en stark ungdomsakademi. Lagets offensiva kvaliteter imponerar och spelare som Kyle Da Silva, Ibra Sekajja och kapten Alex Wynter gör att säsongen ser lovande ut för Palace.

I kommande omgång, nu på lördag kl 12:00 svensk tid, så kan vi se fram emot ett riktigt toppmöte när Arsenal tar emot Norwich. Ska Norwich kunna dra ifrån ytterligare eller ska Arsenal lyckas hämta upp viktiga poäng?

:::

Academy Group B

1: Leicester, 13pts (+8) – 2: Aston Villa, 11pts (+8) – 3: Coventry, 11pts (+2) – 4: Watford, 10pts (+4) – 5: Reading, 10pts (+3) – 6: Birmingham, 10pts (-2) – 7: Tottenham, 9pts (+2) – 8: Bristol City, 6pts (-4) – 9: Cardiff, 2pts (-9) – 10: MK Dons, 1pts (-13).

Leicester håller en knapp ledning i grupp B främst genom ett imponerande målskytte där talanger som Jeffrey Schlupp, Matt Robinson och Jack Warburton bidrar med mycket. Defensivt finns brister, vilket var tydligt i tredje omgången där man tappade 5-0 mot Portsmouth till 5-5.

Aston Villa har en mycket stark akademi och en tradition av att fostra fram bra unga spelare. Samir Carruthers, Graham Burke och Michael Drennan är tre lovande spelare som klubben hoppas mycket på.

I Coventry bygger mycket av spelet runt den väldigt lovande och för England U17-meriterade mittfältaren Conor Thomas. Coventry kommer få bekänna färg den kommande månaden när man bland annat ställs mot Aston Villa, Reading och Tottenham.

:::

Academy Group C

1: Bolton, 14pts (+10) – 2: Everton, 13pts (+4) – 3: Man Utd, 12pts (+9) – 4: Man City, 12pts (+5) – 5: Liverpool, 11pts (+5) – 6: Blackburn, 10pts (+4) – 7: Wolves, 8pts (+4) – 8: West Brom, 8pts (-1) – 9: Crewe, 7pts (-2) – 10: Stoke, 7pts (-3).

I vad som onekligen framstår som den jämnaste akademigruppen så har Bolton börjat allra bäst. James Caton, Liam Irwin, Josh Vela och den imponerande anfallaren Oulwasamni Odelusi är fyra talanger som ligger bakom Boltons närmast ångvältsliknande inledning på säsongen.

Everton har också inlett säsongen bra, bland annat med en imponerande 1-0-seger mot Norwich. Den stora talangen, som redan gjort 11 matcher för A-laget, är José Baxter men även talanger som Tom Donegan och Hallam Hope spås en framtid i klubben.

Man Utd ligger på tredje plats, efter att i förra omgången spelat 2-2 mot Man City, och ser en tuff oktobermånad framför sig med matcher mot Everton, Blackburn och Liverpool. Laget har flera väldigt lovande talanger men de som det pratas mest om är kanske John Cofie, Will Keane och Paul Pogba.

:::

Academy Group D

1: Middlesbrough, 13pts (0) – 2: Sheffield Wednesday, 12pts (+6) – 3: Sheffield Utd, 10pts (+3) – 4: Barnsley, 10pts (+1) – 5: Sunderland, 7pts (-1) – 6: Newcastle, 6pts (-2) – 7: Nottingham, 7pts (-3) – 8: Huddersfield, 5pts (-6) – 9: Derby, 3pts (-3) – 10: Leeds, 1pts (-11).

Middlesbrough leder Grupp D och kan stoltsera med en av Englands allra bästa och mest produktiva akademier. Luke Williams har redan fått starta ett antal matcher för Gordon Strachan – men även spelare som Connor Ripley, Bruno Pilatos, Ryan Brobbel, David Atkinson, Adam Jackson och Jake Fowler gör att framtiden ser ljus ut för Boro.

Sheffield Wednesday fick lämna över gruppledningen till Middlesbrough efter att man bara lyckats få oavgjort mot Man City i förra omgången. Som tvåa i gruppen har man däremot fortfarande ett bra utgångsläge. Spelare som Scott Canham, Vadaine Oliver och Nathan Modest har varit framträdande i säsongsinledningen.

Sheffields andra lag, United, har även de en stark akademi. Främst kanske det är anfallslöftet Jordan Slew som just nu drar till sig uppmärksamhet men även andra spelare som mittfältaren Liam Wilkinson anses som mycket lovande.

…………………………………………………

Väldigt fin text om gamla fina Preston North End efter tisdagskvällens fullständigt magiska upphämtning borta mot Leeds, från 1-4 till 6-4 på en dryg halvlek.

http://www.guardian.co.uk/football/football-league-blog/2010/sep/29/preston-north-end-leeds-united

Jag har halvhoppats varje säsong på sistone när jag sett dem småsniffa på playoff-spel i The Championship, men det har aldrig blivit något av.

…………………………………………………

PREMIER RESERVE LEAGUE

Den engelska reservligan är uppdelad i tre regionala grupper, en sydlig och två nordliga. Varje lag spelar hemma och borta mot lagen i samma grupp samt en match, jämnt fördelat mellan hemmamatch och bortamatch, mot lag i övriga grupper.

Totalt sett spelar lagen i den södra gruppen 20 matcher på en säsong och övriga lag spelar 19 matcher. Vinnarna av de två norra grupperna möter varandra i en playoff-match för att avgöra vilka som blir ”Northern League Winners”.

Vinnaren av den matchen möter därefter vinnaren av den södra gruppen för att avgöra vinnaren av Premier Reserve League den säsongen.

Ligan startade i dess nuvarande format 1999 och ersatte då ”The Central League” i norra England och ”The Football Combination” i södra England.

Lagen flyttas inte ned från Premier Reserve League baserat på sina placeringar där utan beroende på hur klubbens första lag klarar sig i det ordinarie ligasystemet. Åker exempelvis Burnley ur Premier League så åker de också ur Premier Reserve League, även om de så skulle ha vunnit den under den gångna säsongen.

Man började med ett slutspel mellan de norra och södra divisionerna från och med säsongen 2004/05 och man har på så sätt fått fram nationella mästare i reservligan. Regerande mästare är Man Utd, som i förra säsongens final slog Aston Villa i ett dramatiskt straffavgörande efter att matchen slutat 3-3.

Fördelningen av vinnare av Premier Reserve League ser ut så här:

Man Utd – tre nationella och fyra regionala mästerskap
Aston Villa
– ett nationellt och fyra regionala mästerskap
Liverpool
– ett nationellt och två regionala mästerskap
Reading
– ett nationellt och ett regionalt mästerskap
Sunderland, Derby
och Charlton – två regionala mästerskap
Tottenham, Bolton, Everton, Ipswich
och Watford – ett regionalt mästerskap

:::   :::   :::

Premier Reserve League 2010/11

Lagen har spelat ojämnt antal matcher så tabellerna haltar betänkligt.

Tottenham, Birmingham, Fulham och Stoke har valt att inte delta i 2010/11:s säsong av Premier Reserve League då de föredrar att istället låna ut sina reserver till klubbar i Englands lägre divisoner.

:::

Northern Group A

1: Man City (3pld, 7pts (+4))
2: Newcastle (4pld, 7pts (+2))
3: Wigan (4pld, 5pts (-1))
4: Bolton (4pld, 4pts (-8))
5: Man Utd (2pld, 1pts (-3))

Man Citys reservlag, som går under benämningen Elite Development Squad, leder gruppen efter förra omgångens seger mot West Bromwich. Det är i det här laget som svenske talangen John Guidetti främst tillbringar sin vardag.

:::

Northern Group B

1: Liverpool (4pld, 5pts (0))
2: Everton (4pld, 4pts (0))
3: Sunderland (4pld, 3pts (-2))
4: Blackburn (4pld, 2pts (-2))
5: Blackpool (3pld, 1pts (-7))

Liverpool behåller ledningen i Norra Grupp B trots en smärtsam förlust mot Chelsea i måndags med 1-3. Återkommande spelare i Liverpools reservlag är Dani Pacheco, Thomas Ince, Stephen Darby, David Amoo, Jonjo Shelvey och Nathan Eccleston.

:::

Southern Group

1: Arsenal (4pld, 10pts (+9))
2: Aston Villa (4pld, 7pts (+5))
3: Chelsea (3pld, 7pts (+3))
4: West Bromwich (3pld, 5pts (+4))
5: West Ham (1pld, 3pts (+1))
6: Wolves (3pld, 0pts (-5))

Arsenal har ryckt fram till gruppledning, med framför allt Chelsea nosandes i bakhasorna. Målproduktionen är det inget fel på, man snittar över tre mål per match. Det finns naturligtvis en uppsjö av talang i Arsenals reservlag men några som stuckit ut så här i säsongsinledningen är Jay-Emmanuel Thomas, Craig Eastmond, Chuks Aneke och Benik Afobe.

…………………………………………………

NYHETER

Jermaine Defoe säger sig vilja stanna karriären ut i Tottenham, vilket borde glädja flertalet Spursfans därute.

Chris Sutton har avgått som manager för League 2-laget Lincoln, efter en dålig säsongsinledning.

Publiktillströmningen i Premier League går mot nya rekord, främst tack vare Newcastles återkomst till högstadivisionen.

Och så avslutningsvis, Lukasz Fabianski framstår som ”lilla loket som kunde” efter veckans bravader mot Partizan och pratar upp sig själv inför helgens stormöte med Chelsea:

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1316166/Lukasz-Fabianski-tells-Arsenal-hes-ready-Chelsea-test.html

…………………………………………………

VECKANS CLIFF BARNES

Stuart Attwell – Domaren i matchen mellan Liverpool och Sunderland har varit i blåsväder förr. Inte minst när han godkände ett fullständigt spökmål i en match mellan Reading och Watford. I helgen visade han upp en bred meny av sopig spelkänsla, dålig uppmärksamhet, otillräcklig erfarenhet och bristfälligt beslutsfattande. Bänkad i helgen, kanske bör FA:s personalpolitik om ”on the job-training” av unga domare genomföras främst i de lägre divisionerna?!

…………………………………………………

ONSDAGENS MATCHER

Tottenham 4-1 Twente

Henry Winter: ”That’s entertainment!”

Mina ögon var på en annan match men det låter som en underhållande match där Spurs körde på i 110 i gammal fin och traditionell brittisk anda, come hell and high water. Det låter också som att domarens insats, och hela femdomarsystemet, kan få lite kritik efter matchen.

Telegraphs matchrapport:

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/champions-league/8031006/Tottenham-Hotspur-4-FC-Twente-1-match-report.html

Guardians matchrapport:

http://www.guardian.co.uk/football/2010/sep/29/tottenham-twente-champions-league

:::

Valencia 0-1 Man Utd

Highway robbery på Mestalla!

En under 85 minuter patetisk insats av Man Utd där endast Anderson och Rafael kommer i närheten av godkänt. I minut 85 har så Ferguson till slut bytt in båda smågrabbarna i anfallet – Hernandez och Macheda – och deras samspel avgör matchen.

[“When he took his chance, it was like he was shelling peas. So natural to him.”] – Sir Alex Ferguson, en kanske något ansträngd liknelse, om matchvinnaren Javier Hernandez.

Om Valencia varit mindre försiktiga från början hade de sannolikt vunnit matchen. Man Utd har gått från ett potentiellt riktigt jobbigt läge i gruppen till ett riktigt bra läge.

Telegraphs matchrapport:

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/champions-league/8031022/Valencia-0-Manchester-United-1-match-report.html

Guardians matchrapport:

http://www.guardian.co.uk/football/2010/sep/29/valencia-manchester-united-champions-league

…………………………………………………

KVÄLLENS MATCHER

19:00 – (EL) FC Utrecht vs Liverpool
21:05 – (EL) Man City vs Juventus

…………………………………………………

Min tanke och förhoppning är alltså att återkomma med en sådan här bevakning av akademi- och reservligorna en gång i månaden.

Nu valde jag att den här gången fokusera på de tre topplacerade klubbarna i respektive grupp, men är det någon särskild talang i övriga lag som ni tycker bör lyftas fram redan nu?

Uppsnack inför helgen imorgon. Vilken av lördagens matcher vill ni att jag ska koncentrera mig på? – flest röster vinner. Söndagens matcher (inklusive The Big One) bloggas det om under helgen, så där får ni ge er till tåls.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Gästblogg: Linhem’s Football League Watch

It’s…Linhem’s Football League Watch!

Återigen onsdag, dags att summera helgen och tisdagens omgång i The Football League.

Först och främst så måste jag lyfta fram det att Southampton faktiskt lyckades göra ett mål denna helgen! Mot Sheffield Wednesday som halkat ner till en 14:e plats efter Alan Irvines smått oförtjänta ”Manager of the month”-utmärkelse.

Första målet sedan Alan Pardew lämnade och det räckte även till första vinsten sedan 4-0-vinsten mot Bristol Rovers, vilket såklart var Pardews sista match.

…………………………………………………

CHAMPIONSHIP “Stupid, eh? Yeah, I’m stupid. Stupid like a Fox!”

Det mest intressanta resultatet i helgen var så klart Portsmouths 6-1-vinst mot Leicester, mycket tack vare Michael Morrisons usla försvarsinsats.

Leicester som förra säsongen åkte ut i Playoff-semifinalen tack vare en viss Yann Kermogant och inför denna säsongen lämnade robuste succémanagern Nigel Pearson för Hull.

Entré Paulo Sousa, en av de mindre uppmärksammade från Portugals ”Golden Generation”. Som spelare och som manager har han, tillsammans med 7 andra de senaste åren, fått sparken från det kaos som förut var QPR.

Efter en lyckad säsong i fjol för Swansea där de släppte in näst minst mål i ligan och hade man bara inte gjort minst mål i ligan så hade man troligen fått spela playoff. Istället hamnade man på en åttonde plats, det gjorde att Sousa i stället flyttade till Leicester inför säsongen.

Men väl i Leicester har det inte gått som förväntat för Sousa. Jag själv trodde att de skulle bli bra med tanke på Swanseas få insläppta och Leicesters många gjorda mål. Leicester ligger nu efter åtta omgångar sist i tabellen bakom Portsmouth på sämre målskillnad. Mycket av kritiken från fansen mot Sousa handlar om att han spelar vissa spelare i fel positioner och vilar sina bästa spelare, men det är vad deras fans tycker.

Som jag skrev förra gången var det stormöte i Yorkshire mellan Leeds och Sheffield United. Matchen mellan de två före detta Leedsspelarna som blev A-lagspelare i just Leeds samma säsong slutade 1-0 till Leeds efter mål av Bradley Johnson och en försvarsmiss av Stephen Jordan.

Men det mest omdiskuterade var Robert Snodgrass och Jamie Wards röda kort där det första röda var rätt löjligt och det andra diskutabelt då han trots en vårdslös satsning inte träffade motståndaren.

Derby slog Crystal Palace med hela 5-0, tack vare Realspelaren Alberto Bueno och Shefki ”Flying Finn” Kuqi.

QPR är fortsatt obesegrade i ligan tack vare den suveräne Adel Taarabt och Kaspar Gorkšs.

Watford som jag skrev om förra veckan fortsätter imponera, likt mot Millwall avgjorde man matchen tidigt och redan efter 20 minuter mot Middlesbrough ledde man med 3-0 efter två mål av skytteligatvåan och före detta Borotalangen Danny Graham.

Reading gjorde tvärtom när man slog Barnsley, tre mål på de sista 20 minuterna av Jimmy Kebe, målsprutan till back Ian Harte och sista målet av Hal Robson-Kanu som tyvärr inte är Bryan Robsons och Nwankwo Kanus kärleksbarn.

Burnleys Graham Alexander, blev lite uppmärksammad under Burnleys sejour i Premier League för att han är så gammal att han kan vara Alexander Graham Bell – och för sina yttersidestraffar.

Inför helgens möte med Bristol City med landslagskeepern David James så hade han 19 raka straffar, totalt 74 av 80, men den här gången så slog han den hårt som vanligt men utanför målramen. Matchen slutade 0-0 trots ett par bra chanser för Burnley.

Noterbart är även att det kontroversiella köpet Marlon King debuterade för Coventry och nickade fram till Aron Gunnarsons reducering när de förlorade med 2-1 mot Preston.

………………………………………………

LEAGUE 1 The, uh, stuff that dreams are made of.”

Nu i helgen vann Exeter med 3-1 mot Yeovil och Exeter är en väldigt intressant klubb.

Lagets manager, är den Maltafödde Paul Tisdale som började sin managerkarriär i nystartade universitetslaget Team Bath som han tog ändå upp till Conference South – sjättedivisionen – efter han vunnit uppflyttning fyra gånger på fem år samt haft en lyckad ”FA Cup-run” då de kvalade sig fram ända till den första ordinarie omgången.

Som spelare spelade han totalt drygt 70 matcher för klubbar som Southampton, finska laget FinnPa, Panionios och som utlånad till Northampton.

Några år innan Tisdale tog över ramlade Exeter ner i Conference och på grund av deras stora skulder – två högt uppsatta direktörer dömdes i efterhand till fängelse för bedrägeri – kunde en grupp supportrar kallade ”Exeter City Supporters Trust” ta över klubben och tack vare att de samlade in pengar på olika sätt så lyckades klubben fortsätta existera i The Conference.

Säsongen efter så lyckades man ta sig ända till FA-cupens tredje runda där man mötte storklubben Manchester United och man lyckades faktiskt hålla 0-0 mot de då regerande FA-cupmästarna vilket ledde till ett omspel där man dock förlorade med 2-0.

Intäkerna från de matcherna – som man delar i FA-cupen – tillsammans med insamlingar och dylikt gjorde att man kunde betala av alla sina skulder som annars troligen hade lett till konkurs.

Säsongen efter den bragden mot Manchester United så tog den lovande managern Paul Tisdale över klubben som player/manager, trots att han inte har spelat på drygt 10 år och troligen aldrig kommer spela igen heller, och inledde med att rensa i spelartruppen och med en spelfilosofi där han vill att laget ska spela ”vacker” fotboll med korta passningar.

Första året misslyckades han att föra dem upp ur The Conference efter att ha förlorat playoff-finalen mot Morecambe på straffar. Men andra året revanscherade man sig i finalen mot Cambridge United.

Väl i League 2 fortsatte man med att spela sitt spel och tack vare det så slutade man på en andraplats, direktuppflyttning till League 1.

Fjolåret klarade man sig kvar i League 1 tack vare en 2-1 seger mot Huddersfield i sista omgången, en bottenstrid jag själv följde live på Griffin Park.

Den här säsongen har man börjat imponerande, 13 poäng på åtta matcher betyder en åttonde plats och Tisdale är fortsatt inställd på att spela offensivt.

[”It was particularly pleasing, again, we’re not hiding the fact we want to play attacking football.”] – Paul Tisdale efter helgens 3-1-vinst i “derbyt” mot Yeovil, en match där man även hedrade före detta Exeter- och Yeovilanfallaren Adam Stansfield som 31 år gammal dog den 10 Augusti i år.

.………………………………………………

LEAGUE 2

Jag pratade ju om Richards-Richards förra veckan och den här omgången var det Marc som gjorde 1-0 till Port Vale med en läcker volley som sedan blev 2-0 efter mål av Louis Dobbs, vilket betyder att Port Vale ligger i topp av tabellen efter helgens omgång.

I ”stormötet” mellan Crewe och Oxford slutade det lika efter mål av Crewes kapten David Artell – ett namn som leder tankarna till Insomniac med Dave Attell – och sedan så lyckades Oxfords bäste målskytt de två senaste åren med att på de sista 20 minuterna först kvittera, sedan bli varnad och till sist utvisad.

Northampton byggde vidare på sin seger i Ligacupen mot Liverpool med att slå Bradford som fortfarande ligger uselt till i tabellen.

Och självklart så fortsätter Adam Le Fondre göra mål (vackert dessutom), det avgörande 1-0-målet i helgen var hans åttonde ligamål. Inte ens Lutons före detta ”Ginger Maradona”, Drew Talbot, kunde göra mål på gamle Andy Warrington i Rotherham målet som var briljant.

…………………………………………………
TISDAGENS OMGÅNG

Championship

I Leeds bjöd man på kalas hemma mot Preston, i paus stod det 4-2 till hemmalaget men sedan så plockade Ferguson Jr fram pappas hårtork (?) och fick då laget att vända till 6-4. Mycket tack vare Jon ”The Beast” Parkins hattrick

Norwich slog Leicester med 4-3 tack vare Wes Hoolahans två mål och sista målet som gjordes utav Leicesters Matty Fryatt ledde även till en utvisning för målskytten då det blev bråk direkt efteråt.

Sent ska syndaren vakna, 1-0 till Reading mot Ipswich i 89:e minuten av Simon Church. En liten rolig slump i matchen att Matthew Mills – Dannys lillebror – först blev varnad i 41:a och 17 minuter senare blev han utvisad. Det roliga är att Luke Hyam också han lyckades bli utvisad 17 minuter efter att han blivit varnad, 18-åringen har tydligen lärt sig av managern Roy Keane.

Portsmouth lyckades vinna för andra matchen i rad, även den här gången mot ett lag som är lite i kris, nämligen Bristol City med före detta Portsmouthmålvakten David James. Matchen slutade 3-1.

League 1

Plymouth, med Monkey ’Ead Peter Reid som manager, slog Swindon efter att ha gjort två mål under matchens åtta första minuter. Swindon reducerade och kvitterade därefter men i matchens sjätte tilläggsminut avgjorde Bradley Wright-Phillips (son till Ian Wright och Shauns yngre halvbror) för The Pilgrims.

Carlisle fortsätter vinna, 4-0 mot Hartlepool tack vare ett hattrick av den 20-årige långskånken Gary Madine.

Rochdale, som enligt managern Keith Hill var det mest vältränade laget i League 2 ifjol, bevisar den hypotesen med två mål under matchens sista minuter som säkrade segern mot Huddersfield med 3-0.

Någon form av ”commentator’s curse” av mig tydligen då Bournemouth slog Exeter med 3-0 tack vare två mål av Wayne Rooneys före detta radarpartner från Evertons akademi – Michael Symes.

League 2

Den kontroversielle Gary Roberts vars karriär jag nämnt tidigare gjorde enda målet för Port Vale som slog Shrewsbury med 1-0.

I Stevenage har Chris Holroyd haft en bra start, i helgens debut gjorde han deras enda mål när de slog Lincoln med 1-0 och idag gjorde han ett hattrick för Stevenage när de slog jumbon Hereford med 4-1.

Wycombe agade Barnet, 3-0 i paus. Barnet försökte slå tillbaka med två mål men då satte Wycombe spiken i kistan och gjorde 4-2.

Steven Schumacher – som jag anser vara en av divisionens bästa värvningar – gjorde två mål för Bury när de slog Morecambe med 4-1.

…………………………………………………

ÖVRIGT

Ganska oväntat så pratar Millwallsupportern och nuvarande Sheffield Wednesday-mittbacken Darren Purse om homofobi inom fotbollen – han själv är inte homosexuell men vän till Gareth Thomas.

Om ni vill läsa mer om Jamie Mackie som jag nämnt tidigare rekommenderar jag detta blogginlägget från en alltid mycket läsvärd Football League-blogg.

Wycombe Wanderers tänker bygga en ny arena trots att man inte ens lyckades fylla den nuvarande när Leeds var på besök. Complete madness och ni kan läsa mer om det här.

Asiatiska britter inom fotboll? Än så länge är det bara nuvarande Bradfordspelaren Zesh Rehman som spelat i Premier League.

…………………………………………………

NÄSTA OMGÅNG

Championship – Nu på lördag har vi en rätt speciell och laddad match jag riktat in mig på.

Crystal Palace vs Queens Park Rangers

What’s special about that säger ni?

Jo, förutom att det är ett av alla Londonderbyn så är QPRs manager Neil Warnock inte någon favorit på Selhurst Park – inte för att han är särskilt omtyckt någonstans utanför Bramall Lane – då han så sent som i våras lämnade Palace, som då kämpade för att hålla sig kvar i Championship, för QPR.

Många fans gillar det så klart inte men även Simon Jordan – deras eccentriske ägare – gick steget längre, kallade honom för ”olojal” och sa att han bara gjorde det för pengarnas skull.

Just dessa saker gör att jag faktiskt tror på Palace i den matchen, av icke-fotbollsmässiga skäl i och för sig.

League 1 – Om vi då fortsätter på temat med managers som lämnar klubbar med problem så tänker jag förstås på Harry Redknapp.

Southampton vs Bournemouth

Två sydkustlag, två lag som haft ’Arry Redknapp som manager och två lag som nyss haft stora finansiella problem.

Spel-/formmässigt är de dock inte så lika då Bournemouth som nykomlingar ligger så högt som tredjeplats och Southampton efter allt managerstrul ligger nere på en 18:e plats.

League 2 – Bottenmöte, jumbo mot nästjumbo, pest vs scharlakansfeber

Barnet vs Hereford

Det som skiljer lagen åt är en poäng och ett måls bättre målskillnad till fördel för Barnet men annars har de börjat lika uselt båda två.

Hereford har inte vunnit sedan premiären mot Crewe medans Barnet var herre på täppan så sent som för en knapp månad sedan mot Cheltenham.

.………………………………………………

De var allt för mig denna veckan, om ni har något att säga så är de bara att kommentera nedan eller så mailar ni mig.

//Peter A Linhem

…………………………………………………

Som vanligt starkt jobbat, Linhem!

Från gårdagens matcher:

Partizan vs Arsenal

http://www.guardian.co.uk/football/2010/sep/28/arsenal-partizan-belgrade-champions-league

Chelsea vs  Marseille

http://www.guardian.co.uk/football/2010/sep/28/chelsea-marseille-champions-league-match-report

Kvällens matcher:

20:45 – (CL) Tottenham vs Twente
20:45 – (CL) Valencia vs Man Utd

Be Champions!!

Peter Hyllman

Engelsk fotbolls gentlemannarötter och en europeisk "stat attack"

Alltsedan fotbollen organiserades i England 1863 så var det en sport för gentlemän, med den engelska betydelsen av det ordet. Fotbollens regler formulerades och administrerades av män med en viss social status. Spelarna i sin tur hade växt upp med sporten genom skolorna och förstod dess grundläggande etos.

Oavsett vilken variant av fotboll som spelades så fanns där en grundmurad och förkroppsligad förståelse för fotbollens sedvänjor så att spelarna intuitivt visste vad som var rätt och vad som var fel. Sålunda, när spelets regler slutligen skrevs ned så var det bara skillnaderna mellan olika former av fotboll som behövde kodifieras, inget annat.

Det tog mer än ett årtionde för de arbetande klasserna att intressera sig för den organiserade fotbollen i någon större utsträckning. För dem var det framför allt rugbyn som gällde. Men när fotbollen väl fått fäste så växte den snabbt, framför allt i Midlands, i Englands norra delar och i Skottland. Nya fotbollsklubbar växte fram som svampar ur marken.

Men dessa spelare hade inte växt upp med fotbollen på samma sätt och var därför inte stöpta i dess anda. De läste spelets regler, men utan något större intresse att gräva djupare i dem. Det var inte nödvändigt att lära sig reglerna för att bli en bra fotbollsspelare.

Hur som helst, man förväntades ändå kunna en del om spelets regler. Och har man då inte tid eller lust att ägna tid åt djupare studier så går det alltid att memorera vissa slagord eller fraser. Därmed växte ”football by slogan” fram som är så populär till denna dag, inte minst bland analytiker och experter i tv-rutan.

Uttryck som ”du kan inte vara offside om bollen inte passas framåt”, ”en rättvis tackling är axel mot axel” och andra sådana förenklade McNuggets växte fram, vart och ett innehållandes ett korn av sanning men vart och ett också rent nonsens vid en djupare studie av dem.

Inte minst eftersom spelets regler när de formulerades inte behövde katalogisera och räkna upp allt som var tillåtet och otillåtet eftersom det redan var allmänt känt. Det var inte nödvändigt att ha en regel skriven som förbjöd maskning eftersom spelarna visste att maskning var fel.

Den nya stammen av fotbollsspelare, för vilka en fotbollsutbildning i ordets bokstavliga betydelse inte var tillgänglig, hade ingen förståelse för andemeningen i sportens oskrivna regler utan antog att vad som inte var uttryckligen förbjudet således måste vara tillåtet.

Där fanns regler mot fällningar, fasthållningar och knuffande, men ingenstans stod det att man inte fick hoppa upp på motståndarens rygg – alltså hoppade man upp på motståndarens rygg.

Det var endast när fotbollen kom att domineras av män som inte var gentlemän som orden ”ungentlemanly conduct” fördes in i regelboken, och som fortfarande återfinns i sektion 12 av Laws of the Game. Det är inte den enda typen av sådana formuleringar som återfinns i fotbollens olika regelverk, ett annat exempel är ”spirit of the game”. Vad de har gemensamt är ett tillbakasyftande till fotbollens oskrivna regler om hur man bör uppföra sig på en fotbollsplan.

…………………………………………………

PARTIZAN VS ARSENAL

De båda lagen inledde CL-gruppspelet på helt olika sätt. Arsenal krossade Braga med 6-0 och Partizan förlorade med 0-1 mot Shakhtar Donetsk. Det är alltså en match i vilken Partizan behöver ett resultat, men där Arsenal kan vara nöjda med oavgjort.

♦ Arsenal har rest till Serbien vid ett tillfälle tidigare, man förlorade då mot Röda Stjärnan med 0-1. Året var 1978/79, UEFA-cupens tredje omgång. Returen på Highbury slutade 1-1.

♦ Senaste gången Partizan spelade CL-gruppspel, 2003/04, så slutade samtliga deras hemmamatcher oavgjort.

♦ Arsenal har förlorat sina tre senaste bortamatcher i Champions League – mot Barcelona, Porto och Olympiakos. Ej inkluderat kvalificeringsrundor så har Arsene Wengers mannar bara vunnit två av sina tio senaste bortamatcher i turneringen.

♦ Partizan har gjort minst två mål i nio av sina senaste 11 matcher i Champions League.

♦ Partizan har spelat fem hemmamatcher mot engelskt motstånd i europeiskt cupspel, vunnit tre (Man Utd, Queens Park Rangers och Newcastle) och förlorat två (Leeds och Newcastle).

…………………………………………………

CHELSEA VS MARSEILLE

I första omgången körde Chelsea över Zilina samtidigt som Marseille förlorade hemma mot Spartak Moskva. En förlust på Stamford Bridge och det ser onekligen mörkt ut för det franska mästarlaget. Chelseapubliken får ett kärt besök i gamle spelaren Didier Deschamps som numer är manager för Marseille, som också är Didier Drogbas gamla klubb.

♦ De båda lagen har mötts två gånger tidigare i Europa, i Champions League 1999/00. Båda lagen vann med 1-0 på sina respektive hemmaplaner, Dennis Wise gjorde Chelseas mål på Stamford Bridge.

♦ Chelsea har spelat fyra hemmamatcher i Europa mot franskt motstånd, vunnit två (Bordeaux och Marseille) och spelat två oavgjorda (Monaco och Paris Saint-Germain).

♦ Marseille har spelat åtta bortamatcher mot engelskt motstånd och vunnit en (Liverpool), förlorat fyra (Southampton, Man Utd, Chelsea och Liverpool) och spelat tre oavgjorda (Liverpool, Newcastle och Bolton).

♦ Chelsea har i sina tolv senaste hemmamatcher i CL-gruppspelet vunnit nio och spelat tre oavgjorda, och endast släppt in fyra mål.

…………………………………………………

TOTTENHAM VS TWENTE

En match Tottenham måste vinna om de vill skapa sig ett bra läge att avancera från gruppen. Båda lagen fick med sig 2-2 i sina första möten, Tottenham från en klurig bortamatch med Werder Bremen, och Twente från ett hemmamöte med regerande mästarna Inter.

♦ Tottenham är obesegrade i sina fem senaste hemmamatcher i europeiskt cupspel. Deras senaste hemmaförlust mot europeiskt motstånd kom mot PSV Eindhoven i UEFA-cupen 2007/08.

♦ Tottenham har spelat sex hemmamatcher mot holländskt motstånd, de har vunnit två (Ajax och Feyenoord), spelat tre oavgjorda (Feyenoord) och förlorat en (PSV).

♦ Twente å sin sida har förlorat fyra och spelat en oavgjord i bortamatcher mot engelskt motstånd. I sitt senaste bortamöte förlorade de med 2-3 mot Man City, 2008.

♦ Twentes enda tidigare match i London kom tidigare den säsongen när de mötte Arsenal i tredje CL-kvalificeringsrundan. De förlorade matchen med 0-4 och totalt med 0-6, William Gallas gjorde mål i båda matcherna.

…………………………………………………

VALENCIA VS MAN UTD

Man Utds oförmåga att vinna hemma mot Rangers i första omgången gör att bortamatchen mot de spanska ligaledarna är viktigare än vad man rimligtvis hoppats. Valencia å sin sida gjorde processen kort med turkiska mästarna Bursaspor. Valencia har tappat sina två stora stjärnor – David Villa och David Silva – inför säsongen men har fortfarande ett väldigt starkt lag.

♦ Valencia är obesegrade hemma på Mestalla i europeiskt cupspel under de senaste elva matcherna, men har bara lyckats vinna fem av dessa. Det enda engelska laget som lyckats vinna mot Valencia på Mestalla är Chelsea.

♦ Man Utd har bara vunnit en enda gång på 18 besök hos spanska lag, med åtta oavgjorda och nio förluster. Den enda segern kom 2001/02, mot Deportivo La Coruna.

♦ Man Utd har gått mållösa från de tre senaste mötena på spansk mark, i matcher mot Barcelona och Villareal.

♦ Man Utd och Valencia har mötts sex gånger tidigare i europeiskt cupspel, fyra matcher har slutat oavgjort och båda lagen har vunnit varsitt möte på sin respektive hemmaplan.

♦ Valencia har spelat tolv hemmamatcher mot engelskt motstånd, vunnit sex av dem och förlorat två. Fyra matcher slutade oavgjort.

…………………………………………………

UTRECHT VS LIVERPOOL

Båda lagen inledde sitt EL-spelande fint, Liverpool med en stabil vinst hemma mot Steaua Bucarest och Utrecht med ett imponerande oavgjort resultat borta mot Napoli. Det är en match som båda lagen kommer försöka vinna även om mycket talar för att Roy Hodgson väljer att vila några av sina viktigaste spelare. Det är första gången de båda klubbarna möts, det är till och med första gången Utrecht stöter på engelskt motstånd.

♦ Liverpool har alla skäl att vara optimistiskt. Deras tolv senaste möten med holländska klubbar har slutat med åtta vinster, tre oavgjorda och en förlust. De har inte förlorat de senaste fem bortamatcherna mot holländskt motstånd sedan man förlorade borta mot Ajax med 1-5 i Europacupen 1966.

♦ Utrecht är obesegrade i fyra raka hemmamatcher och man har vunnit de senaste tre utan att släppa in ett enda mål. Det senaste laget som slagit dem i europeiskt spel på Stadion Galgenwaard var Austria Wien 2004.

…………………………………………………

MAN CITY VS JUVENTUS

Juventus fick bara med sig 3-3 från första hemmamötet med Lech Poznan och är därför i visst behov av poäng i den här matchen. Man City slog Red Bull Salzburg med 2-0 på bortaplan och har ett bättre utgångsläge. För Juventus är tecknen goda. Förra gången man mötte Man City borta så förlorade man visserligen med 0-1, men man gick vidare och vann UEFA-cupen samma säsong.

♦ Man City har bara spelat fyra gånger mot italienskt motstånd, mot Juventus (en vinst och en förlust) och mot Milan (en oavgjord och en vinst). De har ännu inte släppt in ett enda mål på hemmaplan mot italienskt motstånd.

♦ Juventus har spelat 38 matcher mot engelskt motstånd och vunnit och förlorat 15 av dem. På bortaplan har man däremot bara vunnit två av 16 matcher, och förlorat tolv av dessa. Den senaste bortasegern kom mot Man Utd 1996.

♦ Det är Juventus enda framgång i ”the Rainy City”. Deras bortafacit mot Manchesterklubbar är en vinst, två oavgjorda och fyra förluster. Man förlorade dessutom CL-finalen 2002/03 på Old Trafford.

…………………………………………………

Imorgon onsdag kommer nästa upplaga av Linhem’s Football League Watch, med en koll på helgens och tisdagskvällens action i Englands lägre divisioner.

På torsdag kommer jag att blogga om Premier Reserve & Academy Leagues och om matcherna och talangerna där. Det är den sista i månaden, och jag tänker mig det som en återkommande tradition.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Gazza, Garforth Town och så lite nyheter och nedsnack

Hela fotbollsenglands favoritantihjälte, Paul Gascoigne, gör nu comeback inom fotbollen – när han 43 år gammal tar över som manager för Garforth Town, en liten nonleague-klubb i Evo Stik First Division North League.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/sep/26/paul-gascoigne-garforth-town-manager

”Gazza” har prövat på managerrollen en gång tidigare – i Kettering. Ett projekt som bara varade i 39 dagar.

Det går givetvis att se antingen väldigt idealistiskt eller väldigt cyniskt på det här – beroende på hur man är lagd.

Själv fastnade jag däremot för det skäl som Garforth Towns ägare Simon Clifford lyfte fram: ”Everyone says they love Paul but nobody does anything about it.”

Det är något som klingar väldigt sant med det. Clifford menar också att han önskar att Gascoigne fungerar som en inspiration för de som kämpar med depressioner eller andra problem i livet.

Vi kan väl bara hoppas att han lyckas den här gången, av fotbollsskäl men också av rent personliga skäl.

…………………………………………………

GASCOIGNE, GENIALITET OCH GALENSKAP

Paul Gascoigne är en engelsk fotbollslegend så populär att han hade ett helt fenomen döpt efter sig – Gazzamania. Den karismatiske mittfältaren har framför allt jämförts med George Best, både för sin flärdfulla fotbollsstil men också för sin kamp mot alkoholism och kändisskapets baksidor.

Gascoigne föddes 1967 i Dunston, Gateshead. En tuff uppväxt i Tyne underlättades av fotbollen och Gascoigne skulle visa sin skicklighet redan i ung ålder. Han gjorde sin debut för Gateshead Boys och det var här som större klubbar som Ipswich, Middlesbrough och Southampton lade märke till hans talang. 13 år gammal provspelade han för dessa klubbar men ansågs för liten för att erbjudas ett kontrakt. Gascoigne provspelade till sist för Newcastle och erbjöds en plats i deras ’schoolboy squad’.

1983 började Gascoigne spela för Newcastles ungdomslag och 16 år gammal debuterade han för Newcastles A-lag mot Queens Park Rangers. Som kapten för ungdomslaget ledde han Newcastle till seger i FA Youth Cup 1984. Följande säsonger skulle se honom etablera sig i Newcastles A-lag, och 1987/88 belönades han med utmärkelsen Young Player of the Year.

Sir Alex Ferguson om Paul Gascoigne

Sommaren 1988 värvades han till Tottenham för £2,3m av deras dåvarande manager Terry Venables. Venables var entusiastisk över värvningen men det var en illabådande start då Gascoigne anlände till klubben ur form såväl som överviktig. En tidig indikation på de problem som skulle följa.

Men Venables skulle bevisas rätt i sin övertygelse om värvningen av Gascoigne. Inte minst Gascoignes prestationer i FA-cupsemifinalen 1991 mot Arsenal gjorde honom till en legend i Spurströjan. En fantastisk frispark från 30 meter rätt upp i krysset bakom David Seaman säkrade segern för The Lilywhites.

Gascoignes stora genombrott på den internationella scenen kom i VM 1990, när han var den stora inspirationen bakom Englands resa till semifinalen. Hans tårar i Turin, när det stod klart att det inte skulle bli någon VM-final för Gazza, är en av turneringens och 1990-talets mest ikoniska fotbollsbilder. Och hans insats gjorde honom till Englands mest älskade fotbollspersonlighet.

Gascoigne ledde Tottenham till final i FA-cupen 1991 mot Nottingham Forest, men han skulle visa sig övertänd av situationen. Han gick in i ett par sena och överdrivna tacklingar. I den sista av dem drog han på sig en allvarlig korsbandsskada, något som skulle försena hans transfer till Lazio med ett helt år.

Lazio hade betalat £5,5m för att värva Gascoigne och han debuterade för dem hemma mot Genoa. Men även om hans tid i Rom var väldigt uppmärksammad så var hans tid där präglad av ett ständigt skadeelände, brott på käkbenet och därefter ett benbrott höll honom borta från stora delar av säsongerna 1993/94 och 1994/95.

Trots några utmärkta prestationer i Laziotröjan så blev Gazza kanske främst uppmärksammad för sina spratt. Att rapa in i mikrofoner, lära sina lagkamrater att svära med bred Geordieaccent och lura i sin personlige assistent att han tagit livet av sig bara några sådana exempel.

Efter endast 47 framträdanden för Lazio så såldes han sommaren 1995 till Glasgow Rangers för £4,3m. Han var lysande under den första säsongen och utsågs till Scottish Player of the Season. Men han fortsatte kämpa mot skador och missade många matcher i inledningen av säsongen som följde.

1997 var han tillbaka och Rangers skulle vinna sin nionde ligatitel på raken, och Gascoigne förlängde sitt kontrakt fram till 2000. Men hans tid i Glasgow skulle också visa sig vara en svår period i hans personliga liv och han fick mycket kritik för sitt vidlyftiga leverne, för sitt våldsamma beteende gentemot sin fru Sheryl och för sitt dåliga och ansvarslösa uppträdande på fotbollsplanen.

Det var sannolikt också detta som framför allt låg till grund för att hans tid i det engelska landslaget fick ett abrupt slut. Gascoigne hade hjälpt England kvalificera sig för VM 1998 och var med i den första truppen inför turneringen. Men Glenn Hoddle petade Gascoigne från den slutliga VM-truppen, ett beslut som kritiserades hårt av såväl engelsk media som engelska fans. Det visade sig vara slutet på Gascoignes landslagskarriär.

Trots att två år återstod på kontraktet med Rangers så försökte klubben sälja honom till Crystal Palace 1998. Gascoigne vägrade och valde istället att återvända till Tyneside, där han skrev på för £3m för Middlesbrough under hans långtida kollega Bryan Robsons ledarskap.

Middlesbrough vid den här tiden var ett Championship-lag så flytten var ett klart steg nedåt i Gazzas karriär. Under säsongen 1998/99 skulle klubben vinna uppflyttning till Premier League men Robson imponerades inte av Gascoignes insatser och 2000 gick han med på att släppa denne på en fri transfer. Walter Smith, som tidigare varit Gascoignes manager i Glasgow Rangers, tog honom till Everton.

Walter Smith var väl medveten om Gascoignes destruktiva personlighetsdrag och medgav att han tog en chans. För att minska denna risk förde han in ett antal olika krav på Gascoignes beteende i spelarkontraktet. Men 2000/01 så tvingades Gascoigne ändå skriva in sig på Arizona Rehabilitation Clinic för ett återfall i sin alkoholism.

Gazzas prestationer för Everton var blandade men under sin andra säsong för klubben så spelade han hyfsat frekvent trots skadeproblem i såväl ljumskar som lår. Men när Walter Smith lämnade klubben 2002 så valde Gazza att flytta till Burnley för återstoden av säsongen 2001/02.

Efter sin tid i Burnley flyttade Gascoigne till Kina där han under en säsong spelade för Gansu Tianma i den kinesiska fotbollsligan. Men inte minst tack vare den då pågående SARS-rädslan så återvände han inom kort till England där han skrev på för Boston United som spelare/coach. Men efter enbart tre matcher för klubben så annonserade han slutet på sin fotbollskarriär i oktober 2004.

2005 hade han en kort period som manager för Kettering Town, ett uppdrag som däremot bara varade i 39 dagar. Klubbens ägare skyllde på Gascoignes alkoholproblem och att han drack varenda dag han arbetade, något som Gazza själv förnekat.

Gascoignes olika mentala och alkoholrelaterade problem har därefter fortsatt de senaste åren. I intervjuer och biografier har Gazza hävdat att oförmågan att sysselsätta sig när han inte spelade var en stor orsak till sitt fysiska och mentala förfall, och att saknaden av fotbollen efter att han avslutat sin karriär ”had ripped his heart out”.

Låt oss hoppas att Gazza återfinner sitt hjärta i Garforth Town.

[youtubeplay id=”8jrUGBvPsck” size=”large”]

…………………………………………………

NYHETER

Carlo Ancelotti bytte ut Drogba i lördagens match med Man City för att han ville ha in mer snabbhet i Chelseas försvar.

Man Utds skadelista växer inför onsdagens nu alltför viktiga bortamatch mot spanska ligaledarna Valencia.

Och en annan klubb vars skadekris fortsätter, inte minst i försvaret, är Tottenham – nu är Gallas borta i tre veckor.

Och så gör Ancelotti en Wenger, och kritiserar domare Andre Marriner för att han tillät Man Citys spelare att spela alldeles för hårt i lördagens match. Nja va?

…………………………………………………

SÖNDAGENS MATCHER

Bolton 2-2 Man Utd
Bolton arbetar välförtjänt till sig en poäng mot Man Utd, som återigen visar defensiva svagheter. Johan Elmander var bra genom hela matchen och terroriserade Man Utds försvar men måste drömma mardrömmar om först två missade jättelägen, efter vilka Man Utd kvickt kvitterade Boltons båda ledningar, och därefter en tredje chans att avgöra för Bolton. En förvånansvärt öppen och attackvillig match på Reebok, till Boltons stora heder. (Highlights)

Wolves 1-2 Aston Villa
Aston Villas ”Houllier-effekt” fortsätter med en riktig kämpaseger borta mot Wolves där Houlliers gamle vapendragare Emile Heskey avgör matchen i matchens sista minuter. (Highlights)

Newcastle 1-2 Stoke
Stoke fortsätter genomföra sina matcher på ett närmast schizofrent sätt. Ännu en gång en tämligen medioker första halvlek som resulterar i ett underläge för att därefter imponerande hämta upp och vinna i andra halvlek. Stoke tar sig med segern upp ovanför nedflyttningsstrecket. (Highlights)

…………………………………………………

VECKANS FRÅGA – The ”Lalle” Edition

Vem gjorde det allra första målet i det nystartade Premier League, för vilka spelade han och mot vilka gjorde han målet?

…………………………………………………

Imorgon blir det en uppsnacksblogg inför veckans europeiska matcher – med fokus på Arsenal den här gången.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Har Newcastle äntligen återhämtat sig från "The Keegan Years"?

“Pinch me, Bob, it feels like I’m dreaming!”

Det var radiokommentatorn från Newcastle som stod för följande utrop till sin expertbisittare, tillika Toonlegend, Bob Moncur när Shola Ameobi i veckan precis avgjort Ligacupmatchen mot Chelsea.

Och jag gissar att mycket av den känslan sitter kvar i merparten av Toon Army när de laddar upp inför kvällens hemmamatch med Stoke.

De är tillbaka i Premier League. De har inlett säsongen tämligen bra med några riktigt imponerande resultat. Och de är vidare i Ligacupen. Framtiden ser ljus ut.

Det såg klart mörkare ut för bara ett drygt år sedan – klubben slet med en usel ägarsituation och relegerades till slut från Premier League.

Det var det mörka, bittra och kanske tyvärr förutsägbara slutet på en saga som hade börjat så vackert, när en klubblegend tog över managerposten i början av 1990-talet.

Kevin Keegan.

…………………………………………………

KEVIN KEEGAN AND THE LOONEY TOONS

När Kevin Keegan 1992 återvände till Newcastle och, enligt egen utsago, till ”the only job that could tempt him back into football”, så kämpade klubben för sitt liv i botten av den andra divisionen. Klubben var i desperat behov av en frälsande ängel, och Keegan mottogs som en sådan.

Keegans blotta närvaro elektrifierade regionen och fler och fler personer fyllde vecka efter vecka St James Park. Klubben räddade sig kvar i Division 2 på säsongens sista dag. Newcastles nye ägare, Sir John Hall, såg detta som steg ett i sin stora plan att förvandla Newcastle till en av Europas superklubbar.

Klubbens finansiella situation reformerades, främst genom en modernisering av St James Park som blev en av Englands största arenor. Keegan köpte in nya spelare, flera av dem storstjärnor. Det var början på fem väldigt speciella år.

Med en strålande anfallsuppsättning bestående av Andy Cole och David Kelly – uppbackade av ett mittfält innehållandes Rob Lee, Paul Bracewell, Ruel Fox och Gavin Peacock – så gick man fram som en ångvält. Bland resultaten märks en 7-1-seger mot Leicester. Newcastle flyttades upp till Premier League inför 1993/94 och klubben utvecklades snabbt till en kraft att räkna med.

Med hjälp av Sir John Halls miljoner så kunde Newcastle värva spelare för stora pengar. Och Newcastle förvandlades till en kosmopolitisk klubb bestående av spelare från många olika länder. Utländska spelare som David Ginola och Faustino Asprilla delade omklädningsrum med brittiska storspelare som Peter Beardsley och Les Ferdinand.

Newcastle fick ett rykte om sig att spela en flärdfull anfallsfotboll. Ett instabilt försvar sågs inte som något problem då laget ofta klarade av att göra fler mål än de släppte in. Runt jul 1995 ledde Newcastle ligan med 15 poäng. Den ledningen visade sig däremot inte vara fullt så säker som Newcastles fans och Keegan själv hoppades.

Newcastle förlorade till slut ligatiteln med fyra poäng till Man Utd, i vad som är ett av Premier League-historiens största poängtapp. Och Newcastle lyckades aldrig nå samma höjder igen. Man fortsatte under några år att ligga i toppen av ligan, men Keegan skulle inte lyckas vinna några titlar till Tyneside. Keegan avgick i januari 1997.

Ett drygt decennium av turbulens följde med i princip samma filosofi från klubbens ledning som förr. Spelare kom och gick, managers avsattes på löpande band och på märkliga grunder. Tålamod och kontinuitet var två ord som klubbledningen förmodligen skulle ha haft svårt att stava till. Efter 16 år högsta divisionen så hamnade de 2008/09 under nedflyttningsstrecket.

Newcastle fick spendera ett år i The Championship. Men nu, en säsong senare, är de återigen tillbaka.

:::

Men har man lärt sig läxan? Det är nämligen svårt att komma ifrån känslan att det som i slutänden fällde Newcastle var i grund och botten samma sak som fick dem att blomstra på 1990-talet.

Av naturliga skäl ses ”The Keegan Years” som en fantastisk period av de allra flesta av Newcastles fans. Men är det så enkelt? Med historiens hårda dom, och facit på hand, kan man fundera om inte samma period sådde de frön som dels skulle leda till att klubben aldrig nådde riktigt ända fram och dels låg bakom klubbens kräftgång under 00-talet.

Newcastle är en klubb från norra England. Det är en klubb med rötter i en arbetarkultur och med en enormt stark lokal förankring. Klubbens fanbas är bland de största och mest lojala i England.

Men från och med ”The Keegan Years” så styrdes inte längre klubben enligt dessa principer. Ambitionen att bli en europeisk superklubb blev viktigare än dess lokala identitet. Istället för att satsa lokalt så köpte man globalt.

Newcastle blev en klubb vars grundläggande kulturella värderingar inte reflekterades i hur klubben faktiskt leddes.

Och med en manager i Kevin Keegan, som kanske inte gjort sig känd för att stå stark i motvind eller inte låta sig ryckas med i medvind, så återspeglades detta också på fotbollsplanen.

Yta och estetik prioriterades framför substans och organisation. Flärdspelare värvades före funktionella spelare utan att någon tanke togs om helheten. Det bar långt, men i slutänden inte ända fram. Resultaten blev helt enkelt inte de som klubbens ambitioner eller resurser förutsatte.

Newcastle var under 1990-talets ”Keegan Years” en klubb i framgång, men med framgången skapades också en form av medgångskultur. Snabba lösningar valdes framför mer långsiktiga. Tålamod och måttlighet anses inte som dygder när pengar inte är en bristvara.

Det fungerade så länge klubbens sportsliga resultat förbättrades och så länge Kevin Keegan fanns där som samlande figur. Men när resultaten sinade och Keegan lämnat så blev effekterna bistrare. Men av effekterna drog man ingen lärdom, som som ofta är fallet i medgångskulturer.

För varje nytt misslyckande så gjordes en ny förändring, fram till dess att förändringarna i sig blev en orsak till att klubben misslyckades. Klubbens institutionella kapital urholkades sakta men säkert, fans och spelare blev alltmer desillusionerade av klubbens utveckling.

Den onda cirkeln kulminerade i att Newcastle – en av Englands toppklubbar under 10-15 år och därtill en av Englands största klubbar i termer av fans och förutsättningar – relegerades från Premier League.

:::

Det som bådar gott för Newcastle under 2010-talet är att klubben nu verkar arbeta med ett längre och ett mer lokalt perspektiv. I det avseendet så kan Newcastles nedflyttning till The Championship 2008/09 visa sig vara ett värdefullt arv från ”The Keegan Years”. Käftsmällen var stenhård, men den här gången har Newcastle kanske lärt sig läxan.

…………………………………………………

”BASH OF THE BLUES”

I gårdagens stormatch på City of Manchester Stadium så drog till slut Man City det längsta strået med en 1-0-seger mot Chelsea. Som jag ser det så gav oss matchen framför allt två svar:

Nej, Man City har inte en chans att vinna ligatiteln den här säsongen och de kommer få jobba hårt för att komma bland de fyra bästa.

Nej, Chelsea är inte på något sätt oslagbara den här säsongen.

Och för andra säsongen i rad så åker Chelsea till City of Manchester Stadium och förlorar direkt efter att ha åkt ut ur Ligacupen.

Post hoc ergo propter hoc?

:::

Chelsea saknade Frank Lampard, och det var oerhört tydligt i en match där Chelseas mittfält inte klarade av att understödja anfallet lika bra som i tidigare matcher.

Ett isolerat anfall, ett hårt arbetade Man City-försvar, otur och oskärpa framför motståndarmålet nollade för första gången den här säsongen Chelseas offensiv.

Och när Chelsea vid ett tillfälle brast i koncentration så grejade inte deras försvar det som i princip var Man Citys enda verktyg i lådan – kontringsspelet.

Det var ett vansinnigt skickligt mål av Carlos Tevez måste man säga, men Chelseas nyförvärv Ramires kan inte vara nöjd med hur han tappade bollen på mittfältet och satte sitt försvar i rävsaxen.

(Highlights)

:::

Man City vann matchen – men i mina ögon var Chelsea det bättre laget, även om de inte gjorde en väldigt bra match.

Roberto Mancinis fokus är uppenbart defensiven och vad som främst imponerar mig med den är Man City-spelarnas passion och arbetsetik. De kämpar som illrar.

Dedrik Boyata – vilken härligt uppkäftig försvarsinsats! Man of the Match i mina ögon.

Men det saknas ju för den sakens skull inte brister i Man Citys försvar. Det var tappade markeringar vid fasta situationer och mot slutet var det trots passion och hårt arbete ofta ren pojklagsoreda framför deras straffområde.

Men de lyckas onekligen göra det riktigt trångt för motståndarna.

Man Citys stora problembarn är däremot offensiven. Eller rättare sagt den fullständiga avsaknaden av en offensiv.

Hela deras spel är inställt på kontringar och snabba omställningar. Det är ett viktigt verktyg att ha, men det räcker inte att bara ha det verktyget.

Anfallsspelet saknade under hela matchen både kreativitet och samspel. Man City klarar av att vinna bollen men därefter vet man inte riktigt vad man ska göra av den. Resultatet blir ett långsamt närmast gående spel.

Lösningen blev alltför ofta att slå ut bollen på kanten för ett inlägg, men med spelare som Tevez och Silva i straffområdet (om de över huvud taget är där) så nickar man inte in några inlägg.

Ska Man City etablera sig som ett topplag i Premier League så måste de lära sig att också föra spelet – och de måste ha en manager som spelar mer för att vinna matcher och inte lika mycket för att inte förlora dem.

Men Europa League kan de mycket väl vinna.

:::

Fantastisk domarinsats av Andre Marriner för övrigt! Han lät spelet flyta på riktigt bra, blåste inte i onödan, och vi fick njuta av en flytande och intensiv engelsk ligamatch när dessa är som allra bäst – i alla fall i andra halvlek.

Och nej, det betyder inte att han inte gjorde ett enda feldomslut någonstans här eller där.

…………………………………………………

LÖRDAGENS MATCHER

Lördagen bjöd i övrigt på några ordentliga överraskningar.

Birmingham 0-0 Wigan
I ett riktigt sömnpiller till match lyckades Wigan kriga till sig en poäng. Den mesta av spänningen kom från ett bråk mellan Roger Johnson och Hugo Rodallega. (Highlights)

Fulham 0-0 Everton
Ett tämligen väntat resultat mellan två lag som båda just nu saknar den där riktiga spetsen. Fulham kan vara mest glada över resultatet, de är just nu ett av bara två obesegrade lag i ligan. (Highlights)

Blackpool 1-2 Blackburn
Blackburn genom Brett Emerton avgjorde en match de i princip kontrollerade från avspark på Fergietime. Blackpools Charlie Adam inledde med ett självmål och Blackpool har förlorat en match som de bör ta poäng från om de ska klara av att hålla sig kvar i Premier League. (Highlights)

West Ham 1-0 Tottenham
Robert Greens revansch! West Ham tog välförtjänt ledningen i första halvlek och därefter stod Robert Green i vägen för de chanser som ett dåligt och slarvigt Tottenham trots allt skapade. (Highlights)

Liverpool 2-2 Sunderland
Liverpools kräftgång fortsätter. Efter ännu en kandidat till säsongens märkligaste mål i baken så vände Sunderland välförtjänt matchen genom två mål av Darren Bent. Liverpools spelare saknade både energi och riktning i sitt spel. Steven Gerrard nickade in 2-2 och räddade i slutänden en poäng för Liverpool. (Highlights)

Arsenal 2-3 West Brom
Ett märkligt blekt Arsenal misslyckades med att knappa in på Chelsea när West Brom stod för omgångens hittills största skräll. Likt Man Utd, det förra laget som slog Arsenal på Emirates, så straffade West Brom Arsenal med ett snabbt omställningsspel, underlättat av ett sällsynt slarvigt passningsspel av okoncentrerade Arsenalspelare och ett par ordentliga misstag av Manuel Almunia. Arsenal kämpade in i det sista och man hämtade in två mål på de sista 20 minuterna genom Samir Nasri, men det var för lite och för sent. (Highlights)

…………………………………………………

Liverpools första mål igår. Mycket märkligt.

Jag vet ju inte riktigt vad jag ska tycka. Vad säger ni? Är det ett domarmisstag? Borde domaren bara visa bättre känsla för feeling? Agerar Torres och Kuyt sportsligt? Är det ett försvarsmisstag? Eller är allt som det ska vara med målet?

Försök bortse från egna lagsympatier nu, boys and girls.

…………………………………………………

NYHETER

Den fjärde omgången av Ligacupen lottades, med Toon vs Goon – Newcastle vs Arsenal – som omgångens tyngsta möte.

Liverpools pågående problem på fotbollsplanen återspeglas utanför den – Royal Bank of Scotland meddelar att det inte är uteslutet att klubben efter den 6:e oktober tvingas in i ’administration’.

The Independents James Lawton i en intressant text – med Chelsea som special case – om betydelsen för en klubbs sportsliga framgång med en kraftfull och självständig manager, vilket ju låter misstänkt likt den här tanken om ”den autokratiske managern” som vi pratade om för några veckor sedan.

http://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/james-lawton-teams-thrive-when-managers-can-shape-them-on-own-terms-2089015.html

…………………………………………………

DAGENS MATCHER

13:00 – (PL) Bolton vs Man Utd
15:05 – (PL) Wolverhampton vs Aston Villa
17:10 – (PL) Newcastle vs Stoke

Märkliga starttider på de tre matcherna kan man tycka.

…………………………………………………

Under söndagen så länkar jag alltså även in highlights till matcherna – så fort de läggs ut.

Den som vill fördriva tid under söndagen mellan matcherna kan ju pröva det här inte alltför avancerade frisparksspelet.

Själv har jag lyckats ta mig till semifinal.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Blackburn Rovers sju goda år och sju av engelsk fotbolls stora orättvisor

Tung match idag mellan Blackburn Rovers och Blackpool, två lag från Englands nordvästra delar. Det är också en match mellan två lag med skilda förutsättningar såväl som skilda spelfilosofier.

Försäsongen och säsongsinledningen har präglats av ihärdiga rykten att den indiske affärsmannen Ahsan Ali Syed planerade köpa Blackburn Rovers för £300m.

Affären har ännu inte hunnit genomföras, och det är väl inte helt självklart att den kommer att genomföras, men en sak som rent juridiskt komplicerar affären är att en majoritet av klubben ägs av en stiftelse, Trustees of Jack Walker.

Syed uttalade sina ambitioner i en intervju med The Guardian:

”There’s huge potential. We need to be more innovative. If you go back in history United and Real Madrid started somewhere. They did not start as giants. The first step is to maintain Premier League status, enhance the capabilities of the academy, see if there lies potential to increase the seating of the stadium, help Big Sam with the transfer budget and to market the club rightly in other parts of the world, specifically in India, the far east and Middle East.”

Prat om Real Madrid på Ewood Park är naturligtvis vackert, men Blackburns fans skulle nog låta sig nöja med att återigen få uppleva något som liknar perioden under Jack Walker på 1990-talet.

…………………………………………………

THE JACK WALKER REVOLUTION – ARTE ET LABORE, ET CASH

Blackburn gjorde en väldigt dålig säsong 1990/91 när de slutade på 19:e plats i gamla Second Division. Den sommaren tog däremot Jack Walker över klubben efter att han sålt sitt familjeföretag till British Steel för £360m och det skulle visa sig vara en milstolpe i klubbens historia.

Walkers första aktion var att sparka managern Don Mackay och ersätta denne med Kevin Dalglish, som hade lämnat Liverpool ett par månader tidigare efter att ha vunnit fem stora titlar under sina sex år med Liverpool.

Dalglish första match vid rodret slutade 5-2 mot Plymouth och den nye managern gavs en generös transferbudget i syfte att bygga ett lag kapabelt för uppflyttning. In kom Alan Wright från Blackpool och Colin Hendry från Man City innan Evertons Mike Newell värvades för engelsk fotbolls första sjusiffriga transfersumma.

Vid jul befann sig Blackburn på tredje plats, men en skada på Newell ledde fram till sex raka förluster, vilket resulterade att klubben föll bort från playoff-platserna. Men med en 3-1-vinst mot Plymouth i säsongens sista match lyckades man i sista stund kvalificera sig för playoff-spelet.

Efter att tre tidigare playoff-spel slutat med förlust, så visade det sig vara fjärde gången gillt för Blackburn. En semifinalvinst över Derby säkrade en plats i finalen mot Leicester. Newells enda mål visade sig vara tillräckligt och Blackburn säkrade en plats i den allra första upplagan av Premier League 1992/93.

Blackburn fortsatte skapa rubriker under sommaren när man för en engelsk rekordsumma om £3,5m värvade den då 22-årige Alan Shearer från Southampton. Inför säsongen värvades också Graeme Le Saux från Chelsea, Stuart Ripley från Middlesbrough och Kevin Gallacher från Coventry för stora pengar.

Walkers satsning belönades med en imponerande fjärdeplats under deras första säsong i högsta divisionen på 26 år. Till nästa säsong värvades David Batty från Leeds och målvakten Tim Flowers från Southampton och Blackburn slutade tvåa 1993/94, deras högsta ligaposition på nästan 80 år.

Därefter krossade Blackburn det engelska transferrekordet ännu en gång när man betalade Norwich £5m för den 21-årige Chris Sutton. Tillsammans med Shearer bildade denne ett fruktat anfallspar kallat ”SAS”.

Få trodde att någon klubb skulle kunna förhindra en tredje rak ligatitel för Man Utd, men de regerande mästarna befann sig i en mäktig kamp med Blackburn från början till slut. Två kontroversiella förluster för Blackburn – 2-4 på Ewood Park och 0-1 på Old Trafford – såg ut att ha gett Man Utd övertaget. Och när Blackburn förlorade med 1-2 på Anfield i den sista omgången så såg det ut som om man kastat bort sina titelchanser. Men Man Utd klarade bara 1-1 borta mot West Ham och för första gången sedan 1914 hade Blackburn vunnit den engelska ligan. Jack Walkers dröm hade besannats, Blackburn hade gått från bottenlag i andra divisionen till engelska mästare inom fem år från det att han köpte klubben.

Till nästa säsong tog Ray Harford över som manager, i och med att Kenny Dalglish flyttades upp till Director of Football. Men Blackburn gjorde en dålig start på säsongen och hade det även tufft i Champions League där man slutade sist i gruppen. Säsongen överskuggades av ett bråk på planen mellan Le Saux och Batty i en match mot Spartak Moskva. Och trots att Alan Shearer för tredje säsongen i rad gjorde över 30 ligamål så slutade Blackburn sjua och missade därmed även spel i UEFA-cupen.

Shearer såldes efter 1995/96 års säsong till sin hemstads klubb Newcastle för vad som då var ett transfervärldsrekord, £15m. Det här sågs av Blackburns fans som det första steget i uppbrytandet av mästarlaget. Ännu en dålig säsongsstart 1996/97 innebar att Harford fick lämna managerposten och Blackburn slutade säsongen på 13:e plats.

I december 1996 annonserades det att Sven-Göran Eriksson skulle ta över klubben under sommaren. Eriksson hade signerat ett bindande kontrakt med den innebörden. När det blev dags så ändrade sig däremot Eriksson och valde att stanna kvar i Italien där han sedemera blev manager för Lazio. Roy Hodgson utsågs då till manager för Blackburn och klubben lyckades under dennes första säsong kvalificera sig till UEFA-cupen.

Men Hodgsons stora värvningar misslyckades, Martin Dahlin och £7,5m-värvningen Kevin Davies lyckades sällan hitta målet. Hodgon sparkades i december 1998 då Blackburn befann sig inblandat i bottenstriden.

Man Utds respekterade assisterande manager Brian Kidd tog över klubben men han lyckades inte rädda Blackburn från nedflyttning. Det bekräftades ironiskt nog att Blackburn skulle åka ur i en 0-0-match mot just Man Utd, och Blackburn blev den första och naturligtvis hittills enda Premier League-mästaren att också bli nedflyttad.

Jack Walkers revolution som inleddes vid 1990-talets början tog lika tvärt slut vid 1990-talets slut. Men det var onekligen en resa som förgyllde inte bara Blackburn Rovers utan engelsk fotboll i stort under ett helt årtionde.

:::

The Team That Jack Walker Built – Pt1
The Team That Jack Walker Built – Pt2
The Team That Jack Walker Built – Pt3

…………………………………………………

NYHETER

Arsenals rekordvinst medför ingen förändring i klubbens transfer- och lönepolicy.

Naturligtvis – policyn är ideologisk, inte ekonomisk.

Roy Hodgson slår tillbaka mot Sir Alex Fergusons påstådda påstående att Fernando Torres fuskar.

Naturligtvis – har man precis förlorat ett derby mot Man Utd och åkt ur Ligacupen mot ett League 2-lag så finns det få saker som kan vinna tillbaka fansen som lite siege mentality mot Den Store Fienden.

Roberto Mancini menar att Chelsea är Premier Leagues bästa lag eftersom de jobbat tillsammans i flera år, och att Man City därför inte kan vinna ligan.

Naturligtvis – då har ju inte han gjort något fel när Man City inte vinner ligan.

…………………………………………………

MAGNIFICENT SEVEN – “Engelsk fotbolls stora orättvisor”

Återigen en lista, den här gången på stora orättvisor i engelsk fotboll. Inte en rankinglista och inte en uttömmande lista. Bara sju enligt mig särskilt intressanta exempel.

:::

Arsenal skaffar sig – för man vann det definitivt inte – uppflyttning till högsta divisionen (på Tottenhams bekostnad)

Arsenals fans kanske inte alltid är nöjda med hur laget presterar nu för tiden, men de kan i alla fall vara trygga med hur klubbens pengar används. Under tidigt 1900-tal var så däremot inte fallet. Deras ordförande var en konservativ parlamentariker vid namn Sir Henry Norris, en självutnämnd ”allas vän” som i realiteten endast var sin egen vän. Han använde inte bara klubbens pengar för att finansiera sin privatchaufför, han sålde även lagets buss och stoppade pengarna i egen ficka.

Men Norris var för all del inte bara till skada för Arsenal, klubben tjänade också ibland på hans metoder. Det sägs att han erbjöd stora, och olagliga, finansiella incitament för att locka Herbert Chapman från Huddersfield och Sunderlands målskytt Charlie Buchan till klubben. Och givet den framgång som följde på deras ankomst så var det naturligtvis bra business.

Det var emellertid ingenting mot vad han lyckades åstadkomma för klubben 1918. Fotbollen i England gjorde ett uppehåll under första världskriget, och Arsenal hade slutat femma i andra divisionen, men när ligaspelet återupptogs så spelade man helt plötsligt i högsta ligan. Norris hade dragit nytta av ligans expansion från 20 till 22 lag. Det förväntades, givet hur man hanterat tidigare ligaexpansioner, att de två bottenlagen i Division 1 (Chelsea och Tottenham) skulle stanna kvar samtidigt som de två topplagen i Division 2 (Derby och Preston) skulle gå upp. Derbys och Prestons platser i högstaligan var garanterade, men de två andra platserna visade det sig bli huggsexa om.

Norris argumenterade för att Spurs förtjänade att flyttas ned givet deras ligaposition, men att Chelsea däremot inte gjorde det då Man Utd hade befunnit sig på nedflyttningsplats om inte för en uppgjord match mot Liverpool 1915. Genom att argumentera till Chelseas favör, men utan att förespråka nedflyttning för Liverpool och Man Utd, så vann Norris poäng med ligakommittén. Andra medlemmar imponerades av hans kontakter. Så när kommittén skulle rösta så fick Arsenal fler röster än Tottenham, Wolves och Barnsley – som alla hade slutat 1914/15:s säsong högre upp än Arsenal. Där förekom starka anklagelser om mutor, men inget har bevisats. Arsenal har därefter aldrig flyttats ned från den högsta divisionen.

:::

Terry Fenwick smutsar ned Diego Maradonas goda namn

Under sommarens VM så ältades återigen i engelsk press Maradonas Guds Hand-mål mot England i VM 1986. Att det inträffade för 24 år sedan är tydligen inte skäl nog att gå vidare. Hur som helst, om domaren i den där ökända kvartsfinalen, Ali Bin Nasser, hade gjort sitt jobb så hade vi idag inte pratat om något fuskmål.

Efter åtta minuter av matchen så bensaxtacklade Terry Fenwick Maradona från sidan, med båda benen högt ovanför marken. Han varnades för det vilket väl kanske var okej med tanke på att matchen precis startat, även om Uruguays Batista utvisats direkt efter 56 sekunder för en liknande tackling. Maradona ägnade resten av halvleken åt att springa ringar runt Fenwick, då och då svärandes i hans öron.

Precis innan halvtid fick Fenwick ett hjärnsläpp och han slängde upp armen i Maradonas ansikte, när bollen över huvud taget inte var i närheten. Det var ett solklart andra gult kort, om inte ett direkt rött, men domaren friade helt skandalöst. Den engelske expertkommentatorn Jimmy Hill menade häpnadsväckande nog att Maradona simulerade för att vinna sympati.

Man kan naturligtvis påstå att Argentina, som redan var tämligen överlägsna ett England med elva man, lättare hade kunnat klara av ett England med tio man utan att ta till smutsiga trick. Skönheten i Maradonas andra mål skulle emellertid förbli obefläckad, eftersom Fenwick då lika gärna hade kunnat befinna sig vid sidan av planen ändå.

Så, genom att inte bli utvisad, så lyckades Fenwick med grundläggande orsak och verkan, om än oreflekterat, smutsa ned namnet på den störste lille fotbollsspelare världen någonsin skådat. Det är en orättvisa. Och vad alla gnäller på är en liten handboll?

:::

Chelsea slås ut ur Champions League tack vare ”Barcelonas bäste spelare” – domaren

Efter att den första matchen på Camp Nou slutat 0-0 så skulle den andra semifinalen i Champions League 2008/09 mellan Chelsea och Barcelona avgöras på Stamford Bridge. Redan det första mötet hade präglats av tufft spel och dålig stämning mellan klubbar och spelare. Men returmötet skulle visa sig bli rent farsartat.

Chelsea, genom Mikael Essien, gjorde ett tidigt mål och tog ledningen i dubbelmötet. Man kontrollerade därefter matchen fullständigt och gav ett enformigt och uddlöst Barcelona ingen chans att komma ens i närheten av målet. Under andra halvlek var det bara en fråga om när Chelsea skulle sätta dit det avgörande andra målet.

Chelsea huffed and Chelsea puffed, men den norske domaren Tom Henning Ovrebo never blew the house down. Två tämligen klara fällningar i straffområdet och en fullständigt absurt tydlig hands borde ha renderat i tre straffsparkar för Chelsea. Ingen utdömdes. Med matchens näst sista spark lyckades Iniesta kvittera Chelseas ledning och ge Barcelona fördelen av gjorda bortamål. Matchens sista spark stod Chelsea för. Samuel Eto’o blockerar det framgångsrikt med armen, i det egna straffområdet. Ingen straff.

”Fucking disgrace!”

:::

Robert Maxwell tillåts ta över Derby, vilket innebär dödsstöten för Oxford United

Fotbollen fortsätter existera trots de människor som styr den, inte tack vare dem. 2002 tillfrågades tre anonyma FA-byråkrater att avgöra huruvida Wimbledon FC skulle tillåtas flytta till Milton Keynes. ”The balancing exercise has not been an easy one to perform”, menade de, vilket förklarar varför de inte hittade någon balans alls utan lät kommersiella intressen döda en klubb som funnits sedan 1911.

Det är engelsk fotbolls mest skamliga beslut, men det är knappast så att det var första gången som engelsk fotbolls styrande elit böjde sig bekvämt framlänges för att tillfredsställa dess sugar daddys.

Robert Maxwell hade räddat Oxford United från att gå i konkurs 1982, men den långsiktiga kostnaden för klubben skulle visa sig bli väldigt hög. Efter att ha försökt men misslyckats med att driva igenom en fusion med Reading och bilda ”Thames Valley Royals” så hotade Maxwell i rent raseri att helt sonika lägga ned Oxford. Han förverkligade inte hotet, men enbart tack vare att klubben då befann sig i en period av oöverträffad framgång – man spelade i Division 1 och vann även Ligacupen 1986.

Oxford relegerades 1988, men man befann sig fortfarande i hyfsat skick. De hade precis anställt Mark Lawrenson som manager och med Dean Saunders som målspruta så hade man inlett säsongen bra och hade goda förhoppningar att återvända till högsta divisionen. Men där hägrade ett problem, Maxwell hade större ambitioner än vad Oxford kunde erbjuda och han köpte därför Derby County, efter att redan ha försökt köpa Man Utd.

För att kringgå ligans regler för klubbägarskap så avgick han som ordförande för Oxford och installerade sin son Kevin på posten. Fem månader senare såldes Oxfords stjärna Dean Saunders av Kevin till pappa Robert i Derby. Mark Lawrenson fick sparken när han klagade.

Men det var bara början på misären. Efter Maxwells död 1991 så uppdagades hans pensionsbedrägeri och Oxford förklarades insolvent. Två decennier av finansiell härdsmälta följde och 2006 ramlade klubben ut ur The Football League. Man är nu en av endast två nonleague-klubbar som har vunnit en stor titel – Wimbledon, som lever vidare som AFC Wimbledon är den andra.

:::

1953 års FA-cupfinal benämns ”The Stanley Matthews Final”

Det var ett mediapåstående precis så pretentiöst och performativt man kan tänka sig efter 1953 års final i FA-cupen: “This final will go into history as the Matthews match!”. Och sett till ytan så är det inget märkligt med det. Stanley Matthews, landets mest populäre spelare, hade äntligen vunnit en FA-cup vid en mogen ålder av 38 år. Blackpool hade legat under med 1-3 mot Bolton med 22 minuter kvar av matchen, men vänt och vunnit med 4-3. Matthews hade varit briljant på sin högerkant och spelat fram till det avgörande målet. Så, The Stanley Matthews Final!

Men, det var ju inte riktigt det. Därför att Blackpools verklige hjälte den dagen hette Stan Mortensen. Han gjorde tre mål, den ende som någonsin gjort det i en FA-cupfinal på Wembley, bland annat kvitteringen med en stenhård frispark med bara någon minut kvar att spela. Matthews å sin sida, blev farlig först när Boltons Eric Bell allvarligt skadade sitt knä och, vid en tid när byten ännu inte var tillåtna, fick hoppa omkring som en skadeskjuten kyckling.

Det vore naturligtvis småaktigt att förneka Matthews dennes plats i den engelska fotbollshistorien. Men det är ju inte det man gör, hans legend var ändå sedan länge säkrad. Mortensen å andra sidan har aldrig fått den ära han kanske förtjänade för prestationen. När han dog 1991 så var det stående skämtet att hans begravning skulle bli känd som The Stanley Matthews Funeral.

:::

Ett Everton som tagit tidigt sommarlov skickar ner Norwich

Tabellen ljuger naturligtvis aldrig och Norwich nedflyttning från Division 1 1985 var till stor deras eget fel. Efter att ha vunnit Ligacupen i mars så förlorade man åtta av nio matcher. Men efter att ha avslutat säsongen med en seger borta mot Chelsea så låg de åtta poäng före Coventry, som hade tre matcher kvar att spela, och hade nog goda skäl att tro att saken var biff. Särskilt som Coventrys sista match för säsongen var mot nyss krönta mästarna Everton, som kört över allt motstånd under säsongen.

Coventry befann sig emellertid halvvägs genom sin 32 år långa vistelse i den engelska högsta divisionen, och man hade blivit tämligen bra på det där med att undvika nedflyttning. I behov av tre raka segrar så vann de först med 1-0 mot bottenlaget Stoke och därefter igen mot mittenlaget Luton. Men mästarna skulle rimligtvis bli för svåra.

Men ödet ville annorlunda. Efter att inom loppet av nio dagar ha vunnit Cupvinnarcupen, ha förlorat FA-cupfinalen och ha slagit Liverpool så var Evertons säsong i praktiken över. Med huvudena redan någon annanstans så blev Howard Kendalls mannar krossade av Coventry med 1-4. Norwich åkte ur. Från Coventrys perspektiv så var det alla upphämtningars moder. Från Norwichs perspektiv så var det svårt att känna att gudarna inte konspirerat mot dem.

:::

Den kollektiva bestraffningen av samtliga engelska klubbar för Liverpools fans agerande vid Heysel-katastrofen

En timme innan finalen i Europacupen mellan Juventus och Liverpool den 29 maj 1985 skulle starta så bröt sig en stor grupp av Liverpools fans igenom ett stängsel som separerade dem från Juventus fans. Juventus fans flydde baklänges från hotet men stoppades av en betongvägg. Fansen klämdes mot väggen – 39 dog, 32 av dem Juventusfans och ytterligare 600 skadades. Det betraktades som ”the darkest hour in the history of the UEFA competitions”.

Den första officiella versionen lade all skuld på Liverpools fans. Senare utredningar skulle också skuldbelägga såväl polis som fotbollsansvariga. Men UEFA beslutade, efter politiska påtryckningar från Margaret Thatcher – som mer generellt ville ta itu med den engelska huliganproblematiken – att utesluta samtliga engelska klubbar från europeiskt cupspel i minst fem år, och Liverpool i ytterligare ett år.

Det var alltså ett för idrotten makalöst fall av kollektiv bestraffning. Klubbar och fans som inte haft något med situationen att göra fick se sig bestraffade för vad en klubbs fans tog sig för och för olika fotbollsmyndigheters ovilja att ta på sig ansvaret för katastrofen. Sammantaget bestraffades hela 20 engelska klubbar och fans för något de inte haft något med att göra när de kvalificerade sig för europeiskt cupspel men inte fick delta. Everton drabbades kanske mest, med sitt genom tiderna bästa lag missade de chansen att få spela i två Europacuper, en Cupvinnarcup och en UEFA-cup. Arsenal missade en Europacup och fyra UEFA-cuper. Man Utd och Tottenham missade fyra europeiska kampanjer vardera.

Men grymmast var det kanske ändå för Norwich som åkte ur högsta ligan 1984/85 så snöpligt. Trösten var att man ändå vunnit Ligacupen och skulle få spela i Europa nästa säsong. Icke!

…………………………………………………

DAGENS MATCHER

13:45 – (PL) Man City vs Chelsea
16:00 – (PL) Arsenal vs West Brom
16:00 – (PL) Birmingham vs Wigan
16:00 – (PL) Blackpool vs Blackburn
16:00 – (PL) Fulham vs Everton
16:00 – (PL) Liverpool vs Sunderland
16:00 – (PL) West Ham vs Tottenham

…………………………………………………

Just det. Det kommer ju efterlysningar hela tiden på det här med Veckans fråga. Jag brukar glömma bort det och de gånger jag kommer ihåg det så brister kreativiteten.

Jag skulle ju bli glad och lycklig om ni kära läsare hade lust att tänka ut smarta veckofrågor och maila dem till mig så tar jag med dem i bloggen i tur och ordning.

Jag är säker på att rätt många av er är bättre på sådana tankenötter än vad jag är.

…………………………………………………

Söndagens blogg kommer som utlovat fokusera på Newcastle, med en jämförelse mellan nutid och 1990-talets ”Keegan Years”.

Idag har jag bloggat tämligen exakt en månad, vilket motsvarar en sjättedel av mitt provspel för Fotbollskanalen FC. Alltså är det väl ett gott läge att fråga er läsare vad ni tycker så här långt om bloggen, vad som varit bra och hur den kan förbättras?

Att väva in mer utav andra PL-klubbar än bara topplagen är en feedback som är mottagen, dagens blogg är en frukt av den. Men i övrigt? Kommentera eller maila.

Jag har försökt hålla en balans mellan det mer lättsamma och det mer djupdykande. Har jag lyckats?

Do It To Me!! – och Be Champions!!

Peter Hyllman

Uppsnack inför helgen med "The Battle of the Billionaires"

Helgen inleds med ett riktigt tungviktsmöte på City of Manchester Stadium mellan Man City och Chelsea.

Chelsea har inlett säsongen perfekt, Man City å sin sida har hackat både spelmässigt och resultatmässigt. I veckan åkte däremot båda lagen ur Ligacupen.

Båda lagen dras med vissa skadebekymmer. Mancini har framför allt problem med skador i försvaret, samtidigt som Chelsea i veckans match mot Newcastle fick se både Salomon Kalou och Yossi Benayoun utgå skadade. Det verkar heller inte som att Frank Lampard kommer kunna delta.

Men det som gör matchen särskilt speciell är naturligtvis att det är en match mellan två klubbar av samma andas barn. Chelsea är vad Chelsea är och Man City vill vara vad Chelsea är.

Man City lyckades väl i sina båda möten med Chelsea förra säsongen. Men det är först i och med den här säsongen som Man City måste leva med riktigt tunga förväntningar på sig, och den här matchen måste ses som ett ordentligt eldprov inte bara för laget utan också för Roberto Mancini.

:::

The Guardians Paul Hayward skriver intressant om helgens möte:

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/sep/24/manchester-city-chelsea-abramovich-sheikh-mansour

…………………………………………………

FÖRVÄNTNINGARNA HAR ALDRIG VARIT HÖGRE PÅ MAN CITY

I den blå halvan av Manchester är pengar inte längre ett problem. Främst för att man ägs av en medlem av Abu Dhabis ledande familjer, Sheik Mansour, som sedan sitt övertagande av klubben 2008 har pumpat in över £300m i klubben.

Man City har sedan dess spenderat stort, inte minst då på spelarvärvningar. Man har inte slagit något transferrekord sedan man värvade Robinho sommaren 2008, man har däremot varit Premier Leagues högst spenderande klubb de tre senaste säsongerna i rad.

Enbart inför den här säsongen har man spenderat smått otroliga £125m på nya spelare – i och med köpen av spelare som Aleksander Kolarov, Jerome Boateng, David Silva, Yaya Touré, Mario Balotelli och James Milner.

Nyligen skrev journalisten på The New Paper, Iain Macintosh om City – crippled by stupidity: “Look at any dynasty in English football, however, and you’ll see one constant theme. Patience. It takes time to build a team, time to refine it.”

Nu är det i och för sig svårt att klandra Man City för att sakna tålamod. UEFA:s nya finansiella riktlinjer gör att de måste på väldigt kort tid värva ihop en hel trupp om de vill dra nytta av ägarens överlägsna kapitalstyrka. Men den typ av ägare som Sheik Mansour är sätter heller ingen större premie på just tålamod.

Man Citys stora utmaning är att de håller på att sätta upp sig själva för ett stort och förödmjukande fall. Vilket kommer inträffa om de inte slutar allra minst fyra den här säsongen. Redan förra säsongen var tänkt att vara deras säsong, utan att de lyckades.

Och sett till de pengar de spenderat och de spelare de värvat så borde rimligtvis enbart en ligatitel vara tillräckligt för att ge satsningen godkänt.

Men det är en delvis annan fotbollsvärld vi nu lever i, där tillgång till Champions League och dess tv-pengar är guldet vid regnbågens slut.

Ett annat perspektiv är även att se till vilka spelare som lämnat klubben, inte minst då Stephen Ireland och Craig Bellamy. I mina ögon så har de under de senaste två-tre säsongerna varit bland klubbens allra bästa spelare. De är dessutom uppväxta och etablerade i Premier League. Det är för mig ett mycket märkligt agerande.

Frågan är om Man Citys spenderande har upphört, eller om Man City kommer spendera ytterligare £60m i januaritransferfönstret om ”det inte går som det ska”. Och huruvida Roberto Mancini fortfarande är Man Citys manager vid det laget.

Förväntningarna på Man City har aldrig varit högre, och det är en alldeles särskild utmaning. Det är något som klubbar som Chelsea, Man Utd och Arsenal har lärt sig leva med och hantera.

Kan Man City lära sig detsamma på bara en säsong och faktiskt prestera vad som förväntas av dem den här säsongen?

:::

Mark Ogden på Telegraph skriver också intressant om att Man City inte på samma sätt som Chelsea före dem har gjort ’smart investments’.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-city/8021433/Manchester-City-yet-to-match-Chelsea-when-it-comes-to-smart-investment.html

…………………………………………………

Kan Chelsea gå igenom den här ligasäsongen utan att förlora en enda match, med andra ord upprepa Arsenals prestation från 2003/04?

Jag tror faktiskt de har en viss chans att göra det.

Okej, chans har man ju alltid, men ni förstår vad jag menar.

…………………………………………………

NYHETER

Arsenal har rapporterat rekordresultat och dessutom är skulden för Highbury Square nu helt återbetald. En skäligen nöjd VD Ivan Gazidis menade att klubbens policy att utveckla snarare än att köpa spelare kommer fortsätta.

Evertons Phil Neville manar på sina lagkamrater och förväntar sig att laget tar ett första kliv upp ur kvicksanden i helgens bortamöte med Fulham.

Sir Alex Ferguson har medgett att Waynes Rooneys prestationer påverkas negativt av mediauppmärksamheten.

Man Citys före detta fysiktränare Raymond Verheijen har kritiserat Roberto Mancini och menar att dennes träningsmetoder orsakar Man Citys skador.

:::

The Independents James Lawton: [“One brutal fact screamed out of the latest Anfield debacle. When Roy Hodgson came to pick his starting team he turned to seven of Rafael Benitez’s hand-picked signings.”]

Lawton skriver att Roy Hodgson måste ges tid att rensa upp i röran han ärvt av Rafa Benitez.

http://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/james-lawton-hodgson-must-be-given-time-to-clear-up-the-mess-left-by-benitez-2087967.html

Mind you, Lawton är knappast Benitez störste supporter här i världen.

…………………………………………………

HELGENS MATCHER

Lördag:

13:45 – (PL) Man City vs Chelsea
16:00 – (PL) Arsenal vs West Brom
16:00 – (PL) Birmingham vs Wigan
16:00 – (PL) Blackpool vs Blackburn
16:00 – (PL) Fulham vs Everton
16:00 – (PL) Liverpool vs Sunderland
16:00 – (PL) West Ham vs Tottenham

Söndag:

13:00 – (PL) Bolton vs Man Utd
15:05 – (PL) Wolverhampton vs Aston Villa
17:10 – (PL) Newcastle vs Stoke

Dessutom fulla omgångar i The Football League – där det stora mötet kanske är lördagens Yorkshirederby mellan Leeds och Sheffield United.

Ikväll kan ni också se Portsmouth vs Leicester på Bet365.

…………………………………………………

Vi får se vad lördagens blogg kommer handla om. Har ni några förslag eller önskemål?

Båda bloggarna under helgen kommer som vanligt att beröra den dagens matcher i sammanfattad form.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Jag är nyfiken – Chelsea

Först Arsenal, därefter Liverpool med en gästblogg om Man Utds ekonomi och ägarsituation däremellan. Nu har turen kommit till Chelsea som måltavla för min nyfikenhet. Och det finns ju flera goda skäl till det – det är Englands just nu bästa lag med en i många avseenden nyskapande och för engelsk fotboll formativ modern historia.

Chelseas strategi så här långt är väldigt tydlig: Stora kapitalutlägg i syfte att köpa en konkurrenskraftig trupp av etablerade spelare, samt Premier Leagues (fram till nu) överlägset högsta lönebudget för att behålla dem.

Strategin har varit möjlig, trots enorma förluster för klubben, tack vare en ägare som skjutit till nödvändigt kapital utan krav på vare sig ränta eller annan motprestation.

Inte minst har detta märkts på klubbens värvningspolitik. Sedan Roman Abramovich köpte klubben så har Chelsea värvat för runt £45m netto per säsong, att jämföra med tidigare runt £5m netto per säsong.

Men vad jag framför allt intresserar mig för i den här bloggen är hur Chelseas framtida strategi kommer att se ut – med andra ord, vad kommer framför allt att känneteckna Chelsea 2.0?

Det är en fråga som aktualiseras av nya rapporter om att Abramovich inte längre har för avsikt att pumpa in pengar i klubben och att framtida värvningar måste göras med de medel som klubben själv genererar. Det pågår även ett medvetet arbete med att reducera klubbens lönekostnader.

Man kan förstå sådana rapporter dels ses som en förståelig åtstramning från ägarhåll, dels som en anpassning till UEFA:s kommande regler om ’financial fair play’.

Ska däremot frågan kunna besvaras på ett någorlunda vettigt sätt så bör vi däremot försöka sätta oss in i Chelseas nuvarande förutsättningar och ekonomiska läge.

…………………………………………………

CHELSEAS EKONOMISKA LÄGE

Ett par år efter det att Roman Abramovich tagit över Chelsea så slog klubbens dåvarande VD Peter Kenyon fast en femårsplan med målsättningen att Chelsea från och med 2010 skulle vara finansiellt självförsörjande, med andra ord gå med vinst.

Genom åren har den målsättningen mjukats upp, senast av Chelseas nuvarande VD Ron Gourlay: ”It is still our aim to be self-sufficient and we will achieve this by increasing our revenues as we continue to leverage off our brand. We are reducing our costs by controlling expenses, including salaries and wages.”

Det låter som en klok målsättning. Men där finns två svagheter. För det första så visar de senast tillgängliga siffrorna (från 2009) att Chelseas intäkter faktiskt minskat jämfört med tidigare år. För det andra så var lönekostnaderna vid samma tidpunkt de högsta som någonsin rapporterats av en engelsk klubb – med en årlig lönekostnad om drygt £150m så överträffar man sina närmaste konkurrenter med nästan 25%.

Så hur nära befinner sig Chelsea sin målsättning om finansiell självförsörjning från och med 2010? En förlust om £44,4m i 2009 års redovisning presenterades som en triumf, huvudsakligen därför att förlusten var £21,3m mindre än föregående år. Ja, det är en lägre förlust, men det är fortfarande en kraftig förlust. Endast Man City redovisade sämre siffror för det aktuella året.

Klubben presenterade sina intäkter som ”stabila” vilket i själva verket innebar att de sjunkit med £6,7m till £206,4m om året. Klubben förklarade detta med det ”ekonomiska klimatet”, men det är ändå oroväckande sett till att övriga tre storklubbar i före detta ’Big Four’ har lyckats öka sina intäkter under samma period.

Positivt för Chelsea är att rörelsekostnaderna under perioden också har sjunkit med £10,4m. Däremot framgår det att det mesta av förbättringen i resultatet om £21,3m består av extraordinära snarare än rörelseaktiviteter: vinsten på spelarförsäljning var £6,4m högre, spelaramortiseringen var £8,3m lägre och kostnader för uppsägningar av tidigare managers och coacher var £10,5m lägre.

2005 sa Peter Kenyon att ”Chelsea is now being run properly. The club is being run as a business”. Fyra år senare upprepade han detta budskap: “This is the fifth set of financial accounts since the takeover and Chelsea has made huge process during that period as a football club and a business.”

Att beskriva framstegen som stora är kanske att ta i. Under den period som Kenyon beskriver så har resultatet förvisso förbättrats, men enbart från en förlust om £87,9m (2004) till en förlust om £65,7m (2008). Sedan 2005 års rekordförlust om £140,0m så har resultatet 2009 (-£44,4m) förbättrats med £95,6m.

Men hela 80% av denna förbättring härstammar från transfermarknaden, vinst på spelarförsäljning (£40,4m högre) och lägre amortiseringar av spelarkontrakt (£33,6m lägre). Rörelsen motsvarar enbart en förbättring om £8,7m, vilket inte är alldeles övertygande under en period när tv-pengarna har ökat kraftigt för klubbar som Chelsea.

Men utrymmet för Chelsea att fortsätta reducera förluster genom att sälja spelare är naturligtvis begränsat om man vill behålla en konkurrenskraftig spelartrupp, vilket dessutom är en nödvändighet för att upprätthålla intäktsnivån. Potentialen i en sådan strategi försvagas också av att spelarnas samlade värde på Chelsea balansräkning har minskat med £65,8m på bara tolv månader. Med andra ord antas de idag inbringa mindre pengar än tidigare på transfermarknaden.

Men det är inte minst lönekostnaderna som utgör en utmaning för Chelsea. I 2009 års siffror så uppgick Chelseas totala lönekostnader till £153,0m. Sedan dess har man gjort sig av med spelare som Michael Ballack, Juliano Belletti och Joe Cole – men John Terry, Frank Lampard, Peter Cech och Mikael Essien har också fått höjda kontrakt.

I och med att Chelsea mer än dubblerade sina lönekostnader under Roman Abramovichs första år så menade Peter Kenyon att han skulle sätta upp ”aggressiva” åtgärder för att minske lönerullan. Sedan dess har den däremot ökat med över 30%.

Roman Abramovichs bekymmer är således tvåfaldiga. Dels har hans spelartrupp minskat kraftigt i värde. Dels så tuggar samma spelartrupp i sig engelsk fotbolls överlägset högsta löner (fram till nu när Man City nog får antas ligga i samma landskap). Det är samtidigt en spelartrupp som är i behov av förnyelse om man också på längre sikt ska kunna fortsätta utmana i ligan och Champions League.

Hur ska då en sådan förnyelse av spelartruppen finansieras? Abramovich själv har alltså meddelat att några ytterligare kapitalinsatser från hans sida kommer det inte bli fråga om. En sådan förnyelse måste alltså ske med medel som klubben själv genererar.

Men klubben genererar som vi sett inga sådana medel, klubben är inte finansiellt självförsörjande. Det finns naturligtvis två teoretiska sätt för Chelsea att förbättra sitt resultat ytterligare och närma sig vinst: sänka kostnader och/eller öka intäkter.

Lönerna står för 74% av Chelseas omsättning och ska man således minska sina kostnader på ett betydelsefullt sätt så är det där man måste börja. Men dels så har man misslyckats med samma målsättning tidigare och dels så är det svårt att åstadkomma utan att på samma gång riskera att kraftigt försämra spelartruppens kvalitet och konkurrenskraft.

Att öka sina intäkter är då nästa alternativ. Här kan man skilja på kommersiella intäkter, matchdagsintäkter och tv-intäkter. Chelseas årliga kommersiella intäkter om £52,8m är fortfarande väsentligt lägre än Man Utds (£70,0m) och Liverpools (£67,7m) så där finns utrymme för tillväxt. Ron Gorlay, Chelseas nuvarande VD, har bland annat prata om att sälja arenanamnet, vilket beräknas kunna generera runt £10m om året. Samtidigt så bidrar inte spelarskandaler till att förstärka Chelseas varumärke, även om lagets prestationer på planen gör det.

Möjligheten att öka matchdagsintäkterna begränsas framför allt av arenans storlek. Att flytta till en större arena är det enda alternativet som kan ändra på detta, men det framstår vare sig som ett aktuellt eller ens ett realistiskt alternativ. Det är heller inte lätt att se hur Chelsea kan växa i termer av tv-intäkter, där man enbart ligger efter Man Utd.

Deloitte ger Chelsea tämligen små utsikter till tillväxt i sin årliga sammanställning av fotbollsklubbars värde: ”the club faces a significant challenge to regain a top five position in our Money League.”

Chelsea förblir alltså beroende av Roman Abramovich, oavsett den storslagna ambitionen att vara självförsörjande inom fem år. Det finns en liten möjlighet att Chelsea når ett nollresultat (särskilt beroende på vilket resultatmått man använder) men det är svårt att föreställa sig att klubben själv genererar nödvändiga och tillräckliga medel för en förnyelse.

Den stora frågan för Chelsea är alltså om Abramovich, trots sina utfästelser om motsatsen, ändå är villig att fortsätta skjuta in kapital i klubben. Det är samtidigt en lösning som försvåras av UEFA:s nya finansiella regler. Eller, om inte, vilka framtida strategier som är realistiska för Chelsea att förnya och utveckla sin spelartrupp.

…………………………………………………

ALTERNATIVA FRAMTIDA SPELARTRUPPSTRATEGIER FÖR CHELSEA

Lite förenklat kan man hävda att det finns två generella strategier för att förnya och utveckla en spelartrupp: Make or Buy – antingen utvecklar man unga spelare inom klubben eller så köper man etablerade spelare på marknaden.

Arsenal är ett exempel på en klubb som ligger väldigt nära en renodlad ”Make”-strategi. Chelsea å sin sida har sedan Abramovich tagit över klubben legat väldigt nära en renodlad ”Buy”-strategi. De flesta klubbar befinner sig däremot någonstans mellan dessa båda ytterligheter.

Chelseas ekonomiska läge, som beskrivet i föregående stycke, medger inte att klubben fortsätter med en ”Buy”-strategi. En sådan strategi är helt enkelt inte ekonomiskt hållbar – såvida inte Abramovich i motsats till sina uttalanden fortsätter försörja klubben, och ett sätt hittas att åstadkomma detta utan att bryta mot UEFA:s regler.

Den andra vägen som Chelsea kan vandra är alltså att följa en ”Make”-strategi, att utveckla sina egna spelare. Men samtidigt har Chelseas förmåga att framgångsrikt realisera en sådan strategi hittills varit högst begränsad. Hittills har inte Chelseas akademi, efter Abramovichs övertagande, genererat en enda spelare som startar regelbundet för Chelsea. När klubben sparkade halva sitt globala scoutnätverk så var det också ett tyst medgivande att allt inte stod rätt till.

Där finns just nu ett par unga spelare precis under Chelseas A-trupp som klubben fäster sina framtida förhoppningar till: Ross Turnbull, Patrick van Aanholt, Jeffrey Bruma, Gael Kakuta, Fabio Borini och Josh McEachran med Daniel Sturridge som ett något mer etablerat alternativ. Samtidigt är dessa huvudsakligen oprövade på den högsta nivån och det är högst osannolikt att alla eller ens ett flertal av dem utvecklas till långsiktiga lösningar på klubbens behov.

En svaghet med Chelseas akademi är avsaknaden av vad som kan kallas för ”kritisk massa”. Man har knappt hälften av det antal spelare som klubbar som Arsenal, Man Utd, Liverpool med flera har i sina respektive akademier. En följd av det är att spelarna inte utvecklas under samma hårda konkurrens, vilket sannolikt också för med sig mer långsiktiga effekter.

Vad jag betraktar som en sannolik framtida truppstrategi för Chelsea är snarast något som kan kallas för en ”Mining”-strategi, vilket är ett amalgam av ”Make” och ”Buy”. Det är en värvningspolicy som fokuserar på unga ”supertalanger” som man kan köpa för en relativt låg summa åt gången.

Det är en sådan strategi Chelsea redan börjat använda sig av i köpen av Kakuta och Ramires (även om den värvningen är i högsta laget) som exempel, och som till exempel Man Utd använt sig av med varierad framgång i köpen av Ronaldo, Nani, Anderson, Bébé med flera. Det är en strategi som rimligtvis förutsätter en långsam men regelbunden avyttring av nuvarande spelare i truppen.

Epitetet ”mining” syftar naturligtvis på att strategin handlar om att söka rätt på starka råvaror som kan förädlas i klubben – till skillnad från att köpa färdiga guldklimpar eller organiskt utveckla dem inom klubben. Det är en strategi som bygger dels på ett kompetent globalt scoutingnätverk och dels på god coachingkompetens.

Det är naturligtvis en strategi behäftad med större utmaningar än en ”Buy”-strategi som utgår från möjligheten att köpa färdiga spelare. För det första så råder en större osäkerhet i huruvida spelaren man köper verkligen kommer få den utveckling man hoppas på, som alltid med yngre spelare. För det andra så är konkurrensen högre om dessa spelare, det är inte alltid så lätt att bara köpa det man vill ha. För det tredje så innebär strategin en större risk att hamna i konflikt med de klubbar som äger dessa spelare.

En fördel med strategin är att den på längre sikt också bör leda till totalt sett lägre lönekostnader, vilket alltså är ett uttalat mål för Chelsea.

Carlo Ancelotti har en oerhört viktig roll för hur Chelsea lyckas förverkliga en sådan strategi framgångsrikt. Hans ’track record’ från Milan är inte lysande i det avseendet, men han har inlett processen i Chelsea på ett hyfsat lovande vis.

I en tidigare blogg sa jag att Ancelotti sannolikt är Chelseas viktigaste manager under Romaneran, och det var det här jag då syftade på. Det är Ancelottis uppgift att hantera den svåra uppgiften att leverera kortsiktig framgång såväl som långsiktig hållbarhet. Jag har svårt att föreställa mig en bättre manager för uppgiften.

…………………………………………………

FRÅN NYHETSHÖGEN

Man Citys manager Roberto Mancini har uppmanat sina spelare att vädra sin besvikelse över att inte få spela internt i klubben snarare än till media.

Sunderlands försvarare Titus Bramble har arresterats för misstanke om våldtäkt, efter en incident på ett hotell i Newcastle, rapporterar The Guardian.

Arsene Wenger gör en Sir Alex Ferguson och säger sig vilja fortsätta som manager så länge som hälsan tillåter.

The Guardians David Conn reder ut vad han närmast beskriver som röran bakom Bébés övergång till Man Utd.

Christian Purslow, Liverpools VD, påstår att ”administration is inconceivable” för klubben som bär en tung skuldbörda på sina axlar.

…………………………………………………

LIGACUPEN – SAMMANFATTNING

Tisdag:

Birmingham 3-1 MK Dons
Brentford (pen) 1-1 Everton
Burnley 1-0 Bolton
Millwall 1-2 Ipswich
Peterborough 1-3 Swansea
Portsmouth 1-2 Leicester
Stoke 2-0 Fulham
Sunderland 1-2 West Ham
Tottenham 1-4 (aet) Arsenal — (Highlights)
Wolves (aet) 4-2 Notts County

Onsdag:

Aston Villa 3-1 Blackburn
Chelsea 3-4 Newcastle — (Highlights)
Scunthorpe 2-5 Man Utd — (Highlights)
Wigan 2-1 Preston
Liverpool 2-2 (pen) Northampton — (Highlights)
West Brom 2-1 Man City — (Highlights)

Tisdagen såg Everton överraskande åka ut på straffar mot Brentford och onsdagen serverade ett par liknande överraskningar.

Superskrällen är naturligtvis League 2-laget Northamptons seger på straffar borta mot Liverpool. Liverpool var ungt och reservbetonat men bestod ändå av fem landslagsspelare. Northampton tog vad som mycket väl kan vara klubbens största seger någonsin, och gjorde det dessutom välförtjänt.

I en fantastisk cuprysare på Stamford Bridge avgjorde Shola Ameobi för Newcastle på Fergietime. Efter att ha fått spela större delen av andra halvlek med tio man efter att Kalou och Benayoun utgått skadade så lyckades Chelsea ändå hämta upp 1-3 till 3-3. Men ansträngningen visade sig alltså vara förgäves. Heartbreak! ”Pinch me, Bob, it feels like I’m dreaming”, utbrast Newcastles radiokommentator.

Man Utd visade sig vara överlägsna i andra halvlek borta mot Scunthorpe, men det var hemmalaget som inledde bäst, tog ledningen med ett drömmål och om Rafael hade blivit utvisad för sin vidriga tvåfotstackling vid ställningen 1-1 så hade matchen kunnat sluta annorlunda.

Man City (John Guidetti spelade 90 minuter) å sin sida förlorade en god chans till en titel den här säsongen i och med förlusten borta mot West Brom. Gerard Houllier vann sin första match med Aston Villa och Wigan vände dramatiskt i matchens slutminuter hemma mot Preston.

Lottningen av Ligacupens fjärde omgång sker på lördag.

…………………………………………………

Uppsnack inför helgen på fredag – med fokus på lördagens “Battle of the Billionaires” i den blåa halvan av Manchester.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Gästblogg: Linhem’s Football Watch – Och lite nyhetsplock

It’s … Linhem’s Football League Watch!

Ännu en omgång där Southampton post-Pardew fortfarande går mållösa, QPR tågar på med Warnock och i League 2 tar jag en titt på tre speciella spelare.

…………………………………………………

CHAMPIONSHIP

Nu i helgen var det verkligen ett resultat som stack ut i Championship, nämligen Watfords 6-1-vinst borta mot Millwall. Inför matchen hade Millwall bara förlorat en av sina senaste 36 hemmamatcher.

Millwall som börjat säsongen riktigt bra med tanke på att de tippades att kämpa i bottenträsket har börjat med vinster mot Hull, Middlesbrough, Coventry och Bristol City men nu förlorade man mot Watford med tennissiffror som Arne Hegerfors hade sagt.

Millwalls manager heter Kenny Jackett och hela sin relativt korta spelarkarriär spenderade han i just Watford innan han vid 28 års ålder fick avbryta sin karriär på grund av en knäskada. Detta var alltså på 1980-talet då Watford under Elton John & Graham Taylor hade sin ”storhetstid” med bland annat en andraplats i högsta divisionen och en finalförlust i FA-cupen.

Jackett stannade efter spelarkarriären i klubben som coach och blev även manager efter att den legendariske Graham Taylor dragit sig tillbaka som ”director of football”. Men det gick inte så bra för Jackett som blev degraderad till assisterande igen åt just Graham Taylor, som vid millennieskiftet återigen tog dem till högsta divisonen. Jackett ses allmänt som en legend i klubben.

Watford då? Även de tippades ligga långt ner i tabellen, i fjol klarade man kontraktet med nöd och näppe i de sista omgångarna. Då hade man tidigare även precis klarat sig från att hamna i administration tack vare deras hederspresident Elton John – ”I’m Hornet man” – som”lånade” dem intäkterna från konserten ”Playing for players”.

Marvin Sordell – kallas numer ”Scoredell” – har på tre matcher gjort fyra mål, mäkta imponerande av 19-åringen som a-lagsdebuterade så sent som förra säsongen och som även var utlånad till Tranmere Rovers i två månader. Nu har han alltså fått en ordinarie plats efter att Heidar Helguson återvänt till QPR och Will Hoskins sålts till Bristol Rovers. Marvin Sordell är inte den ende unge spelaren som managern Malky Mackay – ja, han heter faktiskt så! – har släppt fram under säsongen.

I den senaste matchen så spelade Scott Loach (22 år), Will Buckley (20 år), Jordan Mutch (18 år) och nämnde Marvin Sordell (19 år) från start.

De avbytare som hoppade in var Lee Hodson (18 år), Stephen McGinn (21 år) och Troy Deeney (22 år). Dessutom har man i truppen bara Martin Taylor – ja, den Martin Taylor! – och John Eustace som är över 30 år. Lite roligt är att de faktiskt är födda samma år och mindre än en vecka ifrån varandra (3:e respektive 9:e november).

Watford är alltså ett väldigt ungt lag överhuvudtaget, vilket är en positiv effekt av att lag har ekonomiska problem och Malky Mackay är själv är en väldigt ung och lovande manager – 38 år gammal – som spelade sin sista match så sent som säsongen 2007/08 för just Watford.

…………………………………………………

LEAGUE 1

Den engelska tredjedivisionen – det vill säga League 1 – har inledningsvis varit väldigt jämn. Likt League 2 så skiljer det ungefär tio poäng från ligaledaren ner till jumbon. Till skillnad mot 17 respektive 14 poäng i de två högsta divisionerna.

Men mest anmärkningsvärt är jämnheten överlag, det finns inget lag som ”ryckt ifrån”, till exempel så skiljer det tre poäng mellan Charlton på elfte plats och Huddersfield på första plats.

I League 1 gjorde den nordirlländske vänsterbacken Jeff Hughes ett hattrick för Bristol Rovers, kanske är det tänkt att han ska axla Ian Hartes mantel som topp -10 i skytteligan som back?

Brentford vs Hartlepool, den matchen jag besökte i fjol, slutade nu som då mållös i en ganska lam tillställning… förhoppningsvis så höll sig ungarna bort från den barnkastande Scott Flinders denna gången.

I matchen Huddersfield vs Yeovil så började Yeovil överraskande bra med två mål redan första kvarten. Resultatet höll sig till halvtid men i andra halvlek vände Huddersfield matchen med fyra mål på en halvtimme.

.………………………………………………

LEAGUE 2

Nu i helgen så vann Port Vale övertygande med 3-0 mot Macclesfield och det finns en del intressanta saker med Port Vale denna säsongen.

I Port Vale heter nämligen anfallsparet Marc Richards och Justin Richards. Är de bröder undrar ni? Kusiner? Har Micky Adams – Addams? – klonat sin vicekapten Marc Richards? Nej, nej och inte helt uteslutet.

De två Richards har hittills gjort över tio mål tillsammans den här säsongen och i Justin Richards har man hittat en perfekt radarpartner till Marc Richards, eller tvärtom.

Port Vale har även värvat en annan intressant spelare, Gary Roberts, som redan som 17-åring debuterade för Crewe i Championship. Fem säsonger och över 100 matcher senare så blev han av disciplinära skäl utesluten från matchtruppen mot Nottingham Forest och efter den säsongen blev han också satt på ”transferlistan”, vilket ledde till att han nästan gick till Cardiff.

Men det blev ingen affär och den nye managern Steve Holland ville ge honom en chans men Roberts återbetalade förtroendet med att missa stora delar av klubbens försäsongsträning.

Efter det bar det av till Yeovil Town först på lån men sedan permanent. Men även där så hade han stora disciplinära problem. Han dök bland annat upp berusad på en så kallad ”familjedag” anordnad av klubben, vilket var en av anledningarna till att Yeovil bröt hans kontrakt.

Därefter togs han in på rehabiliteringscentret ”Sporting Chance” efter att han, likt många andra unga fotbollspelare som nått framgång väldigt snabbt, börjat kollat djupt i flaskan och spelat bort de pengar han tjänat.

Drygt 22 år gammal fick han sedan en ny chans i Rotherham av Ronnie Moore, där han till exempel gjorde ett frisparksmål från över 50 meter mot Bradford, men hans fortsatta problem utanför planen ledde till att han i fjol fick sparken från Rotherham.

Denne Gary Roberts har nu Micky Adams gett en ”sista chans”. Rent fotbollsmässigt är Roberts en tvåvägsspelare på innermittfältet med de klassiska attributen som bra crossbollar, bra skott och bra på att klaga på domaren, för vilket han fått ett flertal gula och röda kort.

Hittills har han presterat bra på planen för Port Vale bredvid hårdingen Anthony Griffith på innermittfältet. Förhoppningsvis så kan han få ordning på sin karriär nu och hjälpa Port Vale – nu på en andra plats – vinna uppflyttning till League 1.

.………………………………………………

ÖVRIGT

I tidigare nämnda Watfordmatch så gjordes Watfords sex mål av sex olika spelare med en smårolig detalj, de sista två målen gjordes nämligen utav Graham och Taylor.

Jamie Mackies första mål i 2-0-vinsten mot Leicester var hans sjunde för säsongen och det på bara åtta skott totalt.

Han gjorde efter det även 2-0 för QPR av bara farten. Åtta mål på åtta matcher för Neil Warnocks guldklimp.

I matchen mellan Ipswich och Cardiff så hade den store – i dubbel bemärkelse – tonårstalangen Connor Wickham flera lägen som han slarvade bort och matchen såg ut att sluta oavgjord till dess att 18-årige ytterbacken Adam Matthews gjorde 1-0 för Ipswich med en klinisk nick. Tyvärr, så spelar Matthews i Cardiff. Matchen slutade 2-0 till Ipswich efter mål av före detta skyttekungen Jason Scotland.

…………………………………………………

NÄSTA OMGÅNG

Championship – För tredje omgången i rad så har vi ett Yorkshirederby med Leeds United inblandade. Den här gången är det dock mot en annan ”gigant” i regionen, nämligen Sheffield United med före detta Leedsspelaren Gary Speed som nybliven manager.

Dessutom av en slump så möts Portsmouth och Leicester för andra gången den här veckan, de möts även i Ligacupens tredje omgång.

League 1 – På fredag börjar omgången med ett Londonderby mellan Leyton Orient och Brentford, där båda lagen börjat rätt uselt.

Vi har dessutom ett riktigt stormöte mellan Sheffield Wednesday och Southampton, två lag som spelat många säsonger i högsta divisionen. Men numer har Wednesday nyligen undkommit administration och Saints – som jag nämnt tidigare – har varit en klubb i kaos under säsongsinledningen.

League 2 – Ett intressant möte mellan nykomlingen Oxford, en klubb som 1986 vann Ligacupen, och Crewe, som fostrat spelare som Danny Murphy, Dean Ashton och David Platt, och som dessutom börjat säsongen bra.

…………………………………………………

De var allt för mig denna veckan, om ni har något att säga så är det bara att kommentera nedan eller så mailar ni mig.

//Peter A Linhem

…………………………………………………

Mangen dank, Linhem!

Kort från nyhetshögen…

Kevin McCarra på The Guardian om hur det röda raseriet mot de amerikanska ägarna döljer en djupare problembild i Liverpool.

Det hålls för sannolikt att Bébé gör sin debut för Man Utd i kvällens ligacupmatch borta mot Scunthorpe United.

Sam AllardicioRiddaren av den sorgliga skepnaden, eller kanske underskattad?

:::

Gårdagens ligacupmatcher:

Birmingham 3-1 MK Dons
Brentford (pen: 4-3) 1-1 Everton
Burnley 1-0 Bolton
Millwall 1-2 Ipswich
Peterborough 1-3 Swansea
Portsmouth 1-2 Leicester
Stoke 2-0 Fulham
Sunderland 1-2 West Ham
Tottenham 1-4 (aet) Arsenal
Wolves (aet) 4-2 Notts County

Stora skrällen är naturligtvis att Brentford slår ut Everton på straffar. Jermaine Beckford och Phil Jagielka missar Evertons två sista, Brentford sätter samtliga sina.

Burnley slog också något överraskande ut Bolton, där gamle managern Owen Coyle återvände till Turf Moor.

En tveksam domarinsats, åt båda håll, stod annars mest i centrum när Arsenal tog en gruvlig ligacupsrevansch på Tottenham med en tämligen stabil 4-1-seger.

Kvällens ligacupmatcher:

20:45 – (LC) Aston Villa vs Blackburn
20:45 – (LC) Chelsea vs Newcastle
20:45 – (LC) Scunthorpe vs Man Utd
20:45 – (LC) Wigan vs Preston
21:00 – (LC) Liverpool vs Northampton
21:00 – (LC) West Brom vs Man City

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ligacupen – "A pot worth winning"

Under tisdagen och onsdagen avgörs Ligacupens tredje omgång, från och med vilken samtliga lag deltar i turneringen.

Vi har några riktigt saftiga möten att se fram emot. Inte minst ett North London Derby mellan Tottenham och Arsenal på White Hart Lane. Men också Burnley vs Bolton, Sunderland vs West Ham, Aston Villa vs Blackburn och West Brom vs Man City.

Störst skrällchans ger jag Scunthorpe United hemma mot Man Utd.

Som vanligt i Ligacupens tidiga omgångar så är det enkelmöten med förlängning och därefter straffsparkar i händelse av oavgjort.

Det är något särskilt med de engelska cuperna – jag är helt enkelt barnsligt förtjust i dem.

Nu var det ju framför allt FA-cupen man såg när man växte upp, den går ju på helgerna – och då var det ju DDR-Sverige, två kanaler och en match i veckan, som stod för utbudet.

Ligacupen var något man bara fick höra om i efterhand. Det gav den en alldeles särskild mystik, det är ju ofta så med sådant man inte har möjlighet att se själv.

…………………………………………………

EN HISTORIA AV TEKNISK OCH EKONOMISK INNOVATION

Idén om Ligacupen föddes hos en man som hette Alan Hardaker, som mellan 1957 och 1979 var sekreterare för The Football League och som var känd i engelsk fotboll som ’the Godfather of Football’.

Den första upplagan av Ligacupen spelades under säsongen 1960/61 med Aston Villa de första vinnarna efter att i det andra finalmötet ha vänt ett 0-2-underläge mot Rochdale till seger med 3-2.

Inledningsvis bestod samtliga omgångar i Ligacupen av dubbelmöten, ett hemma och ett borta. Det var också utgångspunkten för Hardakers idé med cupen, han insåg att ett sådant format var finansiellt mer attraktivt för klubbar längre ned i ligasystemet än FA-cupens, där dessa lag kunde vänta i flera år utan att få en lukrativ hemmamatch på sin lott.

Ligacupen var inte omedelbart populär hos Englands dåtida storlag och sex av dem vägrade till en början att delta.

Men inför 1965/66 års upplaga så blev europeiskt cupspel incitamentet att vinna cupen, och nu var helt plötsligt också de stora lagen intresserade av att delta. Året efter var cupen så populär att formatet med ett dubbelmöte i finalen kunde överges, och istället avgjordes cupen i en enda match på Wembley.

Den nya cupen möjliggjordes av att strålkastarljus introducerats på de engelska arenorna under 1950-talet. På så vis möjliggjordes det att spela kvällsmatcher mitt i veckan.

Ligacupen växte alltså fram genom en växelverkan av teknisk och ekonomisk utveckling inom sporten. Tekniken skapade möjligheterna för cupen och ekonomiska motiv ledde till att viljan att ta tillvara dessa möjligheter fanns där.

Ligacupen skulle också visa sig vara drivande i ett annat ekonomiskt avseende. 1982 skulle cupen bana vägen för en ny form av sponsoravtal inom fotbollen när man bytte namn till Milk Cup efter en överenskommelse med Milk Marketing Board. Redan året därefter skulle ligan inleda ett liknande samarbete med Canon och ytterligare en liten tid därefter inledde FA-cupen ett samarbete med AXA.

Under de kommande åren skulle Ligacupen ta olika skepnader relaterade till nya sponsorer: Milk Cup (1982-86), Littlewoods Challenge Cup (1986-90), Rumbelows Cup (1990-92), Coca-Cola Cup (1992-1998), Worthington Cup (1998-2003) och Carling Cup (2003-2012).

Liverpool är de mesta mästarna i Ligacupen med hela sju segrar. Tillsammans med Nottingham Forest dominerade man turneringen under 1970- och 1980-talen. Nottingham Forest var den första klubben att försvara sin titel i Ligacupen när man vann 1979, en bedrift man upprepade 1990, men Liverpool å sin sida vann turneringen fyra år i rad mellan 1981 och 1984, varje gång efter förlängning.

1967 blev Division 3-laget (nu League 1) Queens Park Rangers första lag utanför högsta divisionen att vinna Ligacupen. Swindon Town upprepade däremot denna bedrift två år senare när man i en berömd final lyckades vinna mot Arsenal efter förlängning. Det senaste laget utanför högsta divisionen som lyckats vinna Ligacupen är Sheffield Wednesday som 1991 vann finalen mot Man Utd med 1-0.

…………………………………………………

…OCH KONTROVERS

Som vi såg ovan så var Ligacupen redan från början drabbad av om inte kontrovers så i alla fall tveksamt intresse. Det dog däremot ut och Ligacupen blev en populär turnering.

Men sedan small det till rejält under 1990-talets första halva.

I 1994/95 års Ligacup så valde Man Utds manager Alex Ferguson att ställa ut ett lag huvudsakligen bestående av lovande ungdomar, och äldre spelare i behov av matchtid, till andra omgångens möte med Port Vale.

Otroligt nog ledde detta till en debatt i den engelska riksdagen, The Houses of Parliament, där en ledamot kritiserade hur Man Utd nedvärderade Ligacupen huvudsakligen med argumentet att såväl Man Utds fans som motståndarnas fans betalade för att se de stora stjärnorna.

Anklagelser om arrogans och nedvärdering fortsatte. Men flera managers kopierade Fergusons tillvägagångssätt, och i vissa fall har det tagit än mer extrema uttryck än så.

Till viss del har Ligacupen naturligtvis nedvärderats, men det främsta skälet till det är snarare ligaspelets ekonomiska betydelse. Men de som hävdar att cupen är nedvärderad bör också acceptera att den blivit jämnare och därför mer spännande.

I och med att FA-cupen har börjat behandlas på samma sätt av de större lagen så har dessutom Ligacupens relativa status som inhemsk cup snarare ökat under det senaste decenniet.

Sam Wallace på The Independent menar istället att Ligacupen har återfötts som cupturnering just därför att storlagen luftar yngre spelare och att ”No club dreams of winning the Carling Cup, but they all enjoy the day at Wembley when they do”.

http://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/sam-wallace-why-the-kids-are-all-right-on-a-night-thats-more-fun-than-the-champions-league-2083890.html

Det är inte engelsk fotbolls mest glamourösa och åtråvärda titel men det förblir trots allt “a pot worth winning”.

…………………………………………………

LIGACUPEN – STAT ATTACK

Vinnare, summering:

7: Liverpool
5:
Aston Villa
4:
Chelsea, Man Utd, Nottingham, Tottenham
3:
Leicester
2:
Arsenal, Man City, Norwich, Wolves
1:
Birmingham, Blackburn, Leeds, Luton, Middlesbrough, Oxford, Queens PR, Sheffield Wed, Stoke, Swindon, West Brom

Spelare med flest finaler:

Ian Rush, Liverpool (1981-84, 1987 & 1995)
Emile Heskey
, Leicester (1997, 1999 & 2000), Liverpool (2001 & 2003) och Aston Villa (2010).

Främste målskytt:

Totalt: Geoff Hurst, West Ham och Ian Rush, Liverpool – 49 mål
Säsong:
Clive Allen, Tottenham – 12 mål, 1986/87

All-Time Top 10-Table:

1. Tottenham, 380p, 1.97ppm
2.
Liverpool, 400p, 1.96ppm
3.
Aston Villa, 422p, 1.94ppm
4.
Arsenal, 380p, 1.90ppm
5.
Man Utd, 317p, 1.86ppm
6.
Nottingham, 319p, 1.76ppm
7.
Man City, 322p, 1.75ppm
8.
West Ham, 336p, 1.74ppm
9.
Norwich, 333p, 1.73ppm
10.
Chelsea, 297p, 1.73ppm

Målsnitt 2010/11: 3,2 mål per match

…………………………………………………

LIGACUPENS 3:E OMGÅNG

Tisdag 21/9

20:45 – (LC) Birmingham vs MK Dons
20:45 – (LC) Brentford vs Everton
20:45 – (LC) Burnley vs Bolton
20:45 – (LC) Millwall vs Ipswich
20:45 – (LC) Peterborough vs Swansea
20:45 – (LC) Portsmouth vs Leicester
20:45 – (LC) Stoke vs Fulham
20:45 – (LC) Sunderland vs West Ham
20:45 – (LC) Tottenham vs Arsenal
20:45 – (LC) Wolves vs Notts County

Onsdag 22/9

20:45 – (LC) Aston Villa vs Blackburn
20:45 – (LC) Chelsea vs Newcastle
20:45 – (LC) Scunthorpe vs Man Utd
20:45 – (LC) Wigan vs Preston
21:00 – (LC) Liverpool vs Northampton
21:00 – (LC) West Brom vs Man City

Men kvällens höjdpunkt är naturligtvis vad som sker på White Hart Lane när Tottenham och Arsenal drabbar samman.

Det kan vara Ligacupen bäst man vill, det här är ändå matcher som bästa fotbollsminnen are made of.

Och i sann tungviktsfajtstil så har nu spelare från de båda lagen börjat prata trash mot varandra.

Vi är bättre än er! – säger Rafael Van der Vaart.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1313578/Were-bigger-Arsenal-Tottenhams-Rafael-van-der-Vaart-stokes-north-London-rivalry-ahead-Carling-Cup-clash.html

Nej, vi är bäst! – säger Denilson

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1313603/Arsenal-star-Denilson-insists-Gunners-best-team-country.html

Så det så!!

Tungviktsfajt förresten? Enligt den här sammanställningen så är det ju helt uppenbart att Arsenal kommer vara chanslösa ikväll.

Min kollega Oscar Olofsson pratar mer detaljerat om tisdagskvällens derby – sannolikt med lite livetouch på det hela också. Check it out!!

…………………………………………………

AND IN OTHER NEWS

Patrice Evra reagerar i vredesmod över Man Utds tappade ledningar och menar att om laget inte skärper sig så har de inget med ligatiteln att göra.

Liverpools ägare Tom Hicks försök att omfinansiera klubbens lån hos Royal Bank of Scotland sägs ha gått om intet sedan privatkapitalfirman GSO Capital Partners lämnat förhandlingsbordet.

Alan Hansen uppmanar Liverpool att våga spela högre och mer offensivt också på bortaplan.

Queens Park Rangers fantastiska inledning av The Championship har fått många att tro att de kommer att spela i Premier League nästa säsong. Har Neil Warnock fått ordning på skutan?

Arsene Wenger riskerar en matchs avstängning av FA efter att ha verbalt attackerat domarna i samband med Arsenals match mot Sunderland.

…………………………………………………

Imorgon onsdag kommer ännu en upplaga av Linhem’s Football League Watch, som är bloggen för dagen. Passar ju rätt okej också med tanke på spelet i Ligacupen.

Kanske ger han oss några guldkorn om Scunthorpe United och Northampton Town?!

Be Champions!!

Peter Hyllman

"Dimi Treble Settles Epic Encounter" – Nedsnack och highlights

Det var ju min tanke att ägna den här nedsnacksbloggen åt Hatem Ben Arfas succédebut för Newcastle, men efter den där rackarrysaren på Old Trafford under söndagseftermiddagen så får nog de planerna läggas på hyllan.

Den som sagt på förhand att bloggens rubrik, rakt av stulen från News of the World, skulle beskriva söndagens jättematch hade nog jag betraktat som i bästa fall aningslöst optimistisk eller svarthumoristiskt pessimistisk.

Men bulgaren var helt fantastisk.

Sir Alex Ferguson skrev i matchprogrammet inför matchen att ”…you must have faith and we are being rewarded this season for our confidence in a player who has a touch of genius about him.”

Dimitar Berbatov inte bara vann matchen åt Man Utd, han vann till sist över också varenda tvivlande skeptiker på sin sida.

Det andra målet är naturligtvis ett rent konstverk, och då tänker jag inte enbart på avslutningen utan också Darren Fletchers millimeterpassning över hela planen till Nani som föregick målet.

Matchen borde ha varit avgjord där. En tvåmålsledning, på Old Trafford, och Man Utd hade efterbrännarna på full fart.

Men det är något märkligt med den här säsongen. Ett vanligtvis stabilt Man Utd verkar ha enorma problem att hålla en ledning. För andra helgen i rad tappar man alltså en tvåmålsledning mot ett lag från Merseyside.

Det ska verkligen hållas till Liverpools stora och eviga heder att de lyckades komma tillbaka i den här matchen. Jag tror faktiskt inget annat lag hade kunnat komma tillbaka på det viset under de förutsättningarna.

Och den andan, viljan och moralen hoppas och tror jag Liverpool kan ta med sig vidare in i resten av säsongen.

Men ur ett nästan dubbelt deja vu-läge – dels Liverpool hemma på Old Trafford, dels att återigen ha tappat en ledning – så lyckades Man Utd samla ihop sig och få in ett tredje och avgörande mål.

Man Utd kan knappast få med sig en kraftigare psykologisk boost än så.

Highlights: Sky och MOTD2

…………………………………………………

Det var annars en match med delvis två ansikten. Den första halvleken såg Man Utd kontrollera skeendet och fullt rättvist gå in i halvtid i ledning, men den riktiga intensiteten var inte riktigt närvarande.

Men under den andra halvleken fick matchen fart och intensitet i en sådan utsträckning att minnen väcktes från möten under forna decennier.

Ärligt talat, det var ett bra tag sedan vi såg ett så här svängigt möte mellan de båda lagen. De senaste åren har taktiken ofta tagit överhanden.

Och även om det inte var alltför bra för hjärtat, så måste jag säga att jag gillar det bättre på det här viset.

Det här var verkligen ett episkt möte.

…………………………………………………

Dimitar Berbatov blev i och med sina tre mål den förste Man Utd-spelaren på 64 år att göra ett hat-trick mot Liverpool

Och vad säger Berbatov själv?

[“I always tried to become my best, the boss always believed in me. Today my performance is for him as well, he always pushes me to be the player he wants me to be.”]

Jag ska ju själv medge att jag efter förra säsongen var skeptisk till om Berbatov kunde hitta en roll i Man Utd. Men det börjar bli dags att äta en ordentlig portion humble pie.

Med den generella lärdomen är att vi kanske är lite för snabba med att avfärda värvningar som bra eller dåliga, och att man måste se sådana frågor i ett längre perspektiv.

…………………………………………………

Sir Alex Ferguson själv har matchbilden rätt klar för sig.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1313422/Manchester-United-boss-Sir-Alex-Ferguson-insists-We-scored-TEN-Liverpool.html

Lite överdrivet kan man tycka, låter som lite efter matchen-adrenalin i det där. Men visst var det Man Utd som höll i kontrollspakarna.

…………………………………………………

Jag gillar Nani rätt mycket, men det där jäkla filmandet och teaterspelandet blir jag ärligt talat lite förbannad på.

Värre än en annan numer exporterad portugis.

Kul att få se ett inhopp av Anderson också.

…………………………………………………

Jag satt rätt länge under matchen och noterade mentalt att i den här bloggen rikta rätt skarp kritik mot Fernando Torres.

Sedan var han ändå med och, med lite god vilja, skapade Liverpools två mål under andra halvlek. Lite commentator’s curse över det, men jag tror ändå jag ihärdar en aning.

Torres fick rätt skarp kritik av Jamie Redknapp efter förra helgen för att han inte ansträngde sig tillräckligt mycket. Arbetsetiken saknades.

Och under första halvlek av den här matchen såg jag precis samma sak. Det kändes inte som att han försökte, som att han tyckte det mesta var jobbigt och lite trist.

Det kan gå dåligt för en spelare, det måste man acceptera som något naturligt, men kravet måste ändå vara att spelaren alltid försöker och gör sitt allra bästa.

Han måste ha fått en ordentlig Roy-hårtork i halvtid, för i andra halvlek såg det lite bättre ut. Men det är synd att det verkar behövas.

…………………………………………………

CHELSEA 4-0 BLACKPOOL

Highlights: MOTD2

Chelsea hade som väntat inga problem att avfärda nykomlingarna Blackpool på hemmaplan, men när de blå gick fram till en fyramålsledning innan halvtid så såg det ut att bli en ordentligt jobbig kväll för Ian Holloway och hans mannar.

Chelseas spel imponerar, det måste man säga. Men hemma mot Blackpool ska man också vara överlägsna. Men det man måste uppskatta med Chelsea är mängden mål de gör och att de inte, till skillnad från t ex Man Utd, slår av på gasen när de väl tar ledningen med ett eller ett par mål.

Till skillnad från Man Utd så tappar de ju därför heller inte en tvåmålsledning på tilläggstid. Ännu.

Blackpool måste vara nöjda med att de lyckades stoppa dammflödet under andra halvlek. Det är tveklöst något de kan ta med sig till framtida matcher.

Men de riktigt stora vinnarna från den här matchen måste ändå vara Blackpools fans. Det är stora förluster de råkar ut för mot lag som Arsenal och Chelsea.

Vid 0-5 mot Arsenal sjunger de ”We’re gonna win 6-5”. Under matchen mot Chelsea sjunger de ”You’re not as good as Arsenal” och ”How shit you must be, you only scored four”.

Helt underbart!!

Tack Kerstin för den spaningen!

…………………………………………………

WIGAN 0-2 MAN CITY

Highlights: MOTD2

Man City var till en början inte överdrivet imponerande borta mot Wigan. Men tack vare Carlos Tevez och taffligt försvarsspel av Wigan så lyckades ändå Mancinis mannar ta ledningen och under andra halvlek kontrollerade man skeendet i större utsträckning.

Det här var en riktig kaptensinsats av Carlos Tevez. Precis den typ av insats som en gång gjorde honom så uppskattad av både West Hams och Man Utds fans.

…………………………………………………

KORT OM LÖRDAGENS MATCHER

Stoke 1-1 West Ham
En jämn match mellan två hårt kämpande lag. Stoke lyfte sig under andra halvlek men West Ham lyckades hålla fast vid den första poängen för säsongen, med Avram Grant ledig av religiösa skäl.

Aston Villa 1-1 Bolton
Stark inledning av Villa som tog ledningen genom en snygg frispark av Ashley Young men Bolton åt sig in i matchen och var nog laget som under andra halvlek låg närmast segern.

Blackburn 1-1 Fulham
En match karaktäriserad av domarkontroverser. Blackburns första mål tillkommer efter en uppenbar knuff på målvakten av Elhadji Diouf, kort efter att domaren missat när Schwarzer tar bollen med handen utanför straffområdet.

Everton 0-1 Newcastle
Läget var positivt i Everton efter deras upphämtning mot Man Utd förra helgen, men inget av det syntes i den här matchen. Newcastle var det klart bättre laget och Hatem Ben Arfa drömmålade i debuten.

Tottenham 3-1 Wolverhampton
Matchen såg ut att sluta i ännu en besvikelse för Spurs men under matchens sista fem minuter så lyckades först Pavlyuchenko och därefter Världens Bäste Hutton säkra de tre poängen mot Spurs alldeles egna bogey team.

West Brom 3-1 Birmingham
En imponerande vändning av The Baggies under andra halvlek där särskilt Peter Odemwingie briljerade med ett ”och ett halvt” mål. Stabile svenske backen Jonas Olsson avgjorde matchen med snygg nick på hörna.

Sunderland 1-1 Arsenal
Säsongens märkligaste mål gav Arsenal ledningen in i halvtid trots att de kanske egentligen inte förtjänade det, sedan kvitterade Darren Bent med matchens sista spark trots att Arsenal under andra halvleken verkligen förtjänat att vinna matchen. Upp-och-nervända världen.

…………………………………………………

VILA I FRID, BOBBY SMITH

Tottenhams legendariske anfallare Bobby Smith, som var en viktig del i klubbens dubbelvinnande upplaga från 1960/61, har avlidit efter en kort tids sjukdom.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/sep/19/tottenham-bobby-smith-dies-illness

…………………………………………………

NYHETER

Sam Allardyce – som om han var manager för storklubbar som Man Utd, Chelsea, Real Madrid etc skulle vinna ligan varje år – lämnar in ett formellt klagomål på domaren i matchen mot Fulham.

Birminghams Lee Bowyer ber om ursäkt efter att bråkat med en West Brom-supporter i samband med att han blev utbytt.

:::

Liverpools inte särskilt uppskattade ägare Tom Hicks säger sig vara på väg att omfinansiera sitt lån i Royal Bank of Scotland i början av oktober genom en uppgörelse med The Blackstone/GSO Group fram till 2012.

Det skulle innebära ytterligare två års strider om kontrollen över klubben, och med inga pengar undanlagda vare sig för transfers eller byggande av en ny arena.

Det är oklart vad Liverpools styrelse har för mandat att blockera Hicks ambitioner.

…………………………………………………

På tisdag kommer en blogg helt och hållet fokuserad på Ligacupen, vars tredje omgång spelas under tisdag och onsdag.

Bland annat med ett fett North London Derby, Tottenham vs Arsenal.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man Utd vs Liverpool – En historia av rivalitet och respekt + lördagens highlights

På söndag smäller det i den här säsongens första rond i vad som är Englands allra största fotbollsmatch.

Det är en match mellan två klubbar som är Englands främsta och största rivaler, men där också gemensam respekt är något som förenar dem.

Låt oss kolla på hur, när och varför rivaliteten egentligen växte fram och hur den har utvecklats genom åren. Därefter plockar jag fram vad några personer säger om det här mötet samt avslutar med en genomgång av sju ikoniska möten mellan dessa båda klubbar.

…………………………………………………

HUR RIVALITETEN VÄXTE FRAM

I fotbollstermer så intensifierades rivaliteten mellan Man Utd och Liverpool framför allt under 1960-talet i och med att båda klubbarna under detta årtionde hade stor framgång på fotbollsplanen – mellan  1963 och 1967 så vann de båda klubbarna exempelvis ligan varannat år.

Men rivaliteten fanns där redan tidigare vilket till stor del har att göra med geografi och ekonomi. Liverpool ligger bara 6-7 mil väster om Manchester och i det avseendet så är det naturligtvis fråga om ett regionalt derby. Men kampen mellan städerna stod till en början också om ekonomi och industri.

Under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal så var Liverpool en av de viktigaste hamnstäderna i England. Manchester å sin sida var känt för sin textilindustri, men man var samtidigt beroende av Liverpools tillgång till havet för att kunna importera och exportera varor.

1894 byggdes däremot ”The Manchester Ship Canal” vilken gav Manchester tillgång till havet och möjligheten att direktimportera varor utan att gå via Liverpool. Detta blev en viktig faktor i att lyfta upp Manchester från ekonomisk depression men drabbade samtidigt Liverpools ekonomiska välstånd hårt.

Så i och med att de två städerna stred om ekonomiskt herravälde så fanns där grundplåten för en rivalitet som fotbollen bara byggde vidare på.

Men i mer modern tid så är det naturligtvis fotbollen som rivaliteten utgår från, särskilt då vad avser framgångar på fotbollsplanen. De båda klubbarna är överlägset Englands mest meriterade.

Även om båda klubbarna var någorlunda jämspelta under 1960-talet så var det ändå huvudsakligen Man Utds årtionde – med spelare som Denis Law, Bobby Charlton och George Best vann man inte bara folkets hjärtan utan som första engelska lag också Europacupen 1968.

Men därefter skulle styrkeförhållandet klubbarna emellan ta en dramatisk vändning. Man Utd rasade ihop under tidigt 1970-tal efter Sir Matt Busbys avgång, bland annat med en nedflyttning till gamla Division 2, samtidigt som Liverpool växte ut till Englands genom tidernas dittills mest dominerande klubblag.

Under slutet av 1970-talet och 1980-talet vann Liverpool ligan elva gånger, Europacupen fyra gånger och ett antal övriga cuptitlar vid sidan. Sportsligt placerade de Man Utd så långt bakom sig att det var omöjligt att ens skymta dem i backspegeln.

Det var sannolikt också runt den här tiden som rivaliteten mellan de båda klubbarnas fans gick från hård men ändå godhjärtad till rent ut sagt smutsig och i vissa fall också våldsam.

Avundsjuka var naturligtvis en grogrund. Från båda håll. Man Utds fans var naturligtvis bittra över att deras främsta rival hade all framgång samtidigt som den egna klubben var på dekis. Liverpools fans å sin sida förbittrades över att, den egna klubbens framgångar till trots, Man Utd fortfarande omskrevs med sådan respekt av fotbollsexperter och engelsk press.

Men ekonomiska faktorer spelar sannolikt in också runt den här tiden. Det var en period av tilltagande ekonomisk fattigdom i England och gamla industristäder som Manchester och Liverpool drabbades hårt. Fotbollen blev ett sätt att leva ut sina frustrationer och huliganism blev en del av det.

1990-talet och 2000-talen såg styrkesituationen mellan de båda lagen ta en dramatisk u-sväng när Liverpools dominans upphörde nästan samtidigt som Man Utd inledde en period av dominans, med motsvarande sportsliga framgångar, som nu börjar närma sig 20-årsstrecket.

Under den senaste femårsperioden har framför allt en dålig stämning mellan klubbarnas managers bidragit till att driva upp temperaturen när de båda lagen möts, tillsammans med att Liverpool åtminstone tillfälligtvis utmanat på allvar om ligatiteln.

Men egentligen spelar det ingen roll vad som sägs inför matcherna, eller hur de båda klubbarna ligger till i tabellen – när Liverpool möter Man Utd är det alltid fråga om säsongens viktigaste match.

…………………………………………………

KORT OCH GOTT OM ”MAN UTD VS LIVERPOOL”

[”My greatest challenge was knocking Liverpool right off their fucking perch. And you can print that!”] – Sir Alex Ferguson

[“I can’t stand Liverpool, I can’t stand Liverpool people, I can’t stand anything to do with them. When I was growing up there was certainly a large amount of jealousy involved. The truth is, I envied them for all the success their team was having.”] – Gary Neville

[“A mate owned a Bryan Robson top. We were kicking about, and I asked if I could be Robbo for a while. My dad looked out and went ballistic. He wasn’t having his kid dragging the Gerrard name through the gutter. I thought we’d have to move!”] – Steven Gerrard

[“I grew up an Everton fan, my whole family are Everton fans and I grew up hating Liverpool – and that hasn’t changed.”] – Wayne Rooney

[“It’s not just about two clubs, it’s about two cities, two unbelievable histories, two clubs that both think they are the biggest in the world – so there is a lot of ego at stake.”] – Lee Sharpe

[“I’ve always had respect for them. They’re a proper club, like us, and they should have respect for us too. They aren’t blasé or big-headed. Chelsea are, or have been in the past. At United, there isn’t a player who you think: ‘God, I hate him!’”] – Jamie Carragher

[“I think I’ve always shown the right respect to Liverpool and the history they have and great team they are. But I also know that it’s the team I get the most pleasure out of beating.”] – Ryan Giggs

[“I would start rallying the troops for this game the minute the previous match had finished. It meant that much to me and I’d make sure it meant just as much to the players around me. Nothing matches the passion and fire surrounding this one.”] – Phil Thompson

[“It’s (Anfield) a hostile place for an opposition player, but an inspiring one. The famous sign says ‘This Is Anfield’. The heart says ‘This is it, what it’s all about’. I always knew we’d get verbals, but I’d always say to myself ‘I fancy this, by the way’”] – Andy Cole

[“To me Liverpool will always be the derby game. It is just because of the history. When I came down here they were the king-pins of England. They had won four European Cups and quite a few league titles. My aim was to do well against them and to try and turn that round. It is hard for me to go against history.”] – Sir Alex Ferguson

[“’How would you like to manage the best club in the country?’, Liverpool chairman Tom Williams once asked Bill Shankly. ‘Why?’, Shankly replied, ‘Is Matt Busby packing it in?’. A few days later, Shankly was unveiled as Liverpool’s new manager.]

…………………………………………………

MAGNIFICENT SEVEN – ”Man Utd vs Liverpool”

Liverpool 4-4 Man Utd (Augusti, 1953)

Det här är matchen med flest mål mellan de båda klubbarna under hela efterkrigsperioden. Man Utd anlände till Anfield med en prototyp av vad som skulle komma att bli ’The Busby Babes’ – Roger Byrne, Tommy Taylor och David Pegg var alla med – och man tog en tidig ledning genom Jack Rowley. Men Don Welshs mannar kämpade sig in i matchen, Louis Bimpson kvitterade och Bill Jones gav Liverpool ledningen strax innan halvtid. Byrne kvitterade strax efter halvtid men Bimpson slog in två hörnor i rad från Billy Liddell på kort tid och Liverpool ledde med 4-2 efter 58 minuter. Man Utd reducerade nästan omedelbart genom Eddie Lewis innan Taylor kvitterade kontroversiellt genom att trycka in både bollen och målvakten Charlie Ashcroft i målet med sju minuter kvar av matchen.

Anfield var i ett sådant uppror att polisen var tvingade att ordna en linje framför The Kop. Man Utd vann returmötet med 5-1, en match efter vilken de båda lagen skulle gå skilda vägar under återstoden av 1950-talet. Liverpool åkte ur högsta divisionen den säsongen, men inom två år var Man Utd förstärkta med Duncan Edwards och Bobby Charlton och skulle komma att definiera decenniet.

:::

Liverpool 2-1 Man Utd (Mars, 1983)

Om Liverpool möjligen hade turen på sin sida i 1982 års Ligacupfinal, med en sen kvittering mot Tottenham för att därefter vinna enkelt i förlängningen, så log alla lyckans gudar mot dem ett år senare. Norman Whitesides tidiga och fantastiska mål som fick Alan Hansen att önska att han stannat kvar i sängen den morgonen tillät Man Utd att suga upp våg efter våg av Liverpoolpress och då Ian Rush hade en sällsynt dålig dag så såg det ut som om Man Utd skulle vinna sin första titel under Ron Atkinson.

Fram till dess att mittbacken Kevin Moran skadades med 20 minuter kvar av matchen. Inom två minuter hade Alan Kennedy strykt ribban med ett tungt skott och ytterligare tre minuter senare kvitterade han. Under förlängningen fortsatte Man Utds otur då deras andre mittback Gordon McQueen skadade sig och var tvingad att spendera resten av matchen i anfallet samtidigt som anfallaren Frank Stapleton flyttades ner i backlinjen. Huruvida det hade någon inverkan på utgången är oklart, för ingen hade kunnat göra något åt Ronnie Whelans avgörande mål, ett skruvat skott rätt upp i krysset.

:::

Man Utd 3-1 Liverpool (Januari, 1989)

Bortsett från perioden med Danny Murphy så har inte Liverpool riktigt lyckats irritera Man Utd när de slagit ur underläge. Det var emellertid inte något större problem för Man Utd under Liverpools gyllene era: Man Utd förhindrade dem att vinna The Treble 1977, slog ut dem ur FA-cupen i semifinalen både 1979 och 1985 och hade en statistik i inbördes möten under 1980-talet motsvarandes W11, D11, L4.

Deras sista seger under ett årtionde av ”lokal” dominans kom på nyårsdagen 1989 när Fergie’s Fledglings rev mästarna i småbitar under 70 minuter bara för att hamna i underläge efter ett mål av John Barnes. Det visade sig inte spela någon roll, Russell Beardsmore klev fram och spelade fram i tur och ordning Brian McClair och Mark Hughes innan han själv gjorde det avgörande 3-1-målet. ”Det bästa laget förlorade”, hävdade Ronnie Moran efter matchen. Och det var kanske sant i ett större perspektiv, men knappast vad avsåg den här matchen.

:::

Liverpool 2-0 Man Utd (April, 1992)

(7:12 in i klippet)

Den här matchen hade kunnat vara känd som den första matchen i vilken Ian Rush gjorde mål mot Man Utd. 1992 var Ian Rush sedan länge Liverpools genom tidernas främste målskytt men han hade aldrig gjort mål mot Man Utd, märkligt nog. Men det alla fokuserade på var att resultatet innebar att Man Utd vid domarens slutsignal förlorade ligatiteln till Leeds. Tre korta signaler som innebar slutet på en era och början på en ny, Premier League-eran. Men kanske var det vad som inträffade inte bara på The Kop utan hela Anfield under och efter matchen som verkligen hade en betydelse för den tid som skulle komma.

I djupet av misären att ha varit så nära att vinna klubbens första ligatitel på 25 år, men i slutänden ha misslyckats, så hånades och känslomässigt torterades såväl Man Utds spelare som Alex Ferguson själv av Anfields jublande fans, en upplevelse de själva beskrivit som något de aldrig ville uppleva igen. Till melodin av ”For He’s a Jolly Good Fellow” så sjöng The Kop för full volym ”And Now You’re Gonna Believe Us, You’ll Never Win the League”. Hela läktarsektionen formade en kongalinje och dansade och sjöng “Let’s All Laugh at Man U, Let’s All Laugh at Man U … hahahaha”. Kanske var det där, på Anfield i april 1992, som Man Utds och Alex Fergusons hänsynslösa och omättliga vilja att vinna formades och som lever vidare 20 år senare.

:::

Liverpool 3-3 Man Utd (Januari, 1994)

Man skulle kunna hävda att Man Utds tvåmålscomeback i den berömda 3-3-matchen på Anfield 1988 var en bättre match än denna – Peter Beardsley och John Barnes magiska under en timme, Norman Whitesides förnedring av Steve McMahon och en cigarrpuffande Gordon Strachan firandes Man Utds upphämtning med tio man på planen – men även om Liverpool var en klart starkare klubb på den tiden så spelade de ändå mot laget som skulle sluta tvåa i ligan.

1994 var däremot klyftan mellan lagen så förödmjukande som den någonsin varit, något som gjordes tydligt efter bara 24 minuter när Man Utd gick upp i en 3-0-ledning. Denna förödmjukelse var Anfields mörkaste stund – mot bittra fiender så var det värre än Michael Thomas titelmål 1989 – men den skulle bara vara i en minut. Nigel Clough kostade klubben £2,3m och gjorde i princip ingenting annat i klubben, men med två mål på 15 minuter så betalade han tillbaka summan där och då. Med elva minuter kvar av matchen kvitterade Neil Ruddock och Anfield exploderade, man hade inte mycket annat att fira under 1990-talet.

:::

Man Utd 2-2 Liverpool (Oktober, 1995)

Den här matchen summerade 1990-talets fotboll i ett nötskal. Det var Eric Cantonas emotsedda återkomst efter att ha demonstrerat fransk zizou på en läktaridiot, och han hade en omedelbar effekt då han med en straff i den 71:a minuten räddade oavgjort för Man Utd. Att matchen var i behov av räddning säger det mesta om hur bra Roy Evans Liverpool spelade mot ett Man Utd som skulle avsluta säsongen med en dubbel. Robbie Fowler var i toppform och gjorde två mål efter att Nicky Butt gett Man Utd ledningen.

Men det säger också väldigt mycket om Liverpools mentala svaghet under den här perioden. Den här säsongen ingick i en period om ungefär tre säsonger när Liverpool generellt var klart bättre än Man Utd i matcherna dem emellan, men enbart lyckades vinna någon match på Anfield. Det där förändrades med Gerard Houllier och Danny Murphy under 2000-talet men Liverpool skulle aldrig igen spela ut ett i grunden överlägset Man Utd utan att vinna på riktigt det här viset.

:::

Man Utd 2-1 Liverpool (Januari, 1999)

Man Utd mötte Liverpool i FA-cupens fjärde omgång och Alex Ferguson skulle senare reflektera att den här vinsten mot Liverpool var det som var grundbulten för den säsong som skulle sluta med en historisk Treblevinst. Och visst fanns där nästan kusliga likheter mellan den här matchen och den som spelades fyra månader senare på Nou Camp. Michael Owen gav Liverpool ledningen redan efter tre minuters spel och trots en närmast vansinnig Man Utd-press, med bland annat två träffar i målramen, så höll Liverpool ut med bara minuter kvar av matchen.

Men i den 88:e minuten hittade Beckham fram med en frispark till Andy Cole som från nära håll nickade ner bollen till Dwight Yorke som kvitterade Liverpools ledning. Lättnad och uppdämd frustration svepte över Old Trafford men det var inget mot den närmast våldsamma eufori som följde. Långt in på tilläggstid avgjorde Man Utd matchen med ett andra mål och slapp på så vis ett jobbigt omspel på Anfield. Who put the ball in the Scousers net? Ole-Gunnar Solskjaer.

…………………………………………………

NYHETER

Birminghams anfallare James McFadden riskerar missa resten av säsongen på grund av en korsbandsskada.

Owen Hargreaves läkare menar att spelaren nu är nära en comeback i Man Utd-tröjan.

Fergie vs Liverpool

Dimitar Berbatov kommer starta matchen mot Liverpool – bulgaren har äntligen börjat visa den kvalitet som förväntas av en Man Utd-värvning av den storleken.

Märkligt hur ett vanligt personbyte kan förändra tonen mellan två klubbars managers – Sir Alex Ferguson och Roy Hodgson lyckades förvandla presskonferensen inför helgens match till en ren love fest.

Fabregas gör ett bra jobb med att träna upp sin ersättare till nästa säsong? – Jack Wilshere.

…………………………………………………

LÖRDAGENS HIGHLIGHTS

Stoke 1-1 West Ham
Aston Villa 1-1 Bolton
Blackburn 1-1 Fulham
Everton 0-1 Newcastle
Tottenham 3-1 Wolves
West Brom 3-1 Birmingham
Sunderland 1-1 Arsenal

…………………………………………………

Ni får betrakta det här som helgens blogg – söndag kväll eller på måndag kommer en nedsnacksblogg om det viktigaste som hänt i helgen.

Fredagskvällen blev lite för blöt och trevlig för mer storartade insatser än så från mig den här helgen. Aj Aj Aj. Skallebank. I’m getting too old for this shit.

Och så föreslår jag (igen) att vi håller snacket till fotboll och försöker hålla politiken borta från kommentarsfältet.

Men glöm inte att rösta!! – Ni som får.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Uppsnack inför helgen – Fokus på West Brom och West Midlands Derby

Det är mycket som känns rätt välbekant med West Brom så här i upptakten av PL-säsongen 2010/11.

The Birmingham Road End på The Hawthorns har studsat upp och ned mellan Premier League och Championship likt skållade råttor under de senaste åtta åren. Fyra uppflyttningar, tre nedflyttningar och en ”great escape” innebär att säsongsbiljettinnehavarna onekligen har fått valuta för sina pengar.

Men Roberto Di Matteo har bestämt sig för att göra klubbens relation med Premier League mer permanent.

Redan under sin andra säsong som manager så ledde han West Brom till uppflyttning från Championship, efter att säsongen dessförinnan ha lett MK Dons till playoff i League 1.

Di Matteo har arbetat lugnt och säkert ända sedan han tog över efter Tony Mowbray förra sommaren. West Brom tog det däremot inte lugnt i ligan där man samlade på sig ett klubbrekord om 91 poäng när man tog andraplatsen bakom överlägsna ligavinnarna Newcastle.

Di Matteos ambition var att behålla det passningsspel som vunnit många fans uppskattning under den senaste säsongen de åkte ur Premier League, men inom ett tätare och mer disciplinerat system.

Graham Dorrans växte fram som hjärtat i West Broms uppflyttningskampanj, Jonas Olsson och Scott Carson var stabila defensivt samtidigt som Chris Brunt, Jerome Thomas och Roman Bednar bidrog med offensiv slagstyrka.

Betydelsen av att klubben lyckades behålla Graham Dorrans, som precis har skrivit på ett nytt fyraårsavtal, trots bud och intresse från andra Premier League-klubbar, kan knappast överskattas.

Men har The Baggies trupp, som till stor del liknar truppen från 2008/09, lärt sig från deras senaste vistelse i Premier League?

Sett till säsongsinledningen så verkar det som att de har gjort det.

Fansen kan förvänta sig något mindre av skönspel men också mer substans bakom deras stilfulla yttre.

Den italienske managern och hans coachstab har ägnat mycket tid åt att jobba med lagets defensiva disciplin, organisation och lagformation under försäsongen.

Frågan är om det räcker.

Defensivt ser det bättre ut men West Brom behöver också höja kvaliteten i sitt anfallsspel för att ha en rimlig chans att hålla sig kvar i Premier League.

Köpet av Peter Odemwingie för £500k framstår som inspirerat och kan mycket väl vara precis den värvning som klubben behöver för att plocka de nödvändiga poängen för att hålla sig kvar.

Det finns säkert en hel del Baggies-fans som redan förbereder sig för matcher på Deepdale och Pride Park under 2011/12 men kanske finns där ändå möjligheten, om allt går som planerat, att få fortsätta spela på Stamford Bridge och Old Trafford under ännu en säsong.

…………………………………………………

WEST MIDLANDS DERBY

På lördagseftermiddagen smäller det till mellan West Brom och Birmingham i vad är en form av regionalt derby i West Midlands. Det brukar ibland också kallas för ”Black Country Derby”.

Det är kanske inte det främsta av dessa derbyn – det är framför allt mot Aston Villa som den rivaliteten finns för West Brom. Matcherna mellan West Brom och Wolves, från samma region, anses nog också som mer prestigefulla.

Men det finns ändå en form av prestige hos klubbarna i regionen att särskilja sig från dess huvudstad, Birmingham.

Black Country förresten – inte fullt så poetiskt som det kanske låter. Namnet kommer från regionens kol- och stålindustri som genom åren orsakat kraftig luftförorening.

West Brom saknar fortfarande James Morrison och Graham Dorrans är fortsatt tveksam till spel efter att ha missat matchen mot Tottenham av personliga skäl.

Birmingham är obesegrade i sina fyra första matcher, vilket är deras bästa start på en PL-säsong sedan 2003 när de förblev obesegrade i säsongens första sex matcher. Det chilenska nyförvärvet Jean Beausejour är tillgänglig för spel efter att ha tilldelats ett visum.

…………………………………………………

ÖVRIGA MATCHER I HELGEN

Lördag:

13:45 – (PL) Stoke vs West Ham
16:00 – (PL) Aston Villa vs Bolton
16:00 – (PL) Blackburn vs Fulham
16:00 – (PL) Everton vs Newcastle
16:00 – (PL) Tottenham vs Wolves
16:00 – (PL) West Brom vs Birmingham
18:30 – (PL) Sunderland vs Arsenal

Söndag:

16:00 – (PL) Wigan vs Man City
17:00 – (PL) Chelsea vs Blackpool

Har jag glömt någon match? Jag har bestämt för mig att det var någon annan match där också kl 14:30 på söndag. Nåja, kommer jag på vilken match det är så blir det mer om den i söndagens blogg.

♦ Får Avram Grant sparken från West Ham om det blir förlust mot Stoke i helgen? Han sägs sitta löst.

♦ Hur klarar sig Fulham utan Bobby Zamora? Borta mot Blackburn så får vi en rätt bra indikation på det.

♦ Klarar Tottenham av att komma tillbaka från två dåliga resultat och vinna mot Wolves, som man förlorade båda matcherna mot förra säsongen?

♦ Ännu en tuff bortamatch för Arsenal, klarar de av att hålla Sunderlands kraftfulla anfall borta från det egna målet?

♦ Är det dags för Man City att faktiskt vinna en ligamatch nu? Och vilket Wigan dyker upp, det odugliga Wigan eller det positiva Wigan?

…………………………………………………

NÅGRA NYHETER

Liverpool vann imponerande hemma mot Steaua Bukarest med 4-1 och Man City manövrerade bort Red Bull Salzburg med 2-0 på bortaplan. Båda lagen ställde upp med reservbetonade startelvor.

Owen Coyle och Sam Allardyce kritiserar Arsene Wenger för att hyckla och försöka påverka domare i sina ständiga klagomål om motståndarnas hårda spel.

Liverpools ene ägare Tom Hicks sägs försöka omfinansiera klubbens skulder till Royal Bank of Scotland och på så sätt behålla kontrollen över klubben.

Kevin McCarra på The Guardian menar att Barca har råd att vänta på Fabregas. En sak är ju säker, de hade ju definitivt inte råd att inte vänta.

…………………………………………………

TIO ROLIGA RAMSOR

[”Two Andy Gorams, there’s only two Andy Gorams.”] – Celtics fans on Andy Goram efter att denne givits diagnosen schizofreni.

[”So we are, so we are, so we are.”] – West Hams fans som svar på ”going down, going down”.

[”You’re not yodelling, you’re not yodelling anymore.”] – Newcastles fans efter att deras lag gjort mål borta mot FC Zürich.

[”When you’re sat in Row Z, and the ball hits your head, that’s Zamora, that’s Zamora.”] – Fulhams fans om den något slösaktige Bobby Zamora.

[”Nani are you OK? Are you OK Nani?”] – Man Utd fans om Nani som inte är helt olik Michael Jackson, to the tunes of ’Smooth Criminal’.

[”You’ve got Di Canio, we’ve got your stereo.”] – Liverpool fans som svar på West Hams ramsa om att de har Di Canio.

[”He’s blond, he’s slick, his name’s a porno flick.”] – Arsenals fans om gamle käre Emmanuel Petit.

[”One job in Teeside, there’s only one job in Teeside.”] – Middlesbroughs fans om deras gamle spelare Joseph-Desire Job.

[”You are Hull, You are Hull, You are Hull.”] – Motståndarfans svar på Hulls stolta ramsa ”we are Hull, we are Hull”.

[”You’re a naughty, you’re a naughty, you’re a naughty referee!”] – Nottinghams fans om domaren efter att Brian Clough satt upp en skylt på straffpunkten framför Trent End som löd ”No swearing please, Brian”. Fansen, som älskade Cloughie, löd så gärna.

…………………………………………………

KVÄLLENS MATCHER

20:45 – (CH) Doncaster vs Leeds
20:45 – (L2) Accrington Stanley vs Lincoln City

…………………………………………………

Något särskilt ni vill läsa om i lördagens blogg? – och kom ihåg att det blir Man Utd vs Liverpool på söndag.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Den sociala och mediala konstruktionen av skurkar i engelsk fotboll

Varje saga måste ha sin hjälte för att det ska vara en vacker saga. Men för att hjälten verkligen ska kunna vara en riktig hjälte så måste där också finnas en skurk.

Engelsk fotboll skiljer sig på så vis inte från andra sagor.

Men som så ofta är fallet i sagornas och fablernas värld så finns där också en politisk undertext. Enkelt uttryckt, vissa tjänar på att andra framställs som skurkar.

Skurkrollen kan innehas av olika aktörer på samma gång eller under olika tidsperioder. Blackburn, Bolton, Stoke och Birmingham är klubbar som samtliga under någon period har fått spela rollen.

Den här gången är det Wolverhampton och deras kapten Karl Henry som har lyckats hamna utan stol att sitta på i den senaste rundan av engelsk fotbolls hela-havet-stormar.

Låt oss ta en titt på hur det sociala spelet i engelsk fotboll kan gå till när olika intressenter och bland dem media bestämmer sig för att karaktärisera en spelare som skurk och ett lag som skurkaktigt.

…………………………………………………

SKAPANDET AV EN SKURK – ETT LAMM I ULVAKLÄDER?

I lördags spelade Wolves sin 42:a match i Premier League sedan de vann Championship säsongen 2008/09, och efter att framgångsrikt ha undvikit nedflyttning förra säsongen.

När de var på väg in till sin 41:a match på St James Park mot Newcastle så fanns där inte någon särskild negativ uppfattning om deras sätt att spela fotboll. Nu däremot, 180 minuters spelad fotboll senare, så befinner sig Wolves satta under tung kritik och deras kapten Karl Henry beskrivs inte längre huvudsakligen som en fotbollsspelare utan som en ”buse”.

Wolves första match för säsongen var hemma mot Stoke och den matchen fick Kenwyne Jones lämna efter en tung tackling från Jody Craddock. Till en början såg tacklingen hård ut, men Craddock vann bollen och Stokes manager Tony Pulis klandrade heller inte spelaren i efterhand.

Veckan därpå reste Wolves till Goodison Park och fick med sig oavgjort efter att Adlene Guediora gått hårt fram i samband med Sylvan Ebanks-Blakes kvittering. David Moyes såg inget skäl att kritisera Guediora för hans tackling, men det muttrades en hel del bland Evertons fans om Wolves negativa och spelförstörande taktik.

Trots detta så fanns där ännu ingen generell negativ uppfattning om Wolves sätt att spela fotboll inför deras match mot Newcastle.

Under inledningen av den matchen var Wolves utspelade såväl som fysiskt bortspelade men till slut började de hålla jämna steg med Newcastle i tacklingsspelet och de spelade sin roll i vad som skulle utvecklas till en ”mustig historia”.

Inget lag vek undan i den fysiska kampen, men det var tydligt att den spelare som Wolves hade föresatt sig att stoppa var Joey Barton.

Newcastles manager Chris Hughton beskrev behandlingen av Barton som ”part and parcel of the game”, men vändpunkten i hur Wolves uppfattades av allmänheten kom senare den kvällen under Match of the Days sändning.

Man bestämde sig där för att visa ett montage av Henrys tacklingar på Barton och från det ögonblicket fylldes diskussionsforum över hela internet med rasande inlägg av fotbollsfans som fördömde Wolves som en samling busar och Henry som den värste av dem alla.

Som representativ beskrivning av verkligheten blir ett sådant montage naturligtvis och nästan per definiton en ren travesti.

Henry själv försvarade sitt sätt att spela fotboll men i omgången därpå så slutade det hela i elände på Craven Cottage när Bobby Zamora bröt sitt ben i samband med en tackling av Wolves kapten.

Har man sett själva incidenten så inser man rätt snabbt att det hela är en olycka och att Henry inte gör något fel i situationen. Men sagan om Wolves och Henry som busar hade redan nått status som ”fakta” och den allmänna uppfattningen var given, det var ”ingen överraskning” att just Henry och Wolves var inblandade i en sådan här händelse.

Om en spelare från Man Utd, West Ham eller för all del Fulham istället hade orsakat den här skadan så skulle reaktionerna med all säkerhet inte ha blivit desamma, men Wolves fans supportrar har fått lära sig snabbt och hårt att en stämpel inte är lätt att bli av med.

Det var inte särskilt länge sedan som Wimbledon hyllades i de engelska tidningarna för hur de regelbundet slog de stora lagen. Samtidigt betraktas lag som Bolton, Blackburn, Stoke och Wolves nu som irriterande företeelser som förstör festen för de välvårdade pojkarna.

Mitt i en för Wolves opionionsmässig motvind så riskerar media och engelsk fotbollspress uppgradera denna till stormstyrka i sitt pågående arbete att både opportunistiskt följa och cyniskt forma den allmänna opinionen.

Som en del utav opinionen så kommer managers, experter och journalister att uppmana FA och domare att ”hålla ett öga” på hur Wolves spelar och döma ”rättvist”. Och domarna inser naturligtvis att med opinionen så följer att deras insats kommer att granskas extra noga. Att påverkas av sådant är naturligtvis fullt mänskligt.

Att Wolves ges en rättvis bedömning är en from förhoppning. Fulhams Mark Hughes var dock behjälplig genom att stämma in i Chris Hughtons uppfattning om ”part and parcel of the game”. Men det är naturligtvis väldigt få managers och spelare som har ett problem med hur Wolves och andra ”buslag” faktiskt spelar.

Därför är det viktigt att fans till andra lag lyssnar till vad Pulis, Moyes, Hughton och Hughes faktiskt säger snarare än att okritiskt följa vad de med en egen agenda eller vilja att sensationalisera säger eller påstår.

Ska man vara rättvis så måste man så klart medge att Wolves spelade cyniskt på Craven Cottage och att de medvetet bröt upp spelet på mittfältet med professionella fouls. Det frustrerade naturligtvis hemmasupportrarna, men det har alltid varit en del av spelet och därtill något som också toppklubbarna ägnar sig åt.

Darren Fletcher anklagades för just samma sak förra säsongen och Nemanja Vidic och John Terry är två av Premier Leagues mest cyniska försvarare. Att kritisera Wolves för deras sätt att spela när man har den här typen av spelare i sitt eget lag är kort och gott hyckleri.

Istället för att klaga på Wolves för deras sätt att spela fotboll så bör vi vara glada över att ännu ett lag har kommit till Premier League som gör livet svårt för de större klubbarna och som tillför ligan konkurrens.

Klubbar som Wolves med flera spelar efter sina förutsättningar och resurser. Den dagen de inte längre tillåts göra det så kommer Premier League att vara en sämre liga.

…………………………………………………

Både Arsenal och Chelsea vann som väntat sina båda CL-matcher igår kväll utan några större bekymmer och med imponerande offensivt spel.

Kul att Daniel Sturridge fick spela från start för Chelsea.

…………………………………………………

Richard Williams på The Guardian diskuterar hyfsat intressant vad Valencias långtidsskada kan betyda för Man Utd.

http://www.guardian.co.uk/sport/blog/2010/sep/15/antonio-valencia-injury-manchester-united

4-3-3?

…………………………………………………

Jeremy Wilson på Telegraph tar sig en nämare titt på Arsene Wenger och hur man ska värdera hans managerinsats för Arsenal i ljuset av att han saknar en stor europeisk titel.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/arsenal/7998569/Champions-League-201011-Wengers-legacy-stands-tall.html

Vad säger ni?

…………………………………………………

Martin Samuel på Daily Mail skriver tämligen utförligt om Chelseas prioriteringar mellan det europeiska och det inhemska spelet.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1312063/MARTIN-SAMUEL-Abramovichs-real-goal-make-Chelsea-Masters-Europe.html

En ny fotbollsvärld eller Football-from-the-Top?

…………………………………………………

KVÄLLENS MATCHER

19:00 – (EL) Red Bull Salzburg vs Man City
21:05 – (EL) Liverpool vs Steaua Bukarest

Vilken uppställning väljer Roy Hodgson med tanke på söndagens myspysmöte med bästa vännerna på Old Trafford?

Och why oh why inleder man inte den europeiska fotbollsveckan med Europa League på tisdagar? Det borde göra underverk för intresset för den där turneringen.

…………………………………………………

Återinför Cupvinnarcupen! – Cupvinnarna (whoever they may be), helt oseedat, direkt utslagning och inget jäkla gruppspel, enkel- eller dubbelmöte vete tusan. It’s fantastic!

Be Champions!!

Peter Hyllman

Gästblogg: Linhem’s Football League Watch – plus kort från nyhetshögen

It’s … Linhem’s Football League Watch!

Ännu en vecka, ännu en omgång i Football League och för att följa upp det jag skrev om Southampton förra gången så kan jag med glädje rapportera att Nigel Adkins – som jag själv såg som det bästa valet – nu har utsetts till  manager för Saints.

Adkins har två gånger vunnit uppflyttning från League 1 med Scunthorpe och senaste gången lyckades han även hålla kvar i Championship.

…………………………………………………
[“Everybody knows you don’t win anything in August – apart from Manager of the Month awards.”] – Neil Warnock talar om betydelsen av långsiktighet, och kortsiktighet.

…………………………………………………

MANAGERS AND PLAYERS OF THE MONTH

(Utsedda den nionde september, det vill säga före helgens omgång)

ChampionshipNeil Warnock och Adel Taarabt (QPR x2)

– Jag tycker personligen att Millwalls inledning som nykomling med tre vinster och en förlust mot bra motstånd borde väga tyngre men Neil Warnocks QPR är trots allt obesegrade trots en misslyckad fjolårssäsong och gällande Taarabt så har jag inget att invända, helt fenomenal.

League 1Alan Irvine och Giles Coke (Sheff Wed x2 )

– Jag hade ju hellre sett Eddie Howe från nykomlingarna Bournemouth som börjat riktigt bra, Carlisles Greg Abbott som ligger i toppen trots att de är tippade på nedre halvan, Rochdales Keith Hill eller Paul Dickov i Oldham men tydligen så går man efter tabellplacering utan någon större hänsyn till spelarmaterial. Men han har ändå gjort det bra med Wednesday hittills trots deras finansiella svårigheter.

Jag har tyvärr inte sett så mycket av Coke men av det jag har sett så har han varit riktigt bra, en innermittfältare som är bekväm med bollen och redan gjort två mål på fyra matcher i ligaspelet.

League 2 – Paul Buckle (Torquay) och Adam Le Fondre (Rotherham)

– Går inte att säga emot utnämningen av Buckle, hans Torquay leder ligan efter sex omgångar och det efter att man förra året var riktigt nära nedflyttning.

Le Fondre är en riktig målspruta, han kom tvåa i skytteligan efter Lee Hughes  i fjol och inför den här säsongen var flera Championship-klubbar ute efter honom men Rotherham har trots det lyckats behålla honom. Han har börjat säsongen med sex mål på fem matcher totalt, varav fyra kom i 6-4-vinsten mot Cheltenham.

…………………………………………………

[”It’s ironic. There’s no doubt that Neil has had a big influence on my career playing-wise, coaching-wise and now getting the sack as well. He’s done everything for me!”] – Kevin Blackwell, före detta Sheff Utd manager sparkad efter förlusten mot sin ”mentor” Neil Warnock.

…………………………………………………
CHAMPIONSHIP

QPR som nämns ovan leder serien hittills trots en medioker fjolårssäsong – mediokert decennium för QPR överhuvudtaget – men i år verkar den inte alltid omtyckte Neil Warnock ha fått ordning på slottet.

Denna helgen slog man favorittippade Middlesbrough med klara 3-0 mycket tack vare att Boro’s Gordon Strachan inte verkar ha koll på hur han ska få sitt skotska lag att fungera, han har till exempel spelat ett fyrmannamittfält med spelare som vanligtsvis spelar centralt och har flera gånger á la Stoke spelat en backlinje med bara naturliga mittbackar.

De är inte bara så att Warnock tagit fjolårets lag och fått det att fungera eller förstått hur man ska uttala ”š”-tecknet i Sverigebekantingen Kaspar Gorkšs namn.

Utan han har handlat väldigt bra, i helgens startelva fanns det sex stycken nyförvärv i laget (inklusive Taarabt som dock var på lån i klubben ifjol) och man ser faktiskt ett tydligt mönster när det gäller värvningarna.

Tre stycken kommer från Warnocks tidigare klubbar Crystal Palace och Sheffield United, Taarabt var i klubben i fjol, två stycken värvades från klubbar som åkte ur serien och så en Bradley Orr.

För att förtydliga så är det spelare som bevisat sig bra nog för spel på denna nivå, det som lyckats bäst efter Taarabt är Jamie Mackie – en anfallare/ytter som inte alls är känd som en bra målskytt men nu under Warnock ligger han på delad andraplats i skytteligan med radarpartnern Helguson tätt bakom.

Frågan är dock hur QPR klarar sig vid en möjliga skada på Adel Taarabt som är oerhört viktig för deras spel, han var till exempel inblandad i alla tre målen mot Middlesbrough och frågan är om man ens får behålla honom efter januarifönstret?

…………………………………………………
TUESDAYS WITH MARVIN

Barnsley kör över Yorkshirerivalen Leeds med 5-2, intressant att se hur Leeds reser sig, och Barnsley som redan tidigare spelat över förväntningarna.

Scunthorpe verkar klara sig utan Adkins, 4-0 mot Sheffield Utd är ett väldigt bra resultat. Nyförvärvet Chris Dagnall med två mål.

Evertonlånet James Vaughan avgjorde för Crystal Palace med ett hattrick mot Portsmouth som fortsätter sin kräftgång mot League One, 4-1.

QPR bevisar min tes ovan, Mackiex2 och Helguson på straff. Vad ska Warnock göra med anfallsförvärven Tommy Smith och Rob Hulse?

Gordon Strachans Middlesbrough vänder 0-1 till 2-1 tack vare den nye estländaren Kink, som sett väldigt intressant ut.

Watfords egna produkt Marvin Sordell gjorde i helgen Watfords två mål som gav en poäng mot Doncaster Rovers och nu avgör han matchen mot Bristol City. Bra gjort av Malky som gett Sordell chansen från början, trots att han innan säsongen knappt spelat A-lagsfotboll, i stället för att köpa in en ny anfallare.

…………………………………………………

[”My mum wants the season to end tomorrow.”] Dave Bassett, när Wimbledon låg etta i högsta divisionen efter fyra matcher.

…………………………………………………
MEET THE FOCKERS

Darren Ferguson, son till den legendariske Sir Alex Ferguson, tappade likt sin far ett  3-1-överläge till 3-3 –  även 4-3 därefter – och efter matchen så skyllde han på förlusten på domaren,

[”I was bitterly disappointed, the game was i in complete control. We dominated the game, we’re the only team playing any football. The referee’s won it, simple as that. In all my time in football i’ve never seen a sending off like that. An absolute disgrace of a decision.”]

Till hans försvar så visades Billy Jones ut efter att domaren tyckte han tog för lång tid på sig vid ett inkast och jag kan intyga att det var helt otroligt löjligt dömt, något snäpp under för anfallet på Battiston och De Jong’s karatespark på Alonso, fast tvärtom då.

En annan match som passar in i sammanhanget är Cardiffs 2-0-seger mot Hull, 1-0-målet gjordes av Seyi Olofinjana som är utlånad från just Hull och i Hulls mittförsvar spelar Liverpooltalangen Daniel Ayala tillsammans med Anthony Gerrard som är den mer kände Steven Gerrards kusin.

………………………………………………
[“At the highest level you have to score goals to win matches”] – Peter Reid, he’s got a monkey’s ‘ead.

…………………………………………………
LEAGUE 1

Cheer up, Peter Reid

Den gamle Sunderlandmanagern Peter Reid tog i somras över Plymouth, sydkustklubben hade då nyss ramlat ner i League 1 och han har inte haft något lätt start.

Visst, de började bra med vinst mot sydkustrivalerna Southampton och i sin andra ligamatch bytte han ut nya zeeländske VM-spelaren Rory Fallon i 37:e minuten mot Rory Patterson som sedan kvitterade till 1-1 på övertid.

Men efter det har det gått sämre för Reid som innan detta jobbet var assisterande hos Tony Pulis i Stoke då Plymouth inte vunnit sedan premiärmatchen mot Saints. Visst, två oavgjorda men fem poäng på fem matcher för en nyss nerflyttad klubb som på förhand tippats att direkt ta sig upp igen är inte ett godkänt resultat.

Troligen behöver han tid. Reid, som rört om en del, har till exempel sålt tidigare nämnde Mackie, rutinerade Damien Johnson är av någon anledning utlånad till Huddersfield och flera duktiga spelare har släppts gratis. Samtidigt som han har värvat yngre men också mindre rutinerade spelare.

………………………………………………
[“We made Burton look like Barcelona.”] – Sammy McIlroy, Morecambes manager efter 2-5-förlusten

…………………………………………………

LEAGUE 2

Finns en del intressant här långt, långt nere i League 2 där små pojkar som Barnet håller till.

Peter Taylor har under två treåriga sejourer varit förbundskapten för Englands-21 och ett tag var han även ställföreträdande förbundskapten för A-landslaget.

Men just nu är han Bradfords manager och det går inte alls bra. De är tippade att vinna serien men efter sex matcher har man endast fyra poäng och frågan är hur ledningen hos den före detta PL-klubben tänker när man ser sitt lag på 90:e plats i det professionella ligasystemet?

Peter nämnde kort Burtons vändning mot Rotherham. Man låg under i halvtid med 3-0 men i andra halvlek vaknade den tiofaldige C-landslagsmannen Shaun Harrad och gjorde sitt första hattrick som seniorspelare och han ligger numer tvåa i skytteligan efter Adam Le Fondre som gjorde just 3-0-målet för Rotherham.

…………………………………………………

[“They are a good team on paper, but the game’s never been played on a piece of paper.”] – Martin Ling, Leyton Orients manager

…………………………………………………

NÄSTA OMGÅNG

Championship – Det är en match på fredagen som jag tänkt uppmärksamma och sedan spelar resten på lördag.

Doncaster Rovers vs Leeds United (TV4Sport, 20:45)
Yorkshirederby
mellan den lilla klubben Doncaster Rovers som så sent som 2002/03 var nere i Football Conference mot Leeds som är en av Englands största klubbar. Dessutom är det två klubbar som siktar på att hamna på övre halvan, kanske till och med playoff?

På tisdagskvällen förlorade Leeds mot ett annat Yorkshirelag, kan det hända igen? Doncaster vann också efter ett hattrick av den typiske Donnyspelaren Coppinger (spelskicklig, smart, målfarlig mittfältare och allround).

League 1 – Det spelas en match ikväll (MK Dons vs Saints) och därefter är det full omgång till helgen.

MK Dons vs Southampton
MK Dons möter Saints som troligen har meritmässigt ”bäst” historia i League 1. Saints har numer Nigel Adkins som manager och enligt rapporter ska han vara redo att ta över redan till den här matchen.

League 2 – Här har vi ingen mitt i veckan-match men väl en fredagsmatch och självklart så spelar resterande lag på lördag.

Accrington Stanley vs Lincoln City
Mjölkreklamlaget mot laget vars stad är känd för sin ”Imp”. Två lag som förväntas hålla till på undre tabellhalvan där Stanley har börjat rätt bra med gamle nickspecialisten Chris Sutton som manager.

…………………………………………………

[“Football is all very well a good game for rough girls, but not for delicate boys”] – Oscar Wilde

…………………………………………………

ÖVRIGT

En intressant ”Where are they now”-artikel med före detta Oldhamspelaren Nick Henry som var med på den tiden när ett bortamöte mot Oldham på Boundary Parks ökända plastgräs var en av de värsta och kallaste matcherna i Premier League.

Ett klipp med Basile Bolis – mest mest känd i England för att ha skallat Stuart Pearce och Chris Waddles före detta sång- och lagkamrat – yngre bror Roger, från när han under sin tid i Walsall inledde ett hattrick med en magnifik bicycleta.

[”1988 flyttade Scunthorpe United från sitt hem Old Show Ground, bara smaka på det namnet, och spelar sedan dess på Glanford Park. Inget särskilt konstigt med detta kan man tycka, men det var faktiskt den första gången på över 30 år som det byggdes en ny fotbollsarena i England. Sedan dess har 26 av ligasystemets nuvarande 92 lag fått nya hem.”]

vill du läsa mer om hur kommerialiseringen av fotbollen har påverkt arenor i England? Se här.

…………………………………………………

De var allt för mig denna veckan, om ni har något att säga så är de bara att kommentera nedan eller så mailar ni mig.

//Peter A Linhem

…………………………………………………

Tackar Linhem!

Kvällens matcher:

20:45 – (CL) MSK Zilina vs Chelsea
20:45 – (CL) Arsenal vs Braga
20:45 – (L1) MK Dons vs Southampton

Kort från nyhetshögen:

Man Utds Valencia är som väntat borta resten av säsongen efter gårdagens otäcka benbrott.

Arsene Wenger vs tacklingar.

Gary McAllister är på väg att bli assisterande manager till Gerard Houllier i Aston Villa.

Tycker man att dagens fotbollsspelare är bortskämda och överbetalda så kan man skänka en tanke till gårdagens. Man Utds och Englands gamle räv Nobby Stiles tvingas sälja medaljerna från både VM-vinsten 1966 och vinsten i Europacupen 1968 för att försörja sin familj.

Sorgligt. Effekt från den tiden när spelarna i sin tur faktiskt var närmast livegna. Till skillnad från nu när bara Sepp Blatter och vissa Barcafans anser dem vara det.

Bis morgen! Be Champions!!

Peter Hyllman

Spelet i Europa inleds med Slaget om Storbritannien

Så var det då dags för den här ”Champions” igen.

Jag förstår de ekonomiska argumenten för varför det är en dålig idé, men vore det inte en sportsligt spännande idé att ha hela turneringen fullständigt oseedad?

Gruppspelet kommer vara en ren promenadsträcka för Chelsea, en något mer ansträngd powerwalk för Arsenal, ett konditionsprövande terränglopp för Man Utd och ett ursinnigt sprintlopp för Tottenham.

Hur som helst, första omgången bjuder på en rejäl godbit – ett Battle of Britain mellan Man Utd och Glasgow Rangers på Old Trafford.

Naturligtvis har den skotska ligan tappat väldigt mycket i kvalitet och styrka, och inte minst Rangers har haft ett par jobbiga år, men derbykänslan och den ökade testosteronhalten ger matcherna viss oförutsägbarhet.

Samtidigt åker Tottenham iväg till Bremen för ett första kraftprov och en väldigt viktig match redan i första omgången.

Det är sannolikt med Werder Bremen man krigar om andraplatsen. Även om jag inte skulle hålla Inter som självklara segrare i den gruppen.

…………………………………………………

TIO KLASSISKA ”BATTLE OF BRITAINS”

Tottenham vs Rangers, Cupvinnarcupens första omgång, 1962/63
När han fick höra om lottningen så förklarade Tottenhams legendariske manager Bill Nicholson att det skulle bli ”the greatest game on Earth”. Biljettkön för det första mötet på White Hart Lane sträckte sig över tre kilometer och matchen såldes slut på två timmar. I en match som beskrevs av Daily Mirror som ”a fizzing whizz bang of a game” så krossade Tottenham Rangers med 5-2. Sex veckor senare slog Spurs Rangers med 3-2 framför 80,000 personer på Ibrox och gick vidare till andra omgången med 8-4 sammanlagt.

Celtic vs Liverpool, Cupvinnarcupens semifinal, 1965/66
1966 så lyckades lottningen i Cupvinnarcupen föra samman de goda vännerna Jock Stein och Bill Shankly. Celtic vann första matchen på Parkhead med 1-0 men Liverpool vann det andra mötet med 2-0 tack vare mål av Tommy Smith och Geoff Strong. Domaren underkände ett mål av Celtic vilket ledde till att tusentals ölflaskor slängdes ned på planen av ditresta Celticsupportrar i protest mot domslutet. Efter matchen sägs Shankly ha skojat: ”Jock, do you want your share of the gate money, or shall we just return the empties?”

Leeds vs Celtic, Europacupens semifinal, 1969/70
Vid första mötet på Elland Road krävdes det bara 40 sekunder för George Connelly att göra första målet och ge Celtic övertaget och segern med 1-0. Det andra mötet på Hampden Park sågs av en publik om 136,505 – en siffra som är ett rekord för europeisk klubbfotboll till denna dag. Inför matchen sa Jock Stein till sina spelare, ”Revie’s shitting himself. I’ve never seen that man as nervous in all my life. If he’s like that, what do you think his players are like? They are here for the taking, believe me.”. Celtic vann med 2-1 och tog sig vidare till final.

Aberdeen vs Liverpool, Europacupens andra omgång, 1981/82
Inför detta möte i Europacupen ägnade Liverpools sluge manager Bob Paisley ovanligt mycket tid åt att prata upp Alex Fergusons manskap, och i synnerhet Gordon Strachan. I sina egna ord så gav Paisley Strachan ”a bit of toffee to chew on”. Ignorerandes det goda rådet att inte tro på sin egen hype så nappade Strachan på betet och gav en högst förglömlig prestation när Liverpool vann med 1-0 på Pittodrie och därefter 4-0 på Anfield. Möjligen med resultatet att Paisleys mindgames gav viss inspiration till Ferguson.

Man Utd vs Dundee Utd, UEFA-cupens tredje omgång, 1984/85
Det är svårt att tänka sig nu men under 1980-talet så var Dundee Utd mer framgångsrika i Europa än Man Utd, man nådde både en semifinal i Europacupen och finalen i UEFA-cupen (som förlorades mot IFK Göteborg). När de båda lagen möttes i tredje omgången av UEFA-cupen 1984 så lyckades Jim McLeans ”Tangerines” få med sig ett imponerande 2-2-resultat från Old Trafford. Men Ron Atkinsons mannar lyckades vinna med 3-2 och gick därmed vidare.

Rangers vs Leeds, Europacupens andra omgång, 1992/93
Priset som stod på spel i den här länge efterlängtade drabbningen var en biljett till rikedomarna i den allra första upplagan av Champions League. Leeds började bäst i första mötet på Ibrox när Gary McAllister gjorde första målet efter bara två minuter men bättre än så blev det aldrig för Howard Wilkinsons manskap. Rangers vände och vann det första mötet med 2-1, vilket också blev siffrorna i returmötet på Ibrox.

Celtic vs Liverpool, UEFA-cupens första omgång, 1997/98
Inspirerad av ett gåshudsframkallande framförande av You’ll Never Walk Alone från båda lagens fans så gav Michael Owen Liverpool en tidig ledning i första mötet på Celtic Park. Men Celtic kom tillbaka med varsitt mål av Jackie McNamara och Simon Donnelly innan Steve McManaman gav sig iväg på en typisk soloräd och kvitterade till 2-2. Den andra matchen på Anfield slutade 0-0 och Liverpool gick vidare på fler gjorda bortamål.

Celtic vs Blackburn, UEFA-cupens andra omgång, 2002/03
Antagligen såg Blackburns manager Graeme Souness särskilt fram emot att möta Celtic efter att ha lett Rangers under fem säsonger. Men Martin O’Neills mannar drog full nytta av hemmafördelen i första mötet och vann med 1-0 tack vare ett mål av Henrik Larsson. Larsson gjorde ännu ett mål på Ewood Park innan Chris Sutton dödade dubbelmötet genom att göra mål på sin gamla klubb.

Celtic vs Liverpool, UEFA-cupens kvartsfinal, 2002/03
Celtic fick möta engelskt motstånd för andra gången under säsongen och fick med sig ett 1-1-resultat från första mötet på Celtic Park. Liverpools senegalesiske anfallare Elhadji Diouf träffade för en gångs skull rätt, men tyvärr var det när han spottade mot Celtics fans. Vid det andra mötet på Anfield så fortsatte Celtic sin march mot finalen i Sevilla med mål från vardera John Hartson och Alan Thompson.

Man Utd vs Celtic, Champions Leagues gruppspel, 2006/07
Första omgången av Champions Leagues gruppspel såg Celtic besöka Old Trafford och Gordon Strachans manskap bjöd på en enorm kamp. Man tog ledningen genom Jan Vennegoor of Hesselink innan man till slut fick se sig slagna med 3-2. Det var en förvarning om vad som komma skulle senare i gruppspelet när Celtic tog revansch på hemmaplan efter en magisk frispark av Shunsuke Nakamura.

…………………………………………………

På måndagskvällen lyckades Stoke vända och vinna med 2-1 mot Aston Villa på Fergie-time.

Stoke låg under med 0-1 i halvtid och man saknade också sin manager Tony Pulis vars mor gått bort tidigare under dagen.

Pulis återkom däremot till andra halvlek och det var tillräckligt för att inspirera en dittills något avslagen hemmapublik till en alldeles fantastisk ljudvolym och därefter såväl Kenwyne Jones (80) och Robert Huth (93) till varsitt mål.

Stoke tog därmed sina första poäng den här säsongen. Och Gerard Houlliers jobb med Aston Villa blev inte precis lättare.

…………………………………………………

David Moyes har blivit anklagad av FA för ”olämpligt uppträdande” i samband med att han spring in på planen och kritiserade domaren Martin Atkinson för att ha blåst av för tidigt i Evertons match mot Man Utd i helgen.

Det måste vara det tydligaste tecknet hittills på att Moyes har precis vad som krävs för att ta över efter Sir Alex Ferguson när den dagen gryr.

Ferguson måste själv ha varit heligt vred efter slutsignalen men jag ser framför mig en stolt glimt i ögonvrån, ”that’s my boy!”.

…………………………………………………

KVÄLLENS MATCHER

20:45 – (CL) Werder Bremen vs Tottenham
20:45 – (CL) Man Utd vs Rangers

Dessutom full omgång av The Championship under kvällen. Några riktigt intressanta matcher: Hull vs Derby, Ipswich vs QPR och Middlesbrough vs Burnley.

Imorgon onsdag kommer Linhem köra sin veckovisa Football League Watch, vilket kommer vara bloggen för dagen.

…………………………………………………

I min ständiga strävan efter att sabotera såväl Sveriges BNP som varje läsares arbets- och studiedisciplin så länkar jag här till det förträffligt reaktionära spelet Jumpers for Goalposts 3.

Enjoy! Och…

Be Champions!!

Peter Hyllman

Jag är nyfiken – Liverpool

Söndagens match på St Andrews mellan Birmingham och Liverpool slutade mållös, i en match där Birmingham var närmast ledningen under första halvlek men där Liverpool i större utsträckning kontrollerade händelserna i den andra.

Reina i Liverpools mål storspelade under framför allt första halvlek och kan ha räddat en poäng åt Liverpool i den här matchen.

Det var anmärkningsvärt nog sjunde matchen i rad som slutat oavgjort mellan dessa båda klubbar. Delat Premier Leegue-rekord med West Ham och Aston Villa.

Resultatet var kanske inte väldigt upplyftande för Liverpools fans, även om Birmingham borta är en klurig uppgift, men spelet under framför allt andra halvlek bör ha suddat ut i alla fall några sura miner. Det lovar väl inför framtiden.

Värre var att man inte lyckades utnyttja Tottenhams och Man Citys oväntade poängtapp under lördagen.

…………………………………………………

ROYAL BANK OF SCOTLAND VS HICKS & GILLETT

En större och på längre sikt kanske viktigare kamp sker just nu utanför fotbollsplanen där de kommande tre veckorna utgör ett vägskäl angående Liverpools ägarsituation och ekonomi.

Den 6:e oktober är sista dagen för klubbens ägare, Tom Hicks och George Gillett, att omfinansiera de lån motsvarande £237,4m (per den 1/7-09) hos Royal Bank of Scotland (RBS) som de belastat klubben med när de tog över klubben 2007. Klubbens totala skuldbörda gentemot banken motsvarar i nuläget £351m.

Det finns väldigt lite som tyder på att det kommer vara möjligt för ägarna att omfinansiera lånen.

Banken har sedan tidigare installerat en av dem tillsatt ordförande för klubben, Martin Broughton. Tidigare försök av ägarna att säkra lånen med hjälp av sina amerikanska tillgångar har röstats ned av klubbens styrelse under ledning av denne Broughton.

RBS har också flyttat över klubbens skulder till sin Global Restructuring Group, vilket är deras division för osäkra tillgångar och det beslutet är en förhållandevis säker indikation på att lånen ej kommer att förnyas.

Tar banken över klubben är det orimligt att tänka sig att de i egenskap av statlig bank skulle driva klubben på längre sikt. Snarare skulle de agera utifrån vad som är deras uttalade policy – ”maximising debt recoveries” – och ha som målsättning att snabbt sälja klubben till ett pris som motsvarar dess skulder.

En sådan försäljning skulle innebära betydande personliga förluster för klubbens ägare, som värderar klubben till £800m, och kan försvåras om de vägrar lämna klubben utan strid.

Vilka möjligheter som står banken och ägarna till buds beror till stor del på de villkor de kom överens om i samband med den senaste omfinansieringen i april. Det är däremot ett dokument som inte gjorts offentligt.

Ett verktyg som står till RBS:s förfogande är att förklara klubben insolvent och placera denna under tvångsförvaltning. Det är däremot ett alternativ som inte bör tilltala vare sig banken, Liverpools styrelse eller Premier League då det skulle innebära att klubben bestraffas med nio poängs avdrag.

Bankens uttalade målsättning är att sälja klubben till ett pris som återhämtar klubbens skulder till fullo, med andra ord väsentligt lägre än den värdering om £800m som klubbens ägare håller fast vid. Försäljningsprocessen bör även underlättas av att eventuella köpare enbart behöver förhandla med en part.

Det är mycket möjligt att de potentiella köpare som varit aktuella tidigare – t ex Rhone Group, Sahara Group och Kenneth Huang – insåg dessa fördelar med att vänta med köpet av klubben och därför återkommer efter den 6:e oktober.

Men vilken typ av köpare och framtida ägare som Liverpool och dess fans kan förvänta sig beror till största delen på vad för typ av investering klubben utgör för potentiella ägare.

…………………………………………………

ÄR LIVERPOOL EN BRA ELLER DÅLIG INVESTERING?

Om man funderar på att investera i en ägarposition i en fotbollsklubb är det värt att fundera över tre aspekter. Ett, vilka är klubbens finansiella styrkor och svagheter? Två, hur ser ledningens kompetens och kvalitet ut? Tre, vilken är klubbens kommersiella potential?

Är Liverpool en god finansiell investering?
Vill man veta om Liverpool är en bra eller dålig investering måste man se bortom uttalanden som görs av de med ett manifesterat intresse i att sälja klubben. Vill vi få en rättvisande bild av Liverpools finansiella situation så bör vi hålla oss till vad klubbens finansiella rapporter säger. De senast rapporterade siffrorna för Liverpools moderbolag, Kop Football Ltd, gäller fram till 1 juli 2009.

Siffran som sticker ut är självklart den tunga förlusten före skatt om £54,9m som är en försämring med 34% från den redan saftiga förlusten om £40,9 från föregående år. De två resultaten skulle ge varje potentiell köpare skäl till eftertanke, särskilt som försämringen kommer efter en säsong då Liverpools intäkter steg som en följd av att man slutade tvåa i Premier League och gick till kvartsfinal i Champions League.

Det främsta skälet till de stora förlusterna är också hyfsat uppenbara – de väldigt höga räntekostnaderna på de lån som ägarna belastade klubben med i samband med deras övertagande, som har stigit med 10% från £36,5m till £40,1m om året.

Än mer oroväckande är att skuldbördan stiger. Under det senaste året har skulden stigit från £299,8m till £351,8m vilket tillsammans med vad klubben är skyldig Cayman Limited (som ägs av Hicks och Gillett) ger klubben en bruttoskuld om £378,6m (varav £234m är banklån och £144m är till Cayman Limited).

Supportrar till Liverpool kan hävda att denna skuld ändå bara är hälften av Man Utds skuld. Men Man Utd genererar årligen omkring £100m mer i intäkter och deras skuld är långfristig emedan Liverpools skuld är väldigt kortfristig. Den tredje kraftigt skuldsatta klubben i Premier League, Arsenal, placerade pengarna i en intäktsgenererande ny arena.

Klubbens revisorer har tydligen redovisat att klubben är beroende av kortsiktiga kreditförlängningar eller bankens goda vilja, vilket inte är den bästa positionen att befinna sig i. Hicks och Gillett har använt sig av dylika förlängningar sedan ett drygt år tillbaka även om bankens tålamod nu verkar tryta.

En viktig fråga för Liverpool är att de har tillräckligt med pengar i kassan inte bara för att kunna täcka sina skulder men också för att betala spelares löner och klubbens skatter. Liverpools kassaflödesrapport beskriver klubbens svårigheter i det avseendet.

Klubbens rörelse genererar ett hälsosamt inflöde av kapital om £38,3m (för 2009), men detta äts snabbt upp av räntekostnader (£29,4m) och ytterligare kapitalutlägg (£50,8m). Kassaflödet var med andra ord negativt för 2009 (och likaså för 2008) till en omfattning av £42,3m – vilket ledde till att klubben skuldsatte sig med ytterligare £49m för att täcka sitt kapitalbehov. Vad vi bevittnar är en klassiskt ond cirkel.

En annan finansiell realitet är att klubben inte har särskilt stora tillgångar. Värdet på klubbens spelare har fallit, sett på klubbens balansräkning där immateriella tillgångar minskade med £34,7m till £194,8m. Utöver satsat kapital på en ny arena, som riskerar bli avskrivet om klubbens revisorer anser att det är osannolikt att någon sådan arena kommer bli byggd, så är Liverpools enda tillgång en ackumulerad skatteförlust om £63m.

Rent finansiellt är med andra ord inte Liverpool någon särskilt attraktiv investering så länge det inte är möjligt att förvärva klubben till ett rejält reapris och med en möjlighet att omstrukturera klubbens skulder.

:::

Är Liverpool en god manageriell investering?
En av hörnstenarna i Liverpools uttalade strategi är att kontinuerligt förstärka spelartruppen. Trots att klubbens före detta manager Rafael Benitez ofta klagade på att han inte hade resurser nog att konkurrera med övriga klubbar så stödjer inte fakta den uppfattningen.

Klubben har alltså spenderat £249m på spelarköp under de senaste sex åren, vilket ger ett netto motsvarande £109m. Liverpool ligger i transferspendering alltså bara efter Chelsea och Man City och väsentligt före både Man Utd och Arsenal. Med tanke på att dessa transferaktiviteter enbart resulterat i en sjundeplats i Premier League förra säsongen och att klubben nu betraktas som i bästa fall en outsider till Champions League-kvalificering så får man se det som att klubbens strategiska målsättning inte har uppnåtts.

Spenderandet på nya spelare har lett till höga avskrivningskostnader för spelarkontrakt som för 2009 motsvarar £45,9m. Jämförelsevis är detta högre än motsvarande kostnader för Arsenal (£23,9m) och Man Utd (£37,6m) men något lägre än för Chelsea (£49m). Det är kostnader som innebär en stor belastning på klubbens resultaträkning.

Löner är den andra komponenten i spelarkostnader, tillika en väldigt stark indikator på hur väl ett lag presterar på planen. Liverpools lönekostnader har, trots klubbens finansiella begränsningar, stigit med 14% från £90,4m till £102,9m. Detta gör klubben till en av endast fem klubbar tillsammans med Arsenal, Chelsea, Man Utd och Man City (från och med i år) med en total lönekostnad över £100m.

Lönernas andel av omsättningen är däremot fortfarande respektabla 56%, tack vare den ökade omsättningen. Men med förlorade intäkter från Champions League så försämras detta läge markant. Sammanfattningsvis måste man säga att Liverpool har spenderat stora summor både på transfers och på löner men underpresterat sett till de sportsliga resultaten.

Ett annat perspektiv på det är naturligtvis också att ledningen har varit något oansvariga i hur de har ökat klubbens kostnader på ett sätt som deras finansiella position inte tillåter, framför allt vad avser de ökade kostnaderna för löner. En indikation på det är den överbemanning bland både spelare och personal som under Roy Hodgsons nya ledning har börjat åtgärdas.

Från ett manageriellt perspektiv finns där frågetecken kring huruvida Liverpool är en god investering eller ej. Under en längre tid har den sportsliga utvecklingen inte gått som planerat samtidigt som klubbens kostnader har ökat. Samtidigt har Liverpool nu en delvis ny ledning som har visat prov på att fatta för klubben bättre långsiktiga beslut.

:::

Är Liverpool en god kommersiell investering?
Ett uppmuntrande förhållande för Liverpool är att deras omsättning har ökat med 14% (£23m) till £184,8m. Ökningen har skett på samtliga intäktsposter men den verkliga ledstjärnan var kommersiella intäkter som ökade med hela 25% till £67,7m. På den nivån ligger man endast efter Man Utd och klart före klubbar som Chelsea och Arsenal.

Huvudsakligen ligger nya partneravtal bakom ökningen, inte minst då det nya avtalet med Standard Chartered som är värt närmare £20m om året, vilket är en ökning med £12,5m jämfört med avtalet med Carlsberg – även om en betydande del av avtalet sägs vara prestationsbaserat. Sammantaget illustrerar denna utveckling ändå både att Liverpools varumärke är ett av Premier Leagues två starkaste samt att deras marknadsavdelning nu verkar ha börjat röra på sig.

Samtidigt är TV-intäkter det som framför allt har drivit upp fotbollsklubbars intäkter de senaste åren, och där kommer misslyckandet att kvalificera sig till Champions League stå Liverpool dyrt under kommande räkenskapsår när närmare £25m i intäkter försvinner på ett bräde. Professor Tom Cannon vid Liverpool University sammanfattade det hela: ”qualification for the Champions League remains the crucial factor in enabling the club to maintain income at current levels”. Kan inte intäktsnivån behållas så kan ej heller kostnadsnivån underhållas. Inget kan alltså vara kommersiellt viktigare för Liverpool än att återigen kvalificera sig till Champions League, framför allt givet hur deltagandet också påverkar övriga komersiella intäkter samt klubbens attraktivitet på spelarmarknaden.

Men den verkliga nyckeln till att öka Liverpools intäkter är och förblir en ny arena.

Enligt revisionsfirman Deloitte uppgår Liverpools matchintäkter till £42,5m vilket är mindre än hälften av vad både Man Utd (£108,8m) och Arsenal (£100,1m) drar in. Det är dessutom mindre än vad Chelsea (£74,5m) drar in trots att Stamford Bridge tar in färre besökare.

En ny arena skulle vara en stor investering och innebära en hög kostnad för vem som än äger Liverpool men som bland annat Arsenal har visat så kan det vara en lönsam affär. Kostnaden kan dessutom minskas genom att sälja namnrättigheten till arenan. Klubbens ordförande Martin Broughton har själv konstaterat att: ”I think taking the stadium plan forward has to be in everyone’s interests. I think when you look at the financial logic, it has to happen”.

Den kommersiella potentialen finns onekligen där med Liverpool. Farhågan som finns är dels att fotbollsmarknaden är mättad och inte kan förväntas växa mycket mer och dels att klubben missar Champions League-spel även kommande säsonger. Men i helhet bör Liverpool kunna betraktas som en god investering från ett kommersiellt perspektiv.

…………………………………………………

A FUTURE PERFECT?

Så med det som utgångspunkt, vad är rimligt att förvänta sig kommer att hända från med den 6:e oktober? Då jag ser det som en direkt orimlighet att Liverpool skulle gå under som fotbollsklubb, varumärket är alldeles för starkt och den kommersiella potentialen alldeles för hög, så ser jag huvudsakligen tre alternativ:

1) Ännu en Leveraged Buy-Out – Glazerstyle
Hicks och Gillett har egentligen inte gjort något annorlunda än andra fotbollsklubbsägande privatkapitalister (läs Glazers), de har bara gjort det sämre. Ett första alternativ är därför att en annan finansiell aktör går in med samma ambition i Liverpool som exempelvis Glazers i Man Utd. Ambitionen skulle i så fall vara maximera klubbens kassaflöde och kommersiella möjligheter för att sälja klubben vidare vid ett senare tillfälle. En ny arena ingår sannolikt inte i sådana planer och klubben skulle vara fortsatt kraftigt skuldsatt – om än inte så kortfristigt utsatt som de är i nuläget. Det här är ett alternativ som jag tror är som mest sannolikt om bankens möjlighet att tvinga ut Hicks och Gillett är begränsad eller obefintlig.

2) Den gode kapitalisten – Lernerstyle
Ett andra alternativ skulle vara en ägare med ett mer långsiktigt perspektiv på klubben, något som faktiskt möjliggörs av att klubben nu kan göras tillgänglig för ett så pass lågt pris. Fortfarande skulle det däremot krävas en investering om uppåt £1b (£400m i köpesumma, £300m för en ny arena, £100m i spelarköp med mera) för klubbens större målsättningar, så det är fortfarande inget fattigmansköp. Mest sannolikt är att en sådan här aktör skulle lägga köpesumman, investera något i spelartruppen och avvakta rörelsens kommersiella tillväxt och lagets CL-kvalificering innan en investering i en ny arena skulle bli aktuell. Klubben skulle fortfarande arbeta med viss skuldsättning och ett realistiskt scenario för laget skulle vara att återigen etablera sig bland ”Big Four”, eller numer ”Big Five”. Det är ett alternativ som inte medför drastisk förändring på kort sikt men eventuellt styrka och stabilitet på lång sikt. Jag ser det här som liknande det ägaralternativ som Aston Villa nu har, men med en starkare sportslig och kommersiell plattform.

3) ”Sugar Daddy” – Romanstyle
Ett tredje alternativ är att Liverpool lyckas attrahera en ”sugar daddy” likt Chelsea och Man City före dem. Det som kan bli en förhållandevis låg köpesumma skulle öka möjligheterna för det. Det som talar emot en sådan lösning är UEFA:s nya finansiella direktiv som försvårar den typen av externa kapitalbidrag rejält. Sannolikt har det fönstret stängts för Liverpool som därmed får förlita sig på ”rationella investerare”.

:::

Vilket alternativ föredrar man som Liverpoolsupporter? Vilket alternativ föredrar man som fotbollssupporter i allmänhet? Ser man som Liverpoolsupporter andra alternativ än dessa tre?

Jag ska kanske säga på en gång att jag betraktar ett supporterövertagande av klubben som en ren fantasi och praktisk orimlighet givet de kapitalinsatser vi trots allt pratar om.

Utöver att jag är oerhört skeptisk rent generellt till den typen av supporterägande och -inflytande på den här nivån.

…………………………………………………

DAGENS MATCH

21:00 – (PL) Stoke vs Aston Villa

…………………………………………………

Genomgången av Liverpools ekonomi och ägarsituation var efterfrågad – låt oss hoppas att ni är åtminstone något tillfreds.

Min förhoppning är att åtminstone det första stycket i genomgången gjorde det lite klarare vad som håller på att hända mellan klubben och banken inför den 6:e oktober.

Resten av genomgången kan man ju betrakta som överkurs om man vill.

I hast,

Be Champions!!

Peter Hyllman

Oh My Goodison! – Lördagens matcher och ett getöga på The Football Conference

Det är resultatet som räknas.

Men ibland så är vägen fram till resultatet så talande, så symboliskt och så signifikativt att matchen i sig på något sätt blir viktigare.

Det här var matchen där Everton startade bra men under matchens andra halva kontrollerades spelmässigt av ett stabilt Man Utd, fram till matchens sista skälvande minuter.

Det var också en match under vilken Man Utd fram till dess sista skälvande minuter skickade ut en ruggig titelvarning till sina konkurrenter, för att för andra bortamatchen i rad släppa sin ledning.

Everton har ännu inte vunnit en match i Premier League den här säsongen, de lämnar matchen med stort självförtroende och momentum.

Man Utd har ännu inte förlorat en match i Premier League den här säsongen, de lämnar matchen med ytterligare två tappade poäng och en enorm mental och poängmässig uppförsbacke i titelstriden.

Man Utd gjorde som de brukar vid ledning på bortaplan, de försökte stänga och kontrollera den. Men passivitet och försiktighet tog överhanden. Det har Man Utd lyckats hantera tidigare säsonger, men hittills inte under denna.

Inget borde oroa Man Utd mer än det.

Man Utd har vunnit så många matcher i slutminuterna att de vet värdet av sådana vinster. De om några inser också därför hur kostsamt det är att tappa matcher i slutminuterna.

…………………………………………………

LÖRDAGENS RESULTAT

Everton 3-3 Man Utdhighlights
Arsenal 4-1 Bolton
highlights
Fulham 2-1 Wolves
highlights
Man City 1-1 Blackburn
highlights
Newcastle 0-2 Blackpool
highlights
West Bromwich 1-1 Tottenham
highlights
West Ham 1-3 Chelsea
highlights
Wigan 1-1 Sunderland
highlights

Blackpool fortsätter sin imponerande säsongsinledning med en strålande och välförtjänt bortaseger mot Newcastle. Med ett lysande och fantasifullt spel så får de just nu varje förstå-sig-påare att skämmas för sina uttalanden inför säsongen.

Blackburns målvakt Paul Robinson stod för en enorm insats när Man City bara kryssade på hemmaplan. Men Man City visade än en gång att deras anfallsspel bäst passar till att kontra.

Tottenhams bekymmer fortsätter både i termer av resultat och skador. Mot West Bromwich ska man vara tacksamma för den poäng man trots allt fick med sig och dessutom lämnade Luka Modric arenan på kryckor med ett misstänkt brutet ben.

…………………………………………………

Det var vändningarnas lördag i England.

Utöver Evertons magiska upphämtning mot Man Utd så lyckades först PeterboroughLondon Road Stadium vända 0-2 mot Oldham på en dryg halvlek till seger med 5-2.

Samtidigt på Don Valley Stadium ledde Rotherham United med 3-0 hemma mot Burton Albion. Men The Brewers genomförde en magisk upphämtning och lyckades under andra halvlek hämta upp underläget till 3-3.

Senare på kvällen i ett hett Lancashire-derby vände Burnley på matchens sista 10 minuter ett 1-3-underläge mot Preston till seger med 4-3 hemma på Turf Moor.

På tisdag pratar Linhem mer om toppstriden i Championship – inte minst om QPR och vad som egentligen händer med förhandsfavoriterna Middlesbrough.

…………………………………………………

AKTUELLT FRÅN “THE FOOTBALL CONFERENCE”

The Football Conference är namnet på de två nivåerna under The Football League i det engelska ligasystemet och består av tre divisioner: Conference Premier, Conference North och Conference South. Vinnaren av Conference Premier, tillsammans med vinnaren av ett playoff mellan lagen placerade tvåa till femma, flyttas upp till The Football League och League 2. De fyra lagen i botten av Conference Premier flyttas ned till antingen den norra eller den södra divisionen därunder. I dessa divisioner förekommer såväl professionella klubbar som rena amatörklubbar.

Tabellen efter åtta omgångar för Blue Square Bet Premier, som Conference Premier kallas efter dess sponsorer, har börjat få viss form.

:::

I toppen av Blue Square Premier hittar vi intressant nog AFC Wimbledon som har inlett säsongen starkt med sex segrar och en oavgjord. Efter att gamla Wimbledon FC flyttat till Milton Keynes (dagens MK Dons) 2002 så grundades AFC av fans som inte längre kände att den gamla klubben representerade Wimbledons historia och tradition. Under klubbens åtta säsonger har man blivit uppflyttade hela fyra gånger och man gör nu sin andra säsong i Football Conferences högsta division. Om den goda säsongsinledningen håller i sig så är det bara en tidsfråga innan den av fans grundade och den av fans ägda klubben gör sin första säsong i The Football League 2011/12.

:::

Avgrundsdjupt nere i botten av tabellen hittar vi Manchester-baserade Altrincham FC som i år firar hundraårsjubileum på sin hemmaarena Moss Lane. Utan seger och med sju förluster på de första åtta matcherna ser livet nattsvart ut för The Robins, som gör sin sjätte raka säsong i Conference Premier. Men under dessa sex säsonger har de vid tre tillfällen räddats från nedflyttning tack vare andra klubbars finansiella problem. Om inte Man Utds 21-årige före detta ungdomstalang Sam Hewson kan lyfta dem så verkar något liknande behövas för att rädda dem från nedflyttning den här säsongen.

:::

York City befinner mitt i tabellens ingenmansland med lika många poäng upp till toppen som ner till botten. Sina två segrar har man tagit hemma på klassiska Bootham Crescent, 2-0 mot Rushden & Diamonds och 3-0 mot tabelljumbon Altrincham. York är en klassisk ”cup-klubb” i England och man har under de senaste 10-20 åren vid ett par tillfällen slagit ut såväl Man Utd som Arsenal ur de båda inhemska cuperna. The Minstermen, som klubben kallas, är en av de bäst supportade klubbarna i The Football Conference med ett publiksnitt strax över 2600. York har spelat i Conference Premier alltsedan man blev nedflyttade från The Football League efter säsongen 2003/04. Förra säsongen nådde man playoff-finalen på Wembley, men förlorade med 1-3 mot Oxford United. I år finns det förhoppningar om att det sista steget och en återkomst till The Football League ska vara möjlig.

:::

Ett vanligt diskussionsämne kring The Football Conference är svårigheten för en ”non-league”-klubb att gå upp till The Football League. Och med tanke på att högstaligan i Football Conference består av 24 lag, endast vinnaren är direktkvalificerad samt att ett ovisst play-off avgör vilket ytterligare lag som får följa med upp så inser man så klart hur svårt det är. Dessutom måste de klubbar som vinner uppflyttning motsvara närmast bisarrt detaljerade krav på sin arena, utöver krav på klubbens övriga finansiella administration, för att faktiskt få tillträde till The Football League.

Jag antar att det är baksidan med all form av byråkratisk reglering, att det särskiljer dem som är inne i systemet från de som står utanför det. I det här fallet har den väldiga detaljstyrningen lett till ett närmast slutet ligasystem i den engelska fotbollen.

:::

Toppmöte i Conference Premier på fredag kl 20:45 när Luton Town tar emot AFC Wimbledon.

…………………………………………………

Jag har beslutat mig för att lägga ner den här tanken om regelbundna måndagsnedsnack av helgens omgång och istället göra det mer löpande så här under både söndag och måndag.

Om det inte kommer våldsamma protester från er.

Kändes mest lite fånigt att vänta två dagar med att prata om matcherna på lördagen. På något sätt också irrelevant, man har mentalt redan börjat röra sig mot nästa match ändå.

Plus att det friar upp en veckodag att prata om annat aktuellt – som till exempel Liverpools ekonomi- och ägarsituation som ju börjar närma sig ordentligt skarpt läge.

På en måndag nära dig!

…………………………………………………

DAGENS MATCHER

17:00 – (PL) Birmingham vs Liverpool

…………………………………………………

The Football Conference – det känns som att det är ett ämne jag kan återkomma till då och då.

Men varför inte göra det lite mer efterfrågestyrt? – så att ni låter mig veta vad ni är extra nyfikna att veta mer om.

Highlights för lördagens matcher laddar jag upp under lördagen, så fort de blir tillgängliga på mitt favvoställe – www.footytube.com

Be Champions!

Peter Hyllman

Made in Britain: Totalfotboll och sju hårda spelare

Som lördagsläsning bjuder jag på lite blandad kompott av fotbollens allmänbildning och populärkultur.

Jag inleder med en kort berättelse om Jack Reynolds. En engelsk manager som under 1900-talets första halva gjorde sig ett namn i Europa. Det var vanligare på den tiden, tyvärr alldeles för ovanligt nu.

”Magnificent Seven” återkommer. Den här gången med fokus på ”hårda spelare”.

Som vanligt en lista som tar upp lite olika aspekter på det som listas. Och som vanligt är det heller inte en rangordning, eller för den delen en uttömmande lista.

…………………………………………………

JACK REYNOLDS – ENGELSMANNEN BAKOM TOTALFOTBOLLEN

Jack Reynolds är ett namn som till stor del försvunnit under historiens gång då mer sentida storheter vunnit berömmelse. Trots detta är Jack Reynolds en av de mest betydelsefulla karaktärerna i 1900-talets fotbollshistoria.

Engelsmannen som spenderade totalt 27 gyllene år som manager för Ajax inledde sin bana som manager för schweiziska St Gallen 1911 innan han blev erbjuden tjänsten som förbundskapten för Tyskland 1914.

Det första världskrigets utbrott förhindrade honom från att påbörja det arbetet. Reynolds flyttade till Holland där han ett år senare utsågs till manager för Ajax.

Hans första period i Ajax varade i tio år och det var under dessa år som den förhållandevis oerfarna managern började göra sig ett namn genom att skapa den infrastruktur som ligger bakom Ajax nu världsberömda ungdomsakademi.

Med en filosofi och med metoder som var unika för den tiden såg Reynolds till att alla åldersgrupper inom klubben tränades enligt samma taktik och spelstil, en kontinuitet som skulle göra Ajax berömt.

Efter att under en kort period ha lämnat Ajax återvände Reynolds 1928 till Ajax och vann fem ligatitlar på tolv år innan naziockupationen inleddes 1940. Under dessa år introducerade Reynolds i laget en filosofi som senare skulle komma att erkännas som förebilden för Rinus Michels och Johann Cruyffs ”totalfotboll”.

Den mest framträdande innovationen i denna filosofi var yttrarna, en position dittills okänd i holländsk fotboll. Reynolds Ajax prisades genomgående för sin tekniska utveckling, bollskicklighet och taktik under en period då klubben var Hollands klart bästa.

Utvecklingen stannade upp i och med andra världskriget, under vilket Reynolds hölls som krigsfånge av tyskarna. Efter kriget återvände Reynolds till Ajax och vann ytterligare en ligatitel innan han avslutade sin managerkarriär.

Reynolds är inte överdrivet känd utanför Ajax klubblokaler. Och mer sentida managers har fått den största delen av äran för ”totalfotbollen”. Men den som förtjänar att nämnas som den sanne fadern till ett av fotbollens mest uppskattade taktiska system är Jack Reynolds.

…………………………………………………

FRÅN NYHETSHÖGEN:

När Sir Alex Ferguson parkerar sig vid sidlinjen på Goodison Park i eftermiddag så gör han det för 700:de gången i Premier League. Ett antal av Daily Mails skribenter delger oss sina ”Fergie Moments” genom åren.

Jermaine Defoes skada beräknas nu hålla honom borta från spel i hela tre månader. Ett hårt slag för Redknapp och Tottenham.

Tiden rinner ut för ägarna i Liverpool – och klubben går en osäker framtid till mötes. Om en knapp månad måste klubbens skulder omfinansieras. Räkna med en blogg under veckan som reder ut vad som händer och vad som kan hända.

Brian Viner på The Independent gör en rätt härlig intervju med Leeds ordförande Ken Bates, där han svingar rätt friskt åt alla håll.

http://www.independent.co.uk/news/people/profiles/ken-bates-lunch-with-the-leeds-chairman-and-it-really-is-a-blast-2075264.html

Och jag var tydligen fel ute i gårdagens blogg – Kevin MacDonald kommer att fortsätta som ställföreträdande manager för Aston Villa under dagens möte med Stoke.

Houllier måste komma överens med det franska fotbollförbundet och beräknas ta över rodret först till nästa helgs omgång och hemmamötet med Bolton.

…………………………………………………

MAGNIFICENT SEVEN – Hårda spelare

Dave Mackay (Tottenham, Derby, Swindon)

[“the hardest man I have ever played against – and certainly the bravest”] – George Best

Dave Mackay var lik filmhjälten som skurkarna helt enkelt inte kunde ta kål på, hur mycket stryk de än gav honom. Mackay själv var en genuin good-guy, en vänstermittfältare som inte drog sig för att låta motståndarna veta om att han var på planen men som aldrig strävade efter att skada någon. Snäll eller ej så kunde han däremot injaga fruktan hos sina motståndare och plocka ur dem psykologiskt från matchen.

Och man gjorde bäst i att inte angripa honom fysiskt. Leeds Billy Bremner fick erfara detta när han cyniskt sparkade på Mackays ben som precis återhämtats från ett benbrott. Bilden på Mackay, tänderna sammanbitna till bristningsgränsen, som rycker tag i en livrädd Bremner i tröjan är den engelska fotbollens mest ikoniska ”tough guy”-bild fram till dess att Vinnie Jones försökta klämma apelsinjuice ur Paul Gascoignes testiklar.

Mackay kunde visa ilska men aldrig smärta. Inte för att han trodde att det skulle signalera svaghet till motståndarna, utan för att han helt enkelt inte kände smärta. Efter ett groteskt benbrott på Old Trafford 1963, som skulle hålla honom borta från spel i två år, så gjorde han knappt en grimas och när han bars ut på en bår satt han upp lutad på ena armbågen med ett uttråkat uttryck i ansiktet.

Ni ser Dave Mackay in action, rätt precis sju minuter in i det här klippet.

:::

Roy Keane (Nottingham, Man Utd)

Roy Keane var ingen good-guy. Inte på långa vägar. Man kan nog rent ut sagt hävda att han faktiskt var lite galen. Men man kan knappast kalla honom för feg. Under drygt tio år ägde han det centrala mittfältet i Man Utd och i Premier League och var ilsket lojal både mot sina egna principer och sitt skydd av sina medspelare mot upplevda oförrätter. Och ibland var han bara rent ut sagt ilsken.

Keanes glödande drivkraft gjorde honom till precis den kapten Man Utd behövde runt millennieskiftet. Han förkroppsligade Fergusons siege-mentalitet och fungerade i praktiken som Fergusons förlängda arm och hårtork på fotbollsplanen. Stora spelare och stora egon i Man Utd vågade inte annat än att kräma ut varenda procent av energi ur kroppen för lagets bästa i ren rädsla för Keanes raseri. Och Keane själv levde upp till varenda procent av de krav han ställde på sin omgivning.

:::

Billy Whitehurst (Hull, Newcastle, Oxford, Sheffield Utd m fl)

[“He was six feet tall and weighed more than thirteen stone and he knew how to exploit this. Indeed. because of his power in the air, aggression and courage, he was one of the opposing strikers who frightened me the most – and I do mean frightened”] – Alan Hansen

Det vävs många vackra berättelser runt fotbollen. ”Billy’s boot” var en påminnelse om dess krassa och smutsiga verklighet, en påminnelse som ofta träffade mitt i prick på hjälplösa försvarare. Och hans armbågar var inte precis kärvänliga de heller.

Whitehurst väckte bilden av den engelske centerforwarden som tuggar taggtråd till frukost. Han var framför allt verksam under 1980-talet och beskrevs av Alan Hansen som den hårdaste mannen han någonsin spelat mot. En del skulle säga att Whitehurst var en produkt av en tacksamt svunnen tid av brutalt översitteri. Andra skulle säga att han bara var en skitstövel.

Ingen kan betvivla att Whitehurst var ”hård”. När han spelade för Hull så muckade han gräl med hela Crystal Palaces spelartrupp på en och samma gång. När han spelade för Oxford så ryktades han utöka sin veckolön med att boxas, utan handskar, för lokala zigenare. Neil Ruddock, inte precis en dununge själv, menade att ”when Billy whispered sweet nothings in my ear mid-match, I used to start shaking”.

Under sin tid i Sheffield United fick han av sin manager Dave Bassett de explicita instruktionerna, ”go and cause some bollocks, Billy”. En sann lagspelare, Billy Whitehurst gjorde sällan någon besviken.

:::

Frank Barson (Barnsley, Aston Villa, Man Utd)

Frank Barson var kanske fotbollens förste ”hard man”, en våldsamt maskulin spelare som var notorisk för sitt innovativa förhållningssätt till fysiskt spel under 1920-talet. Han hade definitivt de yttre attributen: lår som trästammar, händerna ständigt halvknutna, och hår så tätt bakåtkammat att det hotade att strypa blodflödet. Barson kunde spela fotboll – han nickade en gång i mål från 30 meter – men han är främst ihågkommen för en graden förfärande mängd disciplinära problem.

Han stängdes av i sju månader efter att ha slagit ner en Fulhamspelare. Efter ett särskilt aggressivt framträdande var han tvungen att smugglas ut från Goodison Park för att undvika en grupp hemmafans som ville ”diskutera” några taktiska finesser. En del historier gör gällande att han tog med sig en pistol in till en diskussion med sin manager för att ”underlätta” diskussionen om en löneförhöjning. Och han skämdes inte för att prata om sin vänskap med de lokala gangsterbröderna Fowler, som senare hängdes för mord.

Vilket kastar ett något annat ljus på David Beckhams vänskap med Tom Cruise och Chef Ramsay.

:::

Graeme Souness (Tottenham, Middlesbrough, Liverpool)

Innan fotboll blev nära nog en sport utan fysisk kontakt så pratade spelarna ofta om de första tio minuterna som perioden under vilken man var tvungen att förtjäna ”rätten att spela”, huvudsakligen genom att visa att man var lika hård som sin motståndare. Man kan hävda att det motsatta gällde i lika hög grad, man var tvungen att bevisa att man kunde spela fotboll för att få vara hård, annars skulle man uppfattas som en feg bluff.

För att parafrasera David Brent:Did Souness pass the test? He gave the test!”. Han var den kanske främste allround-mittfältaren som de brittiska öarna hade producerat på ett halvt århundrade men han var också en närmast våldsamt fysisk spelare. Vid slutet av 1970-talet och under första halvan av 1980-talet så dominerade han fullständigt mittfältet i den engelska ligan.

Ett rätt bra klipp med Graeme Souness hittar ni här.

:::

George Best (Man Utd)

Här har vi en helt annan spelartyp. Här har vi inte spelaren som delar ut tjuvnyp och hårda smällar, här har vi spelaren som tar emot dem. George Best stormade fram under 1960-talet med enorm snabbhet och teknisk briljans. Motståndarna slet håret i förtvivlan och tog till allt hårdare, brutalare och fulare metoder för att få stopp på honom.

Best skulle kanske inte skrämma livet ur Alan Hansen, men det krävs en alldeles särskild form av hårdhet att vecka ut och vecka in ge sig ut på fotbollsplanen, fullt medveten om att du under 90 minuter kommer att bli sparkad, slagen och allmänt brutaliserad och bita ihop och fortfarande gå ut och spela på det sätt du själv vill. Utan någon hjälp av domarna, och utan teater och utan att gnälla om det.

Ett  härligt klipp med George Best, kanske världens genom tidernas bäste spelare, här. Runt 2:30 har ni ett rätt bra exempel på vad motståndarna tog sig till för att försöka stoppa honom.

Någon som tror att Cristiano Ronaldo, Steven Gerrard eller Didier Drogba hade hållt sig kvar på benen?

:::

Tony Adams (Arsenal)

Som mittback i ett av den engelska ligans mest formidabla försvar under tre olika decennier var naturligtvis Tony Adams inte en spelare som lade några fingrar emellan i närkamperna. Men Adams hårdaste kamp utspelades inte på fotbollsplanen utan vid sidan av den.

Redan vid mitten av 1980-talet var Adams drabbad av en tämligen långtgående alkoholism, ännu en produkt av den osunda alkoholkulturen bland engelska fotbollsspelare vid den här tiden. Flertalet incidenter, en kortare fängelsevistelse och matcher spelade med bakfylla inträffade runt denna tid.

Vid mitten av 1990-talet erkände Adams öppet sin alkoholism och lyckades efter att ha sökt hjälp för sina problem ändra sitt liv till det bättre och det friskare. Livet på planen förlängdes med ytterligare ett halvt decennium och Adams kunde avsluta karriären som Arsenals genom tidernas mest framgångsrike kapten.

Det går inte att överskatta hårdheten som krävs för en sådan rehabilitering, samtidigt som man befinner sig på världens kanske mest krävande och offentliga arbetsplats.

…………………………………………………

Med tanke på vad som pratades och länkades om i gårdagens kommentarsfält apropå en catfight mellan Abou Diaby och Hatem Ben Arfa så borde kanske Diaby varit med på den här listan.

Abou Diaby – Arsenal Tough Guy 2.0?

Vad säger ni? – JeJo1 och Oooo_to_be_aGooner.

…………………………………………………

DAGENS MATCHER

13:45 – (PL) Everton vs Man Utd
16:00 – (PL) Arsenal vs Bolton
16:00 – (PL) Fulham vs Wolves
16:00 – (PL) Man City vs Blackburn
16:00 – (PL) Newcastle vs Blackpool
16:00 – (PL) West Bromwich vs Tottenham
16:00 – (PL) West Ham vs Chelsea
16:00 – (PL) Wigan vs Sunderland

Och naturligtvis fulla omgångar i The Football League.

…………………………………………………

Vad säger ni – andra hårda spelare genom fotbollshistorien som ni känner bör nämnas?

Imorgon tänkte jag försöka mig på en genomgång av The Football Conference och dess divisioner. Om hur det är uppbyggt, vad som händer och kort om några av lagen som deltar.

Vi har härligheter som AFC Wimbledon, Grimsby, Luton, Wrexham och inte minst Ebbsfleet United.

Något särskilt därifrån ni vill att jag ska uppmärksamma?

Till dess,

Be Champions!

Peter Hyllman

Uppsnack inför helgen med godbitar från Goodison

Äntligen startar klubblagsspelet igen efter ett närmast olidligt långt landslagsuppehåll.

Helgen bjuder på flera intressanta matcher, inte minst West Ham vs Chelsea, men den största matchen är sannolikt också den första: Everton vs Man Utd.

Det är en match mellan två storklubbar med vardera fin historik och tradition, det är också en match mellan två städer som inte är så väldigt förtjusta i varandra.

Stämningen mellan klubbarna har inte blivit bättre sedan Man Utd värvade Wayne Rooney från Everton – och den senaste veckans avslöjanden förmildrar så klart inte det.

Flertalet före detta Man Utd-spelare i Everton ger naturligtvis också lite krydda till mötet.

…………………………………………………

MATCHAKTUELLT

Everton har inlett säsongen närmast traditionsenligt trögt. Med två uddamålsförluster på bortaplan och en oavgjord hemma mot Wolves så är den här matchen mot Man Utd sannolikt mer betydelsefull för Everton än vad David Moyes hade hoppats på.

Förlust och säsongsinledningen börjar närma sig katastrofal, vinst och det kan ge klubben och laget en välbehövlig självförtroendekick inför resten av säsongen.

Man Utd har två stabila segrar och en oavgjord på bortaplan. Spelet mot Fulham svajade en aning och det här är definitivt en match där Man Utd måste bekänna färg för att kunna resa hem med alla tre poängen.

Som jag ser det så har den här matchen liknande symbolisk betydelse för Man Utd som matchen mot Blackburn förra omgången hade för Arsenal. Med den skillnaden att Everton borta är en ännu tuffare uppgift.

Och att spela den tidiga lördagsmatchen har aldrig varit Man Utds bästa gren.

:::

Everton lär sakna sin unge jättetalang Jack Rodwell som är skadad, men i övrigt kan David Moyes mönstra närmast fullt manskap. Defensivt håller Everton måttet, det som saknats hittills i ligaspelet har varit effektivitet i det offensiva spelet.

Man Utd å sin sida har haft sina största problem i försvaret där framför allt Jonny Evans hade problem borta mot Fulham. Kan Evertons något tunna anfallslinje sätta Man Utds backlinje under samma hårda press?

…………………………………………………

’GOODISON GOODIES’

Historien har ju bjudit på några riktiga sötsaker när det kommer till möten mellan Everton och Man Utd på Goodison Park. Jag plockar ut de fyra som jag betraktar som de främsta.

27:e oktober 1984, Everton 5-0 Man Utd
I mitten av 1980-talet hade Everton vad som kan vara ett av Englands genom tidernas bästa lag. Med ett mittfält bestående av Paul Bracewell, Trevor Steven, Kevin Sheedy och Peter Reid gjorde man livet obekvämt för alla motståndare. Och den här matchen kan mycket väl ha varit det lagets allra mest imponerande. Man Utd blev fullständigt utklassade och låg under med 0-3 redan i halvtid. Everton följde upp denna utklassningsseger med att tre dagar senare slå ut Man Utd ur Ligacupen på Old Trafford och man vann under den här säsongen såväl ligan som Cupvinnarcupen. Man Utd däremot, fick sin revansch när lagen möttes i FA-cupfinalen.

7:e februari 2004, Everton 3-4 Man Utd
Matchen som hade allt. Man Utd stormade fram till en 0-3-ledning innan halvtid men under andra halvlek svarade Everton för en Istanbulupphämtning innan det begreppet ens uppfunnits. 3-3 såg ut att bli slutresultatet men i matchens slutminuter så avgjorde Ruud van Nistelrooy matchen till Man Utds fördel. Krossade hjärtan på Evertons sida av Stanley Park, för Man Utd var det ännu en dramatisk seger som dock skulle visa sig vara utan betydelse i den säsongens titelstrid.

28 april 2007, Everton 2-4 Man Utd
Det finns en del matcher som definierar en säsong och det här var onekligen en sådan. Man Utd och Chelsea befann sig i en stenhård strid om ligatiteln och för Man Utd var det hela fyra år sedan man vunnit ligan. När Chelsea tog ledningen över Bolton och Everton gick upp till 2-0 strax efter halvtid så såg det ut som om ligatiteln återigen var på väg till Stamford Bridge. Men Man Utd stod för en storstilad comeback, man kvitterade till 2-2 och när Rooney med några minuter kvar av matchen gjorde 2-3 så dansade Sir Alex Ferguson som en galning vid sidlinjen.

20:e februari 2010, Everton 3-1 Man Utd
Everton hade helgen innan slagit Chelsea på hemmaplan, men sättet de blåste Man Utd av banan på i den här matchen var antagligen ännu mer imponerande. Man Utd gjorde det första målet men efter att Bilyaletdinov kvitterat före halvtid så var det Evertons unga garde med Dan Gosling och Jack Rodwell som med varsitt mål sänkte de regerande mästarna. Everton å sin sida bekräftade kvaliteten i David Moyes truppbygge och var under våren ett av Englands absolut bästa lag.

…………………………………………………

West Ham vs Chelsea är ju annars också en match med viss lokalrivalitet inblandad, och Frank Lampard får ju alltid ett varmt välkomnande av fansen på Boleyn Ground. I själva matchen måste däremot Chelsea betraktas som stora favoriter mot ett svagt West Ham.

Eller kan möjligen Avram Grant slänga en rostig skiftnyckel rätt in i Chelseas väloljade maskineri?

…………………………………………………

Annars ser jag framför allt två matcher under lördagen som särskilt intressanta – nykomlingsmötet mellan Newcastle och Blackpool samt matchen mellan West Brom och Tottenham.

Mest för att se om Tottenham klarar av att studsa tillbaka omedelbart efter den närmast chockartade förlusten mot Wigan senast – dessutom med ett öga på tisdagens bortamatch mot Werder Bremen.

Ledley King emellertid, bävar inte inför uppdraget.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/tottenham-hotspur/7991277/Tottenham-can-shine-in-Premier-League-and-Champions-League-says-Ledley-King.html

Söndagen erbjuder ett tufft prov för Liverpool borta mot Birmingham, och det ska bli väldigt spännande att se hur de grejar det. Är det för tidigt att kalla en match för säsongsdefinierande? Viktig match, hur som helst.

Och så Gerard Houlliers debut som Aston Villas manager på måndag kväll, borta mot Stoke. Vilket bör kännas som att bli ikastad i poolens djupa ände.

Sluter Aston Villas fans upp bakom deras nye manager? Det verkar råda en djupt rotad skepsis mot fransmannen.

…………………………………………………

”THE M69 DERBY”

Tidig lördag eftermiddag spelas också i The Championship vad som brukar kallas för ”The M69 Derby” mellan Coventry och LeicesterRicoh Arena – efter motorvägen som kopplar samman de båda städerna.

Det är en rivalitet som växt fram framför allt under senare år i och med att det varit färre matcher mot klubbarnas traditionella rivaler, Aston Villa för Coventry och Nottingham Forest för Leicester.

Av 82 möten mellan lagen så har så har Leicester vunnit 35 och Coventry 25. Däremot är båda lagen obesegrade i dessa möten på sina nuvarande hemmaarenor.

Coventry har börjat säsongen klart bäst av de båda lagen, Leicester å sin sida har bara lyckats skrapa ihop en poäng på fyra matcher.

För The Foxes gungar det under fötterna både på planen och utanför den med klubbens ägarsituation synnerligen oklar. Managern Paulo Sousa kan däremot glädja sig åt att ägaren Milan Mandarics koncentration på problem utanför planen drar fokus från spelet på den.

…………………………………………………

OMGÅNGENS MATCHER

Lör 11/9, 13:45 – (PL) Everton vs Man Utd
Lör 11/9, 16:00 – (PL) Arsenal vs Bolton
Lör 11/9, 16:00 – (PL) Fulham vs Wolves
Lör 11/9, 16:00 – (PL) Man City vs Blackburn
Lör 11/9, 16:00 – (PL) Newcastle vs Blackpool
Lör 11/9, 16:00 – (PL) West Bromwich vs Tottenham
Lör 11/9, 16:00 – (PL) West Ham vs Chelsea
Lör 11/9, 16:00 – (PL) Wigan vs Sunderland
Sön  12/9, 17:00 – (PL) Birmingham vs Liverpool
Mån 13/9, 21:00 – (PL) Stoke vs Aston Villa

Spelaren att hålla koll på den här omgången? Själv tycker jag det ska bli särskilt intressant att se vad Asamoah Gyan kan tillföra Sunderlands anfallsspel.

Dessutom fulla omgångar under lördagen av samtliga divisioner i The Football League – Championship, League 1 och League 2.

En herrans massa fotboll på kort tid. Underbart!

Under helgen kan ni förvänta er två bloggar, god läsning uppblandat med lite mer detaljrikedom inför några av matcherna.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Om arrogans, Aston Villa och Cliff Barnes

Vad är egentligen fel med engelska fotbollsspelare?

Frågan är tagen direkt från gårdagens kommentarsfält och syftar naturligtvis på den våg av skandaler som under senare år drabbat engelska spelare – nu senast Wayne Rooney.

Utan att förekomma vad som faktiskt har hänt i den såpan – vilket vi ännu inte känner till med säkerhet – så är det ju inte svårt att förstå att rubrikerna i sig inspirerar sådana frågor.

Det är ju inte första gången rubriker uppstår. Om vi säger så.

Några tänkbara svar på frågan känns ju rätt uppenbara – ofta ung ålder, mycket pengar och många frestelser, omgiven av ja-sägare, en unken kvinnosyn som inte blir bättre av vare sig den extremt maskulina arbetsmiljön eller de kvinnor som faktiskt omger dem.

Och så vidare.

Linhem länkar intressant till ett spelarperspektiv på hela den där soppan, och det kan kanske vara intressant läsning för att förstå det annorlunda med världen vi pratar om.

http://www.sabotagetimes.com/football-sport/diary-of-a-pro-footballer-the-truth-about-sex-and-footballers/

…………………………………………………

[”I remember the first time I saw him. He was 13 and just floated over the ground like a cocker spaniel chasing a piece of silver paper in the wind.”] – Om Ryan Giggs

…………………………………………………

Den kollektiva moralpanik som nästan alltid uppstår i samband med dem ger jag däremot inte många ören för.

Till att börja med så är det där med att vara otrogen eller att uppsöka prostituerade knappast något som förbehållet engelska fotbollsspelare. Den synden hittar vi i alla tänkbara samhällsgrupper.

Det är inget som de är ensamma om.

Det är också väldigt lätt att framhäva sig själv moraliskt när man inte själv på långa vägar, som dessa fotbollsspelare, ställs inför dessa frestelser. Det är lätt att vara Bror Duktig när man aldrig ens ställs inför situationen.

Själv bryr jag mig, som supporter, om en enda sak – att spelarnas privata agerande inte fuckar upp (!) deras fotbollsspelande.

Det kan ses från två perspektiv. Dels att det inte påverkar spelarens egna prestation ute på fotbollsplanen. Dels att det inte påverkar stämningen i truppen.

Om inget av detta är fallet så har jag inget skäl att ifrågasätta det jag anser mig ha rätt att kräva av en fotbollsspelare: Hans professionalism och hans engagemang för klubben.

Men, oavsett om vad som skrivs i media är sant eller ej, så är det naturligtvis svårt att förbli opåverkad av det på fotbollsplanen. Särskilt i dagens medialiserade fotbollsvärld, där privat och offentligt är i så hög grad sammanblandat.

I det avseendet undrar jag om inte en viss form av arrogans är en nyttig egenskap för en fotbollsspelare i Premier League?

…………………………………………………

[”He was certainly full of it, calling me Boss and Big Man when we had our post-match drink after the first leg. But it would help if his greetings were accompanied by a decent glass of wine. What he gave me was paint-stripper.”] – Om José Mourinho

…………………………………………………

KAN ARROGANS VARA EN BRA EGENSKAP HOS FOTBOLLSSPELARE?

Vanliga definitioner av ordet ”arrogans” är högmod och självbelåtenhet. Vad man också kan se det som är en form av förhöjt självförtroende, en förmåga att hålla fast vid tron på sig själv och på det man gör oavsett vad någon annan tycker om det.

Skulle det vara möjligt för en normalt funtad engelsk fotbollsspelare, med den engelska pressen i hälarna (motiverat eller omotiverat), att fungera utan en sådan form av arrogans?

Och med motståndare såväl som motståndarsupportrar som tar varje möjlighet att provocera och irritera. Kan en sådan arrogans rent av vara en överlevnadsmekanism?

Det finns flera exempel på sådan arrogans genom åren. För inte länge sedan hade vi till exempel en engelsk stjärna som rättfärdigade ett privat beteende med att han var en ”naturlig ledare”.

Arrogansen tar en annan form i oviljan från spelare att ens överväga möjligheten att de fattat ett felaktigt beslut. ”I have no regrets” är ett mantra jag reagerat på, ett oerhört vanligt citat från framför allt David Beckham.

Som om det vore något skamligt att medge att allting inte blev precis exakt så som man tänkt sig från början.

Men flertalet av de spelare som vi kan betrakta som arroganta i det här avseendet – David Beckham, Steven Gerrard, John Terry, nu kanske också Wayne Rooney med flera – lyckas också upprätthålla sina prestationer på fotbollsplanen.

Kanske just därför. Förmågan att inte vända tankarna inåt mot sig själv och istället enbart fokusera på prestationerna på planen.

Det är naturligtvis en riskabel balansgång. Det är en egenskap som uppmuntrar uppblåsta spelaregon. Vikten av starka auktoritetsfigurer i klubben är sannolikt stor, för att hålla denna egenskap i schack.

Utan sådana figurer finns ju risken att arrogansen tar sig direkt skadliga uttryck, som till exempel att man tar sig på tok för stora befogenheter mitt under brinnande mästerskap och skapar en känsla av myteri.

…………………………………………………

[”If he was an inch taller he’d be the best centre half in Britain. His father is 6ft 2in – I’d check the milkman.”] – Om Gary Neville

…………………………………………………

The Independent’s Ian Herbert skriver bra och väldigt intressant om Sir Alex Fergusons man-management och vikten av den nu när Wayne Rooney är ute och cirkulerar i tabloidpressen.

http://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/ian-herbert-ferguson-can-show-once-again-he-is-the-great-manmanager-2074078.html

…………………………………………………

[”He’ll be getting a hug and kiss from me – maybe even two!”] – Om Sam Allardyce

…………………………………………………

ASTON VILLA TILLSÄTTER GERARD HOULLIER

Så är det klart att Aston Villa tillsätter före detta Liverpoolmanagern Gerard Houllier som permanent ersättare för Martin O’Neill.

För att återkoppla till gårdagens blogg, det är med andra ord en managertillsättning i enlighet med en ”extern byråkrati”-strategi. Och det är en form av tillsättning som har högst varierad framgång.

Själv tror jag Houllier är rätt val för att stabilisera klubben igen efter en turbulent säsongsinledning, och jag tror han kommer att klara av att behålla klubben på tabellens övre halva. Men jag har svårt att se Houllier lyfta klubben vidare – och Aston Villa kommer få kämpa om Europa League-platserna.

Lite synd tycker jag det är att Kevin MacDonald inte fick chansen på längre sikt än vad som nu blev fallet.

Houllier har fyra huvudsakliga uppgifter på kort- och medellång sikt:

1) Tillsätt en ”wing man”, en assisterande manager. Vikten att behålla MacDonald i klubben kan inte underskattas, men det kan bli svårt då han också ville bli manager. Houllier själv sägs ha erbjudit positionen till personer utanför klubben vilket antyder att MacDonald inte är ett alternativ.

2) Övertyga spelartruppen. Truppens nyckelspelare behöver övertygas om att klubben fortfarande är på rätt väg och att där fortfarande finns ambitionen. Försäljningen av James Milner var helt fel symbolik.

3) Investera i ungdomar och framtid. Med en begränsad transferbudget är det nödvändigt att släppa fram ungdomsspelare som ett långsiktigt och billigt sätt att utveckla truppen. Aston Villa har flera lovande unga spelare, men här kan inte minst MacDonald vara till stor hjälp.

4) Reducera lönekostnaderna. Klubbens lönekostnader under O’Neill var alldeles för höga för ägarens smak, med marginalspelare sittandes på höga löner. Klubbens lönestruktur måste över tid balanseras.

…………………………………………………

[”When an Italian tells me its pasta on the plate I check under the sauce to make sure. They are the inventors of the smokescreen.”] – Om italienare

…………………………………………………

Sheffield Wednesday har precis lyckats undgå att hamna i administration, efter att de fått hjälp av sin lokala bank att uppfylla sina förpliktelser mot den brittiska skattemyndigheten.

…………………………………………………

[”It’s getting tickly now – squeaky-bum time, I call it.”] – Om titelstrider och säsongsavslutningar

…………………………………………………

På skadebordet finner vi flertalet spelare just nu: Theo Walcott, Dirk Kuyt, Jermaine Defoe, Jack Rodwell, Mario Balotelli och Robin Van Persie bland andra.

…………………………………………………

[”He’s a novice – he should keep his opinions to Japanese football.”] – Om Arsene Wenger

…………………………………………………

VECKANS CLIFF BARNES

Peter Pannu, Birminghams vice ordförande.

Birminghams manager Alex McLeish gör ett strålande jobb på St Andrews, laget är starkare än vad det varit på väldigt länge, och han har etablerat Birmingham i Premier League med större saker i strålkastarljuset. Då får Pannu för sig att nedvärdera dennes insats med ett öppet uttalande att ”He deserves a bonus, but to suggest he is in the top class like Jose Mourinho, well he is no Mourinho yet”.

Martin Samuel på Daily Mail skriver rätt intressant om denna händelse och situationen i Birmingham överlag.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1309930/MARTIN-SAMUEL-Alex-McLeish-Jose-Mourinho-hes-Special-this.html

…………………………………………………

[”If Chelsea drop points, the cat’s out in the open. And you know what cats are like – sometimes they don’t come home.”] – Om katter?

…………………………………………………

En del friska citat inströsslade i dagens blogg. Någon som inte vet vem som ligger bakom dem, apropå arrogans?

Arthur Friedenreich var ett förslag på bloggämne i gårdagens kommentarsfält. En legend från den väldigt tidiga fotbollshistorien. Det kanske inte är ett ämne för en engelsk fotbollsblogg, men den som vill läsa mer kan läsa följande artikel från Bleacher Report om den “svarta pärlan”:

http://bleacherreport.com/articles/70531-profiles-of-the-great-and-good-arthur-friedenreich-the-original-black-pearl

Uppsnack inför helgen imorgon, förmodligen med det främsta fokuset på den tidiga lördagsmatchen, Everton vs Man Utd.

Cliff Barnes känner ni väl till?

Be Champions!!

Peter Hyllman

What really did knock Liverpool off their f-cking perch?!

[“I’ll tell you what I would say to him [Sir Alex Ferguson]. I’d say he never knocked Liverpool off their fucking perch. That’s nonsense that. Graeme Souness did that.”]

Citatet, från Jamie Carragher, fick rätt stor spridning i engelsk fotbollspress i samband med helgens testimonial till hans ära. Media gjorde naturligtvis en grej av det där med Ferguson, även om den brutala sågningen av en av Liverpools gamla spelarlegender nog borde väckt mer uppmärksamhet.

Själv hade jag mest en känsla av att slutsatsen var alldeles för banal. Att skylla en hel fotbollsdynastis undergång på en enda person gav mig en bestämd känsla av att göra det alldeles för lätt för sig.

Det fick mig att fundera på den större frågan: På vad beror egentligen en fotbollsklubbs långsiktiga framgång och misslyckande?

Det är den frågan som den här bloggen försöker gräva djupare i.

Tidigare bloggar har angripit i princip samma fråga utifrån ett ekonomiskt perspektiv, det vill säga hur mycket resurser en klubb har tillgång till. Den här bloggen angriper istället frågan utifrån ett organisatoriskt perspektiv, med andra ord hur en klubb samordnar och använder sina resurser.

En i mina ögon väldigt viktig organisatorisk aspekt, som jag därför väljer att koncentrera mig på, är hur en fotbollsklubb tillsätter managers och vilken roll man ger denne i klubben.

…………………………………………………

MANAGERTILLSÄTTNINGENS TVÅ STORA BESLUT

När en fotbollsklubb tillsätter en manager så står den inför två centrala beslutssituationer:

Dels måste man bestämma sig för om man ska rekrytera managern internt eller externt. Med andra ord, om man befordrar någon inifrån klubben eller om man ska ge sig ut på marknaden i jakt på managerkompetens. En fördel med interna rekryteringar är att de ”kan klubben” samtidigt som marknaden naturligtvis erbjuder ett större urval av kompetens.

Dels måste man bestämma sig för vilken roll och vilket befogande man ska ge denne manager i klubben – skapar man en autokrati eller en byråkrati? Det vill säga, tillsätter man managern som enväldig autokrat i sportsliga frågor, endast i ekonomiska frågor underordnad ägaren, eller som en del utav en byråkratisk maktfördelning inom vilken också sportsliga beslut fattas?

Utifrån dessa två beslutssituationer växer det fram fyra generella strategier som en fotbollsklubb kan tillämpa vid managertillsättningar:

1) Den externa autokrat-strategin
När tillsättningen av managern sker externt och man ger denne fullständiga och enväldiga befogenheter.

2) Den interna autokrat-strategin
När tillsättningen av managern sker inom klubben samtidigt som denne behåller full befogenhet över sportsliga frågor.

3) Den interna byråkrati-strategin
När tillsättningen av managern sker internt och denne är en del utav ett byråkratiskt maktfördelningssystem.

4) Den externa byråkrati-strategin
När tillsättningen av managern sker genom extern rekrytering och denne är underordnad ett byråkratiskt maktfördelningssystem.

Det är alltså den här bloggens tes (eller teori) att en fotbollsklubbs långsiktiga framgång och misslyckande åtminstone delvis beror på vilken av dessa fyra strategier för managertillsättningar den väljer.

Låt oss belysa denna teori med några exempel från historia och nutid.

…………………………………………………

”EXTERN AUTOKRATI”

Flertalet av de stora engelska fotbollsdynastierna har grundlagts med en strategi för managertillsättning baserad på extern autokrati. Det är ett återkommande mönster ända från Herbert Chapman i Arsenal (1925-1934), Matt Busby i Man Utd (1945-1969), Bill Shankly  i Liverpool (1959-1974), Brian Clough i Nottingham (1975-1993), Alex Ferguson i Man Utd (1986-) fram till Arsene Wenger i Arsenal (1996-).

I samtliga dessa fall har managern rekryterats eller handplockats utifrån, haft en väldigt tydlig vision av vad han vill åstadkomma och en stark drivkraft att genomföra det. Gemensamt är också att de har fått, eller i vissa fall behövt kräva att få (inte minst Shankly i Liverpool), full kontroll och befogenhet av respektive klubbs ägare och styrelse. De har därefter lett sina klubbar under flera år som en form av goda despoter.

Det som särskiljer denna strategi är att den inte bara har visat sig makalöst framgångsrik, den har också visat sig leda till väldigt långlivad framgång – i flera fall över ett eller flera decennier. Man kan hävda att Brian Clough här var något av ett undantag, men han var också satt under rejäl konkurrens av en samtida dynasti; på samma sätt som Arsene Wenger har varit med sitt moderna Arsenal.

…………………………………………………

”INTERN AUTOKRATI”

Genom den engelska fotbollshistorien hittar vi också ett antal exempel på den andra strategin för managertillsättning – intern autokrati, där man alltså valt att rekrytera en manager inom klubben. Arsenal prövade, med viss framgång, denna efter Chapmans bortgång 1934. Men de tre försök som står ut är huvudsakligen Bill Nicholson i Tottenham (1958-1974), Don Revie i Leeds (1961-1974) och Bob Paisley i Liverpool (1974-1983). Man bör också nämna Alan Curbishley i Charlton (1991-2006) i detta sammanhang.

Även denna strategi visar sig i huvudsak framgångsrik, fast till skillnad från fallet med extern autokrati så visar sig framgången vara både mer sporadisk och mer kortlivad. Bob Paisleys tid i Liverpool utgör däremot i det avseendet ett visst undantag. Det ska däremot sägas, utan att för den delen förringa Paisleys insats, att många anser Shankly vara den huvudsakliga arkitekten bakom den framgång som följde på hans överraskande avgång 1974.

…………………………………………………

”INTERN BYRÅKRATI”

En mer ovanlig strategi är att rekrytera managers internt in i en befintlig byråkratisk struktur med delad ledning i sportsliga frågor. Vanligtvis genom att bredvid managern etablera en position som sportchef, ’director of football’ eller liknande. Håller vi oss till senare tid så har inte minst Newcastle praktiserat denna metod, bland annat kan dess nuvarande manager Chris Hughton sägas vara tillsatt på detta vis, men också med Alan Shearer och innan honom Kevin Keegan. Chelsea, under 1990-talets andra halva, tillsatte ett par managers med denna metod och om Aston Villa skulle behålla Kevin MacDonald (osannolikt) så vore också han ett exempel på denna strategi. Liverpool under 1980-talet kan också sägas i praktiken ha tillämpat denna strategi.

Generellt sett är strategin som vanligast i mindre klubbar utan resurser att rekrytera en manager utifrån. Det är en strategi som sällan har någon större framgång och definitivt ingen mer långvarig framgång. Skälet är vanligtvis att managern har en alldeles för svag ställning i klubben gentemot klubbens ämbetsmannastruktur, alternativt så blir rollerna alltför sammanblandade. Ett resultat av detta har inte sällan visat sig vara interna fraktioner och förekomsten av så kallad ”player power”.

…………………………………………………

”EXTERN BYRÅKRATI”

Den överlägset vanligaste strategin för managertillsättning är däremot extern byråkrati, med andra ord när man luftlandsätter en manager utifrån och ger denne i uppgift att arbeta i samverkan med en redan befintlig sportslig byråkrati (inte sällan i form av delat ledarskap mellan managern och en sportchef eller ’director of football’). Bland Englands större klubbar har under senare år Chelsea, Liverpool, Aston Villa, Tottenham (Redknapp är möjligen en form av extern autokrati, time will tell) och Man City utmärkt sig med denna strategi – men den är oerhört vanlig också längre ner i seriesystemet.

Framgången med denna strategi är delad. Den kan sägas misslyckas lika ofta som den lyckas. När den lyckas så är det inte sällan tack vare tillgång till överlägsna resurser jämfört med sina närmaste konkurrenter, både Chelsea och Tottenham kan sägas vara exempel på det. Klubbar som Aston Villa och Liverpool har under de senaste två åren haft varierad framgång med detta koncept.

Tydligt är också att även när strategin kan anses vara framgångsrik, så är det i samtliga fall tämligen kortvarig framgång som uppnås. Ingen av Englands större och långvariga fotbollsdynastier har varit baserad på en ”extern byråkrati”-strategi för managertillsättning. Klubbar som uppnår framgång med denna strategi brinner vanligtvis i något eller några år för att sedan falna ut antingen helt eller i väntan på nästa framgångsrika manager.

…………………………………………………

FOTBOLLSKLUBBARNAS STRATEGISKA STIGBUNDENHET

Att jag går igenom de fyra strategierna i den ordning jag gör är inte någon tillfällighet. Om vi analyserar Englands stora fotbollsdynastier genom historien så ser vi nämligen hur de i samtliga fall stegvis och i tur och ordning rör sig genom dessa strategier. I några fall ser vi också hur en klubb lyckas skapa en ny dynasti genom att ”gå tillbaka till gå”, alltså inleda en ny strategisk livscykel genom ”extern autokrati”.

Några exempel får belysa:

:::

Man Utds första stora dynasti inleddes 1945 när Matt Busby rekryterades externt. Han krävde och fick enväldiga befogenheter och ledde klubben genom sorg och framgång i nära nog 25 år. Vid Busbys avgång gjordes ett försök att föra hans arv vidare genom att ersätta honom med en intern förmåga, Wilf McGuinness. Han misslyckades med att föra Busbys arv vidare, och lyckades inte förnya en åldrande och mätt spelartrupp vare sig fysiskt eller mentalt.

Under 1970- och 80-talen följde så fyra olika managers som var och en misslyckades med att återföra Man Utd till dess tidigare storhet. Klubben befann sig stadigt som en ”extern byråkrati”, där den långsiktiga ledningen av klubben i praktiken sköttes av dess styrelse. Till sist, 1986, fann man ännu en gång ett stycke skotsk magi.

:::

Den dynasti som Don Revie skapade med Leeds inleddes istället som en intern autokrati. Han ledde klubben med stor framgång under drygt 13 år och skapade en oerhört familjär känsla med en tätt knuten grupp spelare. Det skapades en väldigt tydlig kultur för ”hur saker skulle gå till”. När Revie avgick valde Leeds styrelse att rekrytera vad som åtminstone på förhand måste betraktas som en inspirerad tanke: Brian Clough.

Men Cloughs nya idéer togs inte väl emot av en så pass framgångsrik spelartrupp och han fick lämna redan efter 44 dagar. Episoden visade sig också vara början på slutet för Leeds dynasti, som sedan dess har avsatt 21 managers (varav sex ställföreträdande) på 34 år, ingen utan att vara i närheten av Revies resultat, fram till dess att Simon Grayson tillsattes runt jul 2008.

:::

Liverpools storhetstid påminner mycket om Man Utds. Deras motsvarighet till Busby var Shankly som, efter viss konflikt, tillsattes med samma grad av befogenhet som en gång Busby. Under Shanklys framgångsrika tid lades grunden för det som skulle komma att kallas Liverpools ”boot room”, som utöver att vara ett faktiskt rum också var ett samlingsuttryck för deras väldigt skickliga ledarstab. Från detta ”boot room” rekryterades därefter Shanklys efterträdare – Bob Paisley, Joe Fagan, Kenny Dalglish, Graeme Souness och därefter Roy Evans.

Detta ansågs vara ”The Liverpool Way” och var inledningsvis en mycket framgångsrik strategi. Men omsider så förändrades klubbens omvärld, men inte klubbkulturen med den och i och med 1990-talet så klarade inte Liverpool längre av att upprätthålla sin dominans. Souness har i intervjuer  rannsakat sig själv och sagt att han försökte ”förändra för mycket för snabbt”, men i det kan man också utläsa en ovilja till förändring i klubben och bland spelarna. Man hade då arbetat helt enligt ”The Liverpool Way” i drygt 30 år, behovet av externa influenser och nytänkande var förmodligen stort. Efter Evans övergav man detta koncept för vad som, med Houllier och Benitez, är att betrakta som managertillsättningar i enlighet med ”extern byråkrati”-strategin, med viss intern konflikt som följd.

:::

Så nej, jag skulle säga att Jamie Carragher var fel ute när han skyllde Liverpools hela fall på Graeme Souness. Souness var personen vid rodret när det inträffade, men rötterna till problemet sträcker sig längre bak i tiden än så och är mer att betrakta som en produkt av organisatorisk stagnation.

Men vad beror detta på? Om en viss strategi för managertillsättning är framgångsrik, varför i så fall förändra principerna för denna tillsättning? I samtliga fall ovan ser vi en förändring från extern till intern rekrytering, men med, sett ur lite olika tidsperspektiv, negativa resultat.

Därför att man, mest sannolikt, vill bevara vad som är snarare än att skapa för framtiden. Priset för framgång är ofta en form av organisatorisk arrogans och liknöjdhet, en form av Groupthink och likriktning där man systematiskt underskattar betydelsen av förändringar i omvärlden och ihärdar i det ”rätta” med den egna organisationens metoder.

:::

Varje strategi för managertillsättningar kommer med sina respektive fördelar och ”kostnader”. Utan tvekan är däremot att den strategi som skänkt störst framgång till engelska fotbollsklubbar är ”extern autokrati”. Det betyder inte att den alltid är framgångsrik. När den misslyckas är det vanligtvis för att klubben och managern rent kulturellt inte passar särskilt väl ihop. Det för tanken i riktningen att för en sådan strategi är inte nödvändigtvis en managers erfarenhet och formella kompetens den viktiga egenskapen, utan snarare dennes vision, passion och karaktär. När strategin misslyckas är det lätt att tänka sig att klubbstyrelsen helt enkelt misslyckats med, eller bortsett från, denna kulturella ”due diligence”. En risk med varje autokratisk strategi är naturligtvis också att det skapar ett väldigt personberoende och som gör en fotbollsklubb väldigt sårbar när denne person lämnar den.

…………………………………………………

SÅ VARFÖR TILLÄMPAR INTE ALLA ”EXTERN AUTOKRATI”?

Så, om nu ”extern autokrati” är den vanligtvis mest framgångsrika strategin för tillsättning av managers, hur kommer det sig att den ändå är så pass ovanlig?

För det första lär det vara en fråga om organisatorisk kontroll. Ägare och ledning är inte alltid, kanske till och med sällan, villiga att släppa så mycket operativ kontroll som en ”extern autokrat”-strategi förutsätter. Det är en strategi som förutsätter goda personrelationer och stort förtroende för att ha en realistisk utsikt att lyckas.

För det andra ställer den stora krav på långsiktighet. Dessvärre förekommer ett stort tryck på fotbollsklubbar att leverera resultat på kort sikt, vilket gör att ett mer långsiktigt perspektiv ofta får stå åt sidan när en klubbstyrelse utvärderar sina alternativ. På samma sätt är det inte alltid som managern själv är intresserad av ett långsiktigt projekt. José Mourinho till exempel har gjort en karriär av ytterst temporära anställningar. Likaså kan man skönja ett sådant mönster hos Martin O’Neill.

För det tredje råder det naturligtvis ett begränsat urval. Det finns inte så många managers som har den vidsyntheten, den breda kompetensen och den drivkraften att framgångsrikt realisera en sådan strategi över en längre tid, något som dessutom ställer krav på en öppenhet för nya intryck. På samma sätt finns det ett begränsat urval av klubbar som uttalat arbetar med en sådan filosofi för vilka managerpositionen är ledig.

Samtliga dessa tre begränsningar för en ”extern autokrat”-strategi för managertillsättningar har sannolikt blivit ännu tydligare med den nya typ av fotbollskapitalister som tagit över ägarskapet av engelska klubbar.

…………………………………………………

KLUBBRELEVANTA DISKUSSIONSPUNKTER

Förhoppningsvis lyckas bloggen förmedla den praktiska betydelsen för en fotbollsklubb av dessa rekryteringsstrategier.

För att konkretisera ytterligare, och med en titt på framtiden så försöker jag utifrån bloggens resonemang hitta några centrala frågeställningar för ett antal engelska klubbar.

Jag fokuserar på toppklubbarna, men tar även med ett par ”mindre” klubbar som går att se som representiva för klubbar i liknande situationer och tabellägen.

# Arsenal. Arsene Wenger är ett strålande exempel på en lyckad “extern autokrati”-rekrytering. Men har klubben fastnat i etablerade tänkesätt, och är det över huvud taget möjligt att ersätta Wenger och samtidigt behålla klubbens filosofi och ideologi?

# Chelsea. José Mourinho var en väldigt karismatisk manager, men Carlo Ancelotti är sannolikt den för Chelsea viktigaste managern under deras tid med Roman om klubben vill förbli framgångsrika under en längre tid. Kommer han lyckas formulera en mer långsiktig managerroll på Stamford Bridge som håller också efter att han själv lämnar klubben?

# Liverpool. En klubb i jakt på sig själv och sin själ som jag ser det, kan Liverpool hitta sin ”Sir Alex Ferguson to knock Man Utd off their fucking perch” och vem skulle i så fall det kunna vara?

# Man City. Att Mark Hughes inte helt eller alls kontrollerade Man Citys värvningar är känt, och det är tveksamt i vilken utsträckning Roberto Mancini gör det. Kan Mancini karva ut en tydlig, kraftfull och långsiktig managerroll åt sig själv (och sina efterträdare) under aktuell ägarregim? – eller blir det ”slit och släng”?

# Man Utd. Sir Alex Fergusons pensionering närmar sig obevekligt, bör inte klubbens erfarenhet av Busby-erans slut tala emot eventuella försök att ersätta honom med interna kandidater?

# Middlesbrough. Middlesbrough var favoriter att gå upp till Premier League efter den här säsongen men säsongen har inletts skakigt. Om man misslyckas, har klubben i så fall modet att hålla fast vid Gordon Strachans projekt?

# Newcastle. Managersituationen på Tyneside har aldrig varit stabil, men kanske var nedflyttningen för ett drygt år sedan en väckarklocka. Vågar Newcastles ägare hålla fast vid Hughton när det blåser snålt runt jul?

# Southampton. En klubb med ambition men med en närmast kaotisk organisation utan någon långsiktig stabilitet alls. Är klubbens ägare och ledning mer intresserade över att bevaka sina positioner än att ge en stark manager kontroll över klubbens utveckling?

…………………………………………………

Lång blogg idag med mycket och tung läsning. Förhoppningsvis klarar ni av det och finner det intressant.

Imorgon kommer nästa blogg. Någon idé om vad jag bör skriva?

Be Champions!!

Peter Hyllman

Gästblogg: Linhem’s Football League Watch

It’s … Linhem’s Football League Watch!

Eftersom transferfönstret nyss stängt och någon vilsen själ därute kanske undrar om Reading har ersatt nyckelspelaren Sigurdsson eller om Forests Billy Davies med sitt Napoleonkomplex fått värva överhuvudtaget?

…………………………………………………

ALLA VÄRVNINGAR I FOOTBALL LEAGUE

Championship

– Jag tycker att Adel Taarabt är den bästa värvningen i Championship, en klasspelare med bra bollkontroll, skott och klarar de fysiska spelet i Championship.

Förutom de stora uppmärksammade värvningarna såsom Edgar Davids, David James och Craig Bellamy samt Gordon Strachans skotska värvningar så vill jag verkligen flagga för Billy Sharp. Ifjol gjorde han 15 mål när han var utlånad till Doncaster Rovers och mycket tack vare honom nådde de nästan playoff-spel trots att man är en liten klubb med ytterst små medel.

League 1

Alan Lee. Ifjol var Huddersfields främsta vapen Jordan Rhodes och de andra offensiva spelarna. Med Alan Lee tror jag de kommer bli ännu bättre. Alan Lee är en stor targetman och publikfavorit i både Rotherham och Crystal Palace efter några säsonger där och troligen gör det att Rhodes mer kan fokusera på djupledslöpningar och att göra mål. Dessutom har Huddersfield förstärkt mittfältet med den rutinerade Damien Johnson. De kommer inte bli framgångsrika som på 1920-talet, och Rhodes är ingen ny Denis Law, men jag tror de kommer spela Championship-fotboll nästa säsong.

Dessutom har MK Dons värvat före detta Liverpool-spelaren Dietmar ”Didi” Hamann som förvisso inte klarar att spela mer än 60-70 minuter per match sedan ett par år tillbaka men är fortfarande en klasspelare på den här nivån.

League 2

Bury har värvat Steven Schumacher som ursprungligen kommer från Everton, en skicklig tvåvägsspelare som ett tag var offensiv mittfältare i Bradford ett tag, är bra på frisparkar och som redan blivit utsedd till kapten för Bury.

Annars är det mestadels svårbedömda värvningar. Guy Branston, som var på lån i Torquay under andra halvan av förra säsongen och han var riktigt bra, framröstad till näst bäste spelare i Torquay i fjol, och väldigt delaktig i Torquays imponerande start på säsongen.

…………………………………………………

FOOTBALL LEAGUE-SPELARE PÅ LANDSLAGSUPPDRAG

Som ni vet så har de flesta ligorna haft uppehåll, men i Football League har två av tre ligor fortsatt nästan som vanligt.

Championship är förstås den ligan som haft speluppehåll och jag tänkte i stället börja med att skriva lite om de Football League-spelare som representerat sina länder.

41 spelare från ”The Football League” har blivit uttagna till landslaget och de flesta spelar till vardags i någon Championship-klubb eller Plymouth.

Som väntat är det de brittiska landslagen – inklusive Irland – som har flest spelare i från Football League.

Wales – 11 st
Nordirland – 7 st
Irland & Skottland – 6 st

Resterande 17 landslagsspelare spelar för England (Scott Loach!), Malta, Island, Lettland och Estland med flera.

Men den ende spelaren som gjort mål för sitt land är den isländske anfallaren Hreidar Helguson, som har spelat i Watford, Fulham, Bolton & QPR. Även Lilleström där han hade en egen fan-club vid namn ”The Helgusonsons”.

Han spelade sex år i Watford när han kom till England och gjorde i genomsnitt tio mål per säsong, trots långa svackor då han till exempel under Vialli fick spela som ”wing back”. Därefter spenderade han fyra rätt misslyckade år i Fulham och Bolton innan han gick till QPR där han spelar nu. Han har dock varit utlånad i två omgångar till Watford där han fortfarande är väldigt populär, men nu verkar de som att han blir kvar hos Warnock och har på fyra matcher redan gjort två mål.

…………………………………………………

MÅNADENS MANAGER/SPELARE

Det finns dock en aktuell grej som involverar Championship, det är nämligen så att en panel av kunniga experter sponsorer har nominerat fyra managers och fyra spelare i varje division till ”månadens manager/spelare”. Och de nominerade är:

Championship

Managers
Kenny Jackett – Millwall
Dave Jones – Cardiff

Neil Warnock – QPR
Roy Keane – Ipswich

Spelare
Kasper Schmeichel – Leeds

Jay Bothroyd – Cardiff
Adel Taarabt – QPR
Paul Robinson – Millwall

Jag skulle nog rösta på Kenny Jackett och Adel Taarabt i tuff konkurrens med Neil Warnock och Kasper Schmeichel. Jacketts Millwall har börjat helt lysande och Taarabt har som jag nämnt tidigare varit otrolig.

League 1

Managers
Gary Johnson – Peterborough United
Alan Irvine – Sheffield Wednesday
Greg Abbott – Carlisle United
Paul Dickov – Oldham Athletic

Spelare
Giles Coke – Sheffield Wednesday
Aaron Mclean – Peterborough United
Dean Furman – Oldham Athletic
Sam Baldock – MK Dons

Hmm… Carlisle har gjort det väldigt bra, därför blir det Greg Abobott, även om Paul Dickov förtjänar ett hedersomnämnade och så väljer jag Baldock trots att han spelar för MK Dons.

League 2

Managers
Paul Buckle – Torquay United
Graham Turner – Shrewsbury Town
Ronnie Moore – Rotherham United
John Sheridan – Chesterfield

Spelare
Mark Ellis – Torquay United
Wesley Thomas – Cheltenham Town
Adam Le Fondre – Rotherham  United
Ian Dunbavin – Accrington Stanley

Buckles Torquay har börjat väldigt bra och är ensamma i hela Football League om att – fram till helgens förlust – vara obesegrade så han får min röst och Le Fondres fyra mål mot Cheltenham ger honom utmärkelsen.

…………………………………………………

LEAGUE 1

I League 1 handlar det mesta – nej, allt! – just nu om Southampton och om den nyss avskedade managern Alan Pardew.

Förra säsongen började man med ett tiopoängsavdrag och starten på säsongen var inte den bästa, men under våren så var man troligen ligans bästa lag (samtidigt som Leeds var bland de sämre). Om man inte hade fått börja med poängavdraget så hade man nått playoff-spel.

Det var alltså en bra säsong i fjol och inför den här säsongen så har de pratats om att säsongen kommer bli en ”walk in the park” för Saints men säsongen inleddes inte särskilt övertygande med en förlust mot sydkustgrannen Plymouth, som förvisso är nyss nerflyttade till L1. Matchen efter så spelade man bara oavgjort hemma mot Leyton Orient och den tredje matchen vann man med 4-0 mot Bristol Rovers. Vilket blev Pardews sista match med klubben.

A- Förväntade sig ledningen större siffror?
B – Är fansen missnöjda med Pardew?
C – är de helt enkelt så att Pardew inte är överens med ledningen?

Enligt vad som sägs så är svaret C, fansen visade tydligt under matchen att man ville ha kvar Pardew och det har läckt fram attt Nicola Cortese, som efterträdde den nyss avlidne Markus Liebherr, inte alls har samma vision för Southampton. Han har bland annat höjt parkeringsavgifter och andra små saker för att tjäna marginellt mer pengar.

Efter Alan Pardew har Brightonlegendaren – det är han, Zamora och FA-cupfinalisterna från 1983 – Dean Wilkins för tillfället tagit över managerposten.

Han har inte haft någon trevlig start. Först blev de utslagna med 3-0 i Football League Trophy, där Saints är regerande mästare, av Swindon och nu i helgen förlorade man mot nyss uppflyttade konditionslaget Rochdale i en ganska underhållande match.

En del chanser åt båda håll. Forte gjorde nästan ett ”freakish goal” på långskott via kvalitetsnamnet Alex Oxlade-Chamberlain, f.d Wimbledon-spelaren Jason Puncheon missade ett halvvolleyläge från två meters håll och tidigt så visade den vandrande stereotypen – skallig, nummer 8-spelare, lagkapten, lite fyrkantig, varit länge i klubben – Gary Jones att han verkligen kan skjuta.

Precis i slutet på första halvlek så kontrade Rochdale via Gary Jones som med en genial passning friställde Chris O’Grady – 1-0. Saints tog över ännu mer men Gary Jones utnyttjade en försvarsmiss och dundrade in 2-0.

Namnen som nämns som möjliga ersättare till Alan Pardew är Martin O’Neill, lite väl optimistiskt, Paul Hart som nästan fick två lag nerflyttade i fjol, Nigel Adkins som gjort lilla Scunthorpe United till ett Championshiplag, Maltafödde Paul Tisdale som gjort ett väldigt bra jobb i Exeter och dessutom Phil Brown med sitt headseat, heroiska insatser på Humber Bridge, solbränna, offentliga utskällningar och minst lika offentligt sjungande.

…………………………………………………

LEAGUE 2

Det var en väldigt speciell match nu i helgen, nämligen den mellan Bury och Gillingham, som till slut Bury vinner med 5-4.

1-0 till Bury var en målvaktstavla där till slut Andy Bishop kunde lägga in bollen i eget mål, det fortsatte med att Bishop blev fälld i straffområdet och Ryan Lowe slog in straffen.

Efter lite kalabalik kunde den lille Adebayo Akinfenwa peta in bollen till 2-1. Bishop styr in ett skottinlägg till 3-1, Akinfenwa nickade in 3-2 utan att marklyfta, en långboll plockas ner av Akinfenwa efter den hamnat i hans omloppsbana och serverar Spiller 3-3.

Efe Sodje nickar in 4-3 med sin bandana, Chris Palmer trycker dit den på halvvolley efter inkast och till sist avgör Lowe matchen med ett välplacerat skott. En riktigt svängig match, tyvärr fick man enbart följa den via Live Score på internet.

…………………………………………………

En sak som inte enbart gäller The Football League är detta blogginlägget av BBC:s Paul Fletcher som handlar om de ”free agents” som inte skrivit på för någon klubb under sommaren, Definitivt värt att läsa.

…………………………………………………

NÄSTA OMGÅNG

Championship – Ett North-West derby där Burnley tar emot Preston, ett nästanderby i Coventry mot Leicester och ett riktigt gubbmöte: Warnock vs Strachan, när serieledarna QPR möter Middlesbrough.

League1 – toppmöte där Peterborough möter Oldham och Swindon möter Saints 2.0.

League 2 – Crewe möter Bury och favorittippade Bradford, som börjat dåligt, möter Stockport.

…………………………………………………

De var allt för mig denna veckan, om ni har något att säga så är de bara att kommentera nedan eller så mailar ni mig.

//Peter A Linhem

Peter Hyllman

Gästblogg om Herbert Chapman: Englands förste store manager

Hej, jag heter Johan och brukar även kommentera under bloggen med det (något långa kanske) nicket Oooo_to_be_aGooner. Peter ville ha gästbloggare om några av de största tränarna inom engelsk fotboll, så jag tog mig an uppgiften.

Vi går långt tillbaka i tiden då bloggen ska handla om mannen som tog Arsenal från ett bottenlag, som aldrig i deras då drygt fyrtioåriga historia hade vunnit någonting, till Englands och kanske världens bästa klubblag på några år (även om det naturligtvis är stört omöjligt, som Strömberg säger, att jämföra), som ligger bakom massor av saker som nu anses självklara i fotbollen såsom till exempel tröjnummer och som dessutom är en legendarisk manager även i Huddersfield Town.

Herbert Chapman var manager i Huddersfield mellan 1920 och 1925 och Arsenal mellan 1925 och fram till sin död 1934 där han vann två ligatitlar med båda klubbarna och låg mer eller mindre bakom tre till.

Chapman ses som den förste stora managern i engelsk fotboll och också den förste som ägnade sig riktigt noga åt taktik och hur han skulle formera laget på bästa sett, vilket utvecklade både spelet och tränarens roll. Vid denna tid hade styrelsen i klubbarna en väldigt stor makt även hur laget skulle spela, men det ville Chapman få bort och lyckades åtminstone i sina klubbar med detta.

I fotbollens begynnelse hade managerns roll inte alls funnits på samma sett som den gör nu och när den väl kom var det ändå inget som publiken var så jätteintresserade av, innan Chapman. Han blev kanske den största stjärnan i engelsk fotboll under 20 och 30- talet.

…………………………………………………

CHAPMANS TIDIGA LIV

Chapman föddes 1878 i byn Kiveton Park utanför Sheffield 1878 och var (föga fårvånande) son till en gruvarbetare. Han kom från en riktig sportfamilj med hela tio bröder där lillebror Harry Chapman ses som en legend i Sheffield Wednesday där han vann två ligatitlar och en FA-cuptitel (han blev utsedd till ”man of the match” i finalen mot Everton 1907, vad man kan hitta på internet!). Två andra syskon, Tom och Matthew, var verksamma både på och utanför plan i Grimsby Town.

Chapman egen spelarkarriär blev inte lika lyckosam som tränarkarriären. Han spelade runt i många klubbar och studerade eller jobbade med gruvteknik samtidigt. Några var Northhampton, Notts County, Swindon och faktiskt även Tottenham.

Hans tränarkarriär började i Northampton redan 1907. Efter några år där drog han vidare till Leeds City (föregångaren till United). Han hade fyra relativt lyckosamma år i Yorkshireklubben där fjärdeplats i andra ligan var det bästa resultatet, 1915 gick dock England med i kriget som pågick på kontinenten och fotbollen fick stå åt sidan. Efter första världskriget så kom det fram att Leeds hade betalat ut regelvidriga löner till gästspelare, vilket gjorde att Leeds City 1919 upplöstest helt och hållet, enter Leeds United AFC (hur det blev till exakt, är en annan historia). Chapman blev också avstängd men sa sig vara helt oskyldig, och till slut gav förbundet med sig.

…………………………………………………

TIDEN I HUDDERSFIELD

han kom till det nuvarande League 1-laget och den då bara tolv år gamla klubben i september 1920 och här började verkligen Chapmans karriär ta fart. Inom tre-fyra år hade han gjort “The Terriers” till Englands bästa lag. Huddersfield var de första att vinna engelska ligan “three-in-a-row” och de är, tillsammans med Arsenal, Liverpool och Manchester United (två gånger), en av bara fyra engelska klubbar som lyckats med den bedriften. Chapman var manager vid de två av de tre ligasegrarna, 1924 och 25.

Dessvärre var faktan om själva laget under dessa glory days of Huddersfield ganska så dålig, men jag kommer gå in närmare på hur de spelade lite längre ner. Stjärnorna var bland annat kaptenen och Chapmans “utsträckta hand” Cleff Stephenson och spelarna Ray Goodall, Alex Jackson, Bob Kelly och Tom Wilson kommer precis som Chapman alltid vara legender i Yorkshireklubben.

…………………………………………………

ARSENAL

Hans avhopp från Huddersfield sommaren 1925 var väldigt överaskande. Arsenal hade vid denna tid bara varit ett förstaligalag i sex säsonger, och var mest känt för att de hade den kontroversiella politikern och affärsmannen Sir Henry Norris som ägare (han lyckades övertala förbundet om att få Arsenal uppflyttad trots att man slutade femma i andraligan några år tidigare).

Det tog dock inte länge innan Chapman fick ordning på laget. Redan första säsongen slutade man tvåa, efter just Huddersfield. Säsongen efter gick man till klubbens första FA-cupfinal genom tiderna, men då (som nu) fälldes de röda kanonjärerna av en dålig målvakt. Burväktaren Dan Lewis blev Englands mest hatade man med en jättetavla i slutskedet mot walesiska Cardiff (det är hittils den enda gången FA-cupen vunnits av ett icke-engelskt lag och walesarna var nog minst sagt skadeglada).

Tre år senare skulle dock Chapman och Arsenal få sin revansch och tillika första pokal någonsin när en kamp mot , än en gång, Huddersfield vanns med 2-0. Detta var början på Arsenals första storhetstid, och slutet på The Terriers dito som sen dess inte vunnit någon titel överhuvudtaget. Arsenals två mål gjordes av Cliff Bastin och Jack Lambert och i avdelning totalt oviktigt vetande flög en “Graf Zeppelin” över Wembley när matchen skulle starta.

Chapman var tillskillnad från nuvarande managern Arsene Wenger ingen som höll hårt i pengarna man hade, utan snarare tvärtom gjorde en del på den tiden väldigt stora köp. Med Norris plånbok i ryggen köptes anfallaren David Jack för en då världsrekordsumma om 10,890 pund från Bolton. Jack, Ted Drake och Clifford “Cliff” Bastin (som för övrigt har en läktare uppkallad efter sig på St. James Park i Exeter) stod för de flesta av målen under Chapman-eran. Bastin var fram till 1997, då Ian Wright “just done it”, Arsenals bästa målskytt genom tiderna med sina 178 baljor; ett Thierry Henry-mål i Prag för fem år sedan puttade sedan ner Bastin till bronsplats. Alex James från Preston var en annan stor värvning som kostade runt £9,000 – han styrde på mittfältet med ungefär samma roll som Cesc Fabregas har i dagens Arsenal.

Ted Drake är den spelare som gjort flest mål i en och samma match genom tiderna för Arsenal, sju stycken på Villa Park i en match som slutade 7-1 1934. Drake var även en framgångsrik tränare efter karriären och är tillsammans med Jose Mourinho och Carlo Ancelotti en av bara tre managers som vunnit ligan med ChelseaJoe Hulme var en kvick ytter,  Jack Lambert en centertyp, Tom Parker var en defensivt jobbande kapten, Eddie Hapgood vänsterback,  George Male högerback (han var även kvar i Arsenal med olika sysslor fram till 80-talet) och Herbert Roberts var kanske fotbollens första moderna mittback (mer om det lite längre ner).

Efter att ha gått igenom nästan hela startelvan får jag ju också säga vad de presterade under Chapman. 1931 vann Arsenal äntligen sin första ligatitel. Det var inte bara Arsenals första ligatitel, utan även hela Londons första. Den stora utmanaren var Aston Villa som utklassade Arsenal med 5-1 i “seriefinalen” på våren det året, men som ändå inte kom ikapp. Året efter kom Arsenal tvåa efter Everton (som också var väldigt framgångsrika under denna period) i ligan, och förlorade även FA-cupfinalen mot Newcastle med 2-1.

Chapman ändrade en del utanför plan för att göra Arsenal till en mer “speciell” förening under dessa år. Dräkterna vid denna tid var tagna från Nottingham Forests kit, alltså en helröd tröja med vita byxor, en tröjfärg som flera andra lag hade. Efter Chapmans förslag så “målade” Arsenals ledning 1932 till vita ärmar till den röda dräkten. Även om tröjan under de senaste åren vid några tillfällen har sett lite annorlunda ut är detta “Arsenals dräkt”, och just i år är den ju helt perfekt retro!!

Chapman fick även året efter äntligen igenom sin önskan att byta namnet på Highburys närmaste tunnelbanestation från Gillespie Road till Arsenal tube station. Det är fortfarande uppe till diskussion eftersom det inte finns något område som heter bara Arsenal och klubben har sedan 1913 hörit hemma på Highbury Hill i stadsdelen Islington, och är den enda t-banestationen i London som enbart syftar på ett fotbollslag.

Chapman var även en av de ledande i frågan om att bygga Highburys West och East Stand, ändrade klubbmärket och satte upp en klocka på Higburys södra läktare för att publiken skulle veta hur mycket det var kvar av matchen, och som senare blev något av en symbol för Highbury eftersom det var samma klocka som satt där även när Arsenal tog farväl av arenan 2006. Även om nog nästan alla föreningar i åtminstone Europa har en tidvisare nu var detta också nytt inom fotbollen då att ha på sin hemmaplan. Läktaren där klockan satt fick snabbt smeknamnet Clock End.

Om det var för alla dessa förändringar runt om klubben, eller bara för att laget var bra, i vilket fall som helst vann Gunners ligan igen 1933. Man stormade även fram när halva säsongen var spelad 1933/34, då det hände.

I Januari 1934 så åkte Chapman till Guildford, med en lättare förkylning, för att som så ofta titta på Arsenal framgångsrika reservlag. Han underskattade förkylningen, och tre dar senare avled han med en lunginflammation.

…………………………………………………

WM-FORMATIONEN OCH VAD CHAPMAN HAR BETYTT FÖR FOTBOLLEN

Efter den plötsliga och tragiska döden gjorde styrelsen på Highbury House det enda rätta, med andra ord ingenting. Direktören George Allison och Chapmans tidigare högra hand Tom Whittaker tog över som huvudtränare och med exakt samma system och anda som Chapman haft behöll Arsenal ligaledningen 1934 och vann även serien 1935 och 1938.

Vad var då systemet och andan? Jo, andan handlade bland annat om att ha ledartyper i laget. Chapman gav lagkaptenen ett stort ansvar för att leda laget och lät spelarna både i Leeds, Huddersfield och Arsenal delta i diskussioner hur de skulle spela och tog en gång i veckan ut hela laget på golfrundor för att prata om hans taktik och vad spelarna tyckte om det. Han ville att alla skulle få sin röst hörd och säga någonting om taktiken, för att bygga en stark laganda och sammanhållning. Inför varje match sa han också till den enskilde spelaren exakt vad han skulle göra.

Taktiken som gjorde Arsenal framgångsrikt var den numera lite halvt mytomspunna WM-formationen, som idag nog skulle skrivas som ett 3-4-3 eller 3-2-5 system. Huddersfield hade en liknande taktik, om än inte på pricken samma. Det var en mer defensiv taktik än de som användes tidigare och under den här tiden myntades uttrycket Lucky, Lucky Arsenal, som under årens lopp utvecklade sig till Boring, Boring Arsenal. En nidbild som Arsenal, inte helt utan anledning förvisso, fick leva med i 70 år fram till den fransk-holländska revolutionen i slutet av 1990-talet.

Fast egentligen var inte “Herbies” Gunners så defensivt som en del andra upplagor varit, man gjorde även massor av mål. Den defensiva aspekten i det var att man flyttade ner “the centrehalf” till backlinjen. Han skulle ha hand om offsidefällor och motståndaren stora målskytt/center, så man kunde vinna tillbaka bollen så snabbt som möjligt kontra och börja anfalla. Det var helt nytt i fotbollen (inte heller offsideregeln hade funnits särskilt länge) och den förste moderna mittbacken och till viss del backlinjen var skapad.

Chapman ville även anfalla centralt istället för bara kanterna med inlägg som var fallet tidigare i England, och hade därför fyra spelare centralt som skulle transportera bollarna framåt. Han ville också att reservlaget och ungdomslaget skulle spela precis som A-laget, en filosofi som Liverpool använde sig av under 60-, 70- och 80-talen och som även dagens Arsenal och flera andra klubbar använder sig av. Chapman gjorde både på gott och ont fotbollen lite mer defensiv, och WM-taktiken började senare sprida sig över kanalen.

Vad hade han för betydelse för engelsk fotboll i övrigt? Jo, han ville ha numrerade tröjor för att publiken skulle veta vilka det var de tittade på. Numera anses ju tröjnummer som något av de allra heligaste inom sporten, och det blir ju ramaskri så fort en spelare tar “fel” nummer (lex Gallas) eller ett alldeles för högt nummer.

Chapman ville även spela europeiska cupmatcher och försökte så gott han kunde hänga med på vad som hände på andra sidan kanalen. Ungefär 20 år senare fick ju Sir Matt Busby igenom förslaget om att engelska lag skulle få spela i Europa, och tog bland annat Man United till en Europacup-titel.

Han var även noga med spelarnas fysik och var lite banbrytande där också med både det och nya träningsmetoder och fysioterapueter. Bland annat skrev Eddie Hapgood i sin självbiografi när Chapman sett honom som ungdom: “Well young man, do you smoke or drink? Rather startled, I said, “no sir”. “Good”, he answered, “would you like to sign for Arsenal?”

Det fanns och finns en byst av Chapman i Highburys marmorhall som brukade stå öppen vid matchdag (eller den gjorde i alla fall det den gången jag var där).

Här är den enda videon som jag hittade som fanns med Chapman medverkande, när han introducerar laget:

Här var en Nikereklam för Arsenal där man även hör Wenger säga några ord om Chapman i början:

[youtubeplay id=”M4-gr6CI_7A” size=”large”]

Arsenal har genom historien haft ett par jämförbara managers (vilket inte riktigt Huddersfield haft än). Bertie Mee och, framförallt, George Graham är tränare som tagit upp oss i toppen igen efter några tyngre år och nått framgång. Dock är det nog, om man tittar både på titlar och på vad han betytt för klubben, Arsene Wenger som är den som står närmast Chapman – med en total ändring av taktiken eller “filosofin” och lika banbrytande med nya metoder för att hålla spelarna friska samt en drivande vilja i byggena av Emirates Stadium (där ser nog inte alla det som bara gott) och träningsanläggningen London Colney.

Men klart är i alla fall att Arsenal och brittisk fotboll, och kanske fotbollen överhuvudtaget, hade inte sett likadan ut utan Herbert Chapman.

Tack för mig!!

…………………………………………………

Tack Johan, för en väldigt bra gästblogg om Herbert Chapman!

Fler som vill gästblogga om andra stora kända managers, andra personer eller klubbar inom engelsk fotboll, eller om ett särskilt ämne som intresserar er, behöver bara maila mig era idéer och förslag. Ju fler desto bättre. Den som vill gräva vidare i legenden om Herbert Chapman, och om managerrollens utveckling i engelsk fotboll i stort, kan titta på den första delen av The Guardians Barney Ronays videoserie “The Manager”.

Peter

Peter Hyllman

Taktiskt tumult i Tottenham – Hur löser ‘arry överflödets dilemman?

Ett av transferfönstrets mer intressanta köp är onekligen Tottenhams köp av Rafael van der Vaart. För £8m är det naturligtvis i huvudsak en bra affär av Harry Redknapp – som naturligtvis aldrig skulle komma på tanken att ”wheela och deala” lite, f-ck no! – men den ställer honom också inför ett par kluriga taktiska val framöver.

Med spelare som Luka Modric, Aaron Lennon, Tom Huddlestone och Gareth Bale – bland andra – samtliga etablerade på Tottenhams mittfält så är Redknapps problem, trevligt hur det nu än må vara, hur han ska integrera van der Vaart i en kommande startelva.

Så vilka är alternativen? Spontant ser jag tre:

ENSAM ANFALLARE?

Den kanske mest uppenbara lösningen på Redknapps taktiska problem är att spela med en ensam anfallare snarare än den anfallsduo han har föredragit genom hela sin karriär.

I nuläget är Crouch tillsammans med Defoe det föredragna alternativet när det drar ihop sig till stormatch. Men ett sätt att få in van der Vaart i startelvan är att byta till ett 4-5-1- eller 4-2-3-1-system och på så vis peta en av dessa båda spelare.

I så fall innebär den uppställningen att van der Vaart sannolikt tar en av de två balanspositionerna på mittfältet bredvid Huddlestone.

Huddlestones positionsspel skulle tillåta van der Vaart att arbeta framåt och ge understöd till det offensiva mittfältet med, från vänster – Bale, Modric och Lennon.

Redknapp har sällan använt sig av ett spelsystem med en ensam anfallare. Men han har haft viss framgång med det. Den andra omgångens seger mot Stoke säkrades exempelvis med Crouch som ensam anfallare.

BALE SOM VÄNSTERBACK?

Ett annat alternativ skulle vara att flytta ner Gareth Bale till dennes tidigare position som vänsterback. På så vis frigörs vänsterkanten för Luka Modric och van der Vaart ges plats på det centrala mittfältet.

På så vis skulle det vara möjligt för Tottenham att behålla sin 4-4-2-uppställning och integrera van der Vaart i den. Men att flytta på Bale, i utmärkt form, lär knappast vara något Redknapp vill göra.

Att plocka bort walesaren från Tottenhams offensiva spel vore med all säkerhet till skada för Tottenhams prestationer, och av det enkla skälet får man se det här som ett osannolikt alternativ.

REDKNAPP ROTERAR?

Ett tredje alternativ är naturligtvis att Redknapp inför en systematisk rotationspolicy. Fördelen med ett sådant system, utöver att det ger normalt med speltid till samtliga spelare, är att det håller truppen fräsch längre under en lång säsong med spel både i England och i Europa.

Men Redknapp har aldrig varit en roterare av stort format, och det är oklart hur bra och disciplinerat han själv skulle hålla ihop ett sådant system. Särskilt när stora och viktiga matcher avlöser varandra i tät följd.

En annan svaghet är att ingen av spelarna i Tottenham är värvad för att ingå i ett rotationssystem. Samtliga är värvade som startspelare och det är oklart hur villiga de kommer vara att acceptera en ny roll som regelbunden rotation innebär.

Ett på sikt effektivt rotationssystem förutsätter att en sådan princip finns med redan i rekryteringen av nya spelare.

…………………………………………………

Självklart är ett stycke Rafael van der Vaart för £8m en bra värvning, det går inte att komma ifrån.

Men det är också ett exempel på att en värvning kan vara hur bra som helst rent ”individuellt”, sett till kollektivet kan den ändå väcka taktiska frågor som gör att värvningens klokhet kan ifrågasättas.

Hur tror ni att Harry Redknapp löser denna gåta? Hur tycker ni att Redknapp bör lösa den?

Vilket av de tre alternativen ser ni som mest sannolikt? Ser ni några andra alternativ värda att utvärderas?

Kommer Tottenham spela på samma sätt eller med olika taktiska uppställningar i England respektive Champions League?

…………………………………………………

Arjen Robben å sin sida säger sig vara övertygad att med värvningen av van der Vaart så har Tottenham blivit lika bra som Arsenal.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1309240/Tottenham-good-Arsenal-Arjen-Robben-hails-signing-Rafael-van-Der-Vaart.html

…………………………………………………

Gerard Houllier förväntas bli klar för Aston Villa inom något dygn eller två, även om det förblir oklart vad som i så fall händer med Villas nu ställföreträdande manager, Kevin MacDonald.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/sep/05/gerard-houllier-aston-villa-france

Man måste faktiskt berömma Aston Villa!

Jag menar, vi klagar så väldigt ofta på klubbledningar som inte tar sitt ansvar och sköter klubben ekonomiskt. I jakten på framgång låter de kostnaderna drivas upp till bristningsgränsen.

Nu har vi en ägare och en klubbledning som inte gjorde på det viset. Istället drog de i handbromsen, även om det betydde att managern fick nog och avgick. De bet inte över mer än de upplevde sig kunna tugga.

Det är stort.

Och fansen ställde sig bakom beslutet. ”There’s only one Randy Lerner” hördes kort efter beslutet från Villa Parks läktare.

Det är ta mig tusan större.

…………………………………………………

Jag måste förresten göra lite avbön.

Jag har uttryckt mig lite skeptiskt om ”fotbollsekonomibloggen” den osynliga handen vid några tillfällen.

Mitt intryck har varit att perspektivet är något snävt, att fotboll ”bara” handlar om ekonomi. Till viss del är det så, men det har med ekonomins modeller att göra. Bloggen i sig är en bra och mångsidig källa till kunskap.

Jag ägnade en del av helgen åt att läsa igenom flera av bloggens ”artiklar”. Är man intresserad av att veta mer om fotbollens ekonomiska aspekter så är det en blogg jag varmt rekommenderar.

Däremot så kanske inte den här bloggen pratar så mycket mer ekonomi nu på ett tag. Vi ska inte överdosera.

…………………………………………………

Imorgon bitti (tisdag) kommer det en mumsig gästblogg om Arsenals legendariske manager Herbert Chapman.

Dessutom andra upplagan av Linhem’s Football League Watch under eftermiddagen.

På onsdag blir det granskardags igen. Då ska jag ta en titt på olika strategier för managertillsättningar – att rekrytera internt eller externt – och vad de kan tänkas ha för konsekvenser för en fotbollsklubbs framgångar och misslyckanden.

Till dess … Be Champions!

Peter Hyllman

Gästblogg: Man United, Show Us the Money!!

Då har ytterligare ett transferfönster stängts och för andra året i rad har Manchester United inte värvat några ”storstjärnor”. Påståenden och frågeställningar avseende Uniteds (och Glazers) finansiella situation avlöser varandra från både media och fans. Skulle man förlita sig till dessa påståenden så är domedagen nära för Manchester United Football Club.

Peter var ju inne och nosade på ekonomi för de engelska klubbarna i förra veckan, och nu är det min tanke att plocka fram skygglapparna genom att bara fokusera på Manchester Uniteds ekonomi. Ingen fokus kommer att ligga på ekonomin i Glazers övriga koncernbolag, då bara de amerikanska ägarna vet vilken effekt ekonomin i de andra bolagen har på hur de sköter United.

Därmed är det såklart också underförstått att detta gästbloggande inte kommer att tilltala alla läsare eftersom det består av två välkända hatobjekt: Företagsekonomi och Manchester United.

Hur illa ställt är det i verkligheten med Uniteds ekonomi? Jag menar, man har ju under detta transferfönster trots allt värvat tre spelare för totalt £23.5m och enbart sålt spelare för cirka £13.5m så lite kulor måste det ju finnas. För £23.5m får man ju i alla fall något som kan närma sig att benämnas som ”storstjärna”.

Jag, Mattias Lönnquist (även (o/ö)känd under den ytterst fyndiga nicken ”Lonnquist”), har ställt mig den frågan otaliga gånger de senaste åren. Då jag jobbar med, och är högskoleutbildad inom, företagsekonomi och redovisning så tänkte jag ge er min syn på frågeställningen.

Först och främst vill jag dock börja med att ge er lite bakgrund till nedan argumentation. Detta görs lättast genom att bringa lite klarhet i frågeställningen: ”Hur finansierades förvärvet av världens (då) rikaste klubb?”.

Den amerikanska affärsmannen Malcolm Glazer äger en del privatkapitalbolag, vilket är en form av investmentbolag som har som affärsidé att äga aktier i andra aktiebolag. Investmentbolags primära mål syftar vanligtvis till att på en ungefärlig tidsperiod på 5-10 år åstadkomma bäst möjliga värdeutveckling på det förvärvade bolaget så att man kan vinstmaximera bolaget under ägandet för att sedan sälja bolaget till ett högre värde än man förvärvade det för.

Under ägandeperioden är målet också att maximera bolagets kassaflöde. Detta så att man som ägare både kan ta vinstutdelningar samt finansiera de ränte- och amorteringskrav som man har från banken. Dessa mål uppfylls vanligtvis genom att försöka förbättra bolagets omsättning radikalt, men även genom kostnadseffektivisering.

Glazer förvärvade United till ett värde av £790M år 2005. Detta köp finansierades genom en så kallad ”leveraged buyout”, vilket innebär att man främst använder värdet av det förvärvade bolagets/klubbens tillgångar för att finansiera köpet, dvs genom att till största del att ta upp förvärvslånen (skulderna) i den förvärvade bolaget/klubben.

Resterande del av köpeskillingen tog amerikanen själv kreditrisk för genom att betala med ”eget kapital” som ej togs upp som skuld i klubben. Att förvärvaren själv tar en egen kreditrisk, med eget kapital, ”en viss tid” är en förutsättning för att man skall kunna strukturera ett köp enligt ovan.

Således förvärvade Glazer United för £790M, men det bokförda värdet på klubbens egna tillgångar var vid förvärvstillfället ”enbart” cirka £400M. Detta innebär att mellanskillnaden mellan köpeskillingen och värdet av klubbens egna tillgångar lades upp på balansräkningen som “goodwill”, en immateriell tillgång. Goodwill kan förenklat uttryckas som det övervärde som man betalar för t.ex. framtida intjäningsförmåga samt/eller värdet av bolagets/klubbens varumärke.

Den senaste officiella, reviderade, informationen avseende Uniteds finansiella ställning som jag har haft att tillgå är från den 11 januari 2010 och avser pressrelease avseende resultaträkning för Manchester United (eller Red Football Ltd som företagsnamnet på klubben är) för räkenskapsåret som avslutades per 090630.

http://www.manutd.com/default.sps?newsid=6644901&pagegid={B4CEE8FA-9A47-47BC-B069-3F7A2F35DB70}

Det positiva som man kan utläsa är att man befäster positionen som en av de mest lönsamma fotbollsklubbarna i världen, åtminstone i form av omsättning och rörelseresultat. Trots den lågkonjunktur som var världsomspännande under 2008/2009 så ökade klubben sina intäkter med nästan 9%, från £256m till £279m och rörelseresultatet med nästan 14% (från £80m till £91m). Även resultatet på sista raden (resultat innan skatt) ser det positivt ut då man har vänt en förlust om -£21m per 080630 till en vinst om £48m per 090630.

Vän av ordning, då främst domedagsprofeterna, är då snabba på att kommentera att resultatet per 090630 även innehöll en extraordinär intäkt om £80m (försäljningen av C. Ronaldo), vilket lite snabbt räknat innebär att United skulle gjort en förlust om cirka £32m utan den försäljningen. Detta resonemang är dock en sanning med modifikation. I resultatet gömmer sig nämligen även nedskrivning av ovan nämnda goodwill.

I resultaträkningen för räkenskapsåret 090630 har United nämligen gjort en nedskrivning av goodwillen med £35.4m (£35.3m för räkenskapsåret 080630). Att man har gjort en nedskrivning av denna goodwill kan, för den insatte, förefalla lite märkligt, då Forbes i april 2010 värderade klubben till £1114m.

http://www.forbes.com/lists/2010/34/soccer-10_Manchester-United_340001.html#

Därmed skulle man i praktiken troligen inte behöva göra någon nedskrivning av goodwillen, eftersom klubbens marknadsvärde, åtminstone enligt Forbes, överstiger den köpeskilling som Glazers betalade för klubben. Det troliga är således att det finns andra anledningar till att man har valt att lägga in en nedskrivning av goodwillen just detta vinstår, tex skattetekniska orsaker (för att sänka den skatt som man kommer att behöva betala).

Detta skulle således innebära att United utan nedskrivning av goodwill, och utan försäljning av Ronaldo, hade gjort en vinst om cirka £3m, vilket är en bra bit från domedagsprofetiorna, även om det såklart hade kunnat vara väsentligt bättre. Återigen får man dock beakta att det under räkenskapsåret har varit en global lågkonjunktur.

Ovan resonemang är självklart en viktig del då det avser den redovisningsmässiga delen av klubben, men för att svara på vår ursprungliga fråga behöver vi även ta reda på hur klubbens kassaflöde ser ut.

Enligt det prospekt som lämnades ut i samband med Uniteds emission i januari 2010 (emissionen gjorde för att omfinansiera skulderna) så uppgick kassaflödet för räkenskapsåret 2008/2009 till £101m. Detta är ju väsentligt högre än resultatet före skatt som uppgick till £48m. Dock, i detta resultat finns det även av- och nedskrivningar uppgående till -£82m. Av- och nedskrivningar är inte några pengar som lämnar bolaget (inga utbetalningar) eftersom de avser en bokföringsteknisk kostnadsfördelning av investeringar för den tidsperiod som investeringen beräknas ge nytta till verksamheten. Själva utbetalningen för investeringen har man ju redan haft i ett tidigare läge.

Ett exempel på detta är om man tex köper en tv för 100 kr som beräknas hålla i fem år, så har man bokföringsmässigt 20 kr i kostnader under 5 år (5*20=100 kr), alltmedan man gjorde hela utbetalningen (100 kr) för tv:n redan år 1.

Således levererade United ett ungefärligt kassaflöde ur rörelsen på cirka £130m per 090630, vilket naturligtvis är oerhört starkt. Lite övriga kassaflödespåverkande poster från balansräkningen summerar ungefär till -£29m vilket gör att man hamnar på ett kassaflöde om £101m.

Även här skall man dock beakta att försäljningen av Ronaldo bidrog starkt med cirka £80m. Dock, även utan Ronaldoförsäljningen har man således ett positivt kassaflöde om cirka £21m. Även detta får anses vara starkt, samt ett bevis på att United de facto har råd att betala sina räntekostnader, även utan en ”Ronaldoförsäljning”.

Sedan Glazer tog över United så har omsättningen mer än fördubblats och resultatet har förbättrats avsevärt. Således är de, än så länge, på god väg att uppfylla investmentbolagens primära mål, dvs att få bästa möjliga värdeutveckling på klubben så att amerikanarna kan vinstmaximera bolaget under ägandet. Detta bekräftas ju också av de bud som bla ”Red Knights” har lagt på United, bud som kraftigt överstiger de £790M som Glazer betalade för klubben.

Därigenom visar Glazers upp att de trots allt inte är så inkompetenta affärsmän som de ofta utmålas för att vara och att de definitivt har en tydlig plan för klubben och dess värdeutveckling. Att Glazers förkastade buden från bla ”Red Knights” innebär ju att de ser ytterligare värdeutveckling av klubben och att de därigenom kan få ännu mer betalt för klubben i framtiden.

Glazers vet om att United tjänar sina (och därmed sina egna) pengar genom de resultat som man levererar på planen och genom de bucklor som man vinner.  För att värdeutvecklingen på klubben skall fortsätta så måste man därmed även i framtiden satsa på topplaceringar och pokaler genom att ha ett oerhört slagkraftigt lag.

Detta gör att jag faktiskt är en av de (få?) personer som tror på Sir Alex när han säger att han har pengar att handla för, om han skulle vilja handla.

Naturligtvis kan man inte skriva en sådan här gästblogg utan att nämna Uniteds skulder. De senaste siffrorna jag hörde var att skulden i hela koncernen för närvarande är uppe i strax över £700m och räntekostnaderna under räkenskapsåret som avslutades 090630 uppgick till ca £42m (totalt £325m sedan övertagandet 2005) .

Hiskeliga summor naturligtvis, och det är just dessa som gör mig negativt inställd till ägarna. Min irritation riktar sig främst åt att ägarna har ökat Uniteds finansiella risk kraftigt genom oerhört hög skuldsättningsgrad.

Att jämföra hela skuldupplägget med att man tar lån för att förvärva ett hus, och sätter huset som säkerhet, känns inte allt för långsökt. Så länge man klarar av att betala räntorna på sitt lån så får man behålla sitt hus. United har hittills klarat detta utan problem, med eller utan försäljningen av Ronaldo, och även levererat överskott som man kan värva spelare för.

Den historiska ekonomiska utvecklingen tillsammans med Glazers emission på £500m i början av 2010 gör att det ekonomiska läget för närvarande förefaller vara under kontroll. Emissionen bestod av att man lämnade ut obligationer med löptid fram till 2017, och därmed lyckades omfinansiera skulderna (dvs man löste sina bankskulder och bytte istället till skulder till obligationsägarna). Omfinansieringen gör bland annat att klubben i framtiden förväntas reducera räntekostnaderna vilket kommer att ge en lägre finansiell risk.

Dock, det finns naturligtvis risker som kan komma att förändra det ekonomiska läget i klubben radikalt. Exempel på detta är bland annat att den världsomspännande ekonomin förändras åt det negativa eller att marknadskrafterna sätts ur spel genom fler klubbuppköp av icke rationella investerare (liknande investerare som herr Abramovitj och herr Mansour). Vidare kan risken för att den kommersiella efterfrågan på fotboll minskar, att ersättningen för tv-rättigheter minskar samt mer konkurrens om CL-placeringarna i PL nämnas som övriga risker.

För närvarande finns det dock inget som tyder på att ovan risker har haft någon väsentlig påverkan, eller kommer att ha en väsentlig påverkan inom den närmaste framtiden, vilket Red Knights (och andra förvärvsintressenter) intresse styrker tesen om (man förvärvar ju inte ett bolag till övervärde om det har kraftiga finansiella problem).

Om min analys är korrekt eller rent åt skogen får vi en hint om när bokslutet för räkenskapsåret 100630 kommer nu i dagarna. Dock, jag kan redan nu lägga in en liten brasklapp. Denna består av att jag har läst den oreviderade rapporten som släpptes för kvartal 3 för räkenskapsåret 2009/2010. I denna går att utläsa att man genom ovan nämnda lösen av bankskulderna fick realisera en engångskostnad om £41m för hedgeförluster, och denna engångskostnad kommer troligen vara starkt bidragande till förlustsiffror för 2009/2010. Min inställning för Uniteds finanser är dock oförändrad, dvs att de för närvarande är under kontroll och att det finns pengar att handla för.

Om ni vill läsa mer om fotbollsekonomi (både på klubb- och landslagsnivå), så rekommenderar jag starkt http://osynligahanden.blogspot.com/. Skulle ni vara intresserade av att läsa mer om Uniteds ekonomi så rekommenderar jag http://andersred.blogspot.com/, även om den bloggen är oerhört vinklad (dvs anti-Glazer), så läs den kritiskt.

Tack för ordet!

Peter Hyllman

Jamie Carragher & The Magnificent Seven

Mitt under landslagsuppehållet så passar staden Liverpool på att fira en av sina främsta söner.

[dailymotionplay id=”x7nz63″ size=”large”]

Idag klockan 15:00 spelas en så kallad testimonial på Anfield mellan Liverpool och Everton för att hedra James Lee Duncan Carragher. Båda lagen ställer upp med bästa möjliga lag men ett antal Anfieldbekanta från förr kommer göra gästspel: Danny Murphy, Craig Bellamy, Robbie Fowler (?), Michael Owen (hrmm), Dietmar Hamann, Steve McManaman, Jamie Redknapp, Gary McAllister och Steven Warnock med flera är alla anmälda och för Everton finns möjligheten att ännu en gång se Duncan Ferguson leda anfallslinjen.

Carragher skrev ett proffskontrakt med Liverpool 1996 och strax efter nyår 1997 debuterade han för Liverpool i en Ligacupmatch mot Middlesbrough. Hans första match från start skedde på Anfield mot Aston Villa och Carragher gjorde mål i debuten.

Snart 14 år senare så har Jamie Carragher kontinuerligt utmärkt sig som en av Englands främsta och mest mångsidiga försvarare och som en ikon i Liverpools röda tröja. Hans meritlista är väldigt imponerande med 38 landskamper, 636 matcher i Liverpooltröjan, en Champions League-titel, två FA-cupsegrar och två Ligacupsegrar och en seger i UEFA-cupen. Och hans helhjärtade insatser för Liverpool fortsätter den här säsongen och förhoppningsvis många fler.

Engelsk fotboll är vad engelsk fotboll är tack vare spelare som Jamie Carragher. Det bör vi komma ihåg, inte minst idag kl 15:00.

Några röster om Jamie Carragher:

”Carra has been a magnificent servant for the club and he will go down as a true legend in the game. /…/ The biggest compliment I can pay Carra is that he could span every generation going back to Bill Shankly’s side of the Sixties. He could have played in the great Liverpool teams of the ‘60s, ‘70s or ‘80s. And what stands him apart is that he’s been a true ambassador not only for the club but also for our city.” Phil Thompson, Liverpool 1971-1985

“He is a man who possesses what the French call a joie de vivre and appreciates where he is. Some people say they love football but I don’t think many people love football quite as much as Carra. Of all the players I managed, he is probably the most fanatical about the game. The most important aspect of his character, though, is that he’s a very loyal person. I could always rely on him in football and away from football.” – Gerard Houllier, fd manager för Liverpool

Daily Mail placerar Jamie Carragher i ett historiskt Liverpool-sammanhang av andra legender som spelat i klubben i 14 år eller mer:

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1308757/Jamie-Carragher-marks-14-years-Liverpool–does-rate-long-serving-greats.html

…………………………………………………

Jamie Carragher framstår i mina ögon som en hyfsat ödmjuk kille, vilket ju är uppfräschande i en Premier League-miljö där man knappast kan säga detsamma om så väldigt många. Han utstrålar en kärlek till fotbollen och en vilja att alltid bli bättre som är härlig att se – och han säger att den han skulle vilja sätta sig ner en dag med och prata fotboll med är framför allt Sir Alex Ferguson.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/sep/04/jamie-carragher-liverpool-testimonial

Carragher konstaterar också beskt att det inte var Sir Alex Ferguson och Man Utd som “knocked Liverpool off their f-cking perch”, det var Graeme Souness som lyckades med det.

Ah, there’s that good old rivalry again!

…………………………………………………

England knäckte Bulgarien med 4-0 efter en strålande anfallsuppvisning av Jermaine Defoe och Wayne Rooney. Dags för ännu ett imponerande kvalspel följt av total implosion i kommande mästerskap?

Next up, på tisdag, Schweiz borta.

…………………………………………………

Angående de nya ”home grown”-reglerna, och att Premier League-lagen precis har lämnat in sina trupper för säsongen så gör Daily Mail en intressant genomgång av några spännande ungdomar som kan få visa upp sig under den här säsongen.

Två svenskar bland de 20, lite spännande ändå.

…………………………………………………

THE MAGNIFICENT SEVEN – “Förlorade talanger”

:::

Billy Kenny (Everton, Oldham)
När Billy Kenny, 19 år gammal, utsågs till “man of the match” i Premier Leagues första Merseyside-derby för Everton så blev han kallad ”Goodisons Gazza” av sin lagkamrat Peter Beardsley. Vilket skulle visa sig sällsynt passande. Jämförelsen var inte överdriven, Kenny var en oerhört skicklig mittfältare med ett väldigt väl utvecklat passningsspel. Hans kanske viktigaste egenskap var däremot en oräddhet. När den ökände Vinnie Jones gav honom ett sedvanligt tidigt tjuvnyp så gav han några minuter senare tillbaka. Men tyvärr visade sig jämförelsen med Gazza även stämma utanför planen. Kenny brände ut sig själv, fast långt tidigare.

Oförmögen att hantera sin framgång och berömmelse så blev vitt pulver vanligt förekommande i Kennys liv, dock inte enbart på fotbollsplanen. ”Some mornings I got home at four or five, had a couple of lines of cocaine, slept for an hour and then went to training”, i Kennys egna ord. Han sparkades först av Everton, och kort därefter av Oldham. Han spelade sin sista ligamatch när han var 22 år gammal. Men även om han bara spelade 17 matcher för Everton, så är han fortfarande med i vissa fans Everton-drömelva genom tiderna.

:::

Keith Gillespie (Man Utd, Newcastle, Blackburn, Wigan, Leicester, Sheffield Utd)
Det kan finnas många hinder för en lovande karriär, men ett av de mer bisarra måste vara en regel om antal utlänningar. 1995 var Gillespie den naturlige efterträdaren på Man Utds högerkant, han var redan någorlunda etablerad i Man Utds trupp, klart före en mindre prövad David Beckham. Efter ett strålande mål i ett toppmöte med Newcastle blev Kevin Keegan intresserad av att värva honom och när Alex Ferguson ville köpa Andy Cole från Newcastle så krävde Keegan Gillespie som en del av affären. Ferguson gick enbart med på förslaget på grund av sitt stora behov av engelska spelare; Gillespie är alltså nordirländare.

Regeln togs bort ett år senare, men för Gillespie var det för sent. Inte längre under Fergusons stränga övervakning så förlorade han kontrollen över sina laster, särskilt spelandet. Trots enstaka briljanta uppvisningar av sin talang så fördes hans karriär käpprätt nedåt. Naturligtvis kunde samma sak ha hänt om han blivit kvar i Man Utd. Alternativt så hade han nu varit gift med en Spice Girl.

:::

Robbie Fowler (Liverpool, Leeds, Man City, Liverpool, Cardiff…)
Han var stjärnan som brann intensivt men alldeles för kort tid, och som har levt på minnen från sin storhetstid sedan dess. Fowler kom från ingenstans vid mitten av 90-talet, och var en fräsch blandning av arrogans och talang. Under tre säsonger mellan 1994 och 1997 gjorde han över 30 mål varje säsong. Sedan dess har han aldrig nått upp till 20 mål. Hans kanske främsta säsong var 1995/96, under vilken han närmast terroriserade blivande mästarna Man Utd med fyra mål på två möten.

Många pekar på hans allvarliga korsbandsskada under 1997/98 som ett skäl till hans nedgång, men andra faktorer som Michael Owens framväxt bidrog inte heller. Och han hittade aldrig någon roll eller glädje under Gerard Houlliers regim. Framför allt var hans framgång kopplad till en kombination av ungdom och hunger, som båda visade sig finnas i ett begränsat utbud. Fowlers kanske finaste ögonblick kom när han gjorde två mål i en berömd 4-3-seger mot Newcastle i april 1996, det var fem dagar före hans 21:a födelsedag.

:::

Lee Sharpe (Torquay, Man Utd, Leeds, Bradford, Exeter, Grindavik)
Sharpe slog igenom som både oerhört lovande fotbollsspelare och som fotbolls-popikon i Man Utd strax efter att han värvats från Torquay 1988 för vad som då var en rekordsumma för en ungdomsspelare. Han var en oerhört talangfull vänsterytter som i början av 90-talet hade lyckats göra den positionen i Man Utds startelva till sin. En längre skada under 1992 höll honom borta från spel, och när han kom tillbaka var hans plats tagen av en ung Ryan Giggs.

Sharpe var den förste ”popidolen” i den nya fotbollskultur som under tidigt 90-tal växte fram i England och som följde på fotbollens ökade medialisering. Han förekom Giggs och låg flera år före David Beckham. Han blev i hög utsträckning en del av en kändiskultur som inte alla gånger sågs med blida ögon av manager Alex Ferguson. Särskilt var Ferguson orolig för att Sharpe skulle locka med sig främst Giggs in i kändiskulturens nedbrytande värld. Sharpe berättar om hur Ferguson en sen kväll kom till hans hus när han hade en fest, fann en inbjuden Giggs där och gav Sharpe en fruktansvärd hårtork. Sharpe menar att han då insåg att hans karriär för Man Utd inte skulle bli så långvarig som han trott. Så blev också fallet, även om hans skadebekymmer säkert också bidrog. 1996 såldes han, 25 år gammal, till Leeds och därifrån återhämtade hans karriär sig aldrig. Idag återfinns han i Englands kändiskarusell. I en annonskampanj i Londons tunnelbana för en kur mot flintskallighet presenteras han, tragiskt nog, som ”Of Celebrity Love Island Fame”.

:::

James Will (Arsenal, Dunfermline)
Att beskriva en skotsk spelare som bäst i världen kan framstå som ett rätt märkligt företag. Men under U17-VM 1989 så var Will bäst i sin årsgrupp, han vann Guldbollen för sina prestationer i det skotska målet efter att de förlorat finalen mot Saudiarabien. Det är inte vilka som helst som vinner det priset – bland senare vinnare finner vi såväl Fabregas som Anderson. Och då Will redan tillhörde Arsenal så såg hans framtid säkrad ut. Men efter fem säsonger utan en enda match för förstalaget flyttade han till Dunfermline, där han ett år senare och efter ett fåtal matcher valde att sluta med fotbollen då han ansåg sig vara trött på fotbollen. Idag arbetar Will som polis i sin hemby Turriff.

:::

Wayne Harrison (Oldham, Liverpool)
Harrison kan mycket väl vara den ende idrottsmannen som vid karriärens slut haft fler operationer än år fyllda. 22 år gammal hade han redan hunnit med 23 operationer. Han var världens dyraste tonåring när Liverpool värvade honom från Oldham 1985 för £250k. 17 år gammal hade han bara gjort fem a-lagsmatcher men han hade slaktat Liverpool i ett FA Youth Cup-möte på Anfield som Oldham vann med 4-0. Ryktet om hans talang nådde Joe Fagans öron, Liverpools manager vid tiden, ”You hear reports about a special player perhaps once in 20 years. That’s why we bought him.”

Värvningen togs upp på nyheterna, men därefter handlade rubrikerna enbart om skador. Harrisons närmast bisarra skade- och olycksbenägenhet inleddes när han ramlade genom ett växthus och nästan dog av blodsförlusten och under de därpå följande åren skadade han i stort sett varenda del av kroppen. Till slut, i maj 1990, drog han på sig en korsbandsskada  och tvingades avsluta sin karriär utan att ha spelat en enda a-lagsmatch för Liverpool. Hans kropp var så sargad att när han 1992 gavs en testimonial så kunde han inte ens delta för en kameo-uppvisning på planen.

:::

Michael Owen (Liverpool, Real Madrid, Newcastle, Man Utd)
Owen slog igenom med dunder och brak under säsongen 1997/98 när han under sin debutsäsong slutade på delad förstaplats i Premier Leagues skytteliga. Senare under sommaren fick han sitt absoluta genombrott på den internationella scenen med ett fantastiskt mål mot Argentina i VM. Han var bara 18 år gammal och spåddes en lysande framtid som Englands framtida anfallsstjärna i många år framåt.

Skador försvårade för Owen under de följande säsongerna även om han fortfarande var en mycket effektiv målskytt för Liverpool. Liverpool visade sig oförmögna att på allvar utmana Man Utd och Arsenal om ligatiteln och när Gerard Houllier till slut fick sparken efter säsongen 2004/05 så ansåg Owen att han var tvungen att byta klubb för att ha en ordentlig chans att vinna titlar.

Klubbvalet, ett notoriskt instabilt Real Madrid, i en helt annan fotbollsmiljö än den han växt upp med, framstår som klart märkligt. Att han inte skulle få en central roll i en klubb där Raúl, uppfostrad i klubben spelade i samma position var självklart. Efter två år av skador och bänknötande återvänder Owen till England, till ett minst lika instabilt Newcastle. Ännu ett märkligt klubbval i en karriär som i slutänden inte nådde upp till dess löfte, till stor del på grund av ett par märkliga karriärbeslut och klubbval. Owens övergång till Man Utd är en chans att på karriärens höst återvinna i alla fall något av vad dess vår utlovade.

…………………………………………………

Det här med ”Magnificent Seven” är inte tänkt som en rankinglista, inte heller är det tänkt som en uttömmande lista. Det råkar vara sju exempel eller berättelser som jag av något skäl tycker är intressanta och som kompletterar varandra på ett särskilt tema.

Min tanke är att också ha det som ett återkommande inslag. Vad tycker ni?

Har ni fler exempel på ”förlorade talanger” så vore det förskräckligt intressant att läsa om dem i kommentarsfältet.

…………………………………………………

Bland nyheterna märks att Liverpools gamle manager, Gerard Houllier, sägs vara väldigt nära jobbet som ny Aston Villa-manager.

Andra personer som nämns frekvent i sammanhanget är Alan Curbishley och Sven-Göran Eriksson (of course).

Wolves nyförvärv Stephen Hunt är tillbaka till full träning och förväntas kunna debutera för klubben i oktober.

Arsenal sägs vara beredda att försöka värva det japanska underbarnet Ryo Miyaichi, som imponerade under förra årets U17-VM.

Rio Ferdinand och Anderson är nu tillbaka från sina respektive skador – for the moment. Båda spelade för Man Utd Reserves mot Oldham.

Benjani beklagar vad han upplever som ”bristen på förtroende” bland spelare och ledare i Man City.

…………………………………………………

The Guardians David Lacey i en alldeles lysande bloggartikel om kontrakt, relationen mellan klubb och spelare och makten på spelarmarknaden.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/sep/03/javier-mascherano-freedom-of-contract

…………………………………………………

Speluppehåll i både Premier League och The Championship den här helgen på grund av landslagsuppehållet, naturligtvis.

Men fulla omgångar av såväl League 1 som League 2.

Följande matcher är tillgängliga via TV/stream:

13:15 – (L1) MK Dons vs Hartlepool
16:00 – (L1) Southampton vs Rochdale
18:15 – (BS) Grimsby vs Luton

…………………………………………………

Hejdlöst stjälande till den här bloggen. Rob Smyth, gotta love the guy!

…………………………………………………

Fet granskning av Man Utds ekonomi och ägarsituation i morgondagens gästblogg.

Gör inte som Glazers…

…Be Champions!!

Peter Hyllman

Gästblogg: The Damned Don Revie

Hallå där!

Sedan jag började hålla på  Leeds United har jag hört talas om Don Revie, mannen som enligt många skapade Leeds United. Inte bokstavligt talat, men mentaliteten från hans dagar sitter kvar i föreningen än idag. På senare år har jag givetvis läst på om denna fantastiska tränare och personen. Här nedan följer en 18-årings försök att skildra personen som fram till idag är den som haft störst inverkan på Leeds United. Jag som står för texten heter Fredrik Carlsson, är hängiven supporter av Leeds United sedan ett antal år tillbaka, 18 år ung och har ett brinnande intresse för den engelska fotbollskulturen.

Trevlig läsning!

…………………………………………………

När Donald Revie tog över Leeds United i mars 1961 var man en medioker klubb i den engelska andra divisionen. Publiksiffran var skrämmande låg och det lokala rugbylaget lockade till sig betydligt större intresse från lokalbefolkningen. Men Revie hade en idé, en vilja att ge folket i Leeds en fotbollsklubb att vara stolta över. Under de 13 säsongerna som Don Revie spenderade hos Leeds gjorde han klubben från ett bottenlag i Division 2 till ett utav de bästa och okuvligaste lagen i Europa.

Men ”The Dons” karriär inleddes inte i Leeds. Den Middlesbrough-födde anfallaren påbörjade sin professionella karriär hos East Midlandsklubben Leicester City tillsammans med sin bästa vän John som dock återvände hem efter några månader på grund av hemlängtan. Revie betraktades tidigt som en väldigt smart spelare med ett väldigt bra spelsinne. Efter fem säsonger hos The Foxes kom första turen till East Yorkshire där han skrev kontrakt med Leeds rivaler Hull City för en summa av £20,000. Hos Hull fick han flytta ner till mittfältet där han spelade bredvid den samtida världsklasspelaren Raich Carter som han lärde sig mycket av.

På grund av sina enastående framgångar som manager för Leeds så har Revies spelarkarriär hamnat i skuggan, men att Revie var en väldigt skicklig spelare råder det ingen tvekan om. Detta var även något som Manchester City lade märke till och i oktober 1951 pungade man ut £25,000 för engelsmannen.

Under tiden på Maine Road lyckades Revie tillsammans med Citys manager, Les McDowall, hitta en sammanblandning mellan innermittfältet och anfallet. Denna roll kom senare att kallas för ”Revie Plan” Rollen var inspirerad från det ungerska spelsystemet och då främst av stjärnspelaren Nandor Hidegkuti som lade grunden för rollen.

Det var mycket på grund av detta nya system som Manchester City därpå kunde spela hem FA-cupen mot Birmingham City 1956. Denna final blev dock ihågkommen för en annan anledning. Lagets målvakt Bert Trautmann åkte på en smäll under matchen och fortsatte sedan spela. Detta kunde ha blivit ödesdigert för målvakten då det senare framgick att han hade spelat med bruten nacke! Efter triumfen i FA-cupen så blev det en kort sejour hos Sunderland innan han i november 1958 skrev på för klubben där han skulle komma att bli en ikon, en legend – Leeds United. Detta kom att bli Revies sista klubb i spelarkarriären och de kombinerade övergångssummorna som betalats för hans tjänster var 1958 ett rekord inom den engelska fotbollen.

Tiden som spelare i Leeds är det ingen som kommer ihåg mycket av utan det var när han 1961 blev utsedd till spelande tränare som grunden för en fantastisk tränarkarriär lades. Men Leeds var dock inte det självklara valet för Don. Bara några dagar tidigare hade han funderat på att ansöka om jobbet som manager för Bournemouth men efter att ha bett en direktör i Leeds, Harry Reynolds, att skriva ett referensbrev åt honom så lyckades denne på något sätt att övertala till att krita på för Leeds istället.

Ett citat från Eric Smith som skrev på för Leeds 1960 beskriver väl hur läget såg ut i Leeds när Revie tog över: ”Jag trodde på förhand att jag skrev på för en toppklubb. Jag upptäckte att det inte alls stämde efter tre eller fyra dagar.

När han hade sitt första sammanträffande med sina gamla lagkamrater så var Revie mycket noga med att påpeka att man inte längre fick kalla honom för Don, inte heller Mr. Revie, utan ”The Boss”. Leeds har faktiskt en ikon hos rivalerna Manchester United att tacka för att man fick en sådan fantastisk manager som Don Revie. Som ny manager var Revie väldigt bestämd på att sätta sin egen prägel på laget och han vände sig då till Manchester Uniteds dåvarande manager Matt Busby för råd.

Förutom att börja arbeta upp familjekänslan som sedan skulle komma att bli ett signum för Leeds United så såg Revie även till att ändra lagets tröjfärg från gult och blått till helvitt för att efterlikna de dåvarande europeiska mästarna, Real Madrid.

Spelarmaterialet som Revie fick överta var inget att hurra över men däremot fanns det en hel del lovande ungdomsspelare. En som snabbt blev Dons favorit var den lille rödhårige skotten Billy Bremner som han sedan skulle börja bygga upp laget kring. Men den blivande lagkaptenen var minuter från att hamna i Everton när man lade ett bud på hela £25 000 för hans tjänster. Affären var näst intill klar när Revie kom instormande i styrelserummet och sade ”Säljer ni grabben så lämnar jag med!” Styrelsen backade och Revie sökte upp Bremner och sade: ”Du ska vara kvar och en dag ska vi bli lika berömda som Real Madrid, grabben.

Något som var speciellt för Revie var hur oerhört vidskeplig han var, några exempel:

– Till varje bortamatch i cupen lät han spelarna vandra de sista hundra meterna för tur.

– Inför viktiga matcher bar han alltid sin ”lucky blue suit” för tur.

– Han kallade en gång in en spågumma som skulle häva en förbannelse som ska ha varit lagt över Elland Road.

För att inte bli alltför långdragen hoppar vi fram till säsongen 1964/65. Leeds har precis nått uppflyttning till första divisionen men de flesta anser att man saknar spelarkvalitet för att hänga kvar. Revie tycker annat och i sin första säsong tillbaka i finrummet tar han klubben till en andra plats i ligan och till final i FA-cupen där man dock förlorar mot Bill Shanklys Liverpool.

Leeds skulle emellertid komma tillbaka från nederlaget och 1968 vann man Ligacupen och Mässcupen (föregångaren till UEFA-cupen) för att året efter ta hem sin första ligatitel någonsin.

Grundstommen för Leeds United var här redan klar och fram till 1974 spelade man med näst intill samma lag varje säsong. En del säger att Revie inte behövde förstärka, en del säger att han tillslut blev för ”feg” för att ändra något i truppen. Terry Venables sade en gång: ”Ni spelade med samma jävla lag i tio års tid!

Det har ofta sagts att inget lag i England hade så god koll på sina motståndare som Leeds under Revies era. Till varje match brukade han tillsammans med sina närmaste medarbetare sammanställa stora akter med information om motståndarnas spelsätt, nyckelspelare med mera. Han brukade dessutom se till att reservlaget spelade med motståndarnas spelsystem i en träningsmatch med A-laget varje vecka. Men det var inte bara motståndarna som Revie hade järnkoll på, han var även den som skulle godkänna spelarnas flickvänner. Peter Lorimer minns detta och sade: ”Han var tvungen att kolla upp henne och se till att hon var rätt sorts person, i hans åsikt.

Visst låter det extremt, som om Revie var överkontrollerande, men allt han gjorde var för att han brydde sig så mycket om sina spelare. Detta ledde till en sällan skådad lagkänsla. I en match mot Arsenal blev Billy Bremner fult kapad av George Graham och direkt så hopade sig lagkamraterna kring honom. ”Ge George till mig Billy! Nej ge George till mig.

1972 kom nästa riktigt stora triumf för Don Revies manskap när man besegrade Arsenal med 1-0 i FA-cupfinalen efter en språngnick från Allan Clarke. Leeds sätt att spela fotboll gjorde dem hatade av många. Det ansågs att man fuskade och spelade fult, vilket till viss del kan stämma (i alla fall det där om att spela fult). Men man var också oerhört effektiva, och efter triumfen 1972 fick man rikligt av beröm från den engelska pressen som hyllade dem som Englands såväl som Europas bästa lag.

Inför säsongen 1973/74, som skulle bli Revies sista hos Leeds United, ryktades det mycket om att Revie skulle försvinna till Grekland för ett välbetalt tränarjobb. Tillslut gav Revie ett uttalande där han förklarade att han tänkte stanna. Leeds hade alltid haft en tendens att falla på mållinjen under tidigare säsonger, men inför denna hade Don en annan tanke som han delade med sig till laget: ”Okej grabbar, vi har varit det bästa laget det senaste decenniet. Jag vet att vi inte har vunnit så mycket som vi borde ha gjort, men det hör till det förflutna. Nu har jag burit runt på en tanke under försäsongen – Kan vi ta oss obesegrade genom hela säsongen.

Allan Clarke minns att laget fick en rejäl tändning av detta. Man går alltid in till varje säsong med förhoppningar om att inte förlora, men det är inte ofta som någon säger det ut högt. Leeds startade fantastiskt bra och man höll sig obesegrade i hela 29 matcher innan man tillslut föll mot Stoke City med 3-2 efter att ha tappat en 0-2 ledning. Här började Leeds tappa lite form och huvudkonkurrenterna Liverpool smög sig allt närmare. Men den här gången skulle man inte falla på mållinjen och under de avslutande omgångarna kunde man spela hem titeln till Elland Road igen.

Här tog även Don Revies era hos Leeds United slut. Inget Leedslag har sedan dess nått upp till nivån som The Dons manskap gjorde. Man såg ut att kunna göra det i början av 2000 – talet, men alla vet vi hur det slutade. Don Revie har hedrats med att få en läktarsektion uppkallad efter sig, Revie Stand (North Stand). Det finns dessutom planer i nuläget att resa en staty i hans ära, som man har gjort för lagkaptenen Billy Bremner.

Don Revie lämnade Leeds United för att ta över det engelska landslaget som han tränade i tre år innan han lämnade för tränarjobb i den förenade arabemiraten.

Den 26:e maj 1989 gick Don Revie ur tiden efter en lång tids sjukdom. Hans spelare från 60- och 70–talen kom alla på hans begravning, men ingen från the FA eller det engelska landslaget förutom Kevin Keegan var närvarande. Följande stycke är hämtat från en text av James Corbett: “When the new season began that August, there was no minute’s silence, no black armbands. There was no indication that the man being mourned had been the most innovative manager of his generation.

Donald George Revie fick aldrig det erkännande han förtjänade av fotbollsälskarna i England, förutom de som stödde Leeds såklart. Vad Revie åstadkom med Leeds United är någon fantastiskt. Han gjorde en medioker klubb i Division 2 till en av Englands och Europas bästa klubbar. När en rullstolsbunden Don Revie gjorde sitt sista besök på Elland Road 1988 var det upp till Billy Bremner att summera sin managers karriär. Allt han sade var: ”HAN ÄR LEEDS UNITED.

………………………………………………………………………

Tack Fredrik för en utmärkt gästblogg!

Något spännande eller särskilt intressant som ni vill få lättat från era hjärtan? Är ni intresserade av att gästblogga om något som berör er? Personporträtt är alltid intressanta – av managers som Bill Nicholson, Howard Kendall, Sir Bobby Robson, Brian Clough, Bob Paisley med flera. Kanske ett särskilt reportage om någon alldeles speciell klubb eller händelse. Eller varför inte en reseberättelse om något ni själva varit med om i ert “engelska” fotbollsliv?!

I så fall, do it to me over the e-mail!

Peter

Peter Hyllman

Jag är nyfiken – Arsenal

Jag har flaggat i några dagar för att det var en granskning på gång av vad jag kallade för Arsenals ”alternativa” värvnings- och lönepolicy.

Något som fick bland andra signaturen Kerstin att undra om hon skulle gå i försvarsställning. En fråga som man får betrakta som i alla fall förtjusande uppriktig. Och kanske befogad.

Men det pratas ju en hel del om hur Arsenal värvar, inte minst har det pratats nu mot slutet av det senaste transferfönstret. Det sägs att Arsenal värvar fel, Arsenal värvar för lite.

Så jag tänkte försöka reda ut begreppen. Vad är det egentligen Arsenal gör och varför? Vad är det speciella med vad de gör? Och vilka är fördelarna och nackdelarna med det?

Med andra ord – hur fungerar det och vad om något kan göras bättre? Och hur ska vi egentligen förstå vad det är som görs?

Se det som ett uppriktigt och ärligt försök att förstå mer, inte minst för min egen del. Det finns inte en gnutta illvilja i mina motiv, trots att jag är något så förfärligt som en röd djävul.

…………………………………………………

Jag har tagit en hel del inspiration och inte minst det mesta av basfaktan från denna utmärkta artikel på den minst lika utmärkta bloggen The Swiss Ramble – som bidrar med många vettiga perspektiv på fotbollens ekonomi.

Däremot gör jag delvis andra tolkningar av materialet och en liten annan värdering av styrkan i Arsenals policy.

Siffrorna är de senast tillgängliga, med andra ord från säsongen 2009/10. Sedan dess har naturligtvis Man Citys transfer- och lönestatistik skjutit ytterligare i höjden, men för övriga klubbar förblir statistiken jämförbar.

…………………………………………………

ARSENALS TRANSFER- OCH LÖNEPOLICY

Genomgående kan man säga att en klubbs verktyg att underhålla och utveckla sin spelartrupp består av i princip två verktyg – en transferpolicy och en lönepolicy – där båda dessa måste balanseras inom ramen för en gemensam budget.

En klubb kan oftast välja mellan att lägga mycket pengar på att köpa spelare (en hög transferbudget) eller att lägga större delen av pengarna på att kunna betala höga löner. Två klubbar – Chelsea och Man City – lever i nuläget i en annan finansiell värld och kan därför ha både en hög transferpolicy och en hög lönepolicy. Övriga klubbar måste däremot hitta en balans mellan å ena sidan transfers och å andra sidan spelarlöner.

Det är fullständigt glasklart att Arsenal i den här balansgången har gjort ett annat val än i stort sett alla sina konkurrenter. Sedan 2005/06 är Arsenal den enda klubben på Premier Leagues övre halva som tjänat pengar på att köpa och sälja spelare – med andra ord, de har ett positivt transfernetto. Och med undantag för Man Utd (som ändå har spenderat £45m mer) så har Arsenal med ett överskott om £28m ett transfernetto som är minst £100m (!) bättre än alla sina konkurrenter: Chelsea (-£94m), Liverpool (-£84m), Tottenham (-£92m), Aston Villa (-£90m) och Man City (-£236m).

Arsenal spenderar alltså väsentligt mycket mindre på transfers än sina närmaste rivaler. Och det är ett högst medvetet ställningstagande av Arsene Wenger och Arsenals ledning. Wenger har öppet konstaterat att Arsenal inte har råd att följa en policy med både höga transfers och höga löner. Och i den balansgången har alltså Arsenal betonat lönebudgeten framför transferbudgeten.

Arsenals policy – löner före transfers – förtydligas av Arsenals VD Ivan Gazidis: ”We believe transfer spending is the last resort. That’s a sensible view to have. Re-signing players is a far more efficient system”. Arsenals transfer- och lönepolicy går med andra ord mer ut på att behålla spelare snarare än att värva dem.

Arsenals ordförande Peter Hill-Wood beskrev förlängningen av 17 first team-spelares kontrakt som ”the best means of protecting the value of one of our most important assets”. Det betyder, i konkreta termer, att dessa spelare erbjöds förbättrade kontraktsvillkor, vilket klubbens rapporter också bekräftar.

Detta betyder att Arsenal arbetar med en hög lönebudget. En av Arsenals direktörer, Danny Fizman, beskriver Arsenals lönebudget som ”very similar to Manchester United’s and substantially above Liverpool’s. It’s substantially below Chelsea’s, but that is expected”. Arsenals årliga lönekostnad uppgår till £104m (en ökning med 60% under de senaste fem åren) att jämföra med den totala lönekostnaden i klubbar som Tottenham (£59m), Aston Villa (£61m) och Everton (£49m). Chelseas beräknade lönekostnad är runt £150m och Man Citys lönekostnad har nu rimligtvis nått samma nivå.

Den slutsats man kan dra är alltså att Arsenal medvetet gör ett annat val mellan transfers och löner än sina konkurrenter. Tottenham, Aston Villa och Liverpool har tvärtemot Arsenal valt att lägga vikten vid en relativt hög transferbudget. Chelsea och Man City har i praktiken inte behövt bekymra sig med sådana val. Inte Everton heller, men av en helt annan anledning. Man Utd är den klubb vars balansgång mest liknar Arsenals, men där drar sig heller inte Man Utd för att också göra fler ”större” värvningar (man har t ex gjort dubbelt så många värvningar över £10m sedan 2005/06).

Men det speciella med Arsenal består inte nödvändigtvis i hur man hanterat denna balansgång, utan i hur klubben har konstruerat sin lönestruktur och sin ungdomsfilosofi.

…………………………………………………

ARSENALS LÖNESTRUKTUR OCH UNGDOMSFILOSOFI

Arsenals lönestruktur är unik på så vis att den i princip är solidarisk eller i alla fall jämlik. Toppspelarna tjänar förhållandevis lite jämfört med vad andra klubbar betalar men resten av truppen är å andra sidan relativt välbetald. En effekt av det är att majoriteten av spelarna är tillfreds med livet i klubben, men också att det blir svårt att göra sig av med spelare då deras löner är för högt satta i förhållande till deras värde.

En annan unik aspekt av Arsenals lönestruktur är dess fördelning. En stor andel av Arsenals lönebudget går till ungdomarna, som är avsevärt bättre avlönade i Arsenal än vad de är i andra klubbar. Som ett exempel sades det att Aaron Ramsey erbjöds en årslön på £850k av Arsenal jämfört med £350k av Man Utd. Finansiellt är det klokt av Arsenal att på så vis knyta spelarna närmare klubben med avseende på framtida transferbelopp och att spelarna är välbetalda uppmuntrar en viss lojalitet, men det betyder även att det finns mindre pengar tillgängliga att uppgradera förstalaget.

För att kunna underhålla ett system med positiva transfernetton och en hög lönebudget så har Arsenal och Arsene Wenger upprättat en tydlig ungdomsfilosofi uppbackad av ett globalt scoutingnätverk. Ungdomsfilosofin är tydlig och förklaras av Wenger: ”The club’s strategy is to favour the policy of youngsters ahead of stars and to count on the collective quality of our game”. Unga spelare lockas till klubben tack vare relativt höga löner och, tack vare den uttalade ungdomsfilosofin, löften om speltid. För klubben är det också en sund finansiell strategi, man kan spendera mindre på fler spelare – några blir tillräckligt bra och stannar kvar samtidigt som de spelare som lämnar kan säljas med vinst.

…………………………………………………

ÄR ARSENALS POLICY FÖRNUFTIG?

Ja, the Swiss Ramble skulle nog svara ja på den frågan, så Arsenalsupporter han är. Och det har han goda skäl att göra. Jag skulle ändå vilja gräva djupare i den frågan genom att skilja på olika former av förnuft.

Är den sportsligt förnuftig?
Frågan kan besvaras utifrån två utgångspunkter: Medför policyn att Arsenal får de spelare de önskar? – samt leder policyn till önskade sportsliga resultat? I det första avseendet måste svaret vara ja, Arsenal får onekligen in de spelare de önskar. Klubbens konservativa lönestruktur gör att de får svårt att attrahera absoluta världsklasspelare (och för all del att behålla dem), men det är heller inte de spelarna som Arsenal försöker värva.

Den andra utgångspunkten beror helt och hållet på vad som är den sportsliga ambitionen. Om man jämför med konkurrenter som Tottenham, Aston Villa, Everton, Man City och till viss del Liverpool så har Arsenal varit makalöst framgångsrika – och dessa klubbar (Man City möjligtvis undantagna) hade möjligen uppnått högre sportsliga resultat om de i större utsträckning följt Arsenals policy med låga transfers, högre löner och ungdomsutveckling.

Är ambitionen å andra sidan att vinna titlar så måste kanske svaret bli ett annat. Det är sant att man arbetar under helt andra finansiella förutsättningar än Chelsea (numer också Man City) men man arbetar under liknande finansiella förutsättningar som Man Utd som ändå har vunnit tre ligatitlar och en Champions League-titel under aktuell tidsperiod. Kanske skulle Arsenal tjäna på att närma sig Man Utds balans mellan transfers och löner, som ändå inte är så förfärligt olik Arsenals?!

Är den ekonomiskt förnuftig?
Ja, Arsenals policy är definitivt ekonomiskt förnuftig i avseendet att den i praktiken säkerställer att klubben inte hamnar på finansiellt obestånd. Är den emellertid ekonomiskt förnuftig i avseendet att klubben vinner ekonomiska fördelar i sådan utsträckning att det kan ursäkta frånvaro av sportsliga framgångar? Nja. Skälet är att transferkostnader utgör en så relativt liten del av den årliga totalkostnaden för transfers och löner. Att spara in på det gör med andra ord ingen större finansiell skillnad.

Arsenal har ett årligt transferöverskott om £7m under den aktuella tidsperioden och årliga lönekostnader om £104m, vilket ger en årlig totalkostnad om £97m. Lönekostnadernas andel i Arsenal är alltså 107%. Man Utds årliga totalkostnad är £108m (årligt transfernetto om -£4,25m och en årlig lönekostnad om £104m), och lönernas andel utgör 96%. I den ändå relativt lilla årliga skillnaden ingår alltså att Man Utd gjort dubbelt så många ”stora” värvningar, alltså värvningar över £10m, och med tydliga skillnader i sportslig framgång. Sett ur det perspektivet kan det snarare finnas skäl att beskriva Arsenals policy som ”penny-wise and pound-foolish”.

Är den ideologiskt förnuftig?
Det är här frågan börjar bli ordentligt spännande, för jag ser Arsenals lönepolicy och ungdomsfilosofi som centrala byggstenar i vad som framför allt för Arsene Wenger är ett fotbollsideologiskt projekt. I hans egna ord: “My priority will always be to keep the players I already have, because above all I believe in the virtues of teamwork. I want to have success by building a team with a style, a know-how, a culture of play specific to the club”. Jag tror att Wenger ser som sitt stora projekt att skapa ett Englands Barcelona eller Ajax, och i det avseendet så är naturligtvis Arsenals policy fullständigt ideologiskt förnuftig.

Det är möjligt att det är en god ideologi och att resultaten av den om 5, 10, 20 eller 100 år kommer ses som en milstolpe i engelsk fotboll. Skulle dessutom Wengers vision realiseras så finns det naturligtvis också ett stort sportsligt förnuft i den, och på ungdomsnivå ser vi tendenser till det. Men frågan är om inte Wenger i sitt projekt är till och med mer ideologiskt renlärig än de klubbar som rimligtvis är hans förebilder (Barcelona och Ajax), som trots allt är klubbar som spenderar stort när de anser sig behöva det. I så fall är risken att ideologiskt förnuft förbytts till ideologisk fundamentalism.

Huruvida den är ideologiskt förnuftig beror också på utsträckningen i vilken Arsenals olika intressenter – ägare, ledning, spelare och fans – är införstådda och överens med det övergripande ideologiska projektet och de ”kostnader” det medför. Det är också en förutsättning för visionens långsiktiga hållbarhet, för att den ska leva vidare även efter det att Wenger lämnat posten som Arsenals manager.

…………………………………………………

Och på ett liknande tema, fast mer generellt om de nya ”home grown”-reglerna så diskuterar The Guardians David Conn dem och dess betydelse för unga engelska spelare närmare i den här krönikan:

http://www.guardian.co.uk/football/david-conn-inside-sport-blog/2010/sep/01/25-man-squads-premier-league

…………………………………………………

Samtliga Premier Leagues 25-mannatrupper som lämnades in i går hittar ni på Telegraphs sida:

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/7976256/Premier-League-25-man-squad-lists.html

Jonathan Woodgate utlämnad från Tottenhams trupp och Owen Hargreaves med i Man Utds trupp är kanske de största punkterna.

Liverpool och Aston Villa registrerade trupper med färre spelare än det tillåtna antalet. Båda lagen har däremot flera spelare under 21 år som fyller upp respektive trupp.

…………………………………………………

Jag hoppas läsningen idag var givande, även om ni inte håller med om allt, eller ens något, jag skriver.

Imorgon en härlig gästblogg om Don Revie!

Till dess…

Be Champions!!

Peter Hyllman

Transferfönstret stängt – och befängt?!

Mycket politik i förra kommentarsfältet. Det är så klart alltid intressant, särskilt i dessa tider, men det kanske inte har så mycket med fotboll att göra.

Därför ett stycke fotbollspolitik i den här bloggen.

Transferfönstret passade jag på att ifrågasätta redan i min förra blogg och den köttbiten är lite för saftig för att bara släppa. Särskilt så här ett knappt dygn efter att ännu ett fönster stängts.

Så – med andra ord – transferfönster good eller transferfönster bad?

…………………………………………………

TRANSFERFÖNSTRET – Varför och vem tjänar på det?

Från och med säsongen 2002/03 infördes så kallade transferfönster i den engelska fotbollen, med andra ord begränsningen av övergångar till två separata registreringsperioder – en mellan 1 juli och 31 augusti och ännu en mellan 1-31 januari.

Det var en reform som påtvingades det engelska ligasystemet av FIFA, som införde systemet i en påstådd ambition att minska de rika klubbarnas fördel på transfermarknaden.

Vissa klubbar ansågs ha en orättvis fördel då de har mer pengar vid varje givet tillfälle under säsongen och därför kan gå ut och köpa nya spelare efter några dåliga resultat. Mindre, eller fattigare klubbar har inte den möjligheten och ansågs därför behöva konkurrera på orättvisa villkor.

Syftet med transferfönstret var med andra ord att ta tillvara de mindre klubbarnas intressen. Men transferfönstret har tvärtom visat sig vara direkt skadligt för mindre klubbar.

…………………………………………………

TRANSFERFÖNSTRETS PRAKTISKA KONSEKVENSER

# Tidspress och dåligt beslutsfattande. Transferfönstret bidrar till att skapa en tidspress och därmed stress och irrationellt beteende hos en klubbs beslutsfattare. Det ges mindre tid till att utvärdera en potentiell värvnings ekonomiska och sportsliga värde, och som en följd fattas fler dåliga beslut. Och när kostnader för spelartransfers och spelarlöner är så höga så kan dylika felbeslut bli väldigt dyrbara för en fotbollsklubb. Motsvarande, för en säljande klubb, så skapar det naturligtvis stora problem för en manager som ser sin nyckelspelare såld på transferfönstrets sista dag utan någon realistisk chans att ersätta spelaren.

[“I don’t really see the point of the window. I think it just causes and creates mayhem closer to the deadline. It probably forces people into things they wouldn’t normally do, and I just think it’s unnecessary.”] – Eddie Howe, manager för Bournemouth.

# Försvårar spelarförsäljning och finansiell stabilitet. Mindre klubbar lever på mindre marginaler än vad världsfotbollens storklubbar gör. Och en klubbs främsta och mest lättrealiserade tillgång är deras spelare. För en klubb som hamnar i finansiellt trångmål är en naturlig utväg att sälja en eller flera spelare. Transferfönstret begränsar denna möjlighet och riskerar på så sätt tvinga in mindre klubbar i administration eller i värsta fall konkurs.

[“To me the inability to sell one of your assets is a restraint of trade. I think it is a disgrace. If a side is struggling financially then selling a player can make a huge difference.”] – Barry Fry, director of football för Peterborough

# Ökar klubbars skuldsättningsgrad. Det främsta transferfönstret inträffar precis efter en fotbollsklubbs mer inaktiva period, efter sommaren, när intäkter såväl som kassaflödet är som allra lägst. För rika klubbar är inte detta ett avgörande problem, men mindre klubbar tvingas ofta ta lån för att finansiera spelarköp och garanterar dessa lån med framtida intäkter; vilket i sig riskerar vara en riskabel aktivitet utöver att det drar på klubbarna såväl skuldbörda som ökade kostnader.

[“Most league clubs have little money to spend at the best of times, but after a summer of inactivity, cash flow is at its worst, and this isn’t all due to mis-management. /…/ Clubs who then feel forced into doing some business to cover future problems, injuries, and sales, might take out bridging loans, creating even more problems, and another debt to pay.”] – Eddie Howe, manager för Bournemouth

# Lagring av spelare och ökade lönekostnader. Transferfönstret har lett till att stora klubbar i praktiken lagrar spelare för att garantera sig mot skador och utslitning – vi pratar ofta om att de har ”en bred trupp”. På så vis dammsuger de spelarmarknaden på de främsta talangerna. Det snedvrider konkurrenssituationen mellan stora och mindre klubbar betänkligt. Det bidrar dessutom till att driva upp den generella lönenivån på spelarmarknaden.

[“We’ve got to get to january without adding anyone else and how unfair is that? How do i know who is going to get injured? It would be a fairer, more balanced market place if when you needed a player, you could go and buy one.”] Ian Holloway, manager för Blackpool

Ska man sammanfatta de där punkterna så kan man konstatera att FIFA och UEFA närmast spelar ett dubbelspel. Med vänsterhanden inför de nya regler som bannar klubbarna för att de inte är finansiellt ansvarsfulla, och med högerhanden genomför de reformer som försvårar ett finansiellt ansvarsfullt beteende för klubbarna.

…………………………………………………

En annan diskussion är huruvida transferfönstret över huvud taget är förenligt med europeisk lagstiftning.

Daniel Andersson, i en magisteruppsats vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping, reder ut denna frågeställning och kommer fram till att transferfönstret både kan ses som en otillåten begränsning av arbetstagares (alltså spelarnas) fria rörlighet (ett brott mot Artikel 39) och som ett brott mot EU:s konkurrensregler (Artikel 81), då transferfönstret gynnar stora och rika klubbar på mindre klubbars bekostnad.

Bra uppsats, Daniel! – om du nu läser det här.

…………………………………………………

Så vilka är det då egentligen som tjänar på reformen med transferfönster?

Ja, det finns trots allt några som gör det.

# De stora klubbarna. Att bara kunna värva spelare under begränsade perioder har lett att klubbar bygger upp trupper stora nog att minimera skadan av oförutsedda incidenter såsom skador på nyckelspelare. Men det är naturligtvis bara rika klubbar som på lång sikt har råd med en sådan truppstrategi. Även om det också anstränger deras ekonomi till ibland orimliga nivåer.

# Agenter. Begränsade tidsperioder för värvande underlättar för agenter att driva upp spelares transfersummor (och därmed deras egen andel) då klubbar har bråttom att genomföra värvningar samt behöver bekymra sig om att kunna klara av (eventuella) framtida behov snarare än nutida behov.

# Media. Transferfönster koncentrerar naturligtvis intresset för spelarköp och spelarförsäljningar till en avgränsad period. Varje litet rykte slås upp som en stor nyhet, och med det vinner man klick och sålda lösnummer. Det här med transferfönster är helt enkelt bra business för mediaindustrin.

Stora och rika klubbar, agenter och media. Inte precis den målgrupp som FIFA:s reform var tänkt att stödja. Ärligt talat känns reformen helt missriktad. Åtminstone om man utgår från vad FIFA säger var reformens syften.

…………………………………………………

Med ett realpolitiskt perspektiv på det här med transferfönster så kan man så klart fundera över vad som egentligen skulle hända om man tog bort dem och möjliggjorde värvningar under hela säsongen.

En farhåga är så klart att klubbar genom att taktiskt låna ut spelare till vissa klubbar under begränsad tid kan manipulera enskilda matchresultat. Det kan man naturligtvis förekomma genom att förbjuda specifikt den typen av låneaktivitet.

En annan farhåga är att klubbar kommer att börja köpa vilt mot slutet av säsongen för att antingen rädda sig kvar i ligan eller för att öka sina chanser att vinna den.

Den farhågan upplever i alla fall jag som rätt liten med tanke på att det trots allt inte alls var något vanligt beteende innan 2002/03, när transferfönstret ännu inte var infört. Klubbarnas faktiskta agerande ger alltså ingen grund för en sådan farhåga.

Jag antar att det på sätt och vis är skönt att nu veta att det faktiskt är slutvärvat – det är slutsnackat, för stunden, från Barcelonahåll om Fabregas och Man City får nöja sig med vad de har för ett halvår framåt.

…………………………………………………

Personligen är jag hjärtligt trött på hela fenomenet med transferfönster. Dels av de skäl som den här genomgången ändå ger. Men dels för att det leder till att fotbollen under en fjärdedel av året reduceras till en kommersiell sideshow, där logiken inte längre är vem som agerar bäst eller klokast, utan vem som värvar “häftigast”.

Att idén med transferfönster egentligen är rätt befängd tycker jag framstår som tydligast i att vi i folkmun ändå benämner dessa transferfönster som just silly season.

FIFA har hur som helst inga planer på att förändra upplägget.

Vad tycker ni?

…………………………………………………

Den här sommarens transferfönster är nu hur som helst stängt. Utan att så särskilt mycket egentligen hände under den sista dagen – inga Robinhos till Man City och ingen Berbatov ivägsmugglad under en filt i Sir Alex Fergusons baksäte.

Detta sagt så kan det fortfarande inträffa att Rafael Van der Vaart flyttar till Tottenham för ynka £8m. Men det verkar finnas administrativa hick-ups och Premier League verkar först behöva godkänna affären.

Skulle det i så fall vara den här sommarens bästa deal, om den nu går igenom?

Men vad har då faktiskt hänt?

Sunderland och Birmingham var annars de mest aktiva klubbarna under gårdagens transfermarknad.

Sunderland värvade Asamoah Gyan från Rennes för cirka £12m, och slog därmed nytt klubbrekord. Kanske är det en bra värvning för the Black Cats, särskilt som Frazier Campbell skadade sig mot Man City och beräknas vara borta minst sex månader.

Birmingham gjorde en riktig tripple-whammy under transferfönstrets sista dag när man värvade Jean Beausejour, Martin Jiranek och den gamle kanonjären Alexander Hleb (på lån från Barcelona).

Hleb hävdar att han hade erbjudanden från både Liverpool och Tottenham men valde Birmingham för att få regelbunden speltid.

Och tydligen fick Birmingham lite hjälp på vägen, med Hlebs arbetstillstånd, från ingen mindre än Sir Alex Ferguson.

Stoke var också rejält aktiva, mest överraskande var kanske att de lade in ett sista minuten-bud på Jermaine Pennant.

Tim Rich, på The Independent, sammanfattar det bästa, det sämsta, det mest överraskande och det modigaste under det här transferfönstret.

Samtliga spelarinköp och -försäljningar finns prydligt sammanfattade av Telegraph här.

…………………………………………………

Henry Winter på Telegraph skriver bra om Man Utds och Englands långtidsskadade mittfältare Owen Hargreaves, och den lärdom Englands övriga spelare bör dra från hans situation.

Man Utds bäste centrale mittfältare har alltså varit skadad i två hela säsonger and counting. Det är en väldigt lång tid i en fotbollsspelares korta karriär.

…………………………………………………

Tack Linhem för en väldigt bra början på din Football League Watch. Jag ser fram emot nästa bidrag om en knapp vecka.

Imorgon kommer jag att närmare granska Arsenals ”alternativa” värvnings- och lönepolicy. De gör ju saker lite annorlunda där, borta i Wenger-land.

…………………………………………………

The Sun rapporterar att Liverpools Fernando Torres har frammanat ett “kom och köp oss!”-utrop till valfritt rikt konsortium som kan lyfta klubben ekonomiskt och sportsligt.

Av folkhälsoskäl väljer jag att inte länka den artikeln.

…………………………………………………

Ronald Koeman säger sig vara intresserad av Aston Villa-jobbet. Och Hulls gamle schlagerkung Phil Brown vill ta över Southampton.

All together now, ”Oh when the Saints…”

Be Champions!!

Peter Hyllman