Frågan är tagen direkt från gårdagens kommentarsfält och syftar naturligtvis på den våg av skandaler som under senare år drabbat engelska spelare – nu senast Wayne Rooney.
Utan att förekomma vad som faktiskt har hänt i den såpan – vilket vi ännu inte känner till med säkerhet – så är det ju inte svårt att förstå att rubrikerna i sig inspirerar sådana frågor.
Det är ju inte första gången rubriker uppstår. Om vi säger så.
Några tänkbara svar på frågan känns ju rätt uppenbara – ofta ung ålder, mycket pengar och många frestelser, omgiven av ja-sägare, en unken kvinnosyn som inte blir bättre av vare sig den extremt maskulina arbetsmiljön eller de kvinnor som faktiskt omger dem.
Och så vidare.
Linhem länkar intressant till ett spelarperspektiv på hela den där soppan, och det kan kanske vara intressant läsning för att förstå det annorlunda med världen vi pratar om.
https://www.sabotagetimes.com/football-sport/diary-of-a-pro-footballer-the-truth-about-sex-and-footballers/
…………………………………………………
[”I remember the first time I saw him. He was 13 and just floated over the ground like a cocker spaniel chasing a piece of silver paper in the wind.”] – Om Ryan Giggs
…………………………………………………
Den kollektiva moralpanik som nästan alltid uppstår i samband med dem ger jag däremot inte många ören för.
Till att börja med så är det där med att vara otrogen eller att uppsöka prostituerade knappast något som förbehållet engelska fotbollsspelare. Den synden hittar vi i alla tänkbara samhällsgrupper.
Det är inget som de är ensamma om.
Det är också väldigt lätt att framhäva sig själv moraliskt när man inte själv på långa vägar, som dessa fotbollsspelare, ställs inför dessa frestelser. Det är lätt att vara Bror Duktig när man aldrig ens ställs inför situationen.
Själv bryr jag mig, som supporter, om en enda sak – att spelarnas privata agerande inte fuckar upp (!) deras fotbollsspelande.
Det kan ses från två perspektiv. Dels att det inte påverkar spelarens egna prestation ute på fotbollsplanen. Dels att det inte påverkar stämningen i truppen.
Om inget av detta är fallet så har jag inget skäl att ifrågasätta det jag anser mig ha rätt att kräva av en fotbollsspelare: Hans professionalism och hans engagemang för klubben.
Men, oavsett om vad som skrivs i media är sant eller ej, så är det naturligtvis svårt att förbli opåverkad av det på fotbollsplanen. Särskilt i dagens medialiserade fotbollsvärld, där privat och offentligt är i så hög grad sammanblandat.
I det avseendet undrar jag om inte en viss form av arrogans är en nyttig egenskap för en fotbollsspelare i Premier League?
…………………………………………………
[”He was certainly full of it, calling me Boss and Big Man when we had our post-match drink after the first leg. But it would help if his greetings were accompanied by a decent glass of wine. What he gave me was paint-stripper.”] – Om José Mourinho
…………………………………………………
KAN ARROGANS VARA EN BRA EGENSKAP HOS FOTBOLLSSPELARE?
Vanliga definitioner av ordet ”arrogans” är högmod och självbelåtenhet. Vad man också kan se det som är en form av förhöjt självförtroende, en förmåga att hålla fast vid tron på sig själv och på det man gör oavsett vad någon annan tycker om det.
Skulle det vara möjligt för en normalt funtad engelsk fotbollsspelare, med den engelska pressen i hälarna (motiverat eller omotiverat), att fungera utan en sådan form av arrogans?
Och med motståndare såväl som motståndarsupportrar som tar varje möjlighet att provocera och irritera. Kan en sådan arrogans rent av vara en överlevnadsmekanism?
Det finns flera exempel på sådan arrogans genom åren. För inte länge sedan hade vi till exempel en engelsk stjärna som rättfärdigade ett privat beteende med att han var en ”naturlig ledare”.
Arrogansen tar en annan form i oviljan från spelare att ens överväga möjligheten att de fattat ett felaktigt beslut. ”I have no regrets” är ett mantra jag reagerat på, ett oerhört vanligt citat från framför allt David Beckham.
Som om det vore något skamligt att medge att allting inte blev precis exakt så som man tänkt sig från början.
Men flertalet av de spelare som vi kan betrakta som arroganta i det här avseendet – David Beckham, Steven Gerrard, John Terry, nu kanske också Wayne Rooney med flera – lyckas också upprätthålla sina prestationer på fotbollsplanen.
Kanske just därför. Förmågan att inte vända tankarna inåt mot sig själv och istället enbart fokusera på prestationerna på planen.
Det är naturligtvis en riskabel balansgång. Det är en egenskap som uppmuntrar uppblåsta spelaregon. Vikten av starka auktoritetsfigurer i klubben är sannolikt stor, för att hålla denna egenskap i schack.
Utan sådana figurer finns ju risken att arrogansen tar sig direkt skadliga uttryck, som till exempel att man tar sig på tok för stora befogenheter mitt under brinnande mästerskap och skapar en känsla av myteri.
…………………………………………………
[”If he was an inch taller he’d be the best centre half in Britain. His father is 6ft 2in – I’d check the milkman.”] – Om Gary Neville
…………………………………………………
The Independent’s Ian Herbert skriver bra och väldigt intressant om Sir Alex Fergusons man-management och vikten av den nu när Wayne Rooney är ute och cirkulerar i tabloidpressen.
https://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/ian-herbert-ferguson-can-show-once-again-he-is-the-great-manmanager-2074078.html
…………………………………………………
[”He’ll be getting a hug and kiss from me – maybe even two!”] – Om Sam Allardyce
…………………………………………………
ASTON VILLA TILLSÄTTER GERARD HOULLIER
Så är det klart att Aston Villa tillsätter före detta Liverpoolmanagern Gerard Houllier som permanent ersättare för Martin O’Neill.
För att återkoppla till gårdagens blogg, det är med andra ord en managertillsättning i enlighet med en ”extern byråkrati”-strategi. Och det är en form av tillsättning som har högst varierad framgång.
Själv tror jag Houllier är rätt val för att stabilisera klubben igen efter en turbulent säsongsinledning, och jag tror han kommer att klara av att behålla klubben på tabellens övre halva. Men jag har svårt att se Houllier lyfta klubben vidare – och Aston Villa kommer få kämpa om Europa League-platserna.
Lite synd tycker jag det är att Kevin MacDonald inte fick chansen på längre sikt än vad som nu blev fallet.
Houllier har fyra huvudsakliga uppgifter på kort- och medellång sikt:
1) Tillsätt en ”wing man”, en assisterande manager. Vikten att behålla MacDonald i klubben kan inte underskattas, men det kan bli svårt då han också ville bli manager. Houllier själv sägs ha erbjudit positionen till personer utanför klubben vilket antyder att MacDonald inte är ett alternativ.
2) Övertyga spelartruppen. Truppens nyckelspelare behöver övertygas om att klubben fortfarande är på rätt väg och att där fortfarande finns ambitionen. Försäljningen av James Milner var helt fel symbolik.
3) Investera i ungdomar och framtid. Med en begränsad transferbudget är det nödvändigt att släppa fram ungdomsspelare som ett långsiktigt och billigt sätt att utveckla truppen. Aston Villa har flera lovande unga spelare, men här kan inte minst MacDonald vara till stor hjälp.
4) Reducera lönekostnaderna. Klubbens lönekostnader under O’Neill var alldeles för höga för ägarens smak, med marginalspelare sittandes på höga löner. Klubbens lönestruktur måste över tid balanseras.
…………………………………………………
[”When an Italian tells me its pasta on the plate I check under the sauce to make sure. They are the inventors of the smokescreen.”] – Om italienare
…………………………………………………
Sheffield Wednesday har precis lyckats undgå att hamna i administration, efter att de fått hjälp av sin lokala bank att uppfylla sina förpliktelser mot den brittiska skattemyndigheten.
…………………………………………………
[”It’s getting tickly now – squeaky-bum time, I call it.”] – Om titelstrider och säsongsavslutningar
…………………………………………………
På skadebordet finner vi flertalet spelare just nu: Theo Walcott, Dirk Kuyt, Jermaine Defoe, Jack Rodwell, Mario Balotelli och Robin Van Persie bland andra.
…………………………………………………
[”He’s a novice – he should keep his opinions to Japanese football.”] – Om Arsene Wenger
…………………………………………………
VECKANS CLIFF BARNES
Peter Pannu, Birminghams vice ordförande.
Birminghams manager Alex McLeish gör ett strålande jobb på St Andrews, laget är starkare än vad det varit på väldigt länge, och han har etablerat Birmingham i Premier League med större saker i strålkastarljuset. Då får Pannu för sig att nedvärdera dennes insats med ett öppet uttalande att ”He deserves a bonus, but to suggest he is in the top class like Jose Mourinho, well he is no Mourinho yet”.
Martin Samuel på Daily Mail skriver rätt intressant om denna händelse och situationen i Birmingham överlag.
https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1309930/MARTIN-SAMUEL-Alex-McLeish-Jose-Mourinho-hes-Special-this.html
…………………………………………………
[”If Chelsea drop points, the cat’s out in the open. And you know what cats are like – sometimes they don’t come home.”] – Om katter?
…………………………………………………
En del friska citat inströsslade i dagens blogg. Någon som inte vet vem som ligger bakom dem, apropå arrogans?
Arthur Friedenreich var ett förslag på bloggämne i gårdagens kommentarsfält. En legend från den väldigt tidiga fotbollshistorien. Det kanske inte är ett ämne för en engelsk fotbollsblogg, men den som vill läsa mer kan läsa följande artikel från Bleacher Report om den “svarta pärlan”:
https://bleacherreport.com/articles/70531-profiles-of-the-great-and-good-arthur-friedenreich-the-original-black-pearl
Uppsnack inför helgen imorgon, förmodligen med det främsta fokuset på den tidiga lördagsmatchen, Everton vs Man Utd.
Cliff Barnes känner ni väl till?
Be Champions!!