Det är en match mellan två klubbar som är Englands främsta och största rivaler, men där också gemensam respekt är något som förenar dem.
Låt oss kolla på hur, när och varför rivaliteten egentligen växte fram och hur den har utvecklats genom åren. Därefter plockar jag fram vad några personer säger om det här mötet samt avslutar med en genomgång av sju ikoniska möten mellan dessa båda klubbar.
…………………………………………………
HUR RIVALITETEN VÄXTE FRAM
I fotbollstermer så intensifierades rivaliteten mellan Man Utd och Liverpool framför allt under 1960-talet i och med att båda klubbarna under detta årtionde hade stor framgång på fotbollsplanen – mellan 1963 och 1967 så vann de båda klubbarna exempelvis ligan varannat år.
Men rivaliteten fanns där redan tidigare vilket till stor del har att göra med geografi och ekonomi. Liverpool ligger bara 6-7 mil väster om Manchester och i det avseendet så är det naturligtvis fråga om ett regionalt derby. Men kampen mellan städerna stod till en början också om ekonomi och industri.
Under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal så var Liverpool en av de viktigaste hamnstäderna i England. Manchester å sin sida var känt för sin textilindustri, men man var samtidigt beroende av Liverpools tillgång till havet för att kunna importera och exportera varor.
1894 byggdes däremot ”The Manchester Ship Canal” vilken gav Manchester tillgång till havet och möjligheten att direktimportera varor utan att gå via Liverpool. Detta blev en viktig faktor i att lyfta upp Manchester från ekonomisk depression men drabbade samtidigt Liverpools ekonomiska välstånd hårt.
Så i och med att de två städerna stred om ekonomiskt herravälde så fanns där grundplåten för en rivalitet som fotbollen bara byggde vidare på.
Men i mer modern tid så är det naturligtvis fotbollen som rivaliteten utgår från, särskilt då vad avser framgångar på fotbollsplanen. De båda klubbarna är överlägset Englands mest meriterade.
Även om båda klubbarna var någorlunda jämspelta under 1960-talet så var det ändå huvudsakligen Man Utds årtionde – med spelare som Denis Law, Bobby Charlton och George Best vann man inte bara folkets hjärtan utan som första engelska lag också Europacupen 1968.
Men därefter skulle styrkeförhållandet klubbarna emellan ta en dramatisk vändning. Man Utd rasade ihop under tidigt 1970-tal efter Sir Matt Busbys avgång, bland annat med en nedflyttning till gamla Division 2, samtidigt som Liverpool växte ut till Englands genom tidernas dittills mest dominerande klubblag.
Under slutet av 1970-talet och 1980-talet vann Liverpool ligan elva gånger, Europacupen fyra gånger och ett antal övriga cuptitlar vid sidan. Sportsligt placerade de Man Utd så långt bakom sig att det var omöjligt att ens skymta dem i backspegeln.
Det var sannolikt också runt den här tiden som rivaliteten mellan de båda klubbarnas fans gick från hård men ändå godhjärtad till rent ut sagt smutsig och i vissa fall också våldsam.
Avundsjuka var naturligtvis en grogrund. Från båda håll. Man Utds fans var naturligtvis bittra över att deras främsta rival hade all framgång samtidigt som den egna klubben var på dekis. Liverpools fans å sin sida förbittrades över att, den egna klubbens framgångar till trots, Man Utd fortfarande omskrevs med sådan respekt av fotbollsexperter och engelsk press.
Men ekonomiska faktorer spelar sannolikt in också runt den här tiden. Det var en period av tilltagande ekonomisk fattigdom i England och gamla industristäder som Manchester och Liverpool drabbades hårt. Fotbollen blev ett sätt att leva ut sina frustrationer och huliganism blev en del av det.
1990-talet och 2000-talen såg styrkesituationen mellan de båda lagen ta en dramatisk u-sväng när Liverpools dominans upphörde nästan samtidigt som Man Utd inledde en period av dominans, med motsvarande sportsliga framgångar, som nu börjar närma sig 20-årsstrecket.
Under den senaste femårsperioden har framför allt en dålig stämning mellan klubbarnas managers bidragit till att driva upp temperaturen när de båda lagen möts, tillsammans med att Liverpool åtminstone tillfälligtvis utmanat på allvar om ligatiteln.
Men egentligen spelar det ingen roll vad som sägs inför matcherna, eller hur de båda klubbarna ligger till i tabellen – när Liverpool möter Man Utd är det alltid fråga om säsongens viktigaste match.
…………………………………………………
KORT OCH GOTT OM ”MAN UTD VS LIVERPOOL”
[”My greatest challenge was knocking Liverpool right off their fucking perch. And you can print that!”] – Sir Alex Ferguson
[“I can’t stand Liverpool, I can’t stand Liverpool people, I can’t stand anything to do with them. When I was growing up there was certainly a large amount of jealousy involved. The truth is, I envied them for all the success their team was having.”] – Gary Neville
[“A mate owned a Bryan Robson top. We were kicking about, and I asked if I could be Robbo for a while. My dad looked out and went ballistic. He wasn’t having his kid dragging the Gerrard name through the gutter. I thought we’d have to move!”] – Steven Gerrard
[“I grew up an Everton fan, my whole family are Everton fans and I grew up hating Liverpool – and that hasn’t changed.”] – Wayne Rooney
[“It’s not just about two clubs, it’s about two cities, two unbelievable histories, two clubs that both think they are the biggest in the world – so there is a lot of ego at stake.”] – Lee Sharpe
[“I’ve always had respect for them. They’re a proper club, like us, and they should have respect for us too. They aren’t blasé or big-headed. Chelsea are, or have been in the past. At United, there isn’t a player who you think: ‘God, I hate him!’”] – Jamie Carragher
[“I think I’ve always shown the right respect to Liverpool and the history they have and great team they are. But I also know that it’s the team I get the most pleasure out of beating.”] – Ryan Giggs
[“I would start rallying the troops for this game the minute the previous match had finished. It meant that much to me and I’d make sure it meant just as much to the players around me. Nothing matches the passion and fire surrounding this one.”] – Phil Thompson
[“It’s (Anfield) a hostile place for an opposition player, but an inspiring one. The famous sign says ‘This Is Anfield’. The heart says ‘This is it, what it’s all about’. I always knew we’d get verbals, but I’d always say to myself ‘I fancy this, by the way’”] – Andy Cole
[“To me Liverpool will always be the derby game. It is just because of the history. When I came down here they were the king-pins of England. They had won four European Cups and quite a few league titles. My aim was to do well against them and to try and turn that round. It is hard for me to go against history.”] – Sir Alex Ferguson
[“’How would you like to manage the best club in the country?’, Liverpool chairman Tom Williams once asked Bill Shankly. ‘Why?’, Shankly replied, ‘Is Matt Busby packing it in?’. A few days later, Shankly was unveiled as Liverpool’s new manager.]
…………………………………………………
MAGNIFICENT SEVEN – ”Man Utd vs Liverpool”
Liverpool 4-4 Man Utd (Augusti, 1953)
Det här är matchen med flest mål mellan de båda klubbarna under hela efterkrigsperioden. Man Utd anlände till Anfield med en prototyp av vad som skulle komma att bli ’The Busby Babes’ – Roger Byrne, Tommy Taylor och David Pegg var alla med – och man tog en tidig ledning genom Jack Rowley. Men Don Welshs mannar kämpade sig in i matchen, Louis Bimpson kvitterade och Bill Jones gav Liverpool ledningen strax innan halvtid. Byrne kvitterade strax efter halvtid men Bimpson slog in två hörnor i rad från Billy Liddell på kort tid och Liverpool ledde med 4-2 efter 58 minuter. Man Utd reducerade nästan omedelbart genom Eddie Lewis innan Taylor kvitterade kontroversiellt genom att trycka in både bollen och målvakten Charlie Ashcroft i målet med sju minuter kvar av matchen.
Anfield var i ett sådant uppror att polisen var tvingade att ordna en linje framför The Kop. Man Utd vann returmötet med 5-1, en match efter vilken de båda lagen skulle gå skilda vägar under återstoden av 1950-talet. Liverpool åkte ur högsta divisionen den säsongen, men inom två år var Man Utd förstärkta med Duncan Edwards och Bobby Charlton och skulle komma att definiera decenniet.
:::
Liverpool 2-1 Man Utd (Mars, 1983)
Om Liverpool möjligen hade turen på sin sida i 1982 års Ligacupfinal, med en sen kvittering mot Tottenham för att därefter vinna enkelt i förlängningen, så log alla lyckans gudar mot dem ett år senare. Norman Whitesides tidiga och fantastiska mål som fick Alan Hansen att önska att han stannat kvar i sängen den morgonen tillät Man Utd att suga upp våg efter våg av Liverpoolpress och då Ian Rush hade en sällsynt dålig dag så såg det ut som om Man Utd skulle vinna sin första titel under Ron Atkinson.
Fram till dess att mittbacken Kevin Moran skadades med 20 minuter kvar av matchen. Inom två minuter hade Alan Kennedy strykt ribban med ett tungt skott och ytterligare tre minuter senare kvitterade han. Under förlängningen fortsatte Man Utds otur då deras andre mittback Gordon McQueen skadade sig och var tvingad att spendera resten av matchen i anfallet samtidigt som anfallaren Frank Stapleton flyttades ner i backlinjen. Huruvida det hade någon inverkan på utgången är oklart, för ingen hade kunnat göra något åt Ronnie Whelans avgörande mål, ett skruvat skott rätt upp i krysset.
:::
Man Utd 3-1 Liverpool (Januari, 1989)
Bortsett från perioden med Danny Murphy så har inte Liverpool riktigt lyckats irritera Man Utd när de slagit ur underläge. Det var emellertid inte något större problem för Man Utd under Liverpools gyllene era: Man Utd förhindrade dem att vinna The Treble 1977, slog ut dem ur FA-cupen i semifinalen både 1979 och 1985 och hade en statistik i inbördes möten under 1980-talet motsvarandes W11, D11, L4.
Deras sista seger under ett årtionde av ”lokal” dominans kom på nyårsdagen 1989 när Fergie’s Fledglings rev mästarna i småbitar under 70 minuter bara för att hamna i underläge efter ett mål av John Barnes. Det visade sig inte spela någon roll, Russell Beardsmore klev fram och spelade fram i tur och ordning Brian McClair och Mark Hughes innan han själv gjorde det avgörande 3-1-målet. ”Det bästa laget förlorade”, hävdade Ronnie Moran efter matchen. Och det var kanske sant i ett större perspektiv, men knappast vad avsåg den här matchen.
:::
Liverpool 2-0 Man Utd (April, 1992)
(7:12 in i klippet)
Den här matchen hade kunnat vara känd som den första matchen i vilken Ian Rush gjorde mål mot Man Utd. 1992 var Ian Rush sedan länge Liverpools genom tidernas främste målskytt men han hade aldrig gjort mål mot Man Utd, märkligt nog. Men det alla fokuserade på var att resultatet innebar att Man Utd vid domarens slutsignal förlorade ligatiteln till Leeds. Tre korta signaler som innebar slutet på en era och början på en ny, Premier League-eran. Men kanske var det vad som inträffade inte bara på The Kop utan hela Anfield under och efter matchen som verkligen hade en betydelse för den tid som skulle komma.
I djupet av misären att ha varit så nära att vinna klubbens första ligatitel på 25 år, men i slutänden ha misslyckats, så hånades och känslomässigt torterades såväl Man Utds spelare som Alex Ferguson själv av Anfields jublande fans, en upplevelse de själva beskrivit som något de aldrig ville uppleva igen. Till melodin av ”For He’s a Jolly Good Fellow” så sjöng The Kop för full volym ”And Now You’re Gonna Believe Us, You’ll Never Win the League”. Hela läktarsektionen formade en kongalinje och dansade och sjöng “Let’s All Laugh at Man U, Let’s All Laugh at Man U … hahahaha”. Kanske var det där, på Anfield i april 1992, som Man Utds och Alex Fergusons hänsynslösa och omättliga vilja att vinna formades och som lever vidare 20 år senare.
:::
Liverpool 3-3 Man Utd (Januari, 1994)
Man skulle kunna hävda att Man Utds tvåmålscomeback i den berömda 3-3-matchen på Anfield 1988 var en bättre match än denna – Peter Beardsley och John Barnes magiska under en timme, Norman Whitesides förnedring av Steve McMahon och en cigarrpuffande Gordon Strachan firandes Man Utds upphämtning med tio man på planen – men även om Liverpool var en klart starkare klubb på den tiden så spelade de ändå mot laget som skulle sluta tvåa i ligan.
1994 var däremot klyftan mellan lagen så förödmjukande som den någonsin varit, något som gjordes tydligt efter bara 24 minuter när Man Utd gick upp i en 3-0-ledning. Denna förödmjukelse var Anfields mörkaste stund – mot bittra fiender så var det värre än Michael Thomas titelmål 1989 – men den skulle bara vara i en minut. Nigel Clough kostade klubben £2,3m och gjorde i princip ingenting annat i klubben, men med två mål på 15 minuter så betalade han tillbaka summan där och då. Med elva minuter kvar av matchen kvitterade Neil Ruddock och Anfield exploderade, man hade inte mycket annat att fira under 1990-talet.
:::
Man Utd 2-2 Liverpool (Oktober, 1995)
Den här matchen summerade 1990-talets fotboll i ett nötskal. Det var Eric Cantonas emotsedda återkomst efter att ha demonstrerat fransk zizou på en läktaridiot, och han hade en omedelbar effekt då han med en straff i den 71:a minuten räddade oavgjort för Man Utd. Att matchen var i behov av räddning säger det mesta om hur bra Roy Evans Liverpool spelade mot ett Man Utd som skulle avsluta säsongen med en dubbel. Robbie Fowler var i toppform och gjorde två mål efter att Nicky Butt gett Man Utd ledningen.
Men det säger också väldigt mycket om Liverpools mentala svaghet under den här perioden. Den här säsongen ingick i en period om ungefär tre säsonger när Liverpool generellt var klart bättre än Man Utd i matcherna dem emellan, men enbart lyckades vinna någon match på Anfield. Det där förändrades med Gerard Houllier och Danny Murphy under 2000-talet men Liverpool skulle aldrig igen spela ut ett i grunden överlägset Man Utd utan att vinna på riktigt det här viset.
:::
Man Utd 2-1 Liverpool (Januari, 1999)
Man Utd mötte Liverpool i FA-cupens fjärde omgång och Alex Ferguson skulle senare reflektera att den här vinsten mot Liverpool var det som var grundbulten för den säsong som skulle sluta med en historisk Treblevinst. Och visst fanns där nästan kusliga likheter mellan den här matchen och den som spelades fyra månader senare på Nou Camp. Michael Owen gav Liverpool ledningen redan efter tre minuters spel och trots en närmast vansinnig Man Utd-press, med bland annat två träffar i målramen, så höll Liverpool ut med bara minuter kvar av matchen.
Men i den 88:e minuten hittade Beckham fram med en frispark till Andy Cole som från nära håll nickade ner bollen till Dwight Yorke som kvitterade Liverpools ledning. Lättnad och uppdämd frustration svepte över Old Trafford men det var inget mot den närmast våldsamma eufori som följde. Långt in på tilläggstid avgjorde Man Utd matchen med ett andra mål och slapp på så vis ett jobbigt omspel på Anfield. Who put the ball in the Scousers net? Ole-Gunnar Solskjaer.
…………………………………………………
NYHETER
Birminghams anfallare James McFadden riskerar missa resten av säsongen på grund av en korsbandsskada.
Owen Hargreaves läkare menar att spelaren nu är nära en comeback i Man Utd-tröjan.
Fergie vs Liverpool
Dimitar Berbatov kommer starta matchen mot Liverpool – bulgaren har äntligen börjat visa den kvalitet som förväntas av en Man Utd-värvning av den storleken.
Märkligt hur ett vanligt personbyte kan förändra tonen mellan två klubbars managers – Sir Alex Ferguson och Roy Hodgson lyckades förvandla presskonferensen inför helgens match till en ren love fest.
Fabregas gör ett bra jobb med att träna upp sin ersättare till nästa säsong? – Jack Wilshere.
…………………………………………………
LÖRDAGENS HIGHLIGHTS
Stoke 1-1 West Ham
Aston Villa 1-1 Bolton
Blackburn 1-1 Fulham
Everton 0-1 Newcastle
Tottenham 3-1 Wolves
West Brom 3-1 Birmingham
Sunderland 1-1 Arsenal
…………………………………………………
Ni får betrakta det här som helgens blogg – söndag kväll eller på måndag kommer en nedsnacksblogg om det viktigaste som hänt i helgen.
Fredagskvällen blev lite för blöt och trevlig för mer storartade insatser än så från mig den här helgen. Aj Aj Aj. Skallebank. I’m getting too old for this shit.
Och så föreslår jag (igen) att vi håller snacket till fotboll och försöker hålla politiken borta från kommentarsfältet.
Men glöm inte att rösta!! – Ni som får.
Be Champions!!