Rivalmöte må det vara, men särskilt jämnt har det inte varit på senare tid.
På The Emirates har Tottenham aldrig vunnit. Och på 18 besök på antingen The Emirates eller Highbury under Premier League-eran så har Tottenham bara vunnit ett möte – när man i maj 1993 vann med 3-1.
Därefter har Spurs spelat sex oavgjorda och förlorat elva matcher.
Arsenal har 26 poäng efter 13 matcher, vilket är deras bästa facit på tre hela säsonger.
Tottenhams facit om 19 inspelade poäng är sex poäng mindre än vad de hade vid samma tidpunkt förra säsongen.
Arsenal har vunnit fem av sina sex senaste matcher – den enda förlusten kom mot Newcastle på hemmaplan.
Tottenham lyckades senast mot Blackburn avsluta en sekvens om fyra matcher utan vinst.
:::
Tidningarna spekulerar i följande startelvor för de båda lagen:
Arsenal (4-3-3): Fabianski – Sagna, Squillaci, Koscielny, Clichy – Fabregas, Song, Wilshere – Nasri, Chamakh, Arshavin
Tottenham (4-4-2): Gomes – Hutton, Gallas, Kaboul, Assou-Ekotto – van der Vaart, Jenas, Modric, Bale – Crouch, Pavlyuchenko
Kan Spurs backlinje stå emot Arsenals anfall? Jag är skeptisk. Men vad kan Bale åstadkomma åt andra hållet?
Koscielny återkommer alltså till Arsenals uppställning efter sin avstängning. Kvar på skadelistan återstår Vermaelen och Diaby med van Persie precis tillbaka från skada.
Tottenham saknar flera viktiga spelare i form av Huddlestone, Woodgate, Keane, Lennon, King och Dawson samtidigt som Defoe är tveksam till spel.
…………………………………………………
MIN ÄR STÖRRE ÄN DIN
Som vanligt mängder av trash talk i tidningarna inför det här mötet.
Är det bara jag eller är mängden struntprat i tidningarna större när det är två lag från London som möts än i andra former av derbyn?
Och vad beror i så fall det på?
Harry Redknapp dundrar i alla fall ut hårt och konstaterar att en vinst för Spurs mot Arsenal placerar dem mitt i titelstriden, samt att Tottenham mycket väl kan vinna ligan i år.
https://www.guardian.co.uk/football/2010/nov/19/tottenham-champions-claim-harry-redknapp
En markant skillnad i inställning jämfört med Roberto Mancini får man säga.
:::
Mycket handlar annars om William Gallas återkomst till The Emirates.
Samir Nasri säger att han inte kommer att skaka hand med Gallas inför matchen, de båda är tydligen inte såta vänner.
https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1331423/Samir-Nasri-shake-hand-William-Gallas-Spurs-defender-returns-Arsenal.html
Arsene Wenger å sin sida uppmanade Arsenals fans att inte bua åt Gallas då han alltid satsade hundra procent när han spelade för klubben.
https://www.guardian.co.uk/football/2010/nov/19/arsene-wenger-william-gallas-arsenal-tottenham
:::
Alan Smith på Telegraph identifierar Rafael van der Vaart som spelaren som Arsenal framför allt måste se upp med idag.
https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/tottenham-hotspur/8147804/Arsenal-v-Tottenham-Hotspur-beware-Rafael-Van-der-Vaarts-menace-in-the-North-London-derby.html
Det avslöjades tidigare i veckan att Robin van Persie försökte övertyga Wenger att värva van der Vaart, men Wenger lyssnade inte på sin holländske patient och motiverar det med kvaliteten på spelarna redan i truppen.
https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1331431/Arsene-Wenger-prefers-Samir-Nasri-Spurs-midfielder-Rafael-van-der-Vaart.html
Det där är också rätt vanligt inför sådana här möten – det dyker upp stories om att motståndarnas spelare ”hade kunnat spela” för det andra laget.
Försöker man få dem att gå tilt?
:::
Wenger har kallat detta Arsenal för sin ”best ever squad”. Det är ett mustigt uttalande får man säga.
Men Nicklas Bendtner verkar inte ses som någon central del i den – han förväntas ännu en gång vara petad från den.
https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/arsenal/8147939/Nicklas-Bendtner-fails-to-make-Arsene-Wengers-strongest-ever-Arsenal-squad.html
Bendtner gick i veckan ut och sa att om han inte fick mer speltid i Arsenals startelva så fick han se sig om efter en ny klubb.
Och det är ju sällan populärt.
…………………………………………………
MAGNIFICENT SEVEN – ”North London Derbies”
Återigen en lista, den här gången på häftiga matcher mellan Arsenal och Tottenham. Inte en rankinglista och inte en uttömmande lista. Bara sju enligt mig särskilt intressanta exempel.
:::
Arsenal 18-8 Tottenham (Football League, 10/3-1919)
Efter första världskriget var planen att utöka de två högsta divisionerna med två lag från 20 till 22. Den självklara lösningen var att flytta upp de två bäst placerade lagen från Division 2 (Derby och Preston) och behålla de två lägst placerade lagen i Division 1 (Chelsea och Tottenham). Alternativt flytta ner de lagen men då flytta upp lag tre och fyra från Division 2 (Barnsley och Wolves). Det var svårt att se hur Arsenal, på en femte plats i Division 2, skulle kunna ta sig upp till Division 1. Men det lyckades.
Inför det formella mötet i Football League rapporterades det att Chelseas plats var säker, då de tappat sin plats på ett ”otillfredsställande sätt”, mer specifikt genom att Man Utd och Liverpool fixade en match dem emellan. Så i och med att Derby och Preston var garanterade uppflyttning så återstod det en plats att kämpa om. Den allmänna uppfattningen var att Tottenham eller Barnsley var någon av klubbarna som skulle få den. Men bakom scenen jobbade Arsenals ordförande Sir Henry Norris som en iller för sin klubb.
En intensiv dag följde. West Brom och Everton föreslog båda lösningar som byggde på en liga om 21 lag, båda förslagen avslogs. Alla klubbar utom sex röstade för en utökning av ligan till 22 lag och Chelseas plats i Division 1 godkändes enhälligt. Därefter kom resultatet för omröstningen gällande den sista platsen: Hull (1), Birmingham (2), Nottingham (3), Wolves (4), Barnsley (5), Tottenham (8) och Arsenal (18). Sir Henry Norris skulle åtta år senare sparkas ut ur klubben för att ha fuskat med klubbens finanser. Jag betvivlar att det gjorde Tottenham gladare.
:::
Tottenham 5-0 Arsenal (Division 1, 4/4-1983)
Det var revansch i luften när Tottenham slet ett miserabelt Arsenal i småstycken. Fyra och ett halvt år tidigare så hade man förlorat med samma siffror efter ett hattrick av Alan Sunderland. Keith Burkinshaw, Tottenhams manager, sade efter matchen: ”I was particularly pleased about the result, because they did us five-nil in my first season as a First Division manager. That hurt a bit.”
Spurs öppnade målskyttet efter tio minuter och ledde med tre mål efter 18 minuter. Chris Hughton gjorde det första målet med en snedspark och Alan Brazil gjorde det tredje målet, tillika hans första för klubben. Mark Falco gjorde två mål på volley. Arsenals försvar bestående av Stewart Robson och David O’Leary, tillsammans med den hopplöse målvakten George Wood, gjorde en hel radda av misstag under matchen. The Guardian sade bitskt att ”often as not Brazil, Falco and Archibald merely had to queue up in predatory fashion to await the next mistake.”
:::
Arsenal 1-2 Tottenham (Division 1, 1/1-1985)
Det här hade kunnat vara en enorm dag i Tottenhams historia, en sådan där dag som man i efterhand kan titta tillbaka på och säga att ”där, den dagen, det var då vi visste att vi skulle vinna ligan”.
Den här säsongen utgör den enda och senaste gången som Tottenham har presterat en seriös ligatitelutmaning under de senaste 45 åren. Det är den enda säsongen sedan 1963/64 som man faktiskt lett ligan efter jul. Och det går inte att bortse från att de faktiskt var utmanare på riktigt. Sättet de vann den här matchen på Highbury var särskilt imponerande, där man trots ett tidigt ledningsmål för Arsenal ändå alltid såg ut att vinna matchen.
I reella termer så var det den sista ligavinsten av betydelse på Highbury och Tottenham höll sig kvar överst i tabellen, före Everton på målskillnad. De var obesegrade under de senaste två månaderna, de hade precis spelat ut sina rivaler, de ledde ligan. Det är ett bra sätt att starta ett nytt år.
Men av olika anledningar spelade Tottenham bara två ligamatcher under de därpå följande åtta veckorna. Osannolikt nog skulle de inte spela någon hemmamatch mellan 29 december och 12 mars, 73 dagar! Laget förlorade momentum, delvis på grund av att man åkte ut i cupspelet mot Liverpool och Real Madrid. De förlorade därefter tre av fyra ligamatcher på White Hart Lane, en av dem mot Everton, och slutade till sist trea i ligan. Det härliga minnet av nyårsdagen 1985 skulle för alltid bara vara ett minne.
:::
Tottenham 1-2 Arsenal (Ligacupen, semifinalomspel, 4/3-1987)
Det här Ligacupmötet över tre matcher slutade mot alla odds med seger för Arsenal under en säsong när Spurs kom tämligen nära att vinna allt utan att i slutänden vinna något. Spurs hade vunnit det första mötet på Highbury med 1-0 och ledde returmötet med samma siffror i halvtid. Då sägs det att speakern på White Hart Lane delgav publiken biljettinformation inför finalen. Men två mål inom 15 minuter av Viv Anderson och Niall Quinn tog mötet till ett omspel tre dagar senare – att spelas på White Hart Lane.
För tredje matchen i rad så tog Tottenham ledningen, den här gången genom Clive Allen. Men matchbilden förändrades ännu en gång genom att Ian Allinson kom in istället för den skadade Charlie Nicholas. Allinson kvitterade i 82:a minuten och på tilläggstid så sköt han ett skott som studsade till David Rocastle som sköt Arsenal till finalen.
Den här säsongen slog Arsenal Spurs tre gånger på White Hart Lane. George Graham, Arsenals manager, beskrev det som ”when you have nothing to lose you just push people forward, and sometimes it comes off”. Allinson blev illa belönad för sin hjälteinsats. Han startade inte en enda match därefter, han var inte uttagen i matchtruppen till finalen och han släpptes från klubben i slutet av säsongen. Arsenal vann Ligacupfinalen mot Liverpool med 2-1, efter ännu en comeback.
:::
Tottenham 2-3 Arsenal (Division 1, 10/9-1988)
Stereotypen av det lokala derbyt är en om det hårda, närmast brutala och målsnåla hånet mot allt vad skönfotboll heter. Men om det är regeln så är möten mellan Tottenham och Arsenal ofta undantaget. Vi har ett antal 4-4-matcher, ett hockeyresultat i Jose Mourinhos ord (5-4), ett 5-0-resultat vardera, och så då den här hela havet stormar-matchen i inledningen av en säsong som skulle se Arsenal krönta som ligamästare.
Alla fem målen kom under tolv kaotiska minuter under första halvlek. Det första målet var som taget från Arsene Wengers era, Tony Adams sprintades upp likt Beckenbauer för att servera Nigel Winterburns avslut med yttersidan. Briljant stuff. Och efter mål av Chris Waddle, Brian Marwood och Alan Smith så nätade Paul Gascoigne med sockan, efter att ha tappat skon när han sprang genom försvaret mot mål.
Gascoigne var lysande i den här matchen, men bäst i matchen var trots detta Paul Davis. Flera menade att Davis genom sin insats gjort sig förtjänt av en plats i det engelska landslaget. Den debuten blev aldrig av. Så blev heller aldrig den spelfilosofi som efter matchen lyftes fram av George Graham, och som med facit i hand framstår som fullständigt absurd: ”I’d rather win a game 3-2 than 1-0, because 3-2 is good for the game.”
:::
Tottenham 3-1 Arsenal (FA-cupen, semifinal, 14/4-1991)
Paul Gascoignes två besök på Wembley under 1991 slutade båda med att han grät. Det första besöket bestod av vad Terry Venables beskrev som ”the best free-kick in the history of the FA Cup”. Det andra besöket, när Spurs vann finalen mot Nottingham, såg Gascoigne bäras ut efter en knäskada som nästan förstörde hans karriär. Men Gascoignes största ögonblick, och det fanns en del under den här säsongens FA-cup, kom i semifinalen mot Arsenal, där det var länge var tveksamt om han kunde starta, när han slog in en frispark från 40 meter bakom David Seaman.
Gascoigne behövde två sprutor kvällen innan matchen för att hantera vad som beskrevs som ”magnerver”. Lawrie McMenemy, kommenterades för BBC, sade att ”I don’t think they took anything out when they operated, I think they put something in”. Gascoigne kom till spel, höll ut i 60 minuter och blev därefter ersatt av Nayim. Gascoignes mål, och två mål från Gary Lineker, förde Tottenham tillbaka till Wembley.
:::
Arsenal 4-4 Tottenham (Premier League, 29/10-2008)
Den här matchen på The Emirates slutade till sist oavgjort, men det var ändå Tottenham som jublade efter en dramatisk och iskall kväll. David Bentley gjorde ett fantastiskt mål i inledningen (som Almunia nog borde ha agerat bättre på) men Arsenal kom tillbaka i stor stil. Gomes i Tottenhams mål agerade instabilt på två mål från fasta situationer som nickades i mål av Silvestre och Gallas.
När Adebayor efter en timme gjorde 3-1 till Arsenal så levde verkligen den andra halvleken upp. Darren Bent förde tillbaka Tottenham till bara ett måls underläge men efter att ha legat bakom samtliga tre mål så gjorde van Persie till sist mål själv. Arsenal ledde med 4-2 och såg ut att gå mot en säker seger. Men Spurs gjorde två mål under matchens två sista minuter, en imponerande insats av Jenas och ett påpassligt mål av Lennon. 4-4, Tottenhams nye manager Harry Redknapp firade, och självklart släppte klubben en DVD av matchen för att fira minnet.
…………………………………………………
Matt Lawton på Daily Mail intervjuar Gerard Houllier som ger en spännande bild av både sig själv, sin tid i Liverpool och sin nya tid i Aston Villa.
https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1331424/Gerard-Houllier–I-felt-dead-Liverpool–Im-alive-again.html
…………………………………………………
Trevlig lördag!
Be Champions!!