Nezik Keshto skriver till vardags följande blogg och har lovat att med en frekvens om ungefär varannan vecka inkomma med gästbloggar hit med sådana spännande ämnen som ”varför Everton och Gadaffi inte är bästa vänner” och ”en kartläggning av den arabiska/asiatiska invasionen av PL-klubbar”.
Men idag i hennes premiärblogg handlar det om ståplatserna på de engelska läktarna. Eller rättare sagt, avsaknaden av dem.
Nezik är precis allt jag inte är. Hon är 17 år. Hon är en hon. Och hon håller på Liverpool. Hennes sätt att marknadsföra sig för mig innehöll bland annat ett skamlöst hån via mail efter Liverpools vinst mot Man Utd på Anfield.
Det var en riskfylld strategi, minst sagt, men jag gillar att belöna risktagande. Och jag tror att Nezik kan berika den här totala bloggupplevelsen.
Förhoppningsvis tycker ni detsamma!
Trevlig läsning och Be Champions!!
…………………………………………………..
Hej i alla stugor! Även om jag tycker en presentation utav mig är överflödig, insisterade Hyllman på det. Nezik Keshto heter jag och är en 17-årig tjej i sina bästa år. Tror jag i alla fall. Jag är Liverpoolsupporter through and through och även om jag inte tänker låta det genomsyra mina texter jag skriver på bloggen, är en pik gentemot Manchesterklubbarna någon gång ibland oundvikligt. Jag vore omänsklig annars.
Det får räcka, nu till det viktiga.
Jag är tjejen i gänget som alltid propagerar för att ”man måste ju kolla brittisk fotboll live innan man dör”, så fort vi är på ett äventyrligt humör. Gänget brukar inte vara så himla exalterade över detta, dem ser förvånansvärt nog inte charmen i att stå på i en fullsatt arena, med likasinnade 60-åriga gubbar och göra runkrörelser med händerna för att man inte är nöjd med ett domslut.
När det argumentet inte funkar, brukar diskussionen läggas ner, alltid lika ledsamt för mig. För argumenten man kommer med nu, såsom att stämningen är på topp, att folket är vänliga och att rivaliteten är stor, dem argumenten hade man kunnat dra för en 20 år sedan. Det är inte en lika stor sannolikhet att dem argumenten är användbara år 2011.
För nu kostar det helt plötsligt en hel månadslön för mig att kolla en match mellan jumbon och mitt favoritlag. Har man otur, kommer man antagligen vara omringad av kostymnissar alternativt en barnfamilj som spenderar hela 90 minuter åt att se till att barnen sitter på sina angivna platser – för att sedan kunna skryta till sina kollegor att de visst tar sina barn på söndagsutflykter.
Premier League-matcher har mer och mer blivit som söndagsutflykter. Vilket jag tycker är rena rama skämtet. Vad gick snett egentligen?
:::
Nu pratar de gamla brittiska gubbarna som varit med från början nostalgiskt om tiderna då ståplatser fanns tillgängliga. Hur man inte behövde dölja sin aggression genom att sätta sig ner, utan man fick göra det man kom för att göra. Nämligen kolla på fotboll och därigenom uttrycka de känslor som med all säkerhet uppkommer.
Istället kastar jag oskyldiga men ack så längtande blickar mot Bundesliga och dess matcher. Anglofil som jag är, känns det bittert att erkänna att stämningen på Bundesliga-matcherna verkar vara bortom det jag först hade förväntat mig. På ett säkert vis, utan att riskera någons liv, utökas ståplatserna för varje säsong. Fler och fler människor kan då attendera på matcherna vilket i sin tur ökar publiksnittet som då givetvis skapar en magisk stämning vi i Premier League kan tyckas ha förlorat.
Det är just de där ståplatserna som lockar mig och min ekande tomma plånbok. Eftersom jag inte kan jämföra priserna för sitt – och ståplatser i England, tar vi priserna från ett av världens bästa klubblag i fotboll, som på senare år nått oanade höjder i Europasammanhang. Jag pratar givetvis om Bayern München. En säsongsbiljett för sittplats kostar £650, medan en Stehplatz (ståplats) säsongbiljett kostar ynka €120.
Och med dem siffrorna färska i skallen, med munnen dreglandes efter liknande priser i England, är frågan som givetvis poppar upp i huvudet – varför kan man inte ha ståplatser i England?
:::
Låt oss ta det från början.
Jag är säker på att ni är bekanta med historian. Året är 1989, närmare bestämt 15 april och en match mellan Liverpool och Nottingham Forest ska just spelas på Hillsboroughstadion. Matchen skulle printas in till historieböckerna, men utav helt fel orsaker. Ett par minuter in i matchen blåser domaren av matchen som skulle komma att förändra hela fotbollshistorian. Det visar sig, att på grund av att för många människor tagit sig in i den redan alldeles överfyllda sektionen, kläms 96 personer ihjäl mot stängslet. Många av dessa barn som kommit för att heja fram sitt Liverpool.
Kort efter den horribla olyckan som kom att skörda 96 liverpoolsupporter fysiskt men miljontals fotbollsälskare psykiskt, offentliggjordes Taylorrapporten, skriven av Lord Justice Taylor, som efter olyckan utsetts till att leda en utredning om vad som verkligen hände den där eftermiddagen på Hillsboroughstadion. Den
I rapporten stod det klart och tydligt att all skuld skulle läggas hos poliserna som ansvarade för öppnandet av grindarna som lett till överfulla sektioner. Men Lord Justice Taylor skrev också det som alla inbitna fotbollssupportrar i England fruktade – han rekommenderade att alla ståplatser runtomkring det stadium-täta England och Skottland skulle bli sittplatser. Detta för att förbättra säkerheten på arenorna. Detta kom att bli slutet för den läktarkultur som utan tvekan växt sig till den starkaste i hela världen och som fortfarande idag ger drömmare som moi gåshud.
:::
Läser igenom stycket ovanför och kan inte hjälpa den ström av ignorans som strömmar igenom min kropp. Naturligtvis var det som hände i Sheffield den 15 april oerhört hjärtskärande. Jag kan knappt se bilder från händelsen utan att små tårar rinner nerför min kind och banar vägen för fler. Och givetvis, var inte detta den enda anledningen till att ståplatser förvandlades till sittplatser.
Även dålig planering, dålig observation av polisen och den mänskliga faktorn bör ta skulden för det som hände, och för att inte tala om det stora stängslet som gjorde så att de stackars människorna kvävdes emot det. Det har sedan dess, helt avskaffats i Storbritannien.
:::
I den tidseran brottades England med stora problem kring matcherna. Spelet överskuggades av problem med huliganism, dålig standard på arenor och allmänt tillstökade event. Att det skulle komma ett förbjud mot ståplatser var egentligen bara en tidsfråga. Det som jag tror chockade alla, är att det skulle vara ett permanent förbud.
Frågan är förstås väldigt känslig i Storbritannien och det är sällan man hör en vettig diskussion om detta ämne. Ingen vågar sticka ut hakan, men innerst inne anar jag att de gamla känslorna sitter i,
För fråga supportrarna vad de tycker om att titta på fotboll, och du kommer mycket väl få ett enhälligt svar; många kommer att betona vikten av atmosfären och känslan av att de deltar i ett evenemang – inte bara tittar på 22 män som springer efter en boll.
Kritikerna till sittplatser går så långt, att man menar att frågan inte ens längre är en fråga om säkerhet, utan en om social ingenjörskonst? De menar, att det utan tvivel finns en dold agenda för att flytta spelet från dess arbetarklassrötter, till att fylla våra grunder med medelklassfans – den typ som köper klubbens officiella varor, sitter och klappar lugnt, går in med iscensatta sånger men försvinner så fort fotboll slutar att vara trendigt.
För argumenten för sittplatser, förutom ännu ett Hillsborough, är långt ifrån vettiga och användbara resonemang. Man menar att det har varit runt en 5% ökning sedan 1997 av antalet kvinnor som på en reguljär basis går på matcherna. Motargumentet är givet, fotboll finns inte till för att behaga någon grupp i samhället. Att kvinnor tidigare inte dragit iväg på fotboll lika ofta som man gör nu, beror på flera andra anledningar än denna.
Att försöka göra ovanstående argument till ett hållbart sådant är patetiskt, det är ett sätt att försköna det hela och visa att ”men kolla här, samhällets mindre starka grupper vågar nu gå på fotboll, tack vare sittplatser” – vilket är rent och skärt bullshit om man nu får använda sådana ord på bloggen, och detta säger jag som kvinna.
FLA säger att om en person lutar sig framåt kan det orsaka en kaskad, men tusentals mål firas av supportrarna på detta sätt, utan tecken på en sådan effekt.
:::
I hemlighet visar britterna sin missnöjdhet, och inte minst visas detta i olika undersökningar som görs. I en av undersökningarna på en respektabel blogg, svarade hela 82% att ståplatser bör återinföras. 15% svarade nej och enstaka 3% hade svårt att bestämma sig.
Även respektabla personer har uttalat sig om detta, här får ni ett urval av dessa;
En anställd hos Manchester United sa att “It would take a very brave person to bring it back in because of the inevitable backlash…there’s definitely something lost in the atmosphere with non-standing ends behind the goals.”
Andy Mitten, livslångt röd och redaktör för fanzinet United We Stand förklarade med eftertryck: ”I’d love to see safe standing introduced. Works superbly in Germany. Good for atmosphere, pricing and increased capacity.”
CCTV (digital kameraövervakning) och digitala biljettsystem är bara två av de tongångar som gjorts av klubbar redan. Lägg till säkrare arenor och bättre utrustad personal, så skulle man i teorin kunna worka ståplatser.
:::
Man har dragit lärdom från Hillsborough. Taylor Report försökt att föreslå en rad åtgärder för att ge fotbollen “en bättre framtid.” Och det gjorde den, under många år. Nu är rapporten föråldrad och en modern översyn bör ske, för att göra Premier League arenor lika sprudlande och levande som dem en gång i tiden hade trademark på.
Om ni har lust att kontakta mig, gör det på Nezik_93@hotmail.com eller ännu lättare, följ mig på twitter @Nezik_Keshto, där hatet mot diverse andra klubbar är mycket mer genomsyrande och centralt.